Arbetsförmedlare varnar ungdomar för Fas 3

SVT:s Östnytt rapporterar att allt fler ungdomar hamnar i Fas 3 (sysselsättningsfasen). I artikeln sägs att Arbetsförmedlingens handläggare varnar ungdomar för att hamna i sysselsättningsfasen – eftersom då kommer man inte att få särskilt mycket stöd från Arbetsförmedlingen. Där ska man ju endast sysselsättas.

Hillevi Engström, tidigare arbetsmarknadsminister, sade 2011 att sysselsättningsfasen ska anses som ett alternativ till förtidspension. Anders Forslund vid forskningsinstitutet IFAU delar denna syn. Han säger om sysselsättningsfasen att den …

… är inte konstruerad som något som ska leda till arbete. Tanken är inte att man ska komma närmare arbetsmarknaden i Fas 3. Utan det skulle man ha gjort redan i fas 1 och 2.

Antalet ungdomar som hamnat i fas 3 har mer än fördubblats på ett par år ( från 252 ungdomar till 622). Det kan ju verka som ett litet antal när man ser till helheten. Men med tanke med de officiella politiska ambitionerna handlar det ändå om ett fundamentalt misslyckande. Det säger ju att många ungdomar är långvarigt arbetslösa. Antalet ungdomar som hamnat i fas 3 är endast toppen av det isberg som långtidsarbetslösheten är.

Resultaten visar på den borgerliga regeringens misslyckande med arbetsmarknadspolitiken.

Annonser

Svårt med jämställdhet i praktiken

För några dagar sedan beslutade LO:s styrelse om ett antal åtgärder för att verka för en bättre jämställd ordning inom LO. När det gäller att uppdrag där LO-styrelsen, inte förbunden, nominerar ska en jämställd ordning tillämpas – hälften kvinnor och hälften män.

Problemet som man har inom LO är att till många av de uppdrag som ska tillsättas är det de enskilda förbunden (15 stycken) som nominerar personer. I den meningen är alla medlemmar lika stora (oavsett antal förbundesmedlemmar) och betraktas ha lika rätt att nominera personer till LO-interna organ. Då LO är en federativ organisation där det är förbunden som är medlem skapar detta problem med den struktur som man har. Det är endast en minoritet av LO:s förbund som har en majoritet kvinnor som medlemmar. Det gör att LO:s styrelse har en majoritet av män, detsamma för många av de interna organ, arbetsgrupper etc som tillsätts.

Det är dock fullt rimligt att LO i de fall man själv nominerar/utser företrädare tillämpar principen om varannan kvinna och man. Men samtidigt är det som man medger. LO:s struktur öppnar upp för kritik då verkligheten inte ser ut som idealet. Det är klart att det är besvärande när en organisation som säger sig stå för jämställdhet i praktiken har svårt att leva upp till det.

Jag är ju själv aktiv i ett förbund där ungefär 75 % av medlemmarna är män. Industrin har varit, och är, manligt dominerade. Det finns en tydlig tradition av starka män som ideal för ledarskapet. Detta ideal prövas genom det kongressbeslut som innebär att det underrepresenterade könet (kvinnor) ska ha 30 % av uppdragen på ledande organ inom förbundsnivån och på avdelningarna. Det är en princip som är svår att leva upp till.

I den avdelning vari jag är aktiv lever vi upp till kongressens beslut när det gäller styrelsen och de flesta av våra verksamhetskommittéer. När avdelningen, däremot, valde tolv ombud till avtalsrådet utsågs endast en kvinna. Avdelningen har utsett en kvinna som regionalt skyddsombud (av åtte-nio).

Det finns väldigt få kvinnor på beslutande plats i de större klubbarna. Det är få kvinnor som utses till förhandlingsdelegationer och motsvarande organ inom de större (och därmed betydelsefulla) klubbarna. Men det finns ganska gott om kvinnor inom studieverksamhet, som sekreterare i styrelserna och (surprise?) som jämställdhetsansvariga.

LO och dess medlemsförbund har en lång väg att gå för att åstadkomma en fullt jämställd organisation.

Länkar: Arbetet, Aftonbladet debatt, di.se, SvD, di.se, SvD, SvD, politism, Arbetet, Arbetet

Fas 3 – ett misslyckande!

Igår kväll såg jag ett inslag av SVT:s Östnytt. I inslaget berättas om hur många av de långtidsarbetslösa som hamnat i Fas 3 (sysselsättningsfasen) faktiskt inte har fått det stöd som lagstiftningen säger att de haft rätt till.

Lagen är tydlig. De långtidsarbetslösa ska få allt tänkbart stöd. Man ska få arbetspraktik, arbetsträning och förstärkt arbetsträning. Alla möjligheter ska vara uttömda innan man hamnar i sysselsättningsfasen, det som tidigare hette Fas 3. 
Men så fungerar det inte i praktiken.

Var tredje arbetslös som hamnar i den tredje fasen av jobb- och utvecklingsgarantin har gått i genom de två första utan att erbjudas det stöd som de har rätt till. Resultaten kommer från en studie från IFAU. Anders Forslund, säger i inslaget att …

… det betyder i sin tur att alltför många tenderar att hamna i Fas 3. Jag har svårt att se det som något annat än ett misslyckande.

Ja, visst är det så. Jobb- och utvecklingsgarantins olika faser har tillkommit i all hast när den borgerliga regeringens arbetsmarknadspolitik inte gav de resultat som man hoppades(?) att den skulle ge. De andra och tredje faserna är provisorium som i all hast togs fram för att man skulle kunna försvara att arbetslösa skulle kunna få någon slags ekonomisk ersättning efter att ha blivit utförsäkrade från arbetslöshetsförsäkringen.

Jobb- och utvecklingsgarantins andra och tredje faser har blivit ett sätt att parkera långvarigt arbetslösa i, en till namnet, arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Åtgärderna är totalt misslyckade – de långtidsarbetslösa blir allt fler.

Ansvaret för denna utveckling äger den borgerliga regeringen – ingen annan!

Ett socialdemokratiskt alternativ

Se vårt förslag!

Igår presenterades den socialdemokratiska budgetmotionen. Fokus ligger på ”jobben” och ”skolan”. Det var väl knappast särskilt oväntat.

Vad jag kan se av det som presenterats ser jag inga nya detaljer eller reformer jämfört med vad som redan har presenterats. Det är ju så det går till – oavsett om det är regeringen eller de oppositionella partierna presenteras detaljerna i form av utspel vilka man hoppas att media ska presentera i form av nyheter.

Det intressanta i det socialdemokratiska budgetförslaget ligger egentligen inte i vad man vill uppnå. Det handlar snarare om hur politiken ska finansieras. Det är också här som skillnaderna jämfört med den borgerliga regeringens politik uppstår. Socialdemokraterna föreslår att politiken ska finansieras genom att avskaffa rabatten på de sociala avgifterna och att avskaffa den halverade restaurangmomsen.

Socialdemokraterna presenterar en annan väg att gå för att minska arbetslösheten. Genom en kraftig satsning på utbildning ska arbetslösheten pressas ned.

Den borgerliga regeringens arbetsmarknadspolitik kan inte med bästa vilja påstås vara särskilt framgångsrik. Regeringen hävdar med en dåres envishet att lägre sociala avgifter och halverad restaurangmoms ska ha skapat ett näst intill oändligt antal nya arbetstillfällen. Den är ganska ensam i att leva med den tron.

Kampen i valrörelsen kommer inte att handla särskilt mycket om vad de olika alternativen vill uppnå. Den kommer att fokusera om vem/vilka som kommer att vara särskilt ansvarsfull med den offentliga ekonomin. De borgerliga partiernas mantra kommer att vara att de röd-gröna partierna är splittrade och utlovar allt gott med pengar de inte har.

De röd-gröna partierna kommer onekligen att bedriva valrörelsen som tre enskilda alternativ. Men det är ju inte något konstigt eller märkvärdigt med det. Det normala är ju faktiskt att partierna först efter att väljarna gjort sitt val går in i förhandlingar för att formera en parlamentarisk majoritet.

Länkar: SvD, Ekot, di.se, dn.se, Aftonbladet ledare, Ekot, Ekot, dn.se, di.se, di.se, SvD, di.se, Arbetet

Fler som skrivit: Martin Moberg, Ulf Bjereld, Martin Moberg, Monica Green, Johan Westerholm

Rentiärernas återkomst

Agneta Berge

Agneta Berge har skrivit en presentation av en, på engelska, nyutkommen bok av den franske ekonomen Thomas Piketty. Hans bok ”Le capital au XXIe siècle” har blivit uppmärksammad. I boken beskriver han hur de ekonomiska klyftorna åter ökar efter att genom två stora krig ha minskat.

Sedan 1980-talet har utvecklingen accelererat där kapitalägarna ansamlar allt mer av pengar och makt. Löntagarnas andel av ekonomin minskar allt mer. Thomas Piketty menar att de rikaste snart åter befinner sig på en ekonomisk nivå där de befann sig vid tiden innan det första världskriget. Agneta skriver att …

… den bild Piketty målar är ändå inte särskilt upplyftande. För vad han visar är att efterkrigsdecenniernas höga tillväxt och små klyftor var ett historiskt undantag, och inte den nya bestående samhällsordning som många än i dag betraktar den som. Och han menar att vårt sekel kommer att bli den tid när ärvda förmögenheter gör comeback som samhällsdominerande kraft.

Agneta skriver att idag får den allra rikaste procenten av befolkningen 10 % av de sammanlagda inkomsterna i Europa och uppåt 20 % i USA, mot endast 7 % under 1980-talet. I Sverige har motsvarande utveckling gått från fyra % till sju. Antalet människor som kan leva av avkastningen på sitt kapital, rentiärer, har tredubblats på en ganska kort period. Vi är på väg till en utveckling där det blir svårare att ta sig fram på egna meriter men där arv och giftermål blir vägen fram till rikedom och makt.

Men denna utveckling är inte av gudar given eller omöjlig att vända. Det finns förstås möjligheter att få till stånd en annan utveckling. Det kommer knappast att bli lätt. Den ekonomiska eliten kommer knappast att släppa ifrån sig sin makt utan kamp och motstånd. Agneta skriver att …

Piketty argumenterar för att vi måste införa en global, progressiv skatt på privata förmögenheter, för att kunna kontrollera kapitalismens fundamentala divergerande kraft.

Och som Agneta skriver – bollen ligger hos oss!

Länkar: SvD, dn.se

Om ett valmanifest

Igår presenterade Socialdemokraterna sitt valmanifest inför det kommande valet till Europaparlamentet. Programmet i sig innehöll ju inga direkt okända punkter. Man går till val på frågorna om …

• Fler jobb,
• Rättvisa villkor, och
• Miljö.

Punkterna förtydligas något i valmanifestet. När man läser dem är det litet svårt att utläsa vad som är de svenska socialdemokraternas prioriteringar och vilka som, eventuellt, är gemensamma för den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet. Det är väl litet det som är problemet med detta val. Det tenderar att bli nationellt trots att politiken ska bedrivas i de olika politiska grupperna i parlamentet. Valet riskerar att bli till en opinionsundersökning inför huvudmatchen i höst.

Jag har inget emot punkterna i sig. Det är viktiga frågor att driva – inte enbart ur ett svenskt perspektiv. Men det gäller ju också att kunna driva frågorna med någon sorts förhoppning om framgång. Ledamöterna i Europaparlamentet ska ju inte i första hand se till primärt svenska förhållanden. Den rollen har den svenska regeringen i förhållande till europeiska rådet och i möten med olika fackministrar.

Jag får litet uppfattningen att en del av frågorna som presenterats i manifestet i första hand är avsedda för den svenska opinionen i syfte att få dem att gå till valurnorna. Det är i sig en ädel förhoppning. Det är väldigt viktigt att rösta i valet den 25 maj. Europaparlamentet har idag reell makt som i hög grad kan balansera de nationalla hänsyn som tas av regeringarnas representanter vid deras möten.

Det gäller att förklara för väljarna att i Europaparlamentet bedrivs politik med utgångspunkt från ideologi och idéer och i andra hand ur nationella hänsyn. Parlamentet är medbeslutande i ett stort antal frågor som ska implementeras i nationell lagstiftning. Därför är det viktigt vilka personer vi utser som ledamöter av Europaparlamentet.

Länkar: dn.se, di.se, Ekot, Ekot, SvD, DN Debatt

En satsning på byggande

Socialdemokraterna har tagit fram ett förslag för att stimulera kommunerna till ökat byggande av hyresrätter. Stödet ska gå till byggande utöver det som redan är planerat. Satsningen får kosta upp till 900 miljoner kronor årligen. Det finns inget svar på vad detta förslag kan innebära i form av ökat byggande. Men onekligen behövs det en satsning på ökat byggande av bostäder.

Det socialdemokratiska förslaget finansieras ur det kommunala skatteutjämningssystemet genom att ta i anspråk en rabatt som skulle komma de tolv kommuner med de högsta medelinkomsterna till del. Dessa kommuner finns företrädesvis i Stockholms län och ett par i Skåne.

Jag har inget emot att man inför en utökad stimulans för att bygga fler hyresrätter. Finansieringen av stödet går väl alltid att diskutera. Samtidigt är det väl som så att flera av de kommuner som skulle förlora denna rabatt bedriver en byggpolitik som ensidigt gynnar ett visst boende för välbeställda. De tar därmed litet ansvar för att bygga bort dagens brist på bostäder. I den meningen finns det väl en rättvisa i det socialdemokratiska förslaget.

Länkar: dn.se, di.se, Ekot, SvD, SVT, dn.se, SvD

Fler som skrivit: Roger Jönsson

Kundförhållande och betygssättning

Svenska Dagbladet skrev igår om hur elevers föräldrar försöker påverka hur lärarna sätter betyg på sina barn. Sju av tio lärare som svarat på en enkät säger att föräldrar försökt påverka dem i hur de sätter betyg. Bo Jansson, ordförande Lärarnas Riksförbund, säger …

Lärare utsätts för ett enormt tryck när det gäller betygssättning. Det vittnar väldigt många lärare om. Att ett tryck kommer från eleverna ingår på något sätt i rollerna, men i dag ställer föräldrar krav på ett helt annat sätt än tidigare. Och även rektor utsätter lärare för ett tryck.

Och, det är klart, det handlar ju om stålar! Om inte föräldrarna får som de vill kan de ju ta sitt barn och elevpeng till en annan skola. Det finns ju ganska många rapporter som visar på en tendens där friskolor sätter högre betyg än vad resultaten i de nationella proven motiverar.

Är det verkligen så konstigt att den svenska skolan har vissa problem? Men denna fråga om det fria skolvalet och om hur elevpengen stimulerar ett visst (ska vi säga) osunt beteende är en högst explosiv fråga bland de politiska partierna. Knappast någon verkar vilja ta i den.

Men till slut måste det väl ändå ske? Förhoppningsvis …

Länkar: SvD, SvD, SVT, politism.se

De har det sämre än övriga anställda

Tjänar och har det sämre

Kommunal har presenterat en rapport som visar att visstidsanställda har lägre inkomst än fast anställda – även när de har samma arbetstid. Till det kommer att de som anställs på kort tid i övrigt har sämre utvecklingsmöjligheter än de fast anställda. Kommunal visar vidare att antalet korttidsanställda ökar kraftigt inom äldreomsorgen. 31 % av de som arbetar inom äldreomsorgen har en visstidsanställning.

Denna utveckling gör att Kommunal ställer krav på förändringar i lagstiftning samt att arbetsgivarna i högre grad ska erbjuda fasta anställningar till heltid samt att minska på antalet, så kallade, delade turer (då arbetsdagen delas upp i flera delar).

Det är uppenbart att det framför allt är kvinnor inom offentlig sektor och inom handel och annan servicebransch som arbetar på korta anställningar. Det är ett problem för kvinnor att man inte erbjuds fasta anställningar i lika hög grad som inom manligt dominerade branscher.

Det är knappast heller något konstigt att de som anställs på korta anställningar både har lägre löner och i högre grad har sämre arbetsvillkor i övrigt. Det är ganska lätt att förstå att de som har otrygga anställningar väljer sina strider. Det är vanligare att man härdar ut och håller tyst så länge man inte kan lita på att man känna trygghet i en fast anställning.

Det förhåller sig heller inte på så sätt att korta anställningar enbart är något som unga eller annars nya på arbetsmarknaden får stå ut med. Kommunal har tidigare visat att medelåldern bland de som har visstider är uppåt 35 år.

Det är fullt rimligt att Kommunal uppmärksammar denna fråga. Denna undersökning kommer ju dessutom ganska lägligt med de av SKL konstaterade behoven av framtida anställningar bland kommuner och landsting. Man säger i den utredningen att arbetsförhållandena är en sådan viktig faktor som kan avgöra arbetsgivarnas möjligheter att anställa.

Vad är det heter? Sent ska syndaren vakna …

Länkar: Ekot, SvD, SvD, dn.se, SVT, di.se, Arbetet, Arbetet, ka.se, Arbetet, Arbetet, Är det här OK?

Fler som skrivit: Martin Moberg

Om en attack på den svenska modellen

På DN Debatt går Stefan Carlén, Christer Persson och Daniel Suhonen till storms mot den borgerliga politiken. De menar att de borgerliga partierna genomfört en attack mot den svenska modellen.

Debattörerna menar att den svenska modellen bygger på fyra ben:
– En arbetsmarknadsmodell med, bland annat, starka fack och partsstyrda förhandlingar,
– Socialförsäkringssystemet,
– Välfärdstjänsterna som utgörs av vård, skola och omsorg, samt
– Skattesystemet.

Herrarna beskriver de åtgärder som den borgerliga regeringen med stöd av Riksdagen har genomfört för att i grunden omvandla Sverige.

Det ligger väldigt mycket i vad de beskriver. De använder ganska hårda ord när de beskriver utvecklingen. Samtidigt kanske de glömmer bort att regeringspartierna faktiskt har fått mandat från väljarna att genomföra denna politik. Alliansen har använt ett språkbruk och presenterat förslag som en majoritet av väljarna har ansett goda och värda att pröva.

Väljarna har kanske inte i alla lägen funderat över konsekvensen av att låta de fyra partierna få genomföra sin politik. Men där står vi nu.

Socialdemokraterna har att formulera en politik med detta som erfarenhet. Stora delar av den borgerliga regeringens politik har faktiskt vunnit väljarnas gillande. Det går inte att blunda för detta om man vill vinna kommande val. Det går ju inte riktigt att skriva väljarna på näsan att de minsann har orsakat dagens situation alldeles själva.

Det är uppenbart att debattörerna vill åter till en mer ”traditionellt” socialdemokratisk politik. Inlägget synes lika mycket riktat till det socialdemokratiska partihögkvarteret som den är en kritik av borgerlig politik.

Det är klart att jag skulle vilja se mer av politisk polemik i valrörelsen. Men de ledande partierna lurpassar på varandra. Vi står verkligen inför ett osäkert parlamentariskt läge efter valet. En eller ett par av de borgerliga partierna kan förpassas ut ur Riksdagen. Socialdemokraterna kommer inte att vinna egen majoritet. Partiet kommer att få behöva förhandla om politiken med fler partier (i det fall man vinner valet).

Det innebär förstås att alla blir väldigt försiktiga med vad man säger och hur man uttrycker sig. Framför allt Socialdemokraterna har allt för mycket att förlora på oförsiktighet i det avseendet. Partiet vill hålla många dörrar öppna vid en (trots allt) trolig valseger.

Samtidigt gäller det ju att finna naturliga konfliktlinjer i politiken mellan socialdemokratiska och borgerliga idéer och politik. Här kan säkert (S) pröva sig fram litet mer. Det är tydligt att det den senaste tiden har skett en glidning i formuleringarna gällande vinster i offentligt finansierad välfärd.