Lärlingsutbildning inget nytt

Jan Björklund föreslår att en ny anställningsform ska införas – lärlingsanställning. Arbetsgivare ska kunna anställa ungdomar som lärling upp till och med 21 års ålder. Varför inte?

I artikeln i dagens DN påpekar Irene Wennemo, LO, att detta inte är något nytt på svensk arbetsmarknad. Inom byggbranschen finns ett väl utbyggt system där man tar emot elever som gått ut Byggprogrammet, något liknande finns inom elektrikerbranschen. IF Metall och Teknikföretagen har vidare ett yrkesutbildningsavtal som möjliggör att betala lön under utbildningstid som är lägre än ordinarie lön.

Jag tycker att detta är väl värt att pröva. Man kan redan idag se att elever på Industriprogrammet underlättar sina möjligheter att få ett arbete när de praktiserar ute på arbetsplatser. Från och till har det prövats att bygga på Industriprogrammet med frivilligt påbyggnadsår i samarbete med företag. Tyvärr har inte alla dessa försök lyckats. Ofta därför att eleverna hellre tar ett ”riktigt” arbete med full lön än att ta investeringen med ett påbyggnadsår.

Låt oss pröva och utveckla detta. Det kan bli en bra möjlighet för många ungdomar att få ett utvecklande arbete och motivation att satsa hårdare på sin utbildning.

Unga svenska män framtidens förlorare

Det finns skillnader i betygsgenomsnitt mellan grundskolorna i Eskilstuna. Detta är inget konstigt i sig och så kommer det nog att vara. Den viktiga skillnaden i betyg finns dock mellan tjejer och killar. Det visar sig att tjejer med invandrarbakgrund har högst genomsnittsbetyg (motsvarande VG i samtliga ämnen), sedan kommer tjejer med svenska som modersmål, sedan kommer invandrarkillar. Sämst genomsnittsbetyg har killar med svenska som modersmål.

Dessa skillnader är högeligen intressanta och borde få följder i framtiden. Trenden visar att det är allt fler unga kvinnor som går vidare till högskola/universitet. De praktiskt inriktade gymnasieprogrammen lockar framför allt unga killar. Tjejer väljer i högre grad inriktningar som leder dem vidare till högre utbildning.

Dock är det som så att Sverige har en väldigt könsmässigt uppdelad arbetsmarknad. Kvinnor har lägre genomsnittslöner och arbetar i högre grad deltid. Fler kvinnor än män har visstidsanställningar. Sveriges Ingenjörer visade i en nyligen presenterad undersökning att kvinnor får lägre ingångslöner (de t.o.m. förväntar sig det under utbildningstiden).

Svårast på arbetsmarknaden har dock människor med konstiga efternamn – de får de ”sämsta” jobben och de lägsta lönerna. Det är uppenbart att invandrade har svårare att få ett arbete – även i de fall de har likartad kompetens och utbildning som etniska svenskar.

Det svenska samhället och arbetsmarknaden står inför en stor utmaning att rätt ta emot de välutbildade och -motiverade unga kvinnor som börjar komma ut i arbetslivet. Jag tror inte att de stillatigande kommer att acceptera att lönas sämre än de unga männen. Vi måste också inse att människor med ”konstiga” efternamn i många fall kommer att vara bättre utbildade än unga män med svenska som modersmål.

Framtiden är spännande och vi står inför stora utmaningar. Den etniskt svenska  manligt dominerade normen på arbetsmarknaden kommer att utmanas och förändras. Frågan är om de unga (och äldre) svenska männen har förstått det?

Det kanske inte är en slump att det är unga svenska män som framför allt lockas till Sverige-Demokraterna och Piratpartiet?

Ingen sänkning av a-kasseavgiften

Den borgerliga regeringen har gjort stort väsen av att man sänker arbetslöshetsavgiften med 50 kr per månad. Nu är det bara som så att väldigt många  a-kassemedlemmar inte får någon sänkning överhuvudtaget.

Det är endast medlemmar i a-kassor med låg arbetslöshet (och redan lägre avgifter) som kommer att få sänkta avgifter. Medlemmar i a-kassor med hög avgift (som IF Metalls) kommer inte att få någon sänkt avgift.

Så gynnar den borgerliga regeringen sina kärnväljare och piskar de som tar  den största risken att bli arbetslösa!

Dax för ett kunskapslyft

Läste på Eskilstuna-Kurirens hemsida att de svenska studieförbunden uppmanar regeringen att använda ordförandeskapet för EU till att driva på för ett kunskapslyft.

Så rätt – så rimligt.

Det är dax för regeringen att vakna upp och använda mer skattepengar till aktiva åtgärder för arbetslösa.

