Monthly Archives: augusti 2012

Facket saknar kampvilja


Jag har läst ytterligare en artikel i tidningen Arbetets serie ”LO:s val – vinna eller försvinna”. Charlotta Kåks Röshammar har pratat med Rebecka Bohlin, författare till boken ”De osynliga – om Europas fattiga arbetarklass”. Jag har inte läst boken, vilket ju känns som en brist jag borde övervinna snarast. Boken handlar om den arbetsmarknad som växer fram inom hela västvärlden. Det handlar om lågbetalda arbetare inom olika sektorer av servicebransch och om arbetare som arbetar svart (eller grått) för än lägre inkomster. Här är organisationsgraden väldigt låg, de fackliga organisationerna har med få undantag misslyckats att nå de arbetande här.

Under ett besök i London talade hon med ”Justice for cleaners”. De har visat att det går att organisera städare, även de som arbetar svart och de som är papperslösa.

Rebecka kritiserar LO (snarare LO-förbunden) för att sakna kampvilja. Hon menar att LO vek ner sig i konflikten kring salladsbaren ”Wild ’n’ Fresh” i Göteborg. Rebecka säger …

Det är helt fel. Blockader av det slaget är det bästa som kan ske för att försvara den svenska modellen. Vi måste ha kollektivavtal överallt. Facket måste stå upp med stolthet.

Rebecka har en poäng där. Jag känner själv att förbunden inte riktigt vågar ta vissa strider eftersom man inte är säker på att ”vinna” kampen i media. Det gäller att hitta organisationsstrider där sympatierna kan komma de strejkande till del. Samtidigt gäller det ju ändå att man måste ha medlemmarna på den berörda arbetsplatsen med sig i en sådan konflikt. Risken är annars att man tappar den organisation som ändå finns på arbetsplatsen. Men å andra sidan – tar facket aldrig sådana strider kommer ju potentiella medlemmar att än mer undra över nyttan med den fackliga organisationen. Facket ska ju till sin natur vara en kamporganisation för att föra medlemmarnas intresse.

Det är uppenbart att LO-förbundens struktur inte kunnat hantera den snabbt växande bemanningsbranschen. De anställda växlar mellan olika branscher där olika förbund är aktiva och har avtalsrätten. Jag ser från min verklighet hur ett förbund äger Bemanningsavtalet (inkopplande förbund) men där de flesta anställda är medlemmar i ett annat förbund. Ser man inte att det finns medlemmar på en viss arbetsplats gör man heller inga ansträngningar där. När det gäller Bemanningsavtalet måste LO-förbunden bli betydligt bättre på att samarbeta och utbyta information med varandra. Händer inte det riskerar ju det avtalet att urholkas då arbetsgivarnas intresse kan komma att svalna att bibehålla ett sådant avtal. Finns där inga fackliga medlemmar kan ju arbetsgivarens intresse att teckna avtal med facket vara väldigt lågt.

Jag har inga särskilt bra svar på hur fackförbunden ska bli bättre på att organisera medlemmar i de branscher där man idag har det svårt. Jag har tidigare varit positiv till upprätta kontor och arbetsrättslig service till papperslösa och ickemedlemmar (en utvecklad form Facket på sommaren). Det borde kunna bidra till att stödja de personer som arbetar där och innebära att steget till ett fackligt medlemskap blir lägre. Men den största framgångsfaktorn att öka organisationsgraden är ju att komma arbetsplatserna nära. Det måste vara lätt för en potentiell facklig medlem att komma i kontakt med den fackliga organisationen. De förtroendevalda som blivit utsedda av sina arbetskamrater måste även de få det stöd som behövs för att orka med sitt uppdrag.

Fackligt arbete handlar om att slita ut så många skosulor som möjligt. Det är genom möte med anställda på arbetsplatserna vi bygger den fackliga organisationen. Telefoner, datorer, sociala media etc. är enbart kompletterande verktyg i det arbetet. Fortfarande är mötet mellan människor det viktigaste i det fackliga arbetet.

Annonser

Gör det lättare att flytta pensionspengar


Henrik Källén, VD för Avanza Pension, föreslår – måhända provocerande för en del – att det ska vara väldigt lätt för pensionssparare att kunna flytta sina sparade medel i all premiebestämd pension. Livförsäkringsutredningen utreder just nu denna fråga. Henrik har tre ändringsförslag för att flytträtten ska kunna bli en realitet:

  1. Flyttiden måste regleras. Henrik föreslår att det får ta maximalt två veckor.
  2. Ett maxtak för flyttavgiften. Henrik anser att 1.000 kr är en rimlig nivå för en administrativ flyttavgift.
  3. Det måste tas fram en branschgemensam beräkningsgrund för hur pensionskapitalet ska värderas.

En annan pensionsnyhet är att den borgerliga regeringen har gett pensionsåldersutredningen i uppdrag att utreda den lägsta åldersgräns om 55 år då en person kan påbörja uttaget av sin tjänstepension. Syftet med detta är att se över skattevillkoren för tjänstepensionerna så att de bidrar till ett längre arbetsliv. Nu är ju detta en inte alldeles enkel fråga att hantera. Tjänstepensionerna är ju i hög grad avtalade mellan arbetsmarknadens parter. Regelverket har utformats i förhandlingar och därmed gjorda kompromisser.

Fortfarande har man att hantera det faktum att stora grupper av löntagare (främst inom LO-yrken) idag inte orkar att arbeta till dagens nominella pensionsålder om 65 års ålder. Då måste det också vara möjligt för en arbetstagare att kunna ta ut även sin tjänstepension tidigare. Därför är en viktigare fråga för LO att förhandla fram regelförändringar i SAF-LO Avtalspension som gör att LO:s privatanställda kan börja tjäna in till sin tjänstepension redan från 21 års ålder.

Länkar: SvD Brännpunkt, di.se, dn.se, dn.se, E-K

Industribloggare: Kaj Raving

Alliansen har slut på idéer


Mikael Damberg och Carin Jämtin har ett debattinlägg i onsdagens Aftonbladet. Syftet är ju att vederlägga den borgerliga regeringens påståenden att Socialdemokraterna och Stefan Löfven inte har presenterat några som helst förslag och initiativ i den politiska debatten. Carin och Mikael nämner ett stort antal initiativ som man gjort hittills i år. Det blir till en ganska långa lista.

Inlägget är dessutom en påminnelse om att det igår var åtta år sedan som de fyra borgerliga partiledarna träffades hemma hos den förutvarande partiledaren för Centerpartiet Maud Olovsson. Jag kan ju hålla med den avslutande hälsningen i debattinlägget:

Regeringens politik har prövats i sex år, i både i hög- och lågkonjunktur, och det är uppenbart att den inte biter på arbetslösheten. Regeringen har spelat ut alla sina kort och har slut på idéer.

Men ändå – grattis alliansen.

Ingen tror på Anders Borgs ljusa världsbild


Finansminister presenterade häromdagen en ekonomiskt positiv utveckling för de svenska statsfinanserna. Enligt honom såg han de kommande åren ett ökat utrymme för reformer. Framför allt 2014 (valåret) fanns det stora utrymmen för att kunna presentera positiva förslag. I ett inlägg hyste jag väl viss skepsis inför detta och såg den optimisten mest som ett utslag av att det sker val till riksdagen det året. Det vore väl knappast första gången som en regeringen sparar i ladorna för att kunna sprätta iväg mer pengar till, för väljarna, positiva förslag. Det tillhör ju trots allt varje sittande regerings intresse att bli återvalda. Sitter man med riksdagens majoritet vore det väl ganska dumt att inte utnyttja den möjligheten.

Konjunkturinstitutet har som statlig myndighet som uppgift att presentera sina bedömningar för den ekonomiska utvecklingen oavsett vilken regering som sitter i Rosenbad. De delar inte finansministerns positiva syn på de statsekonomiska möjligheterna. DN:s artikel anger att …

Det betyder också att de offentliga finanserna inte alls utvecklas lika starkt som Anders Borg hoppas. KI räknar med att det finns ett ganska blygsamt reformutrymme på totalt 20 miljarder kronor fram till 2016. Det innebär att det blir svårt för regeringen att presentera dyrbara vallöften eller skattesänkningar under valåret 2014, utan att riskera de stabila statsfinanserna.

Det intressanta blir att se vem som hamnar närmast sanningen när det gäller den ekonomiska verkligheten. Men det är klart att om den borgerliga regeringen fortsätter att ha ett opinionsmässigt underläge i början av 2014 kommer vi nog att få se att finansministern kommer att utnyttja alla möjligheter som går för att presentera en offensiv budget som tillgodoser samtliga partiers vitala valfrågor.

Länkar: dn.se, di.se, SvD, Ekot, di.se, di.se, SvD, dagens arena, di.se, SvD, di.se

Industribloggare: Patrik Renfors

Diktatur – Ja tack!


Forskare vid Göteborgs Universitet fått fram uppgifter som visar att en ungdom (mellan 18 år – 29 års ålder) av fem kan tänka sig att leva i en diktatur. En av fyra tycker inte att det är särskilt viktigt att leva i ett demokratiskt land. Forskarna förklarar denna utveckling med att den svenska skolan avreglerats. Staffan I Lindberg (en av den svenska forskare som genomfört den svenska delen av World Value Survey) säger …

En stor grupp av ungdomarna upplever att de befinner sig i ett system som dömer ut dem på förhand. Och att detta system skapats medvetet av demokratiskt valda politiker – så vad har de för nytta av demokratin? Den har betytt att de inte har någon chans att ta sig fram i livet.

Det är ju inte första gången denna undersökning visar på ett ökat intresse bland ungdomar att föredra diktatur som ett acceptabelt politiskt system. Resultaten kommer säkert att ifrågasättas men det känns ändå som om man borde ta uppgifterna som en varningsklocka. Det är ju trots allt på det sättet att demokratin kräver en ständig kamp för att utvecklas och försvaras som politiskt system.

Fattigdomen återvänder till Europa


I Sverige råder politisk oenighet huruvida fattigdomen har ökat eller ej. Borgerliga partier hyser misstro emot Rädda Barnens slutsatser om att barnfattigdomen har ökat. Debatten sker med hjälp olika statistiska resultat och slutsatser. Jag har själv skrivit om detta och grundat mina argument på det jag läst i tidningsartiklar och från andra källor. Men det är klart att statistik och liknande uppgifter kan presenteras på olika sätt, man kan välja att trycka på vissa resultat och uppgifter för att presentera sin tes. Därför ska man alltid hysa en viss kritisk ansats mot personer som självsäkert påstår saker.

Fast ibland kan insikter om verkligheten komma från oväntat håll. Unilever har konstaterat att man behöver formulera om sin marknadsföring i Europa till metoder som man använt i Asiatiska utvecklingsländer. Unilevers Europachef Jan Zijderveld har i en artikelFinancial Times Deutschland sagt att …

Om en konsument i Spanien bara spenderar 17 euro när denne är ute och handlar, kommer jag inte kunna sälja tvättmedel till dem för halva deras budget.

Företaget har konstaterat att antalet personer med minskad inkomst har ökat i skuggan av den europeiska finanskrisen. De har väl upptäckt detta skrämmande faktum genom de kontinuerliga marknadsundersökningar som denna typ av företag genomför. För att kunna fortsätta att vara framgångsrika måste man nu förändra sina budskap till den bistra verklighet där ett ökande antal människor nu verkar.

Unilever kommer knappast att dra några politiska konsekveser av denna insikt. Den uppgiften åligger oss som vill förändra samhället till att vara mer jämlikt och rättfärdigt.

Arbetslösas jobbsökaktivitet skapar inte några nya arbeten


Den borgerliga regering som tillträdde efter de allmänna valen 2006 hade en klar och tydlig agenda för hur de villa förändra Sverige. Bland de första åtgärder man genomförde (kopplat till mantrat arbetslinjen) var att förbättra ”drivkrafterna” för arbete. Med det syftades att minska ersättningen i socialförsäkringssystemen (i detta fall arbetslöshetsförsäkringen). Tesen man driver är att ju högre ersättningen till arbetslösa är desto högre kommer arbetslösheten att vara. Så genom att sänka arbetslösas ersättning och att sänka de arbetandes skatter kommer arbetslösheten, som genom ett under, att försvinna. Fortfarande hävdar borgerliga företrädare och representanter för Svenskt Näringsliv, som en sanning, att höjd ersättning till arbetslösa kommer att innebära höjd arbetslöshet.

Göran Zettergren visar i ett inlägg hos Utredarna att denna borgerliga övertygelse är enbart tro – ingen vetenskaplig sanning. Görans inlägg är en kommentar till en artikel i Svenska Dagbladets ”Faktakollen”. Göran skriver …

Men detta är tro och inte vetande. Det har mig veterligen aldrig någonsin publicerats en studie på aggregerade svenska data som påvisar ett statistiskt samband mellan ersättningsgraden i a-kassan och arbetslöshet eller sysselsättningsgrad. Ingen av studierna som SvD refererar till gör heller detta. Det har helt enkelt aldrig publicerats någon riktig studie i ämnet, trots att data finns tillbaka till 1960-talet. Orsaken till detta är att ingen har lyckats visa att det finns något statistiskt samband mellan arbetslöshet och ersättningsgrad.

Se på grafen nedan. Ersättningsgraden i a-kassan höjdes successivt under 1960- och 1970-talet utan att arbetslösheten påverkades nämnvärt. Under hela 1980-talet var ersättningsgraden mycket hög, närmare 90 procent. Trots det var arbetslösheten mycket låg i slutet av decenniet.  När arbetslösheten plötsligt sköt i höjden i början av 1990-talet började man successivt sänka ersättningsgraden. Detta skedde främst att statsfinansiella skäl. Man hade helt enkelt inte råd att vara generös när så många var arbetslösa.

Detta inlägg tydliggör att de borgerliga partiernas övertygelse om nyttan av att kombinera piska (sänkta ersättningar) med morot (jobbskatteavdrag) för att minska arbetslösheten mer är grundat på tro än på någon vetenskaplig sanning.

Länkar: Göran Zettergren, SvD, Göran Zettergren, Peter Andersson

Stat och kommun ska kunna bjuda på mat och vin


Dagens Nyheter har intervjuat Morgan Johansson, (S)-märkt ordförande för Riksdagens Justitieutskott. Morgan är kritisk till hur den borgerliga regeringen har låtit myndigheter och statliga organisationer upprätta regler för intern representation utan någon som helst styrning. Han menar att det skedda borde vara besvärande för regeringen. Han säger …

Det är ett mönster som avtecknas. För allmänheten tecknas bilden av att regeringen inte håller i skattepengarna.

Det är klart att regeringens ickestyrning i dessa frågor i efterhand har visat sig vara ett misstag. Det är tydligt att det behövs en fastare hand när det gäller att fastställa hur statens interna representation får ske. Samtidigt är ju detta ingen enkel fråga att hantera. Jag anser nämligen att statliga och kommunala arbetsgivare ska kunna visa erkänsla och uppmuntran för personalens arbetsinsatser genom att kunna bjuda på mat och dryck (inkl alkoholhaltig sådan). Man ska kunna genomföra olika typer av aktiviteter för att svetsa samman personalgrupper, utveckla sina arbetssätt och verksamheter.

Det finns ju en risk att man i efterskenet av medias granskning blir övermåttan restriktiv med sin interna representation och med de aktiviteter och konferenser som behövs för att förbättra verksamheten. Det innebär förstås inte att man behöver hysa in sig på det dyraste hotellet, att man skickar inplastade inbjudningskort eller går till andra överdrifter eller excesser. Nu går det ju inte att forma några exakta regelverk i sådana här frågor. Det måste kunna krävas att de som arrangerar sådana här aktiviteter använder någon sorts gott omdöme och känsla för vad som kan accepteras av en kritisk omgivning.

Länkar: dn.se, dagens arena, SVT, dn.se, di.se, Arbetet

Andra som skrivit: Johan Westerholm, Annika Högberg, Martin Moberg

Skattefusket har hamnat i skymundan


Olle Ludvigsson, (S)-märkt ledamot av Europaparlamentet skriver på SvD Brännpunkt om att kampen mot skattefusk har hamnat i skymundan i den europeiska krishanteringen. Det handlar om stora pengar som försvinner bort. Olle skriver att EU-kommissionen bedömer att 9.000 miljarder kronor försvinner inom EU p.g.a. skattebedrägerier och skattefusk. Han jämför detta med att EU-ländernas samlade budgetunderskott motsvarar cirka 5.100 miljarder kronor. Så det är klart att det handlar om fruktansvärt mycket pengar som rinner bort och inte kan utnyttjas för att förbättra tillvaron för EU-ländernas medborgare. Olle skriver att …

Inom den europeiska socialdemokratin vill vi se ett ambitiöst åtgärdsprogram med siktet inställt på att till 2020 minska svinnet med 50 procent. Att nå så långt så snabbt är ingen enkel uppgift, men om resultatet bara blev en sänkning på 20-30 procent skulle även det ge betydligt mer hälsosamma statsfinanser. Omkring 1800–2700 miljarder kronor i ökade årliga skatteintäkter i EU-länderna skulle göra stor skillnad.

Vad jag förstår vill de europeiska socialdemokraterna att:

  • Skattesystemen behöver stärkas ordentligt i de svagaste krisländerna. Denna fråga måste ges klart högre prioritet i de EU-övervakade reformprogrammen.
  • EU-politiken gentemot skatteparadisen i världen behöver bli mer enhetlig. De brister som nu finns i samordningen gör trycket på paradisen för svagt.
  • Informationsutbytet (mellan länderna) behöver förbättras.
  • Ytterligare ett sätt att minska fusket är att göra det enklare att betala skatt.

Jag hyser stor sympati för dessa förslag. I den svenska debatten har ju den borgerliga regeringen valt att hellre fokusera på att beivra missbruk av de offentliga välfärdsprogrammen. Jag har, i och för sig, inte något emot detta. Blir missbruket inom dessa områden för stort riskerar ju förtroendet för dessa system att minska och politiska krav på systemförändring komma som ett brev på posten.

Men ibland får jag misstanken att de borgerliga partiernas ensidiga fokus på välfärdssystemen har just det som syfte. Skatteverket bedömer att staten varje år förlorar  omkring 133 miljarder kronor. Den stora delen av dessa miljarder är avsiktligt fusk. Detta är ett betydligt högre tal än vad som bedöms gå ut i felaktiga bidrag och ersättningar ur välfärdssystemen.

Därför är det bra att de europeiska socialdemokraterna lyfter upp denna fråga på debatten. Det förtjänar den! Jag misstänker dock att de styrande borgerliga partierna har litet intresse av att arbeta med detta.

Förändra det budgetpolitiska ramverket


Christian Westerlind Wigström, nationalekonom i Oxford, skriver på SvD Brännpunkt om det behov han ser av att förändra budgetpolitiska ramverket (det där som innebär överskottsmål, utgiftstak i den statliga budgeten och kommunalt balanskrav). Christian menar att dagens regelverk gjort att statliga investeringar i och underhåll av infrastruktur sackat efter. Behovet av upprustning och löpande underhåll är betydligt högre än vad man avsätter i den statliga budgeten. Han menar att det behövs cirka 150 miljarder kronor ytterligare bara för att underhålla befintliga vägar, järnvägar och vattenledningar under de närmaste åren.

Christian anser att detta beror på att budgetramverken inte gör skillnad mellan löpande utgifter och investeringar. För att klara överskottsmål och utgiftstak tvingas man att skjuta investeringar på framtiden. ”Löpande utgifter är mycket svårare att skjuta på och staten får inte låna för att investera.” För att komma ifrån detta föreslår han en …

… kombination av två förändringar. Å ena sidan, bör statliga investeringar exkluderas när utgiftstaket beräknas. Å andra sidan bör ett balanskrav liknande det som redan gäller för kommuner och landsting införas också för statsbudgeten i sin helhet för att garantera budgetdisciplin. Förslaget skulle innebära att statens löpande utgifter, till exempel välfärdsprogram, finansieras med statens löpande inkomster, till exempel skatter, men att staten kan låna för att finansiera investeringar, till exempel en ny jänvägsbro, utan att missa överskottsmålet.

Jag kan inte påstå att jag är någon nationalekonomisk expert eller att jag är särskilt kunnig på området. Men spontant tycker jag ändå att dessa tankar känns relevanta att ha med i en diskussion om det, så kallade, budgetpolitiska ramverket. Det är uppenbart att det finns stora behov av investeringar i och av att rusta upp vägar, järnvägar etc.

%d bloggare gillar detta: