Monthly Archives: september 2012

Sänkt avgift i a-kassan


SVT rapporterar ikväll att Socialdemokraterna kommer att föreslå att avgifterna till de olika arbetslöshetskassorna ska sänkas. Det är ett högeligen efterlängtat och klokt förslag man nu lägger.

Det är den borgerliga regering som tillträdde efter riksdagsvalet 2006 som lade förslaget om en reformerad arbetslöshetsförsäkring. En viktig del i reformen var införandet av en differentierad arbetslöshetsavgift. Ju högre arbetslöshet inom en a-kassas verksamhetsområde desto högre skulle arbetslöshetsavgiften bli. Det har inneburit att för de flesta a-kassor inom LO:s verksamhetsområden har avgiften stigit. Framför allt har avgiften blivit ständigt hög för Musikernas a-kassa och Hotell och Restaurang Fackets a-kassa.

Teorin bakom detta var att fackliga organisationer i branscher med hög arbetslöshet skulle tvingas till en annan löneutveckling så att arbetslösheten skulle sjunka. Detta samband finns dock knappast på den svenska arbetsmarknaden. Den hårda lönenormeringen med den konkurrensutsatta industrin som anger det befintliga löneutrymmet har redan fått ner löneutveckling och löneinflationstakten. Krisen som drabbade industrin 2008-2009 var ju heller inte en lönekostnadskris i betydelsen för höga löner. Det var ju en finansiell kris orsakad av att man inom den finansiella sektorn hanterade pengar på ett osunt sätt. Eftersom arbetslöshetsavgifterna därför endast innebär en extra bestraffning av de a-kassor med högre arbetslöshet ska de avskaffas.

Det är uppenbart att (S) har förstått detta. Partiet ”… föreslår nu en generell försäkring som partiet menar ska sprida riskerna bättre och sänka a-kassornas medlemsavgift. Man pekar bland annat på ett exempel att Hotell- och restauranganställdas medlemsavgift skulle sänkas från 410 kronor till 135 kronor om arbetslöshetsavgiften avskaffades.” Magdalena Andersson (S) säger …

Med vår åtgärd blir det betydligt billigare att vara med. För nån som jobbar inom hotell och restaurang till exempel betyder det här lika mycket som ett femte jobbskatteavdrag skulle göra.

Den 10 oktober kommer TCO att presentera sina tankar kring hur a-kassans regler borde se ut. Mats Essemyr meddelar redan att man kommer att föreslå att dagens arbetslöshetsavgifter avskaffas och att avgiften blir mer enhetlig. Mats anger två negativa effekter med arbetslöshetsavgiften:

Enligt Magdalena Andersson skulle det kosta statskassan 2,5 miljarder kronor under 2013 att reformera avgiften till a-kassan. Men med tanke på att arbetslöshetsförsäkringen gav ett överskott om 11 miljarder kronor för staten under 2011 känns ju inte det som ett oöverkomligt problem.

Länkar: dn.se, SVT, SvD, SvD, Ekot

Andra som skrivit: Mats Essemyr, Håkan Svärdman, Håkan Svärdman, Martin Moberg, Kaj Raving, Claes Krantz, Ylva Johansson, Peter Andersson, Martin Moberg

Annonser

Om att trycka mer pengar


Andreas Cervenka skriver i en krönika om den, tydligen, ökande trenden bland världens länder att vilja sänka värdet på sina valutor. Sverige har ju en stolt historia på detta område. Genom att devalvera vår valuta lyckades vi, åtminstone kort sikt, öka vår export eftersom våra varor, relativt andra länders, blev billigare att köpa. Nackdelen med denna taktik är ju samtidigt att vår import blir dyrare och därmed bidrar till ökad inflation. Numera värderas den svenska kronan varje sekund gentemot andra länders valutor. Den senaste tiden har ju värdet på kronan stigit. Det har gjort att det är trevligare att besöka andra länder men har gjort livet besvärligare för svenska exportföretag.

Man kan dock sänka värdet på sin valuta på andra sätt. Genom att öka penningmängden, eller att hota om att göra detsamma, sjunker ju värdet på den egna valutan. Med tanke på att valutor inte längre har en koppling till ädelmetallen guld kan det vara frestande (framför allt är det enkelt) att öka hastigheten på sedelpressen. Andreas undrar …

… vad händer om alla torpederar sina valutor samtidigt? Exportindustrins segerfester blir lika långvariga som tomtebloss, eftersom det är ett nollsummespel.

Hur ska allt detta sluta? Eftersom vi alla är försökskaniner i det största monetära experimentet i mänsklighetens historia är det ärliga svaret att ingen vet. Men vid en snabb genombläddring av katalogen över globala ekonomiska problem är det svårt att komma runt en enkel men kanske lite naiv fråga. Vad tror ni om lite samarbete?

Om en svagt åtstramande statsbudget


Den senaste tiden har ju den borgerliga regeringens förslag till statsbudget varit det stora debattämnet. Regeringen har ju i sina prognoser angett ett reformutrymme om 23 miljarder kronor för det kommande året och ett ytterligare större under valåret 2014. I debatten har det ju framkommit att det i stort sett endast är regeringen själv som tror på sina siffror. Vad man än anser om denna regeringens optimism så har det ju gjort att oppositionens partier har hamnat i en ovanlig sits.

Tidigare har oppositionen tryggt kunna kritisera regeringen för att bedriva en alldeles för åtstramande ekonomisk politik. Nu kritiserar man densamma för att kanske bedriva politik med pengar som de inte har.

Det är ju intressant att följa politikens växlingar. Det är ju klart att den borgerliga regeringen har ett intresse av att bli återvalda vid riksdagsvalet 2014. Men med tanke att, framför allt, socialdemokraterna har stabiliserat sina opinionssiffror och mer framgångsrikt kritiserat regeringens politik måste ju regeringen reagera. De har tvingats till att presentera en, åtminstone till synes, mer expansiv politik.

Sandro Scocco har för sin del granskat Anders Borgs förslag till budget och finner den betydligt mindre expansiv än vad den ger sken av. Som stöd för denna åsikt har han funnit regeringens egna formuleringar kring den:

Huruvida regeringens politik stimulerar eller stramar åt ekonomin mäts genom det så kallade strukturella sparandet. När det strukturella sparandet går upp stramas ekonomin åt och när det går ned stimuleras ekonomin. Hur ser då regeringen själv på sina ”satsningar”? På sidan 132 i budgetpropositionen står följande: ”Förändringen av det strukturella sparandet har en expansiv effekt 2012, då det försvagas med 0,5 procent av BNP, och en svagt åtstramande effekt 2013, då det stärks med 0,1 procent av BNP.”

Sandro läser vidare att regeringen …

… tror också på stark tillväxt de närmaste två åren (vilket förvisso ingen annan gör). De konstaterar därför att ”Det finns i nuläget inget behov av breda temporära efterfrågestimulerande åtgärder.”

I stället för en expansiv statsbudget har vi som förslag en åtstramande sådan. Den borgerliga regeringen fortsätter i gammal god stil. Jag håller med Sandro som med det följande föreslår en annan sammansättning av förslag:

Enligt alla prognoser, förutom finansdepartementets, är behovet stort av insatser som effektivt bekämpar den höga arbetslösheten redan nästa år. Det är därför förvånande att få argumenterar för motverkande åtgärder. Då är det inte volymen av insatser som är fel, utan sammansättningen. Lejonparten av pengarna går till sänkt bolagsskatt, vilket har en svag effekt på sysselsättningen de närmaste åren. För att bekämpa arbetslösheten i närtid är pengar till kommunerna, utbildning och arbetsmarknadspolitik betydligt effektivare som instrument.

Ett kraftigt försämrat anställningsskydd


Idag har den särskilde utredaren Jonas Malmberg lämnat över sina förslag till arbetsmarknadsminister Hillevi Engström gällande vissa förändringar i lagen om anställningsskydd. Jonas säger, i anledning av sitt uppdrag, att …

Mitt uppdrag är att föreslå hur det kan bli billigare för företagen att bryta mot LAS. Och jag tror att mitt förslag pressar fram snabbare lösningar vid tvister om uppsägning.

Han föreslår i korthet följande:

  • En anställd ska förlora jobbet efter ett år om det finns en tvist om uppsägningen som innan dess inte är löst.
  • Ge rabatt till företag med färre än 50 anställda som måste betala skadestånd för att de gör sig av med någon de inte vill ha kvar. Rabatten ska även ges vid andra ekonomiska skadestånd för brott mot lagen om anställningsskydd (LAS).
  • Ta bort möjligheten att ogiltigförklara en uppsägning när arbetsgivaren har brustit i sin skyldighet att i första hand försöka omplacera den som har sagts upp.

Den borgerliga regeringen har varit tydlig med att man vill göra det billigare och snabbare för arbetsgivare att göra sig av med folk. Det fanns tankar som innebar att en arbetstagare som tog strid för att få behålla sin anställning inte skulle få någon lön från sin arbetsgivare. Endast i det fall man vann sin sak i domstol skulle arbetsgivaren kunna bli skyldig att utbetala lön. Men det skulle samtidigt innebära att den anställde fick stå utan inkomst. En sådan konstruktion skulle ju göra arbetstagaren ganska försvarslös. Dessa tankar verkar inte finnas med i förslaget. Däremot har man funnit andra vägar att försvaga arbetstagarens situation i de få fall det blir en långvarig tvist om anställningen.

Enligt förslaget ska det inte vara möjligt att begära ogiltigförklaring i de fall man blivit uppsagd pga arbetsbrist utan att arbetsgivaren har undersökt möjligheterna till omplacering. Kombinerat med att arbetsgivare med färre än 50 anställda ska få ”rabatt” på eventuella skadestånd kan öka arbetsgivarens vilja att plocka bort personer man inte önskar ha kvar i företaget.

Med dessa, till synes, oskyldiga förslag försvagar man de anställdas trygghet i anställningen. I motsats till vad många tror är det både enkelt och billigt att säga upp personer från sina anställningar i Sverige. Med dessa förslag kan det komma att bli än enklare och billigare. Jag delar den uppfattning som de tre ordförandena för LO, Saco och TCO uttrycker i SvD Brännpunkt:

Ändringarna betyder att arbetstagarna kommer att tvingas in i förlikningar med betydligt lägre ersättning än nu. I ett anställningsförhållande är det arbetsgivaren som är den starkaste parten. Det är också arbetsgivaren som fattar beslut om en uppsägning, och är den som ska stå för risken för att uppsägningen är felaktig, inte arbetstagaren. Något annat är helt oacceptabelt.

Länkar: SvD Brännpunkt, ka.se, ka.se, Journalisten, Kollega, Publikt, Tidningen Vision, dagens arena

Andra som skrivit: Peter Andersson, Peter Högberg, Martin Moberg, Johan Westerholm, Annika Högberg, Peter JohanssonAnders LarssonUllika Dalén

Inga jämställdhetspotter som missgynnar kvinnorna i industrin


Idag sammanträdde IF Metalls avtalsråd. Därmed startar i någon mån den kommande avtalsrörelsen.

Den stora frågan på dagens sammanträde var att utse avtalsdelegationer. Vid mötet talade förbundets ordförande Anders Ferbe om betydelsen av att LO kan gå fram gemensamt i den kommande avtalsrörelsen. Det var uppenbart att LO tappade i styrka i den senaste avtalskampen.  Anders säger …

Det var olyckligt att LO-samordningen sprack i förra avtalsrörelsen. Det försvagade facket – och stärkte arbetsgivarna. Svenskt Näringsliv har stärkt sin roll.

Men som Anders sade …

Förutsättningarna att nå fram till en gemensam låglöneprofil ser bättre ut. Vi har haft bra diskussioner med Kommunal.

Anders var tydlig på punkten att IF Metall inte kommer att acceptera konstruktioner på jämställdhetspotter som missgynnar förbundets kvinnor. Det är sällan det framkommer att IF Metall faktiskt är ett av LO:s största kvinnoförbund och att man faktiskt har stora medlemsgrupper som inte kan karaktäriseras som ”högavlönade”.

Dagens möte diskuterade inte de kommande avtalskraven. De kommer att behandlas längre fram i höst. Då kommer man även att diskutera de motioner som håller på att behandlas på avdelningarna och ska vara inskickade senast som idag. Det kommer att bli en spännande höst.

Länkar: da.se, Arbetet, Arbetet, di.se, Kollega

Om att göra socialförsäkringssystemet till en statlig kassako


Socialförsäkringsminister Ulf Kristersson gör idag på DN Debatt ett hyllningstal till den reformerade sjukförsäkringens lov. Av artikeln förstår man att den borgerliga regeringens reform var vare sig mer eller i paritet med en guds gåva till mänskligheten. Han framhåller som den viktigaste delen i reformen …

I ”rehabiliteringskedjan” ligger den viktigaste gränsen vid ett halvårs sjukskrivning. Då prövas förmågan att trots hinder i nuvarande arbete i stället jobba med något helt annat. Den längsta tiden man normalt kan få sjukpenning är två och ett halvt år. Därefter utreds arbetsförmågan hos Arbetsförmedlingen. Om man fortfarande inte kan arbeta, får man återvända till Försäkringskassan med sjukpenning.

Med det, i och för sig korrekta påståendet, att den ”gamla” sjukförsäkringen saknade tidsgränser för hur länge en människa kunde få sjukpenning antyder han att människor nästan i evighet gick sjukskrivna. Han låter förstå att med den reformerade sjukförsäkringen har det blivit ändring på torpet. Att han inte på något sätt försöker visa att denna uppgift är korrekt säger väl mer om att detta är ett påstående och inte en bevisad sanning. Ulf underlåter även att säga att sjuktalen började minska redan innan den borgerliga regeringen tillträdde på hösten 2006.

Det var onekligen så att människor kunde gå länge med sjukpenning förut. Men som ministern själv säger är det nu ett par tusen människor som för andra gången blir utförsäkrade ur sjukförsäkringen. Det är uppenbart att det fortfarande sker en rundgång i systemet där människor skickas runt i en nästan oändlig rundgång. Ministern säger vidare att många människor har försvunnit ur försäkringen och låter förstå att många har återgått i arbete. Det är säkert sant. Men sant är även att stora grupper idag lever på försörjningsstöd efter att inte längre ha rätt till sjukpenning men heller inte kan utföra ett arbete. Därför har kommunerna fått ta över försörjningsansvaret.

Men den borgerliga regeringen har uppnått sitt syfte med att reformera sjukförsäkringen. Kostnaderna har onekligen minskat. Däremot betalar arbetsgivarna in lika mycket i sjukförsäkringsavgift till staten. Den borgerliga regeringen (liksom tidigare socialdemokratiska) har låtit hela socialförsäkringssystemet gå med stora överskott. Under en 10-årsperiod har systemet skickat över mer än 300 miljarder kronor till den statliga kassan.

Det är uppenbart att den borgerliga regeringen idag använder socialförsäkringarna som en metod att finansiera andra nyttigheter.

Socialdemokraterna aviserar att man vill göra en förändring i sjukförsäkringen

Länkar: DN Debatt, dagens arena, dagens arena, SVT, dn.se, di.se, Ekot, SVT, di.se, di.se, dn.se, dagens arena, ka.se

Andra som skrivit: Håkan Svärdman, Håkan Svärdman, Martin MobergMikael DuboisAnders Larsson, Martin Moberg, Olas tankar, Thomas Böhlmark

Höjda lärarlöner – ett förväntningarnas missnöje


Jag har funderat huruvida jag ska kommentera de nu avslutade förhandlingarna om nya löner för lärarna. Som fackligt aktiv i ett förbund hårt knutet till, det så kallade, Industriavtalet och en därmed ganska hård lönenormering har jag tvekat kring att diskutera lärarnas krav om att få mer än alla andra.

Det är självklart som så att varje organisation är fri att själv formulera och driva sina krav. De två lärarförbunden har ju haft som mål att snabbt höja lärarnas löner med 10.000 kronor. Det är ju ett krav som känts något orealistiskt att nå över en natt. Med tanke på den hårde lönenormering kring löneökningar kopplade till den konkurrensutsatta industrins betalningsförmåga blir det svårt för enskilda förbund sticka iväg allt för mycket. Ska ett förbund lyckas med sådana krav krävs att det finns förståelse från andra branscher att stå tillbaka i sina lönekrav.

Detta bör förstås de två lärarförbundens ledningar ha varit medvetna om. Man har ändå valt att med buller och bång driva sina krav både internt och i löneförhandlingarna. Man har, vad jag förstått, skapat entusiasm och stora förväntningar bland sina medlemmar kring sina krav. Efter att skrivit ett väldigt bra avtal som första avtalsåret garanterar över 4 % i högre löner får man ju anse som utomstående att de lyckats bra. Men det är klart att väldigt många medlemmar är besvikna på utfallet med tanke på de utgångskrav som förbunden drev.

Det är enkelt att dra igång en lönerörelse och det är enkelt att gå i konflikt för de krav man har. Svårigheterna handlar snarare om hur man avvecklar en lönerörelse och en eventuell avtalskonflikt. IF Metall drev i vintras krav på löneökningar om 3,5 % och en avtalsperiod om ett år. För dessa krav mobiliserade vi förtroendevalda och medlemmar. På konferenser presenterade vi dessa krav och visade varför de var fullt realistiska. Resultatet av förhandlingarna blev ett avtal som gav 3 % på en 14 månaders avtalsperiod (2,6 % på tolv månader). Trots att avtalet ändå hamnade ganska nära våra utgångskrav blev besvikelsen bland många grupper stor. Det fanns en beredskap bland många att ta en strejk för att komma närmare.

Men det gäller ju verkligen att fundera över hur mycket en strejk kan generera i högre lön och hur mycket den kan kosta i form av utebliven lön (med viss kompensation av strejkunderstöd). Det är klart att kravet om 10.000 kronor inte varit möjligt att nå i en enda avtalsrörelse. Ska lärarna komma ända fram måste det ske på viss bekostnad av andra grupper inom kommunerna som, minsann, inte heller är överbetalda.

Det står varje förbund att själv presentera vilka krav som helst. Men vill man ha betydligt högre löner än andra behöver man också diskutera med andra förbund som ”konkurrerar” om kommunernas lönekassor. Det krävs att man något höjer blicken och ser till att det kan finnas andra grupper som också kan ha rimliga förväntningar på att få ta en större del av kakan.

Lärarna har fått ett bra avtal. De får löneökningar som är betydligt högre än vad andra grupper är i närheten av. Men genom att så hört driva kravet om löneökningar på 10.000 kronor har förbundsledningarna skapat ett ”förväntningarnas missnöje”. Det innebär väl inte annat att ledningarna har att, med ödmjukhet och sänkt blick, genomföra en resa landet runt av samma klass som en Håkan Juholt.

Länkar: Aftonbladet, Tidningen Vision, TCO-tidningen, ka.se, Arbetet, Arbetet, Lag & Avtal, dn.se, E-K, SVT, di.se, Ekot, Tidningen Vision, SVT, SvD, SvD, dn.se, SVT, vlt, di.se, Publikt, TCO-tidningen

Nya fackliga tankar


De, numera fem, fackförbunden inom LO som samverkar under namnet 6F meddelar att de kommer att starta en egen fackliga tankesmedja. De fem förbundsordförandena säger …

Vi ser ett stort behov av att öka både bredden och djupet i det facklig-politiska idéarbetet. Näringslivet och arbetsgivarorganisationerna har fortfarande ett allt för stort försprång i opinionsutrymmet.

Det är nästan att det börjar gå inflation i bildandet av tankesmedjor. Sådan idéutveckling som fordom skedde inom politiska partier och andra idéburna organisationer formas numera allt mer av fristående tänkare som på något slags uppdrag ska forma de nya tankarna och idéerna. Det är väl inte enbart något negativt att utvecklingen går åt det hållet. Men det är ju samtidigt ett fattigdomsbevis att detta inte sker inom de egna organisationerna. Men med minskande medlemsantal och ökad centralisering är väl inte de interna debatterna lika intensiva och utvecklande längre.

Jag önskar, trots mina kanske griniga kommentarer, Daniel Suhonen och Victor Bernhardtz lycka till med sitt arbete. Daniel anger på följande sätt den nya tankesmedjans programförklaring:

Vi kommer att  skapa en tankesmedja av ett slag som ännu inte finns i Sverige. Med väl underbyggda fakta, forskning och journalistik ska vi inte bara bemöta högerns och näringslivets attacker utan också sätta en ny agenda för svensk samhällsdebatt.  Vi ska höja tempot och temperaturen i fackföreningsrörelsens långsiktiga opinionsarbete.

Om de lyckas väl kommer jag säkert att använda mig av de fakta och uppgifter de avser att producera.

Länkar: Arbetet, Fastighetsfolket, Journalisten, Resumé, Sekotidningen, Kollega, Byggnadsarbetaren

Det måste vara mått och besinning i företagsledningarna


IF Metalls förbundsordförande Anders Ferbe har blivit intervjuad av SvD Näringsliv. Jag antar att tidningen vill ta förbundet på pulsen inför den kommande avtalsrörelsen.

Mycket av samtalet synes ha handlat om bonusprogram och andra liknande, ibland, osunda och kortsiktiga belöningssystem för företagens högsta ledningar. Anders menar att vissa konstruktioner kan vara rent skadliga för det enskilda företaget. Innebär de att man fokuserar på kortsiktig finansiell vinning kan det innebära att mer långsiktiga investeringar och inriktningsbeslut sätts på undantag eller inte blir av. Anders säger till tidningen …

Företag som mäts hårdhänt kvartalsvis kan dra sig för att göra långsiktiga investeringar. När företagen har krav på 15 eller 20 procents avkastning på eget kapital och mäts kanske varje månad, då blir det med automatik en väldig kortsiktighet i besluten. Vi riskerar en sämre industriell tillväxt på sikt.

Bonusprogram som kopplas till avkastningen innebär en stor risk. Företagsledningarna fångas av det kortsiktiga, eftersom det är vad ägaren efterfrågar och dessutom gynnar den egna bonusen. Det är kontraproduktivt utifrån företagets utveckling.

Anders säger i artikeln att de fackliga organisationerna har tagit sitt ansvar genom att skruva ned löneökningstakten. Däremot ligger många företagsledningar kvar med avkastningskrav formade under ett 1980-tal då förhållandet var annorlunda. Det är klart att det sticker fackliga medlemmar i ögonen när samma höga företagsledare på utandningen menar att facket måste ta ansvar för löneutveckling och på inandning menar att deras höga löneökningar, minsann inte, har något samband med löneförhandlingarna.

Anders, från IF Metall, önskar att Anders, finansministern, borde intressera sig även för dessa frågor eftersom det handlar om möjligheterna att bygga Sverige långsiktigt. Det handlar förstås också om att försvara Industriavtalet. Med det har arbetsmarknadens parter inom industrin format ett långsiktigt förhandlingsklimat vars syfte är att bidra till långsiktigt ökande löner och lönsamhet i företagen. Ska detta byte fungera på längre sikt gäller det ju att alla parter tar sitt ansvar. En, måhända liten, grupp som flyter ovanpå och beviljar sig själva höga inkomstökningar samtidigt samtidigt som de förnumstigt meddelar alla andra att de måsta hålla tillbaka sina önskningar om högre löner riskerar faktiskt att urholka avtalets principer.

Länkar: SvD, Ekot, Arbetet, Arbetet, Tidningen Vision

Andra som skrivit: Jon TillegårdGösta Karlsson

Statlig censur


Dagens Nyheter rapporterar att Jernhusen, det fastighetsbolag som äger  svenska järnvägsstationer, stoppat en till avregleringen av järnvägen kritisk annonskampanj från SEKO. Cecilia Granath, pressansvarig vid Jernhusen, säger att SEKO:s kampanj kritiserar den marknad som de själva och deras kunder verkar på. Jonas Pettersson, kommunikationschefen på SEKO, säger till DN att …

Det är första gången att vi har blivit portade på annonsplats och då har vi ändå gjort betydligt tuffare kampanjer än den här. Vi är också förvånade över att ett statligt bolag bedriver politik på det här sättet i stället för att verkställa politiska beslut. Vad skulle hända om ett politiskt parti skulle vilja förmedla ett liknande budskap? Skulle de också bli portade?

Det är intressant att ett statligt bolag tar den inställningen till SEKO:s kampanj. Av svaret kan man ju utgå ifrån att hade en organisation positiv till avreglering önskat uttrycka det i annonser på järnvägsstationerna hade de fått ett positivare svar. På så sätt tar de ställning i en politisk fråga och förhindrar (eller åtminstone försvårar) en öppen debatt i frågan.

Det känns något anmärkningsvärt minst sagt!

Länkar: dn.se, Aftonbladet

%d bloggare gillar detta: