Monthly Archives: december 2010

Republik – en valfråga


Jan Scherman, VD för TV4 skriver idag en alldeles ypperlig artikel om kungahuset och det insmickrande hyckleri som sker i skuggan av deras stjärnljus. Följande räcker som argument varför alla borde vara för republik:

Maktkotterier och informella vänskapsgrupper som sluter sig samman till försvar av privilegier, och som motarbetar en öppen och fri debatt, är ett hot mot demokratin. Det är det som den här debatten handlar om. 2010 var året då kungamakten så tydligt blev en elitisk klick tillsammans med andra i den etablerade maktsfären.

Drottningens och kungens och deras kompisars reaktioner på medias avslöjanden visar att vår snart hundraåriga parlamentariska demokrati ständigt hotas av de som ensidigt vill bestämma hur denna demokrati ska tolkas, inte minst när det gäller den så avgörande viktiga yttrandefriheten. När kungahuset i ett kritiserat läge väljer att ”vända blad”, kräva tystnad och lätta från jordytan för att bli oåtkomliga så har de markerat, inte bara att de är förmer än alla andra, utan också att de inte gillar medias självständighet. Vi ska vara lydiga undersåtar. Det riktigt allvarliga är att andra också vill vara förmer genom att barrikadera sig till försvar för detta hot mot demokratin.

För övrigt anser jag att socialdemokraterna borde göra införandet av republik till en valfråga 2014.

Andra som skrivit: Kaj Raving, Lasses Blogg, Alltid rött Alltid rätt

Statsministerns nyårssmällar


I en debattartikel i dagens SvD avger Fredrik Reinfeldt löften på fyra områden. För det första ska man satsa på arbetslinjen genom att införa ett femte steg i jobbskatteavdraget och genom att halvera restaurangmomsen. Jag vet inte på vad sätt detta gynnar arbetslinjen annat än att de högst avlönande kanske får mer pengar över att äta på restaurang för. Dessutom misstänker jag att större delen av momssänkningen blir kvar i restaurangföretagen genom ökade vinstmarginaler.

För det andra sker ”satsningar” på skolan vilket ju onekligen kan behövas med tanke på den internationella undersökning som presenterades nyligen. För det tredje kommer pensionärernas ekonomi att stärkas genom en skattesänkning. Med tanke på att pensionerna sjunker nästa år blir säkert mina föräldrar jätteglada över att få tillbaka några tior av den sänkta pensionen.

För det fjärde ska man fortsätta att ta ansvar för Sverige. Det låter ju betryggande. Jag kan ge några förslag på satsningar man skulle kunna göra. En ordentlig översyn över hur underhållet av det svenska järnvägssystemet sköts och hur det är organiserat. Dessutom behövs en rejäl översyn av sjukförsäkringen. Enskilda människor misshandlas på det mest avskyvärda sätt i dagens försäkring.

Andra som skrivit: Marios Blogg, Peter Andersson, Alltid rött alltid rätt

Nytt från Industribloggare: Lisa Klaminder, Kaj Raving

Varför förhandla


d.i. låter de borgerliga regeringspartiernas partisekreterarna få presentera sina prioriteringar inför 2011. Idag var det Folkpartiets Nina Larsson som var publicerad. Hon presenterade fyra områden där hon anser att behövs åtgärder.

Under rubriken ”Förändringar på arbetsmarknaden” meddelade hon att de anställdas kompetens måste  spela en större roll när företag bestämmer turordningen vid neddragningar på grund av arbetsbrist. Hon säger vidare att om inte arbetsmarknadens parter inte kan finna en lösning så

… bör antalet personer som får undantas från turordningsreglerna justeras uppåt. Detta undantag bör också gälla alla företag oavsett storlek.

Jaha! Varför ska då parterna över huvudtaget sätta sig vid förhandlingsbordet? Det räcker ju med att ena parten väljer att avstå från förhandling eller att konstra vid förhandlingsbordet så kommer politikerna att agera.

Genom detta besked har Folkpartiet fråntagit parterna möjligheterna att finna en lösning genom förhandling. Nina har redan meddelat vilken lösning man vill ha!

Nytt från Industribloggare: Marios Blogg, Camilla Wedin, Leines Blogg

Smekningar medhårs


SVT satsade hårt under 2010 på årets stora rojalistiska händelse – kronprinsessans bröllop. Jag följde det inte själv men har förstått att bevakningen skedde på ett väldigt okritiskt och insmickrande sätt. Utöver detta brukar ju TV årligen producera ett annat gulle-gullprogram om kungafamiljen – ”Året med kungafamiljen”.

Trots kungayran i samband med bröllopet publicerades dock en del mer kritiska fakta om kungahuset under 2010. Av detta syns väldigt litet i det kommande TV-programmet. Flera media (SvD, vlt) rapporterar att TT ställt en del kritiska frågor till SVT om detta. Man svarar ungefär som så att syftet med detta program är något annat och att andra program utför den kritiska granskningen.

Jag tycker att det är väldigt fattigt att SVT som faktiskt finansieras av alla licensbetalare inte förmår ge en mer heltäckande diskussion om kungahuset. Det är minsann inte alla licensbetalare som är monarkister. En stor del av kungahusets offentliga verksamhet betalas med offentliga medel. SVT som ett public-serviceföretag borde förhålla sig betydligt friare från statschefen än den kolorerade veckopressen.

Företagen går bra


LO-tidningen rapporterar idag om en undersökning som Unionen har genomfört. Den visar att de svenska storföretagen går bra. Flera av dem visar det bästa rörelseresultatet på fem år. Niklas Hjert, Unionens förhandlingschef menar att

– Återhämtningen efter krisen har gått fort och det är utmärkt att det går bra för företagen. Nu gäller det att vinsterna används på ett klokt sätt och inte till utdelningar till ett fåtal och bonusar. Vi vill se långsiktiga investeringar och då är kompetensutveckling av personalen en viktigt del. Och vi vill givetvis att de anställda ska få del av det ekonomiska resultatet i form av ökade löner.

Unionen säger också att undersökningen visar att det svenska regelverket fungerar. Företagen kan snabbt sänka sina kostnader genom att säga upp folk. Svenskt Näringslivs Christer Ågren håller med. Systemet i Sverige är flexibelt och det går lätt att anpassa bemanningen.

– Våra invändningar när det gäller las, lagen om anställningsskydd, handlar om att företagen har svårt att behålla rätt kompetens vid uppsägningar, säger Christer Ågren.

Denna sist nämnda kommentar låter ju litet annorlunda än i den debattartikel som d.i. publicerade igår. Där menade Kenneth Bengtsson att

Tanken bakom LAS må ha varit god. Men ­reglerna gör det riskfyllt att anställa och svårt att behålla nyckelpersoner i  dåliga tider. Med mer flexibla regler på arbetsmarknaden skulle det bli ­lättare både att anställa och att ta ett jobb.

Unionens undersökning är dock intressant och kommer säkert att bli betydelsefull som ammunition i kommande avtalsförhandlingar.

Kravmaskinen


Svenskt Näringslivs ordförande Kenneth Bengtsson har publicerat en åsiktsförklaring för vad han vill att hans organisation ska sträva efter. Här finns hyllningsord till driftiga företagare och hur viktiga de är för den svenska ekonomin. Här finns de vanliga tyckandena om lägre skatter ”som gör det mer lönsamt att arbeta”. Det behövs flexiblare regler ”som gör det lättare att anställa och att ta ett jobb. Kenneth säger vidare att

Om våra företag ska kunna vara framgångsrika i den internationella konkurrensen måste de ha bästa tänkbara förutsättningar.

Svenskt Näringsliv har varit framgångsrika i att styra debatten och forma de aktuella spörsmålen. De har fått en position som en förment neutral förespråkare för företagande i Sverige – inte som den intresseorganisation de faktiskt är. Deras lista över företagsvänliga kommuner redovisas okritiskt av media. Kommunala företrädare får svara varför vi är så dåliga eller så bra i vår kommun.

Svenskt Näringsliv förfogar över ett ansenligt kapital som man inte tvekar att använda till att finansiera ett antal tankesmedjor för att påverka debatten i för näringslivet positiv riktning. Man verkar i hög grad genom ombud från många olika håll.

Arbetarrörelsen har en ansenlig utmaning att ta sig an. Det förutsätter förstås att vi kan samla oss och börja diskutera och formulera våra idéer för framtiden.

Nu har arbetsgivarna ansvaret


Ingvar Persson skriver idag på Aftonbladet att arbetsgivarna har ett stort ansvar för att skapa ordnade avtalsförhållanden igen. Han säger att

Nu vilar ansvaret att hitta lösningar inför avtalsåret 2011 tungt på arbetsmarknadens parter, och speciellt på arbetsgivarna. Det är trots allt de som valt att riva upp en förhandlingsordning som fungerat i mer än ett årtionde.

Det är Teknikföretagen som valt att, för sin del säga upp Industriavtalet. Detta har reglerat ordningen för att teckna kollektivavtal. Syftet har varit att skapa ordning och reda och sluta avtal på en konkurrenskraftig nivå. Detta har i hög grad varit lyckosamt. Avtal har slutits på en nivå som har varit på en för arbetsgivarna lönsam nivå samtidigt som löntagarna fått reallöneutveckling.

Jag håller med Ingvar men inser att ansvaret trots det hamnar på de fackliga organisationerna att driva på för en ordnad avtalsrörelse.

Nytt från Industribloggare: Kaj Raving, Lisa Klaminder

Kulturpolitik och -arbete


I juni 2011 genomför IF Metall sin kongress. Förbundet har tänkt sig att genomföra kongressen på ett annorlunda sätt än tidigare. Man vill försöka att få så många förbundsmedlemmar som möjligt att engagera sig i de frågor som kongressen kommer att behandla. Fyra skrifter med lika många studiehandledningar har tagits fram. Skrifterna finns att ladda ned på förbundets hemsida. Jag kommer att i ett inlägg reflektera kring häftet ”Vår kulturpolitiska syn och arbete”.

Facklig styrka nås genom att många människor kan samlas för ett gemensamt mål och syfte samt att därigenom förmås att gå i en gemensam riktning. Det behövs kunskap och en förmåga att locka med sig andra. De fackliga pionjärerna var mycket medvetna om detta. De startade studiecirklar för att bilda sig, de bildade egna bibliotek för att samla den litteratur som behövdes för att bilda sig själva och sina kamrater. De bildade en massa mötesplatser när de förvägrades tillgång till de som fanns. Det fanns många människor som på ideell basis arbetade för att sprida kunskap och kultur till sin omgivning och arbetskamrater. Det är lätt att idag bli något nostalgisk över denna gångna tid. Idag finns allt det där som man då kämpade för, men våra medlemmar väljer i allt för hög grad bort sådant.

Jag delar synen att det är lättare att ta del av läsande om man kan finna den i anslutning till sin arbetsplats. Därför är det viktigt att stimulera klubbar att skapa arbetsplatsbibliotek. Liksom LO har ett stimulansbidrag när klubbar utser försäkringsrådgivare borde kanske förbundet (eller tillsammans med LO) utge ett sådant när bibliotek bildas. ”Läs för mig, pappa” är en bra verksamhet som genomförs allt för sällan. Hur kan förbundet, tillsammans med LO och ABF, få fart på denna verksamhet? Vi ska ägna oss åt att dokumentera vår egen historia men även fundera över hur vi dokumenterar vår verklighet idag (framtidens historia). Arbetsplatser förändras med en allt ökande fart. Samtidigt har vi medlemmar som med egna digitalkameror skulle kunna ägna sig åt detta.

Facklig kulturverksamhet tenderar att ibland vara en sådan konstig fågel som vi har svårt att stoppa in i verksamhetsplaner och budgetar. Det blir något som någon annan ska utföra på sidan om sina huvudsakliga arbetsuppgifter. Finns inga motiverade personer blir verksamheten låg eller obefintlig. Jag tror att avdelningarnas studieorganisatörer är en nyckelgrupp att nå för att skapa större medvetenhet och på sikt ökad verksamhet. Vi måste hitta former för att själva inom arbetarrörelsen skapa utrymme får vår kulturella och bildningsverksamhet. Vi får inte bli beroende av allmänna medel – de kan försvinna. Det borde vara en lärdom av historien. En verksamhet som vi själva finansierar och styr över borde också överleva på längre sikt. Vi ska självklart bedriva opinon och påverkan mot politiker och myndigheter/organisationer aktiva inom kulturpolitik men aldrig göra oss beroende av deras bidrag. Lätt att säga men svårare att leva efter.

Skriften är i övrigt en bra genomgång över sådant som vi kan jobba med. Det svåra handlar mer om hur vi implementerar allt det som vi vill ska utföras. Den är på det sättet ett bra material att tillsammans med andra diskutera dessa frågor.