Förändra LAS

Hans Dahlgren (s) skriver i ett inlägg på Newsmill att socialdemokraterna måste utmana LO om förändringar i LAS (Lag om Anställningsskydd). Han anser i korthet att LO är en stoppkloss för att utveckla en modern socialdemokratisk politik för storstäderna. Han argumenterar för att LAS måste förändras för att minska ungdomsarbetslösheten. Vilka förändringar han vill se antyds genom att nämna Danmark som exempel och att i tjänsteindustrin är det kunskapen som är den viktiga faktorn för att behålla arbetet.

Han pratar om den kunskapsintensiva tjänstesamhället som om alla arbeten i tjänstesektorn kräver hög kunskap. Nu är ju inte verkligheten så enkel. I stora delar av tjänstesektorn är det tvärtom som så att anställning kräver lite kunskap och där arbetstagarna är lätt utbytbara. Här är redan arbetsförhållandena otrygga och det finns få problem att minska (eller öka) personalstyrkan allt efter behov.

Det är otvetydigt som så att den kunskapsintensiva tjänstesektorn växer i Sverige. Det finns många industriföretag med en högre andel tjänstemän än ”kollektivanställda”. Det kan därför finnas behov av att fundera över hur framtidens arbetsrätt ska se ut. Jag motsätter mig dock att alla lösningar  för att göra det lättare att anställa ungdomar enbart handlar om att göra det lättare att anställa och säga upp precis de personer man önskar bli av med.

Det finns en risk att vi då skapar en ständig arbetskraftsreserv av ungdomar (och äldre) som tar sig fram i dåligt betalda och otrygga anställningar inom tjänstesektorn. Vi får inte göra felet att göra den kunskapsintensiva tjänstesektorn som mall (lika lite som det gamla industrisamhället) för verkligheten.

Bidrag enbart till eliten

Läste en intressant artikel på DN:s hemsida ikväll. Det gäller en aktuell opinionsundersökning genomförd av ”Forskningsgruppen för samhälls- och informationsstudier” (FSI). Studien visar att väljare som röstar på olika partier tycker ungefär lika i många samhällsfrågor. Men det finns även frågor som delar upp väljarkåren åt olika håll. Dessa gäller frågan om ytterligare besparingar på a-kassan, sjukpenning, offentliganställdas löner etc.

Det är väl knappast någon som väl blir förvånad över att borgerliga väljare är mer villiga att spara på ovan nämnda socialförsäkringssystem eller inom den offentligt ägda sektorn. Eller att socialdemokratiska, vänsterpartister och gröna väljare i högre grad är motståndare till besparingar.

Det är ju heller inte förvånande att den borgerliga regeringen genomför en politik som i huvudsak gynnar de mer välbeställda av väljarkåren. Vänsterns utmaning ligger i  att åter igen formulera en politik som gynnar de som är mest i behov av samhällets stöd. Samtidigt måste man inhämta stöd från de väljargrupper som inte är i behov av samhällets stöd i lika hög grad.

Den borgerliga regeringen ratar idag bidrag som går till arbetslösa, sjukskrivna och andra väljargrupper med stora behov. Däremot har man inga skrupler när det gäller bidrag som gynnar sina kärnväljare. Kan det vara så djävligt att de anser att eliten lättare kan anförtros förtroendet att erhålla bidrag än de fattiga och sjuka?

Sjuka ratas av arbetsgivare

Tjänstemännens Centralorganisation (TCO) konstaterar i en rapport att arbetsgivare sållar bort långtidsarbetslösa och sjukskrivna i samband med nyanställningsprocessen. TCO har frågat 2.600 arbetsgivare med fler än tio anställda. Resultatet är tydligt. En majoritet säger nej till att anställa någon som är sjukskriven från ett annat arbete och 48 % till att anställa någon långtidsarbetslös.

Sjuka och långtidsarbetslösa pressas från två håll. De får allt svårare att bibehålla sin anställning (pga ändrade sjukpenningregler) och de får allt svårare att få ny anställning.

Långsiktigt riskerar vi att få från arbetsmarknaden utslagna människor vars enda straff är att de varit långvarigt sjukskrivna och/eller arbetslösa. Fokus har allt mer övergått till piska snarare än morot för att stimulera och hjälpa denna grupp av människor till egen försörjning. Denna utveckling kan ingen av de senaste regeringarna svära sig fria ifrån.

Socialdemokraterna måste utveckla en annan och bättre politik i detta avseende. Dagens politik är inget att sträva efter. Men det får heller inte bli som så att sjukskrivna får gå åratal med ersättning men utan aktiva åtgärder för att komma åter till arbetslivet.

Jag tror på att en solidariskt finansierad rehabiliteringsförsäkring kan vara ett led i en bättre utveckling. Vi behöver även satsa på ett nytt kunskapslyft (ett av socialdemokratins stoltaste stunder under 90-talet).

Kungen – Kejsaren – Tsaren

… är en bok som handlar om de tre kusiner som var statsöverhuvuden för Storbritannien, Tyskland och Ryssland när första världskriget startade. Boken är skriven av den engelska författaren Catrine Clay.

Boken berättar historien om hur tre kusiner så småningom blev sina repsektive länders statschefer. En av dem i en konstitutionell monarki (Storbritannien) och de övriga två som var autokrater – dvs själva hade makten (om än inte fullt ut i praktiken).

Boken beskriver sammanblandningen av normala familjehändelser och statspolitik som skedde när dessa personer träffades och kommunicerade med varandra. Boken beskriver vidare vilken skuld som eventuellt kan läggas på statscheferna för att det första världskriget startade. I boken diskuteras att viss del av världskrigets utbrott går att härleda till det krig som drabbade Danmark 1864. Två döttrar från det danska kungahuset blev drottningar med ett starkt hat gentemot Tyskland.

Den stora skillnaden mellan de tre monarkerna var att George V verkade i en konstitutionell monarki. I Storbritannien var det en folkvald regering som hade den formella makten med en kung huvudsakligen med symbolisk makt. Men även i detta fall blev det en sammanblandning av familjeärenden och statlig politik i och med monarkens tyckanden och låtanden när han agerade med sin släktingar i Tyskland och Ryssland.

Boken är intressant att läsa och gav mig en del nya kunskaper i det skeende som ledde fram till första världskrigets utbrott.

Vårdad klädsel

Arbetsmarknads- och Familjenämnden i Eskilstuna kommun har fattat beslut om komplettering till kommunens riklinjer kring alkoholtillstånd. Denna komplettering ska diskuteras och beslutas av kommunfullmäktige. Vad jag förstår är detta ett försök att komma åt kriminella MC-gäng och liknande sammanslutningar.

Nämnden föreslår att klädseln ska vara vårdad. Som det heter i beslutet:

”Det innebär bland annat att inte bära kläder som visar tillhörighet till något gäng eller gruppering som uppfattas som hotfull, diskriminerande eller ha en kriminell tillhörighet.”

Även om jag förstår syftet med detta förslag till nya riktlinjer ser jag ändå vissa problem. Hur ska krogarna sätta gränser? Det finns massor av sociala sammanslutningar som använder symboler som påminner om kriminella gängs kännetecken. Det finns massor av föreningar för motorcykelåkare som använder västar för att visa från vilken förening de kommer ifrån. Klädselmode med ursprung i storstädernas förorter används både av ungdomar som vill visa upp sin kultur och ursprung men för den skull inte behöver vara brottslingar men även av sådana som ägnar sig åt brottslighet.

Det är möjligt att svaren på mina funderingar finns i nämndens handlingar (som jag inte läst). Men trots allt – jag känner tveksamhet inför detta. Risken är trots allt att dessa åtgärder blir ett tomt slag i luften.

Expressen kryper till korset

Läste ikväll att skvallertidningen Expressen har betalt 50.000 kr till Anna Lindhs minnesfond. På så sätt ber de LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin om ursäkt. Som bekant intervjuade en journalist en person som denna trodde var LO:s ordförande. Vilket det snabbt visade sig inte vara.

Denna incident visar vad som kan hända när drevet i media är i full snurr. Källkontroll blir underordnat det budskap man så gärna vill presentera. Man vill presentera den önskvärda sanning – inte hela den nyanserade bilden.

Det är tråkigt att vi fått ett sådant mediaklimat i Sverige. Det är bra med en fri och självständig press som bevakar makthavarna. I Sverige har vi inte en sådan fri press. Den är snarare ägd till största delen av borgerliga intressen. De har inget intresse av att genomföra en allt för nitisk och kritisk granskning av de borgerliga företrädarnas göranden och låtanden. Det fantastiska vi upplever i Sverige idag är att oppositionen granskas hårdare än den sittande regeringen. Därför är det symptomatiskt att Expressen hann publicera den förmenta intervjun med Wanja Lundby-Wedin innan debaclet uppdagades.

Journalisten var på ett uppdrag från sin arbetsgivare att hitta den sanning som tidningen önskade publicera. Den sanningen fick man. Det tråkiga var ju bara att det var fel person man pratade med och att tidningen hann publicera det hela.

Sorgligt är det bara att den typen av skandalreportage säljer lösnummer. Tråkigt är det också att det syns få spår av självkritik inom mediavärlden för deras ansvar att ge nyanserad bild av skeendena.