Monthly Archives: januari 2012

Om ett bristande intresse för näringslivet


Stefan Löfven talade idag inför SAMAK, organisationen för den nordiska arbetarrörelsen, på Runö folkhögskola. Han berättade om sina erfarenheter av bristande intresse för näringslivspolitik under finanskrisen härförleden:

Under värsta krisen när vi i Metall (sic!) slöt ett krisavtal hade vi precis talat med regeringen och med motparten om att göra något, som belgarna och tyskarna hade, för att man skulle kunna behålla folk och inte behöva sparka folk ut på gatan. Då fanns inget intresse från regeringen.

Vi tappade under den tiden, 30.000, kanske 40.000 jobb helt i onödan. När andra länder var rädda om sin industri negligerades den i Sverige. Det gjorde oerhört ont att se det.

IF Metall har diskuterat denna fråga med, bl.a., Teknikföretagen och är nära en överenskommelse om en liknande konstruktion som finns i andra EU-länder. Den förutsätter att staten bidrar med nyckeln för att öppna upp för lösningar som kan minimera uppsägningar i lågkonjunkturer. Låt oss hoppas att den borgerliga regeringen idag har ett genuinare intresse för att stödja goda lösningar på arbetsmarknaden.

Länkar: di.se, di.se, di.se

Industribloggare: Kaj Raving

Annonser

Om deltidens ”välsignelse”


Företrädare för borgerliga partier och höga representanter för näringslivet brukar från tid till annan förespråka hur viktigt det är att sänka trösklarna till arbete. Detta ska företrädesvis ske genom sänkta ingångslöner och flexibla anställningsvillkor (läs del- och visstidsanställningar). Fackförbundet Handels och arbetsgivarnas organisation Svensk Handel har släppt en gemensam rapport. Rapporten är ett sätt att lyfta fram goda exempel på hur man kan skapa fler heltider inom branschen.

Det låter som ett högeligen vällovligt syfte. Det är uppenbart att det finns stora skillnader inom branschen. Det är tydligt att man i butiker som försäljer elektronik-, och därmed likställda produkter, har lättare att skapa heltider (det är tydligt att det finns gott om män anställda i dessa butiker) än konfektionsbutiker (med en majoritet kvinnor anställda). Vari dessa skillnader uppstått kan man ju debattera och fundera över. Man konstaterar dock att …

I dag jobbar 56 procent deltid inom deltaljhandeln, flertalet av dem är kvinnor. Mönstret går igen på de arbetsplatser som gruppen besökt. Fler jobbar deltid än heltid och fler kvinnor jobbar deltid än män. Kvinnors tillsvidareanställning är på färre än 35 timmar i veckan medan männens är på fler än 35 timmar i veckan. Och kvinnorna har oftare en tidsbegränsad anställning. På i stort sett alla arbetsställen finns det de som vill ha fler timmar.

En slutsats av rapporten är att 82 % av de som arbetade deltid 2006 fortfarande gjorde det fem år senare. En del gör säkert det av eget val likaväl som andra inte gör det. Det tyder på att det är lätt att fastna i deltider inom denna typ av bransch. Det verkar krävas en gemensam vilja mellan arbetsgivarnas och arbetstagarnas representanter för att finna en annan ordning. Problemet inom stora delar av servicebranscherna är dock att arbetsgivarna är bättre organiserade än arbetstagarna. Risken är därmed att deltider kommer att finnas kvar som den normala formen att arbeta inom stora delar av servicebranschen.

Det kommer att kräva starka fackliga organisationer som, för sina medlemmars räkning, driver frågan om fler heltider för att det ska bli en förändring. Det känns inte särskilt troligt att de borgerliga partierna eller Svenskt Näringsliv i onödan kommer att bistå denna strävan.

Länkar: Handelsnytt, dn.se, Rapport, LO-tidningen, LO-tidningen

Snällism från Hillevi Engström


Den borgerliga regeringen avser att mildra sanktionsbestämmelserna för de som inte uppför sig enligt regelverket i arbetslöshetsförsäkringen. Enligt de artiklar jag läst beror detta delvis på att enskilda handläggare på Arbetsförmedlingen avstår från att ifrågasätta arbetslösa till deras a-kassa eftersom man anser att konsekvenserna av en handling (eller brist på handling) är för höga.

Jag kan delvis hålla med om det. De ekonomiska konsekvenserna av att missköta sig i arbetslöshetsförsäkringen motsvarar de för grova brott. Missförstå mig rätt i detta – det får inte vara kravlöst att vara med i arbetslöshetsförsäkringen. Men jag anser att straffen för att bryta mot försäkringens bestämmelser ibland kan vara väl drakoniska jämfört med ”brottets” allvar. Dessutom ligger det på den enskilda att bevisa att man är ”oskyldig”. Ett brott mot de rättsprinciper som vi i övrigt tillämpar. Därför känns det faktiskt tillfredsställande att det finns mänsklighet, klarsyn och viss anarkism bland Arbetsförmedlingens personal.

Så synd bara att det krävs att anställda måste bryta mot lagstiftarnas vilja för att få till en förändring. Vad jag förstår är det den borgerliga regeringen vill uppnå en straffskala i några trappsteg. De drakoniska straffen blir kvar. Det vore bättre om man såg över hela försäkringen i stället.

Länkar: Rapport, dn.se, dn.se, LO-tidningen

Andra som skrivit: Martin Moberg

Finns det plats för äldre i yrkeslivet?


Det verkar som om de råder en ganska bred samsyn om att människor måste arbeta längre i framtiden för att kunna uppnå rimliga pensionsnivåer. Vad man än tycker om dagens pensionssystem måste man kunna medge att det är ekonomiskt hållbart. Den pension man kan uppnå är beroende av flera faktorer:
– antalet år i arbetslivet,
– den inkomst man haft under sitt arbetsliv,
– nationens ekonomiska utveckling, samt
– livslängden bland befolkningen.

Då svenskarna, som ett genomsnitt, lever allt längre kommer de framtida pensionsnivåerna att vara lägre än när pensionssystemet sjösattes. Därför diskuterar de politiska partier som står bakom pensionsöverenskommelsen hur man ska kunna målet att människor ska kunna arbeta längre. De borgerliga partierna driver som huvudpunkt att man genom en förändring av LAS ska kunna arbeta till 69 års ålder. Då stora grupper i det svenska samhället inte ens klarar av att arbeta 60 års ålder och än mindre till 65 vill man hellre se långsiktiga åtgärder för att möjliggöra ett friskare arbetsliv. På det sättet vill (S) uppnå målet ett längre arbetsliv.

Regeringen har tillsatt en pensionsåldersutredning. Den ska ta reda på hur människor ska kunna och vilja arbeta längre samt se vilka hinder som finns för att arbeta längre. Man ska se på den fysiska arbetsmiljön, scheman, behov av deltider, ökad flexibilitet och attityder till äldre arbetskraft. Förslag ska läggas under våren 2013.

Det är högst lämpligt att man genomför en sådan utredning. Det är allt för vanligt att människor att äldre får allt svårare att passa in på arbetsmarknaden. Det handlar i många fall om att man under sitt yrkesliv fått med sig krämpor som gör att man blir allt mer i begränsad i vilka arbetsuppgifter man klarar av eller att man skulle behöva arbeta kortare än heltid. Det kan även handlar om att man helt plötsligt saknar önskvärda kunskaper/kompetenser för att klara av de arbetsuppgifter som finns i organisationen. Det finns många anledningar till att äldre inte anses platsa i dagens arbetsliv.

Det är uppenbart att det behövs stöd för äldre i både lagstiftning och värderingar för att äldre ska ges möjlighet att utföra ett gott yrkesliv under längre tid. Det ska bli spännande att följa utredningens arbete och de slutsatser de kommer med.

Länkar: Rapport, dn.se, ka.se, LO-tidningen

Industribloggare:

Om de ökande klassklyftorna


LO-tidningen skriver i en artikel om en rapport från industriländernas ekonomiska samarbetsorgan (OECD). Man har kartlagt inkomstskillnadernas utveckling från 1980-talet och framåt. Rapporten visar en tydlig internationell trend mot ökade klyftor. För att mäta inkomstskillnaderna har rapportförfattarna använt den så kallade ginikoefficienten. Den används som ett ofta brukat på inkomstspridning. Tidningen konstaterar att …

I 17 av 22 undersökta OECD-länder har de ekonomiska skillnaderna ökat, men i inget annat land är ökningen lika stor som i Sverige.

Denna utveckling har inneburit att Sverige inte längre är det ekonomiskt mest jämlika. Rapporten menar att denna utveckling skett tydligast från 1990-talskrisen och fram till ca 2000. Från 2005 och framåt har denna negativa utveckling fortsatt. LO-ekonomen Torbjörn Hållö menar att denna utveckling sker globalt och att få länder har kunnat stå emot. Han säger att …

Det pågår en utjämning av löneläget globalt där de höga lönerna trycks upp, medan de låga lönerna pressas ned.

Sverige har väl ännu inte fått sådana inhägnade områden där de välbeställda kan skydda sig från omvärldens ondska. ”Gated communities” är ju vanliga i, bland annat, USA. Däremot är det ju tydligt hur vissa mer välbeställda kommuner runt de större städerna i Sverige målmedvetet gynnar byggande av sådant boende som kräver en god ekonomi för att förvärva. Det innebär att dessa kommuner i någon mån reser mer osynliga murar runt sina kommuninnevånare. Det är kanske detta som medfört att den uppmärksammade överklassafarin fick ett så mindre varmt välkomnande hör förliden.

Det är tydligt att det svenska samhället skiktas upp i mindre och mer bemedlade. Vi har en utveckling där människor inte längre möter varandra över socioekonomiska skrankor. Detta skapar misstänksamhet och fördomar och en vilja att hålla ”de andra” ifrån sig. Vi har åter ett klassamhälle i Sverige – det syns tydligare och tydligare.

Länkar: LO-tidningen, dn.se, dn.se, SvD, Expressen

Andra som skrivit: Martin Moberg, Martin Moberg

Om inte om …


Alla tidningar som anser sig ha viss betydelse i den allmänna opinionen använder sig av mer eller mindre professionella och insatta tyckare, statsvetare etc för att bedöma gjorda tal, genomförda eller inte genomförda åtgärder, beslut och/eller utvecklingen i största allmänhet. Ibland kan dessa analyser vara intressanta att läsa och ta del utav. Ibland blir dessa tyckanden mest utfyllnad och litet krystade. I dagens SvD hittade jag en sådan artikel som knappast tillför särskilt mycket i analysen av tillsättande av ny partiordförande (S).

Om inte om hade varit!

Om en godtrogen/okunnig minister


Trots att jag befinner mig på semester i varmare land kan jag inte låta bli att kolla av vad som händer i hemlandet. Jag finner, bland annat, den goda nyheten att det finns en majoritet i riksdagen för att ändra beslutet att förenkla möjligheten att erhålla f-skattesedel 2009. Den borgerliga regeringen drev ju som en inte obetydlig fråga i valrörelsen 2006 att fler skulle kunna erhålla f-skattesedel. Dessutom ville regeringspartierna förändra arbetstagarbegreppet så att en ensamföretagare skulle kunna ha endast en uppdragsgivare utan att därför kunna betraktas som i praktiken anställd. Miljöpartiets skattepolitiske talesperson Mats Pertoft säger, i anledning av partiets inställning, till Ekot att:

Miljöpartiet är ju småföretagsvänner och vi vill värna f-skattsedelns betydelse. Just därför är vi så oroade nu när vi ser att f-skattsedeln missbrukas av större företag, som tvingar människor in i f-skattsedelsarbete.

P1 programmet Kaliber har visat att antalet ensamföretagare har vuxit samtidigt som allt fler som tidigare varit anställda ”tvingats” att skaffa sig f-skattesedel om man ville fortsätta att få uppdrag från den tidigare arbetsgivaren. En person med f-skattesedel har ingen fackförening bakom sig, de har inga avtalsenliga löner eller framförhandlade försäkringar. Allt sådant får man ordna själv. Många av dessa personer har förstås hamnat i ett sämre förhandlingsläge än man hade som anställd. Statsrådet Hillevi Engström tror dock inte på att en förändrad lagstiftning skulle innebära någon förändring eftersom …

Grunden är att vi vill få fler företagare och grunden är ju förstås frivilliga företagare. Och det går alltså inte, enligt min uppfattning, att omvandla anställda personer till egna företagare utan vidare. Varje sådant fall kan prövas i domstol.

Jag vet inte på vilken planet rikets arbetsmarknadsminister bor på. Men det är fullt möjligt att omvandla anställningar nästan hur som helst. I Kalbers program har man lyft fram personer som har haft tidsbegränsade anställningar. Man låter helt enkelt dessa anställningar löpa ut. Sedan gör man en upphandling av den tjänst man vill köpa. Frågan ska förstås förhandlas enligt MBL § 38. Men står allt rätt till med upphandlingen kan inte facket på några formella grunder förhindra någon att upphandla tjänster. Det är möjligt att man kan komma åt detta via en tvist om arbetstagarbegreppet. Men det förutsätter att individen är facklig medlem och vill föra tvisten. Hur det sedan slutar kan man ju inte veta på förhand.

Det är bra att oppositionspartierna vill ha en förändring av dagens lagstiftning i denna fråga!

Länkar: Ekot, dn.se, Rapport

Andra som skrivit: Helena Ericson, Helena Ericson, Martin Moberg, Peter Johansson, Löntagarbloggen

Ali Abadji, Kaj Raving

Klimatförändringarna och utarmningarna av naturresurser


Här kommer mina tankar kring område tre i Programkommissionens diskussionsmaterial nr. 1. Det finns knappast några klara och tydliga svar på de frågor som ställs. Jag försöker snarare resonera kring frågorna och mer antyda en inriktning:

Hur kan kostnaden det innebär att förstöra klimat och miljö tydliggöras för producenter och konsumenter?

Det finns knappast någon annan väg att gå än att på olika sätt via skatter, eller med därmed liknande avgifter, höja priset på sådan klimatstörande verksamhet. Hur man än gör blir det medborgarna som ”drabbas” av detta, antingen som konsumenter som får betala ett högre pris eller som boende i en värld med allt sämre levnadsförutsättningar. De medel som stater, nationer etc får in ska användas för att stimulera ett annat mindre klimatstörande levnadssätt. Det kan ske genom subventioner av önskvärda nyttigheter, genom långsiktig forskning och utveckling, stödja andra delar av världen som saknar våra resurser etc.

Kan vi förlita oss på teknikutvecklingen för att förhindra de farliga klimatförändringarna, eller behöver ytterligare steg tas därutöver? Vilka?

Det är klart att vi i någon mån kan ha hjälp av teknikutveckling på olika områden. Det är sant att moderna motorer går allt längre på allt mindre av bränsle, moderna elektriskt drivna varor är effektivare idag etc. Samtidigt är ju teknikutvecklingen ”skuld” till att vi har bensindrivna fordon, att vi tillverkar en mångfald varor av plaster och syntetmaterial, osv. Man skulle önska att det fanns någon osynlig hand som styrde denna tekniska utveckling i en riktning som är långsiktigt hållbar för vår planet och mänsklighet. Problemet är väl just svårigheten att förutse alla konsekvenser för framtiden av dagens tekniska utveckling.

Planetens resurser är någonstans ändliga. Världen tvistar om huruvida man nått ”peak-oil” eller ej. Jag vet inte om det finns motsvarande uttryck för andra av våra ändliga resurser. Världen över försvinner livsbetingelser för människor och djur i en rovdrift på resurser som människor någon annanstans önskar konsumera. Det går inte att komma undan att dagens marknadsekonomi bidrar till detta. Marknadsekonomin är inte på något sätt särskilt långsiktig i de beteenden som den frammanar. Därför behövs det politiska styrmedel för att sätta ”stryplina” eller åtminstone styra ekonomins funktionssätt i önskvärd riktning.

Vi kan inte lita till någon osynlig välmenande hand som gör jobbet åt oss. Det behövs snarare betydligt mer handfasta och tydliga händer för att visa en riktning för att långsiktigt överkomma planetens klimatutmaning.

Vilket ansvar har de rika länderna jämfört med utvecklingsländer och tillväxtekonomier?

De rika länderna kommer inte undan sitt ansvar att börja vara föredömen och att gå före. Det går inte att ständigt hävda att ”de andra” (fr.a. tillväxtekonomier) måste börja ta sitt ansvar. De behöver bara se till vår (de idag rika ländernas, i västvärlden, historia) för att kunna hävda att det är västvärlden som äger störst skuld till världens klimatproblem. De har ju rätt i det! Västvärlden måste själva börja ta de, ibland, tuffa beslut som krävs för att stimulera en annan utveckling. Gör vi inte det kan vi knappast med någon särskild moralisk stämma åthuta de andra för att inte göra något.

Samtidigt kan ju detta innebära en möjlighet om vi i Sverige idag börjar en målmedveten forskning i framtida energi- teknik och annan teknik. Det kräver dock mycket av grundforskning och utveckling innan resultaten i form av nya arbetstillfällen och nya företag kommer.

Andra som skrivit: Peter Johansson, Alliansfritt Sverige

LO:s och partiets vägval


Dagens Industri har idag en ganska relevant artikel om läget för LO och Socialdemokraterna och hur detta kan påverka eller inverka på den facklig-politiska samverkan man haft så länge. Bägge parter har tappat medlemmar och inflytande de senaste åren. Det är inget som skett i samband med att de borgerliga partierna bildade regering 2006. Detta har pågått längre än så.

Detta har påverkat den svenska fackliga världsbilden. Tidigare var det självklart att det var LO och dess förbund som stod för den relevanta ståndpunkten om arbetets villkor. Man gjorde så eftersom man bibehöll en hög organisationsgrad och hade stora resurser i att producera fackliga och politiska program och idéer. Idag har flera förbund stora problem med att bibehålla organisationsgraden på en anständig nivå. I Stockholmsområdet har LO-förbunden tappat inflytande med allt lägre organisationsgrad.

Idag ser det ut som om TCO:s förbund har högre genomsnittlig organisationsgrad än LO:s. Det är möjligt att Unionen (TCO) idag har fler medlemmar än Kommunal (LO) och därmed är den fackliga organisation med flest medlemmar i Sverige. Det är klart att TCO tillsammans med sina förbund vill ta större plats i samhällsdebatten. Då TCO inte är uttalat bundna till ett politiskt parti har denna linje visat sig allt mer framgångsrik i samma grad som LO:s och Socialdemokraternas inflytande minskar.

LO-förbunden kommer att behöva satsa stor kraft på att höja organisationsgraden i sina branscher. Det kommer förmodligen att innebära ett större fokus på rent fackliga frågor för att kunna locka nya medlemsgrupper till facket. Inte ens Stefan Löfven kan blunda för den utvecklingen. Vad allt detta kommer att betyda för LO:s och Socialdemokraternas förhållande på litet längre sikt lär väl visa sig.

Länkar: di.se dn.se, dn.se, SvD, SvD, Folket, SvD, Resumé

Andra som skrivit: Martin Moberg, Johan Westerholm, Peter Andersson, Kent Persson

Industribloggare: Kaj Raving, Fredrik Ylander, Leine Johansson, Leine Johansson, Camilla Wedin

Stefan Löfvén: Vi tror på Sverige


Jag har idag befunnit mig på resande fot och har inte riktigt haft ro att sätta mig framför tangentbordet idag. Nu sitter jag på ett hotellrum norr om den Stora Staden vid den Stora Flygplatsen kvällen innan jag reser iväg på en veckas semester. Jag har som målsättning att kunna skriva något litet under den vecka jag är bortrest (förutsätter förstås nätverk).

Jag har sett och lyssnat på det tal som Stefan Löfvén höll som alldeles nyvald partiordförande. Det var den person som jag sett och hört på förut. Han utstrålade en viss säker förväntansfullhet i sitt framträdande. Han uppvisade en återhållsam entusiasm i sitt tal. Han höll en resonerande ton utan verbala överdrifter, han var rolig och allvarlig om vart annat.

Han tackade utan att det verkade konstlat eller tillgjort Håkan Juholt för hans tid och för de viktiga insatser han fick göra under sin korta tid som ordförande. Han band ihop dagens utmaningar för socialdemokratin med att göra en kort över de partiordföranden som partiet haft hittills. Han markerade tydligt sin ståndpunkt som partiordföranden på områden där man lyft upp tveksamheter i media. Han omtalade att han är feminist (punkt). Han talade om behovet av att satsa på utveckling av framtida teknik, bland annat på miljöområdet, som ett sätt att skapa framtidens arbetstillfällen.

Han val allra tydligast om att Socialdemokraterna ska bli det parti som åter ska vara de som har högst förtroende för dess förmåga att skapa arbetstillfällen. Då behövs en aktiv näringslivspolitik, satsningar på livslångt lärande och bättre kontakter mellan högskolor/universitet och näringslivet.

Det var ett bra tal och en god introduktion till de prioriteringar han vill driva som partiordförande. Det var ett tal som gav en god bild av Stefan som person och ledare. Det var ett resonerande tal som bjöd in partimedlemmar och sympatisörer till att tillsammans skapa den framtid som vi står inför och ser fram emot.

Det var ett tal som det kändes bra att ta del av. Min förhoppning och känsla är att det kan bli något bra av detta. Det känns som en bra början.

Länkar: etc, Ekot, Ekot, Ekot, Ekot, Ekot, Ekot, Ekot, Ekot, dn.se, dn.se, dn.se, dn.se, dn.se, E24, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, Folket, Folket, di.se, di.se, di.se, di.se, di.se, dagens arena, Rapport, Rapport, Rapport, Rapport, Rapport, Rapport, Rapport, Rapport, SvD, d.a., ka.se, Byggnadsarbetaren, Hotellrevyn, Handelsnytt, LO-tidningen, LO-tidningen, Expressen

Andra som skrivit: Claes Krantz, Helena Ericson, Martin Moberg, Martin Moberg, Peter Johansson, Peter Johansson, Johan Westerholm, Johan Westerholm, Peter Andersson, Peter Andersson, Ann-Sofie Wågström, Tokmoderaten, Leine Johansson

Patrik Renfors,

%d bloggare gillar detta: