Bloggarkiv

Det finns skrivningar som gnager för alla


LO-förbunden har blivit överens om ett antal (14 st) långsiktiga mål för kommande avtalsrörelser. Förbunden hoppas att kunna nå dessa mål fram till och med 2028. Det är, med andra ord, ganska långsiktiga mål som har satts upp.

LO-förbunden är överens om att löneskillnaden mellan kvinnor och män ska halveras under målperioden. Hur detta ska gå till anges däremot inte i måldokumentet. Metoden ska man arbeta fram under det kommande halva året (innan avtalskraven ska börja presenteras för motparter och fackliga organisationer inom TCO och Saco). Detta kan ju både bli en stötesten internt inom LO som i kontakter med tjänstemännens organisationer.

En annan sådan svårighet är förstås målet som LO satt upp att minska avståndet till tjänstemännens löner. Enligt LO:s beräkningar tjänar tjänstemännen i snitt 45 % bättre/högre än arbetarna. LO vill minska klyftan till 40 %. Detta är ju knappast ett mål som tjänstemannaorganisationerna kommer att slå glädjevolter över precis.

Det finns även del mindre kontroversiella frågor (åtminstone för facken) som att höja lägstalöner och att minska andelen anställda som arbetar under visstidsanställningar. Arbetsgivarna kommer ju förstås att motsätta sig sådana krav å det kraftigaste.

Ett spännande mål som satts upp är att LO-medlemmarnas totala pension ska vara 72 % den dagen man lämnar arbetslivet. Det är bra att LO engagerar sig i denna fråga. Frågan är bara hur det ska ske.

LO:s medlemmar riskerar ju att vara förlorarna i dagens pensionssystem. Det är ju LO:s medlemmar som i högre grad inte orkar arbeta så länge som behövs för att nå en rimlig pensionsnivå. Satsningar på en bättre arbetsmiljö lär ha högst begränsade effekter på pensionsnivån för den tidsperiod som LO:s mål ligger inom. Då handlar det om att få in mer pengar i systemet – antingen genom statens försorg eller genom kollektivavtal.

Jag antar därför att LO-förbunden kommer att ta fram ett antal gemensamma krav kring de olika avtal som finns om tjänstepension. Det finns ett antal skillnader mellan de privatanställda och de offentligt anställda i denna fråga.

Kraven och målen är både ganska många som omfattande. Det är ju inte att undra över att man satte målen så pass många år framåt.

Länkar: da.se, Arbetet, Arbetet, Arbetet, Arbetet, Arbetet, SvD, di.se

Fler som skrivit: Anders LarssonHelle Klein

Pampar – en fråga om språkbruk


Svenska Dagbladet ”avslöjar” i en artikel inkomsterna för ordförandena i de fackliga centralorganisationerna Saco, TCO och LO. Av artikeln får vi veta att de tre har en onekligen ganska hög inkomst. Saco:s ordförande är den som har den högsta inkomsten av de tre, LO:s har den lägsta. Dessa skillnader manifesterar väl de skillnader som finns mellan de fackliga medlemmarna anslutna till de olika centralorganisationerna.

Det är förstås bra att debatt om det rimliga om de valda företrädarnas inkomster förs. Det är det goda med demokratiska organisationer. Det är lättare att både ifrågasätta det rimliga med lönen och diskutera vilken den rimliga nivån borde vara. Det är den stora skillnaden till det privata näringslivet. Där sätts lönen/inkomsten i en betydligt slutnare krets och är inte alls uppe för allmän diskussion bland de anställda. De må ha synpunkter men de har inga formella möjligheter att påverka hur lönen sätts.

Det som stör mig i SvD:s artikel är språkbruket och hur de tre ordförandena benämns. De kallas nästan genomgående för ”pampar” – ett starkt negativt laddat värdeord. Jag ser aldrig att man använder ett motsvarande negativt omdöme när man diskuterar lönenivån inom det privata näringslivets högre kretsar. Det är tydligt att tidningen/journalisten redan från början har bestämt sig för en negativt laddat ton i artikeln.

Det är klart att det är viktigt att diskutera och beskriva hur löner/inkomster sätts i olika typer av organisationer. Men det är samtidigt så tydligt att fackföreningar tillmäts en allt mer negativ värdering i den offentliga debatten. Man använder nästan rutinmässigt nedvärderande tillmälen om ledande fackliga företrädare.

Det känns som om det enda som de fackliga organisationerna kan göra är att ansträngt le vackert. De kan ju inte gå i svaromål emot journalisters och andra opinionsbildares språkbruk.

Varför kan man inte kritiskt granska men ändå använda ordet ”ordförande” eller annan korrekt benämning på den position som den fackliga företrädaren har i sin organisation?

Sverige är i ett farligt läge


Under gårdagen fick uttalanden från LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson ganska stort utrymme. I en intervju menade han att Socialdemokraterna borde gå till val som ett eget alternativ.

Han vill att väljarna ska rösta för ett tydligt socialdemokratiskt alternativ. Därför måste ju partiet kunna tala klarspråk om de politiska prioriteringarna. Detta krävs för att kunna vinna rösterna bland LO:s medlemsgrupper.

Däremot är han öppen för att (S) efter valet kan bilda regering tillsammans med, exempelvis, Miljöpartiet och, till och med, ett par mittenpartier. Kålle sade att …

Den som lägger sin röst på S den 22 mars ska veta vad den rösten står för. Däremot går det inte för Stefan Löfven att efter valet stänga dörren för någon form av samarbete. Han har hela hösten försökt att bredda samarbetet med MP över blockgränserna.

Med all respekt för Kålle så synes hans uttalanden få större genomslag än vad de kanske förtjänar. Efter att riksdagens majoritet röstat för allianspartiernas budgetmotion tillkännagav regeringen att man avser att senare i december fatta beslut om extra val. Såväl Stefan Löfven som MP:s språkrör menade att partierna då kommer att bedriva egna valrörelser. Kålles uttalanden bekräftar snarare den inriktning som regeringspartierna redan har offentliggjort.

Det är förmodligen en korrekt bedömning att göra på så sätt. De röd-gröna partierna måste tydligare signalera en vilja till att göra blocköverskridande uppgörelser i ett parlamentariskt läge som liknar dagens. Måhända att partierna behöver frigöra sig mer från Vänsterpartiets uppfattningar för att kunna öppna upp för bredare kompromisser.

Det kommer dock att krävas att både S som MP erhåller ett större väljarunderlag än vad det ordinarie valet innebar för att lättare kunna lösa upp de borgerliga partiernas järnridå. Vad jag förstått överväger de fyra partier som tidigare bildade regering att formulera ett nytt valprogram som inte utgår från den budgetmotion som riksdagen antagit. Det är möjligt att detta kan föra upp latenta spänningar mellan dessa fyra musketörer till ytan.

Men förmodligen är det enda som kan spräcka alliansen vara det faktum att något av partierna inte klarar riksdagsspärren. Frågan är om Kristdemokraterna kan lita till att få tillräckligt antal stödröster i det kommande valet.

Länkar: dn.se, SvD, SVT, Ekot, di.se, SVT, dagens arena, dagens arena, dn.se, SvD, dagens arena, SVT, di.se, Ekot, ka.se

Fler som skrivit: Ulf Bjereld

LO vill ha finanspolitiska stimulansåtgärder


I en aktuell rapport från LO-ekonomerna föreslås kraftiga satsningar på infrastruktur. Man hoppas att statliga satsningar motsvarande 70 miljarder kronor skulle minska arbetslösheten med 100.000 personer och innebära en minskad arbetslöshet om två procentenheter.

LO är övertygad om att det krävs en rejäl satsning från staten på att stimulera fram fler arbetstillfällen och därmed på sikt en starkare svensk ekonomi.

Jag delar i  hög grad LO:s tankar om en mer expansiv statlig politik för att stimulera ökade satsningar på olika nyttigheter för att stimulera fram en lägre arbetslöshet. En annan sak är förstås att LO inte behöver ta politiska hänsyn. I den meningen vill man framför allt stimulera en offentlig debatt om regeringspolitiken.

Sedan är det en annan sak att den sittande regeringen lär ha stora svårigheter att genomföra vad LO föreslår och önskar. Men det är förstås gott och väl att LO driver en framåtsyftande debatt om hur vi kan utveckla vår nation.

Länkar: dn.se, Ekot, SvD, di.se, dagens arena, SvD, di.se, Arbetet, ka.se

Unga arbetar otryggast


I en aktuell rapport visar LO att både antalet, som andelen, av de arbetande har otryggare anställningar. Sedan 1990 har antalet personer som har korta anställningar ökat från 378.000 personer till idag 618.000 anställda. Rapportens viktigaste resultat är de som visar att ungdomar som kvinnor är de som oftast arbetar under otrygga anställningsformer. Det finns även en tydlig skillnad mellan arbetaryrken inom LO och tjänstemannayrken som mellan olika branscher.

Inom hotell, restaurang och kultur, nöje och fritid är andelen med korta anställningar så hög som 43-45 %. LO visar i rapporten att antalet och hur länge man arbetar med korta anställningar har ökat sedan den borgerliga regeringen införde så kallad allmän visstidsanställning.

Sverige har kritiserats av EU-kommissionen för att bryta mot EU:s visstidsdirektiv. EU anser att den svenska lagstiftningen tillåter arbetsgivare att stapla korta anställningar ovanpå varandra väldigt länge. Den tidigare borgerliga regeringen ansåg å sin sida att det inte fanns några som helst problem med den svenska lagstiftningen. Den var därför inte beredd att genomföra någon som helst förändring av lagen om anställningsskydd.

Jag förnekar inte att det behövs ett visst mått av anställningsformer som medger kortare anställningar. Men det finns en tendens till att korta anställningar blir till normen i vissa branscher. Det är ett tydligt brott mot den lagstiftning som säger att tillsvidareanställning (fast) ska vara det normala. Det finns därför all anledning för den sittande regeringen att göra en översyn av den svenska lagstiftningen och ta EU:s kritik på allvar.

Länkar: SVT, SvD, dn.se, dagens arena, dagens arena, SVT, SVT, Aftonbladet ledare, politism, dagens arena, Aftonbladet ledare, Handelsnytt, Transportarbetaren, Arbetet

Fler som skrivit: Mats Larsson, Kaj Raving

Är löner en strikt manlig angelägenhet?


Under gårdagen genomförde Medlingsinstitutet en konferens om lönebildningen. Det finns förstås all anledning att diskutera kring lönebildningen. Det finns ju ett antal spänningspunkter som ju kan underminera dagens system.

Sedan slutet av 1990-talet då arbetsmarknadens parter inom industrin utvecklade det första Industriavtalet är det avtalsförhandlingarna inom denna konkurrensutsatta sektor som satt ”märket”.

Den nivå för lönekostnadsökningar som industrins parter kommer fram till styr nivån i samtliga övriga branscher. Det finns en, mer eller mindre påtvingad, konsensus om att denna princip är den riktiga eftersom den anger en långsiktigt ekonomiskt hållbar lönekostnadsökning.

Industriavtalet kom som ett svar på att politikerna gav sig in i att vilja påverka lönebildningen. Industriavtalets intentioner har av den politiska nivån överförts till uppdrag för Medlingsinstitutet. Skillnaden är att industrins parter har möjlighet att förändra sitt avtal (vilket skett en gång) medans Medlingsinstitutets uppdrag är mindre flexibelt då det är lagstiftarna som styr dess verksamhet och formulerar dess uppdrag.

Bakgrunden till det första industriavtalet kan även hittas i en förhoppning att få en löneutveckling i paritet med Sveriges viktigaste konkurrentländer. Det fanns en koppling mellan höga löneökningar och en hög inflation som eldade på kostnadsutvecklingen. Det goda med den nedskruvade löneökningstakten är att den gett högre reallöneökningar. Samtidigt har industrins ”märke” skapat spänningar mellan olika branscher.

Inom LO finns denna spänning mellan industriförbunden och förbunden inom byggsektorn och servicenäringarna. Men det finns förstås en tydlig spänning mellan industrins manligt dominerade förbund och LO:s kvinnodominerade. Orskaken till detta handlar ju förstås den begränsning i löneutvecklngen som industriavtalet pålagt hela arbetsmarknaden.

”Märket” innebär inte att industrin ska ha de högsta löneökningarna. Det anger endast den genomsnittliga höjning som ekonomin har råd med. Det innebär att om vissa branscher ska ha en högre löneutveckling måsta andra stå tillbaka. En sådan princip är inte alldeles enkel att få till stånd. LO-förbunden strävar efter att nå en sådan princip som ”tillåter” kvinnodominerade förbund att kunna ställa högre krav. Det har inte alltid lyckats. I lönerörelsen 2013 nåddes en överenskommelse som gjorde att kvinnodominerade branscher kunde ställa högre krav.

De fackliga organisationerna inom TCO och Saco har markerat att de inte avser att ingå sådana interna överenskommelser som inom LO. Här ökar i stället antalet ”sifferlösa” avtal i en förhoppning att kunna få till stånd högre löneutvecklng än vad som begränsas till av industrins märke.

I en debattartikel uttrycks Kommunals frustration över Medlingsinstituets sätt att utföra sitt uppdrag och över Industriavtalets normerande roll. Lenita Granlund och Annelie Nordström kräver besked av industrins parter. De frågar om …

… ni beredda att förhandla för både kvinnor och män och i hela arbetsmarknadens intresse? Med den konstruktion och ställning som industriavtalet har måste industriparterna på allvar skapa praktiska förutsättningar för att lyfta kvinnorna på svensk arbetsmarknad. Annars kommer legitimiteten sakta men säkert urholkas och till slut har ni förhandlat bort er själva som normerande parter.

Frågan de ställer är relevant. Svaret är däremot inte alldeles enkelt att formulera. Det finns en konkret farhåga i att industrins överenskommelser enbart blir till ett golv för andra branschers strävanden och detta åter startar ett lönerace som endast driver på kostnadsutveckling och inflation. Därför kan inte frågan enbart ställas till industrins parter.

Det behövs bredare överenskommelser och förståelse för att löner måste kunna utjämnas mellan kvinnor och män. Frågan är om lönebildningen är den enda metoden att lösa detta. Det måste även handla om hur vi kan skapa en jämlikare arbetsmarknad och komma ifrån dagens djupt manligt och kvinnligt uppdelade arbetsmarknad.

Länkar: di.se, di.se, di.se, dagens arena, Arbetet, Ekot

Fler som skrivit: Peter Tai Christensen

Endast var tredje har etablerat sig på arbetsmarknaden


Fordonsprogram

LO har presenterat en rapport vari man redovisar hur väl (eller inte) ungdomar som lämnat yrkesförberedande gymnasieprogram har etablerat sig på arbetsmarknaden. De resultat man fått fram är inte upplyftande. Endast en tredjedel av de elever som slutfört en yrkesgymnasial utbildning har en etablerad ställning på arbetsmarknaden ett år senare.

Med etablerad ställning på arbetsmarknaden definieras en person, utifrån en medellön för arbetare, som arbetat minst tio månader heltid på ett år. Ungdomar kan efter genomgången utbildning ha erhållit olika typer av osäkrare anknytning till arbetsmarknaden.

Att en så liten andel är etablerade på arbetsmarknaden efter att lämnat yrkesutbildningen är förstås bekymmersamt. Det bidrar till att minska intresset av att söka dessa utbildningar och till att arbetsgivare får än svårare att hitta för arbetet kvalificerade sökande.

Rapporten visar på betydelsen av att genomgå en fullständig gymnasieutbildning. De elever som lämnat utbildningen efter ett eller två år har en än lägre etableringsgrad på arbetsmarknaden än de som lämnat efter tre år. Det gör att LO förespråkar att gymnasieutbildning blir obligatoriskt för alla.

En annan intressant slutsats av rapporten är att de som lämnar utbildning som leder till arbete inom manligt dominerade branscher i högre grad är etablerade på arbetsmarknaden. Den utbildning som i detta avseende är bäst är Fordonsprogrammet. De utbildningar som är ”sämst” är utbildningar som ska leda till arbeten inom hotell/restaurang, handel och andra kvinnligt dominerade branscher.

En slutsats som jag drar av detta är att samma branscher där eleverna bäst lyckas att etablera sig är desamma som i högre grad valt fastare anställningsformer.

LO:s förslag för att yrkesutbildningarna på ett bättre sätt ska leda till arbeten handlar om att höja statusen på dem. Det sker genom att utbildningarna åter leder till högskolebehörighet. Viktigt är också att utbildningarna i högre grad genomförs i samarbete mellan skola och näringsliv. Det gör att utbildningarna på ett bättre sätt kan anpassas till respektive bransch behov av aktuell och kommande kompetens och att få bättre kvalitet på det arbetsplatsförlagda lärandet (APL).

LO:s rapport visar på en allvarlig situation för de gymnasieutbildningar som ska leda till arbete. Den visar på att det behövs insatser för att förbättra kvaliteten och statusen för dessa utbildningar.

Länkar: Ekot, dagens arena, politism, Arbetet, ka.se, Hotellrevyn

Andra som skrivit: Nina Andersson Brynja

Ökande löneskillnader


LO presenterade igår sin senaste lönerapport. Den visar i korthet att tjänstemännen som kollektiv har haft en bättre löneutveckling, i reda pengar, än vad LO-grupperna har haft. I stort sett består de löneskillnader som fanns på 1930-talet mellan arbetare och tjänstemän.

Rapporten visar på en del intressanta resultat. Löneskillnaderna mellan män och kvinnor är större inom tjänstemannakollektivet än bland LO-kollektivet. Störst skillnader mellan kvinnor och män finns bland privatanställda tjänstemän. Arbetarkvinnorna har dock den allra sämsta löneutvecklingen bland de jämförda grupperna.

Torbjörn Johansson, LO:s avtalssekreterare, är bekymrad över den rådande utvecklingen. I tidningen Arbetets artikel anför han tre alternativa åtgärder som LO behöver vidta för att förbättra läget för LO:s arbetargrupper relativt tjänstemännen:

    • öka respekten för industrimärket,
    • omförhandlingsklausuler som träder i kraft om någon får mer än industrinormen, och
    • att arbetarna ser till att ta ut mycket mer så att tjänstemännen inte kan ta ut så mycket.

Torbjörn beskriver utvecklingen där allt fler löntagargrupper förhandlar fram ”sifferlösa” avtal som problematiskt. Han ser det som ett sätt bland berörda grupper att försöka kringgå industrin som lönenormerande genom att göra den till ett golv för egna löneambitioner. Det ligger förstås en del i detta. Sifferlösa avtal kan säkert vara bra bland grupper som av konkurrens- eller andra skäl kan gynnas av en annan och bättre löneutveckling.

Därför är det en angelägen åtgärd att verka för att öka respekten för ”industrimärket” – dvs att den konkurrensutsatta sektorn sätter nivån för de löneökningar som arbetsmarknaden långsiktigt kan bära. Det betyder inte att de som arbetar inom de sektorerna automatiskt har högre löner än andra. LO:s industriförbund har inte de högsta lönerna. Men det är klart att industrinormen sätter gränser för hur höga löneökningarna borde vara. Det innebär att man inom hela kollektivet måste vara ”överens” om att vissa grupper ska få högre löner medan andra får stå tillbaka.

Torbjörns andra och tredje punkter ovan är inte särskilt realistiska. Det fanns en tid då kollektivavtalen kryllade av olika omförhandlingsklausuler. Dessa eldade endast på löneutveckling och inflation på ett sådant sätt att inga slutligen gynnades av sådana. Den tredje punkten är knappast heller särskilt realistisk då TCO- och Saco-förbunden tillsammans har fler medlemmar och har högre organisationsgrad än LO:s förbund. Den tiden är förbi då LO i någon mån kunde styra utvecklingen och peka med hela handen.

Den egentligen bästa metoden att få till minskade löneskillnader vore att överge modellen med procentuella påslag. Även om olika grupper uppnår samma procentuella lönepåslag så ökar ju skillnaderna i reella tal. Men detta är säkert också väldigt svårt att uppnå.

LO-förbunden lär ha en del att prata om för att finna en löneförhandlingsmodell som gör att grupper/branscher med jämförbara kompetenser inte får en sämre löneutveckling enbart av den anledningen att de har en högre andel kvinnor inom sig.

Länkar: Arbetet, dn.se, dn.se, SVT, SvD, dagens arena, di.se, Aftonbladet ledare, ka.se, Aftonbladet

Fler som skrivit: Mats Larsson

Semestervanorna är en fråga om klass och kön


Inte för alla

LO publicerade häromdagen sin rapport om hur människor tillbringar sin semester. Av rapporten framgår stora skillnader mellan människor med olika inkomstnivåer vad de gör med sin semester och andra fritidsaktiviteter.

Bland de icke facklärda arbetarna var det 33 % som inte gjorde någon semesterresa under 2013. Bland facklärda arbetare var andelen något mindre, 25 %, och än mindre bland tjänstemannagrupper.

Skillnaderna i vad man kan göra på semester och på sin fritid är tydligt klassåtskiljande. LO konstaterar att minst möjlighet att semestra har ensamstående kvinnor med barn. Tobias Baudin, LO:s förste vice ordförande, säger till Aftonbladet att …

Frågan är väldigt kopplad till klass. Det är därför vi hela tiden jobbar med att förbättra arbetsvillkor och löner för alla LO-medlemmar så att de också ska ha möjlighet till ett bra vardagsliv och att kunna göra något extra på fritiden.

Det finns onekligen en del kvar att göra.

Länkar: Aftonbladet, Arbetet, SvD, dn.se, SVT, di.se, dagens arena, Kollega, ka.se

Fler som skrivit: Mats Larsson, Martin Moberg

Jämställda löner inom tio år?


LO har presenterat en rapport som visar att vi kan uppnå jämställda löner på endast tio år. Villkoret är att en extra procentenhet om året ges till alla arbetarkvinnor och två procentenheter extra om året till tjänstemannakvinnor.

En procent extra till kvinnodominerade branscher låter ju inte som särskilt mycket eller omöjligt att uppnå. Därför kan man ju som Arbetets artikel retoriskt fråga sig …

Den avgörande frågan är därför hur stark viljan till jämställda löner är hos fack och arbetsgivare, och om enighet kan skapas kring en fungerande metod.

Det kommer ju knappast att vara så enkelt att utjämna löneskillnaderna mellan kvinnligt dominerade respektive manligt dominerade branscher. Förmodligen är svårigheten att nå målet störst bland LO-förbundens branscher.

Kvinnor dominerar idag tre förbund inom LO – Kommunal, Handels och HRF. Det är branscher som både har lägre genomsnittliga löner och som har en högre andel av korta anställningar och deltider än manligt dominerade branscher. Arbetsgivarna håller på alla sätt emot större reformer av detta system.

Men det finns förstås olika syn bland de fackliga organisationerna hur jämställda löner ska uppnås och hur man ska värdera olika typer av arbeten. Det finns ju en diskussion om alla arbetsuppgifter verkligen ska värderas lika och om hur rimliga löneskillnader mellan olika arbeten ska se ut.

Det pågår diskussioner mellan LO-förbunden hur de kommande avtalskraven ska utformas. Hur lätt dessa diskussioner kan leda fram till resultat påverkas ju av bedömningarna av det tillgängliga löneökningsutrymmet. Med en fortsatt besvärlig konjunktur inom industrin kommer ju utrymmet att höja löner att begränsas. Därmed blir det också svårare för industrins förbund att avstå ett sådant löneökningsutrymme till kvinnligt dominerade branscher som krävs för att snabbare nå fram till verkligt jämställda löner.

Länkar: Arbetet, dagens arena

Fler som skrivit: Claes-Mikael Jonsson

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 911 andra följare

%d bloggare gillar detta: