Liberalerna kommer inte att samarbeta med Sverigedemokraterna
Jan Björklund
Igår kväll läste jag DN:s korta intervju med Liberalernas ordförande Jan Björklund. Han var i artikeln väldigt tydlig med sitt partis ståndpunkt kring SD:
Liberalerna kommer inte att samarbeta med Sverigedemokraterna och vi kommer inte att förhandla med dem.
Han håller fast vid ”alliansen” som idé och politisk konstruktion för att långsiktigt hålla de rödgröna partierna utanför regeringsmakten. Samtidigt menar han att alliansen borde kunna genomföra viktiga politiska beslut tillsammans med socialdemokraterna.
Liberalerna, såväl som Centerpartiet, har tydligt tagit avstånd från att låta sig bli beroende av SD. Det är högst hedervärt av dem. Det är ett ställningstagande som den sittande regeringen borde premiera genom politiska uppgörelser i väsentliga frågor.
Regeringen borde därför sätta sig med ledande företrädare för Liberalerna och Centerpartiet för att diskutera innehållet i den kommande höstbudgeten. Uppgiften är att finna frågor där blocköverskridande uppgörelser är möjliga för att därmed skapa mer långsiktiga lösningar. Endast genom stabila breda överenskommelser kan minimera SD:s inflytande över svensk politik.
Länkar: DN, SvD, SvD, SvD, DN, DN, SvD, SVT, Aftonbladet, SVT, ekuriren, DN, SvD, DN, SVT, DN, Arbetet
Vådan av att stoppa händerna för djupt i syltburken
Om ej än fackligt aktiv i Kommunal har det de senaste dagarna varit något av en plåga att följa nyhetsrapporteringen. Den bild som ges av förbundsledningens agerande är inte särskilt smickrande. Det är uppenbart att ett antal individer har agerat rakt emot det egna förbundets och allmänna fackliga principer. Om det handlar om maktens berusning, med medföljande blindhet och okänslighet, bedrägligt beteende eller vad som helst annat så går det knappast att ursäkta.
Mina tankar går snarare till alla de förtroendevalda och anställda som oförskyllt nu tvingas hantera medlemmars och omgivnings besvikelse. De har ingen anledning att försvara det beteende som beskrivits. Jag hoppas dock att de orkar fortsätta sitt fackliga arbete. Att, trots allt, fortsätta att visa vad fackligt arbete handlar om. Det handlar om att försvara och utveckla yrket, att verka för jämställda och rättvisa löner och att påverka samhället i en positiv riktning.
Min förhoppning ligger hos alla dem som i vardagligt, ibland otacksamt, fackligt arbete verkar för sitt förbunds och för sina medlemmars skull. De gör det inte i förhoppningen av någon gratis middag eller något gratis lyxboende. De gör det ideellt och utan tanke på egen vinning.
Skicka därför besvikelsen till de som förtjänar den.
Om att leva efter arbetslinjens principer
Fredrik Reinfeldt har i media fått förklara varför han glatt(?) tar emot 100 % av avgångsersättningen som tidigare statsminister. Detta trots att hans bolag, Fredrik Reinfeldt AB, tar emot alla de intäkter som han har som föreläsare, konsult etc. Fredrik har nämligen valt att ej ta ut någon lön ur sitt egna bolag. Han säger till SVT att …
Ett företag kan inte fungera från dag ett om det inte får en viss möjlighet att byggas upp. Det kommer att vara det som är grund för min försörjning framåt.
Det är uppenbart att Fredrik avser att till fullo utnyttja detta omställningsstöd som vederfarits honom. Skattebetalarna kommer därför att få fylla hans företag med det kapital som han anser sig behöva för att klara framtidens mödor. Det finns ju heller inga andra hinder än moraliska för honom att agera på detta sätt. Tyvärr har han ju goda exempel att ta efter.
Samtidigt kan jag inte bli annat än beklämd över hur han agerar. Denne starke företrädare för ”arbetslinjen” lever verkligen inte upp till det han tidigare predikat. Han menade på fullt allvar att enda sättet att minska arbetslösheten var genom skattesänkningar till de arbetande kombinerat med sänkta ersättningsnivåer till arbetslösa. Det är tydligt att han inte anser att sådana åtgärder behövs i det egna fallet.
Som Hanne Kjöller skriver.
Under flera valrörelser har Fredrik Reinfeldt hävdat att valet står mellan den borgerliga arbetslinjen och de rödgrönas bidragslinje. Nu har han själv röstat. Det blev, trist nog, en röst för bidragslinjen.
Arbetsgivare med ojämlika löner hotas med böter
Enligt en notis i DN anser Nicky Morgan, kvinno- och jämställdhetsminister i den konservativa brittiska regeringen, att företag med fler än 250 anställda inom ett årska rapportera eventuella löneskillnader till regeringen. Detta förslag ingår som en del bland andra åtgärder för att bekämpa diskriminerande könsskillnader på landets arbetsplatser. Det ska även vara möjligt att utdöma böter på upp till 5.000 pund. Nicky Morgan säger i en kommentar att …
Det här är ett viktigt steg som vill få företag att tänka igenom noga hur och varför kvinnor har sämre betalt och uppmuntra företagen till förändring.
Det är ju litet spännande att det just är den konservativa brittiska regeringen som lägger sådana förslag. I och för sig undantas majoriteten av de brittiska företagen (de flesta företag har ju färre än 250 anställda). Den svenska borgerliga regeringen undanbad sig ju nästan alla effektiva åtgärder för att få svenska arbetsgivare att arbeta förebyggande emot osakliga löneskillnader.
Jag har inga övriga ingående kunskaper om förslagen i sin helhet. Men jag har förstås inget emot den ambition som den konservativa regeringen verkar hysa. Detta kan ju vara något som den svenska regeringen kan titta på. Det är ju uppenbart att det finns behov av att stimulera arbetsgivarna att arbeta målinriktat med att undanröja osakliga skillnader mellan mäns och kvinnors löner.
Fas 3 – en nagel i ögat på regeringen
SVT rapporterar att antalet långtidsarbetslösa i Fas 3 slår rekord. Senaste månadsstatistiken från Arbetsförmedlingen visar att 36.480 personer fanns i den åtgärden.
Det är förstås ett bekymmerssamt faktum för socialdemokraterna och den sittande regeringen. Det var ju en profilfråga för socialdemokraterna att avskaffa den arbetsmarknadspolitiska åtgärd vari de borgerliga partierna parkerade långtidsarbetslösa.
Eftersom riksdagens majoritet i höstas röstade ned regeringens budgetproposition lever vi med den borgerliga budgetmotionen. Den innebar, bland annat att, det första steget att montera ned fas 3 därmed försenades. Genom den decemberöverenskommelse som slöts mellan regeringspartierna och de borgerliga partierna möjliggörs nu förändringar av den rådande arbetsmarknadspolitiken.
Men det sker genom ”baby-steps”. Det kommer att ta längre tid att avveckla fas 3 till förmån för andra och, förhoppningsvis, bättre arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Det kommer att behövas olika och mer personligt anpassade åtgärder för att möjliggöra för fler av de långvarigt arbetslösa att erhålla en lön för sitt arbete. Säkert kommer många andra att behöva andra åtgärder för sin försörjning.
Men fas 3 som återvändsgränd för arbetslösa och som penningbank för lycksökande anordnare måste ”fasas” bort så fort som bara möjligt är!
Länkar: SVT, dagens arena, Ekot, Aftonbladet ledare, dn.se, SvD, politism, Arbetet, Arbetet
Om dem tycker vi inte!
Det rapporteras att det svenska folket anger Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och Migrationsverket som de minst omtyckta myndigheterna. Det är ju inte den första undersökning som visar på ett sådant resultat. Varför det förhåller sig på det viset kan man ju alltid spekulera kring. Men en god utgångspunkt att utgå ifrån är den lakoniska kommentaren från Fredrik Bentsson, Migrationsverkets presschef. Han säger att …
Migrationsverket får ofta klä skott för politiken.
Ordet ”Migrationsverket” kan ju lika gärna bytas ut mot något av de övriga två myndigheterna. Tidigare regeringar har ju valt att allt mer strama åt socialförsäkringssystemen. Arbetsförmedlingen lägger allt mer av sitt arbete på att snarare övervaka de arbetslösas arbetssökande aktiviteter snarare än att förmedla arbeten. Försäkringskassan har även den att oftare ifrågasätta (eller åtminstone kritiskt granska) de försäkrades eventuella rätt att erhålla ekonomiskt stöd.
Medias rapportering kring dessa myndigheter kombinerat med det politiska beslutsfattandet har säkert bidragit till att just dessa tre myndigheter ses med ogillande av den svenska opinionen.
Länkar: dn.se, di.se, SvD, Ekot, di.se, SvD, dn.se, SVT, Arbetet
En politik för minsta gemensamma nämnare
Tidningen Dagens Industri konstaterar i en kort artikel att regeringen ”har åkt på rekordmånga nederlag i riksdagen”. Riksdagens majoritet har redan beslutat om 102 ”tillkännagivanden” vari man uttryckt sin åsikt i frågor där regeringen har en annan politik. Jessica Polfjärd, gruppledare för Moderaterna i riksdagen, menar att detta visar att …
… det är en historiskt svag regering.
Och, det är klart, i någon mening har hon ju rätt. Vi har efter det senaste valet en riksdag med en majoritet av ledamöter från partier ståendes till höger om politikens mittpunkt. Men eftersom de rödgröna partierna tillsammans blev större än den tidigare alliansen fick S och MP bilda regering (med stöd av V).
De fyra borgerliga partierna kan med stöd av SD blockera alla förslag från regeringen när helst de har lust att göra det. Det är därför som vi har en S+MP-regering som styr riket med en alliansbudget. Detta nederlag för regeringen ledde till att man hotade med att utlysa nyval.
Efter visst övervägande valde de borgerliga partierna att de hade mer att förlora på att genomföra ett nytt val. Därför valde de efter krumbuktande att ingå den så kallade decemberöverenskommelsen. Den innebär att de borgerliga partierna kommer att släppa i genom det största politiska blockets förslag till statsbudget. Samtidigt förbehåller de sig rätten att i alla övriga frågor rösta som de vill. Därav alla dessa tillkännagivanden.
Vi har idag en riksdag där det är lättare att säga nej till förslag än att skapa politisk majoritet över blockgränserna. De fyra borgerliga partierna i alliansen har skapat en bergfast hård blockpolitik som endast sakta låter sig eroderas. De fyra partiernas fokus ligger på att vinna det kommande valet 2018. De känner liten motivation till att ingå överenskommelser med den sittande regeringen.
Det spännande är väl hur länge decemberöverenskommelsen kommer att hålla. Det är uppenbart att det finns ganska starka krafter bland de borgerliga partierna som gärna kan tänka sig att skapa majoritetspolitik tillsammans med SD. Än så länge håller de borgerliga partiledninarna emot. De inser väl den politiska risken med att själva överta regeringsansvaret i detta parlamentariska läge. De avvaktar säkert hellre till kommande ordinarie val 2018.
Därför gäller det att för socialdemokraterna (och miljöpartiet) att hitta politiska vägar för att kunna skapa politik som lägger grunden för valseger och ett mer förmånligt parlamentariska läge i kommande riksdagsval.
Länkar: di.se, SvD, di.se, di.se, dn.se, SvD, di.se, SvD, Ekot, Ekot, dagens arena, SvD, di.se, SvD, di.se, di.se, Ekot, di.se, dagens arena, di.se, di.se, di.se, dn.se, dn.se
Fler som skrivit: Ulf Bjereld, Peter Johansson, Ulf Bjereld, Jan Jarlbäck, Fredrik Antonsson
Ett element av subvention för höginkomsttagare
Den sittande regeringen vill minska maxbeloppet för att kunna genomföra skatteavdrag för hushållsnära tjänster från 50.000 kronor till 25.000 kronor. Förslaget har från vissa (gynnade?) kretsar hårt kritiserats och debatten förts i en fördömande ton. Det är som vore detta en arbetsmarknadspolitisk katastrof för konungariket.
Siffror som TT låtit ta fram borde hyfsa debatten. Det visar sig nämligen att gruppen som kunnat utnyttja avdraget upp till maxbeloppet är väldigt liten – omkring 3 % av det totala antalet avdrag.
Det är väl inte särskilt svårt att inse att det är den allra mest välbärgade gruppen medborgare som kunnat erhålla avdraget upp till 50.000 kronor som ”drabbas” av förslaget. Det innebär även att den statsfinansiella inbesparingen endast blir 80 miljoner kronor.
Det är väl, som uttrycks i rapporteringen om TT:s räkneexempel, att det är ett billigt sätt att visa dådkraft samtidigt som väl den sociala profilen blir något bättre. För det är ju i huvudsak familjer med högre betalningsförmåga som framför allt har kunnat utnyttja skatteavdraget.
För egen del skulle jag inte ha något emot att avdraget avskaffades helt och hållet.
I början av 1990-talet förlorade Sverige sin själ
… förlorade Sverige sin själ.
Ett tydligt problem som han tydligen återkom till är det fria svenska skolvalet. Han är ju heller inte den första som påpekar den saken. Det fria skolvalet har starkt bidragit till att öka skillnaderna mellan olika skolor. Det finns också en tydlig trend vari skolföretag företrädesvis väljer att etablera sig i områden där de kan finna elever med starkare utbildningsstöd bakom sig. Andreas säger att …
Resurser måste slussas dit de verkligen behövs. Sverige måste bli bättre på att få de bästa lärarna och rektorerna till de skolor där utmaningarna är störst. För ju fler val som föräldrar har i ett skolsystem, desto starkare och robustare måste systemet vara.
Det ligger säkert väldigt mycket i det. Samtidigt är det ingen politisk kraft som i grunden vill utmana det fria skolvalet och skolföretagens rätt att etablera sig där de önskar det. Folkpartiet önskar att skolan åter ska styras av staten men vill inte på något sätt begränsa skolföretagens etableringsfrihet. Det där är ju något av en motsättning. Det kan säkert vara rätt att låta staten styra hur resurser ska fördelas till olika skolor. Men att en statlig skola skulle vara det undermedel som i grunden skulle förändra utvecklingen tror jag knappast på.
Andreas säger försiktigt …
… att många föräldrar i dag väljer skola åt sina barn på fel grunder och anser att föräldrarna måste få mycket mer information.
Ja här ligger en svårlöst politisk knut. Att samtidigt bibehålla det fria skolvalet samtidigt som alla skolor ska få samma möjligheter/resurser att stödja de grupper av elever som behöver mest stöd.
Friheten för skolor att etablera sig där de önskar det måste begränsas! Det måste vara samhälleliga behov som avgör var skolor behövs. Hur ska man annars minska klyftorna mellan elever och skolor?
Länkar: dn.se, SvD, Ekot, SvD, SvD, Aftonbladet ledare, di.se, dagens arena, SvD, ekuriren, di.se, Arbetet
Görans tankar och bagateller 