Månadsarkiv: april 2014
Arbetsförmedlare varnar ungdomar för Fas 3
SVT:s Östnytt rapporterar att allt fler ungdomar hamnar i Fas 3 (sysselsättningsfasen). I artikeln sägs att Arbetsförmedlingens handläggare varnar ungdomar för att hamna i sysselsättningsfasen – eftersom då kommer man inte att få särskilt mycket stöd från Arbetsförmedlingen. Där ska man ju endast sysselsättas.
Hillevi Engström, tidigare arbetsmarknadsminister, sade 2011 att sysselsättningsfasen ska anses som ett alternativ till förtidspension. Anders Forslund vid forskningsinstitutet IFAU delar denna syn. Han säger om sysselsättningsfasen att den …
… är inte konstruerad som något som ska leda till arbete. Tanken är inte att man ska komma närmare arbetsmarknaden i Fas 3. Utan det skulle man ha gjort redan i fas 1 och 2.
Antalet ungdomar som hamnat i fas 3 har mer än fördubblats på ett par år ( från 252 ungdomar till 622). Det kan ju verka som ett litet antal när man ser till helheten. Men med tanke med de officiella politiska ambitionerna handlar det ändå om ett fundamentalt misslyckande. Det säger ju att många ungdomar är långvarigt arbetslösa. Antalet ungdomar som hamnat i fas 3 är endast toppen av det isberg som långtidsarbetslösheten är.
Resultaten visar på den borgerliga regeringens misslyckande med arbetsmarknadspolitiken.
Fas 3 – ett misslyckande!
Igår kväll såg jag ett inslag av SVT:s Östnytt. I inslaget berättas om hur många av de långtidsarbetslösa som hamnat i Fas 3 (sysselsättningsfasen) faktiskt inte har fått det stöd som lagstiftningen säger att de haft rätt till.
Lagen är tydlig. De långtidsarbetslösa ska få allt tänkbart stöd. Man ska få arbetspraktik, arbetsträning och förstärkt arbetsträning. Alla möjligheter ska vara uttömda innan man hamnar i sysselsättningsfasen, det som tidigare hette Fas 3.
Men så fungerar det inte i praktiken.
Var tredje arbetslös som hamnar i den tredje fasen av jobb- och utvecklingsgarantin har gått i genom de två första utan att erbjudas det stöd som de har rätt till. Resultaten kommer från en studie från IFAU. Anders Forslund, säger i inslaget att …
… det betyder i sin tur att alltför många tenderar att hamna i Fas 3. Jag har svårt att se det som något annat än ett misslyckande.
Ja, visst är det så. Jobb- och utvecklingsgarantins olika faser har tillkommit i all hast när den borgerliga regeringens arbetsmarknadspolitik inte gav de resultat som man hoppades(?) att den skulle ge. De andra och tredje faserna är provisorium som i all hast togs fram för att man skulle kunna försvara att arbetslösa skulle kunna få någon slags ekonomisk ersättning efter att ha blivit utförsäkrade från arbetslöshetsförsäkringen.
Jobb- och utvecklingsgarantins andra och tredje faser har blivit ett sätt att parkera långvarigt arbetslösa i, en till namnet, arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Åtgärderna är totalt misslyckade – de långtidsarbetslösa blir allt fler.
Ansvaret för denna utveckling äger den borgerliga regeringen – ingen annan!
Rentiärernas återkomst

Agneta Berge
Agneta Berge har skrivit en presentation av en, på engelska, nyutkommen bok av den franske ekonomen Thomas Piketty. Hans bok ”Le capital au XXIe siècle” har blivit uppmärksammad. I boken beskriver han hur de ekonomiska klyftorna åter ökar efter att genom två stora krig ha minskat.
Sedan 1980-talet har utvecklingen accelererat där kapitalägarna ansamlar allt mer av pengar och makt. Löntagarnas andel av ekonomin minskar allt mer. Thomas Piketty menar att de rikaste snart åter befinner sig på en ekonomisk nivå där de befann sig vid tiden innan det första världskriget. Agneta skriver att …
… den bild Piketty målar är ändå inte särskilt upplyftande. För vad han visar är att efterkrigsdecenniernas höga tillväxt och små klyftor var ett historiskt undantag, och inte den nya bestående samhällsordning som många än i dag betraktar den som. Och han menar att vårt sekel kommer att bli den tid när ärvda förmögenheter gör comeback som samhällsdominerande kraft.
Agneta skriver att idag får den allra rikaste procenten av befolkningen 10 % av de sammanlagda inkomsterna i Europa och uppåt 20 % i USA, mot endast 7 % under 1980-talet. I Sverige har motsvarande utveckling gått från fyra % till sju. Antalet människor som kan leva av avkastningen på sitt kapital, rentiärer, har tredubblats på en ganska kort period. Vi är på väg till en utveckling där det blir svårare att ta sig fram på egna meriter men där arv och giftermål blir vägen fram till rikedom och makt.
Men denna utveckling är inte av gudar given eller omöjlig att vända. Det finns förstås möjligheter att få till stånd en annan utveckling. Det kommer knappast att bli lätt. Den ekonomiska eliten kommer knappast att släppa ifrån sig sin makt utan kamp och motstånd. Agneta skriver att …
Piketty argumenterar för att vi måste införa en global, progressiv skatt på privata förmögenheter, för att kunna kontrollera kapitalismens fundamentala divergerande kraft.
Och som Agneta skriver – bollen ligger hos oss!
Kundförhållande och betygssättning
Svenska Dagbladet skrev igår om hur elevers föräldrar försöker påverka hur lärarna sätter betyg på sina barn. Sju av tio lärare som svarat på en enkät säger att föräldrar försökt påverka dem i hur de sätter betyg. Bo Jansson, ordförande Lärarnas Riksförbund, säger …
Lärare utsätts för ett enormt tryck när det gäller betygssättning. Det vittnar väldigt många lärare om. Att ett tryck kommer från eleverna ingår på något sätt i rollerna, men i dag ställer föräldrar krav på ett helt annat sätt än tidigare. Och även rektor utsätter lärare för ett tryck.
Och, det är klart, det handlar ju om stålar! Om inte föräldrarna får som de vill kan de ju ta sitt barn och elevpeng till en annan skola. Det finns ju ganska många rapporter som visar på en tendens där friskolor sätter högre betyg än vad resultaten i de nationella proven motiverar.
Är det verkligen så konstigt att den svenska skolan har vissa problem? Men denna fråga om det fria skolvalet och om hur elevpengen stimulerar ett visst (ska vi säga) osunt beteende är en högst explosiv fråga bland de politiska partierna. Knappast någon verkar vilja ta i den.
Men till slut måste det väl ändå ske? Förhoppningsvis …
Länkar: SvD, SvD, SVT, politism.se
De har det sämre än övriga anställda
Kommunal har presenterat en rapport som visar att visstidsanställda har lägre inkomst än fast anställda – även när de har samma arbetstid. Till det kommer att de som anställs på kort tid i övrigt har sämre utvecklingsmöjligheter än de fast anställda. Kommunal visar vidare att antalet korttidsanställda ökar kraftigt inom äldreomsorgen. 31 % av de som arbetar inom äldreomsorgen har en visstidsanställning.
Denna utveckling gör att Kommunal ställer krav på förändringar i lagstiftning samt att arbetsgivarna i högre grad ska erbjuda fasta anställningar till heltid samt att minska på antalet, så kallade, delade turer (då arbetsdagen delas upp i flera delar).
Det är uppenbart att det framför allt är kvinnor inom offentlig sektor och inom handel och annan servicebransch som arbetar på korta anställningar. Det är ett problem för kvinnor att man inte erbjuds fasta anställningar i lika hög grad som inom manligt dominerade branscher.
Det är knappast heller något konstigt att de som anställs på korta anställningar både har lägre löner och i högre grad har sämre arbetsvillkor i övrigt. Det är ganska lätt att förstå att de som har otrygga anställningar väljer sina strider. Det är vanligare att man härdar ut och håller tyst så länge man inte kan lita på att man känna trygghet i en fast anställning.
Det förhåller sig heller inte på så sätt att korta anställningar enbart är något som unga eller annars nya på arbetsmarknaden får stå ut med. Kommunal har tidigare visat att medelåldern bland de som har visstider är uppåt 35 år.
Det är fullt rimligt att Kommunal uppmärksammar denna fråga. Denna undersökning kommer ju dessutom ganska lägligt med de av SKL konstaterade behoven av framtida anställningar bland kommuner och landsting. Man säger i den utredningen att arbetsförhållandena är en sådan viktig faktor som kan avgöra arbetsgivarnas möjligheter att anställa.
Vad är det heter? Sent ska syndaren vakna …
Länkar: Ekot, SvD, SvD, dn.se, SVT, di.se, Arbetet, Arbetet, ka.se, Arbetet, Arbetet, Är det här OK?
Fler som skrivit: Martin Moberg
Om en attack på den svenska modellen
På DN Debatt går Stefan Carlén, Christer Persson och Daniel Suhonen till storms mot den borgerliga politiken. De menar att de borgerliga partierna genomfört en attack mot den svenska modellen.
Debattörerna menar att den svenska modellen bygger på fyra ben:
– En arbetsmarknadsmodell med, bland annat, starka fack och partsstyrda förhandlingar,
– Socialförsäkringssystemet,
– Välfärdstjänsterna som utgörs av vård, skola och omsorg, samt
– Skattesystemet.
Herrarna beskriver de åtgärder som den borgerliga regeringen med stöd av Riksdagen har genomfört för att i grunden omvandla Sverige.
Det ligger väldigt mycket i vad de beskriver. De använder ganska hårda ord när de beskriver utvecklingen. Samtidigt kanske de glömmer bort att regeringspartierna faktiskt har fått mandat från väljarna att genomföra denna politik. Alliansen har använt ett språkbruk och presenterat förslag som en majoritet av väljarna har ansett goda och värda att pröva.
Väljarna har kanske inte i alla lägen funderat över konsekvensen av att låta de fyra partierna få genomföra sin politik. Men där står vi nu.
Socialdemokraterna har att formulera en politik med detta som erfarenhet. Stora delar av den borgerliga regeringens politik har faktiskt vunnit väljarnas gillande. Det går inte att blunda för detta om man vill vinna kommande val. Det går ju inte riktigt att skriva väljarna på näsan att de minsann har orsakat dagens situation alldeles själva.
Det är uppenbart att debattörerna vill åter till en mer ”traditionellt” socialdemokratisk politik. Inlägget synes lika mycket riktat till det socialdemokratiska partihögkvarteret som den är en kritik av borgerlig politik.
Det är klart att jag skulle vilja se mer av politisk polemik i valrörelsen. Men de ledande partierna lurpassar på varandra. Vi står verkligen inför ett osäkert parlamentariskt läge efter valet. En eller ett par av de borgerliga partierna kan förpassas ut ur Riksdagen. Socialdemokraterna kommer inte att vinna egen majoritet. Partiet kommer att få behöva förhandla om politiken med fler partier (i det fall man vinner valet).
Det innebär förstås att alla blir väldigt försiktiga med vad man säger och hur man uttrycker sig. Framför allt Socialdemokraterna har allt för mycket att förlora på oförsiktighet i det avseendet. Partiet vill hålla många dörrar öppna vid en (trots allt) trolig valseger.
Samtidigt gäller det ju att finna naturliga konfliktlinjer i politiken mellan socialdemokratiska och borgerliga idéer och politik. Här kan säkert (S) pröva sig fram litet mer. Det är tydligt att det den senaste tiden har skett en glidning i formuleringarna gällande vinster i offentligt finansierad välfärd.