Avindustrialiseringen är en myt


… eller åtminstone starkt överdriven är väl ungefär slutsatsen från Daniel Lind, chefsekonom, på Unionen i ett debattinlägg på di. Det som är sant är att industrin har förändrats och att antalet människor som arbetar där har minskat. Men det som Daniel visar är att stora delar av tjänstebranschen är starkt beroende av industrin. Det kan handla om allt från högt specialiserade konsulter och tjänsteföretag till sådana tjänster som outsourcats.

Daniel säger att:

Avindustrialiseringen är både en myt och en verklighet att förhålla sig till. Branschintressen från båda håll tenderar att överbetona sin egen sektors betydelse för den ekonomiska ­utvecklingen.

Sveriges ekonomi är fortfarande starkt beroende av industriproduktion. Färre människor arbetar i direkt produktion. Men ekonomiskt är industrin fortfarande viktig. Vi lever fortfarande i ett produktionssamhälle – men det har förändrats!

Nytt från Industribloggare: Kaj Raving

Våra arbetsplatser … , del 2


Hållbart arbete och insatserna för …

Som ombudsman möter jag hela tiden medlemmar som arbetar (eller har arbetat) på arbetsplatser som producerar många arbetsskador. Det är samtidigt arbetsplatser som inte tillhör de mest framstående i att förebygga skador. Det är ofta arbetsplatser med lågt löneläge och som är utsatta för låglönekonkurrens. Det innebär att man hamnar i en ond cirkel. Arbetsgivarna ser inte med dagens korta framförhållande att det finns ekonomi i att satsa på åtgärder som, eventuellt, på lång sikt kan minska sjukfrånvaro. I dessa fall kan man säga att företagen inte tar samhällskostnaden för sjukfrånvaron. Självklart är det så att det långsiktigt måste vara bättre för både arbetsgivare och samhälle att de anställda kan hålla ett helt arbetsliv. Arbetsgivarnas incitament för att åstadkomma detta är för litet. Å andra sidan skulle dessa företag få bära sina samhällskostnader skulle de förmodligen slås ut av konkurrensen. Trots allt finns det ingen annan väg att gå. Det är därför det behövs statliga insatser för att driva utvecklingen framåt. Det handlar om forskning och myndighetsinsatser, om förhållandet mellan fristående företagshälsovård och arbetsgivare.

Lönebildning

Skriften resonerar kring villkoren för lönebildningen. IF Metalls syn är att den konkurrensutsatta sektorn ska sätta nivån för samtliga branscher. Utmaningen är att förankra denna syn bland samtliga fackliga organisationer och arbetsgivare. Jag har ingen annan syn i denna fråga. Däremot har ju den fackliga världen förändrats. Det är uppenbart att på arbetsgivarsidan att tjänstesektorn strävar efter större svängrum. Det finns även spänningar inom LO där vi inte alltid varit överens om hur kvinnodominerade sektorer ska kunna löneuppvärderas. Det krävs att vi kan förklara vår ståndpunkt trots att antalet anställda inom vår sektor i arbetslivet minskar. Industriavtalet har varit bra för Sverige och för medlemmarna. Men det gäller att finna en balans mellan ordnade förhandlingsformer och fackföreningens syfte att verka för medlemmarnas fackliga intressen.

Utbildningen och vägen till industrijobb

Jag har väldigt litet att invända emot de resonemang som förs i detta kapitel. Det är självklart att IF Metall ska vara pådrivande och aktiv när det gäller utbildningspolitiken. Teknikcollege är ett utmärkt exempel på hur arbetsmarknadens parter tar ansvar för att uppgradera gymnasieutbildningar som leder till arbete inom industrin. Framtidens industrijobb kommer att kräva högre kompetens av de anställda. Kommunerna kommer inte att fullt ut kunna fylla studiesalarna med den senaste tekniska utrustningen. Det är därför helt nödvändigt att näringslivet ordnar APU-plater. Det som skulle behövas är att förbundet påverkar skolan att bibringa eleverna kunskap om ett mer delaktigt arbetsliv. Elever som lär sig att ta plats på arbetsplatserna kan vara en motor på lång sikt att skapa hållbara arbeten.

%d bloggare gillar detta: