Bloggarkiv
Lönegapet mellan könen måste minska
I en nyutkommen bok med titeln ”Lönekamp med förhinder” talar LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson klarspråk om löneskillnaderna mellan kvinnor och män. Han säger att …
Det gäller att säga som det är. De mansdominerade förbunden inom LO vill inte att kvinnors löner höjs så mycket att de tjänar lika mycket som män.
…
Byggnads vill inte att IF Metall kommer i kapp dem, och IF Metall vill i sin tur inte att Kommunal ska komma i kapp. Den här oviljan måste tydliggöras om vi ska kunna angripa den.
I boken ger ordförandena för LO, Saco respektive TCO flera förklaringar till varför kvinnor tjänar mindre än män. De har tydligen svårare att komma med lösningar på de orättvisa lönerna. Det finns förmodligen heller inte någon alldeles enkel lösning på att kvinnors yrken lönemässigt ska uppvärderas.
En förklaring som brukar framföras i den offentliga debatten är att kvinnor tar ett betydligt större ansvar för hemmet i samband med att barn börjar komma in i familjelivet. Därmed blir en lösning att på sikt få papporna att ta större ansvar för föräldraledighet och arbetet i hemmet. Möjligtvis kan LO:s nyligen slutna avtal om ett föräldrapenningtillägg bidra till en sådan utveckling.
Ligger det då något i ”Kålles” drastiska uttalande ovan? Ja, det gör det säkert till viss del. Det är alldeles tydligt att manligt dominerade branscher lönemässigt värderas högre. Det gäller oavsett vilka formella yrkeskrav som krävs för de aktuella jobben. Det är inte så enkelt som att kvinnor företrädesvis finns i arbeten som kräver kort eller ett minimum av utbildning. I takt med att kvinnor har blivit fler i läraryrket har status och relativt löneläge sjunkit.
Samtidigt har jag ingen anledning att betvivla att det finns en uppriktig vilja i att förändra sakernas förhållanden. IF Metalls förbundsordförande Anders Ferbe säger till tidningen att …
Jag försäkrar att den uppfattningen inte finns i IF Metalls förbundsledning eller förhandlingsdelegationer. Det skulle vara att göra skillnad också på medlemmar inom vårt eget förbund, bland annat lågavlönade kvinnor. Självklart förekommer inga sådana diskussioner. Tvärt om har vi varit föregångare när det gäller exempelvis föräldralön, lönekartläggningar och att jobba med lönesystem.
IF Metall presenterade för ett par år sedan en intressant jämförelse av mäns och kvinnors löner inom förbundet. Rapporten visade att på de arbetsplatser där män kvinnor finns tillsammans är löneskillnaderna inte så stora. Däremot är det som så att kvinnor och män inom industrin utför olika arbetsuppgifter. Män finns oftare i yrken som kräver yrkesutbildning och därmed är högre värderade. Kvinnor finns i högre grad på arbeten som kräver liten formell utbildning och därmed är lägre värderade. Bilden är densamma som inom hela arbetsmarknaden.
Det har funnits slitningar inom LO-familjen om hur man ska stödja kvinnodominerade branschers strävan att höja det relativa löneläget. I ett läge då löneökningar sker med lägre procenttal är det svårt att ta stora kliv mot en bättre ordning. Inför årets avtalsrörelse fann LO-förbunden en kompromiss (som man lyckats hävda i förhandlingarna med arbetsgivarna). Den innebar att avtalsområden med löner lägre än IF Metalls medellön om 25.000 kr/mån skulle få räkna sina löneökningar i fasta krontal motsvarande industriförbundens höjningar i procent. Förbund med högre genomsnittslön högre än 25.000 får fortsätta med löneökningar i procent.
Kompromissen var enkel att komma överens om men kan knappast bli långvarigt hållbar. Den innebär ju att förbund med högre genomsnittslön än IF Metall fortsätter att dra ifrån samtliga övriga förbund. Bland de berörda förbunden finns företrädesvis män. LO-förbunden har ett par år på sig att finna en annan modell för att sträva efter mer jämställda löner.
Men bakom alla vackra ord om mer jämställda löner finns säkert en tendens att värdera manliga yrkeskunskaper högre än kvinnors. Det kommer säkert inte att bli en enkel resa fram till mer jämställda löner.
Länkar: Arbetet, Arbetet, da.se, TCO-tidningen, da.se, Arbetet
Löntagarna får allt mindre
I en artikel berättar Arbetets journalist att löntagarnas andel av de samlade inkomsterna – i Sverige som internationellt – minskar. Anledningen till det är globaliseringen kombinerat med friare kapitalrörelser. Det har gjort att kapitalägarnas förhandlingssituation har stärkts i förhållande till löntagarnas. Det är i alla fall vad som hävdas i en nyutkommen bok med Erik Bengtsson som redaktör. Han säger till Arbetet att …
lobaliseringen har inneburit en expansion av det globala arbetskraftsutbudet. Samtidigt har avregleringar gjort att kapitalet blivit mer lättrörligt. Dessa två faktorer stärker kapitalägarnas förhandlingsposition, vilket gör att kapitalet avlönas bättre.
Erik är kritisk till den lönebildningsmodell som har skapats i Sverige efter 1990-talskrisen. Den gör det svårare för löntagarna att återta den andel av de samlade inkomsterna som förlorats. Han menar vidare att ökade inkomstskillnader är en konsekvens av den lägre löneandelen. I boken hävdas vidare att ökade vinster inte längre stimulerar fram mer investeringar. Engelbert Stockhammer, österrikisk nationalekonom, säger att …
Finansialiseringen av ekonomin har inneburit en stor förändring. En ökande andel av vinsterna stannar inte längre inom företagen för att återinvesteras utan betalas i stället ut genom ökade aktieutdelningar. Dessa pengar hamnar sedan hos olika fonder eller i de superrikas händer.
Engelbert önskar för sin del en samordnad europeisk politik för högre löneandelar.
Det finns onekligen en poäng i den tes som hävdas i boken. Med den lönebildningsmodell som vi har i Sverige idag är det svårare att genomföra dramatiska förändringar i det relativa löneläget mellan grupper av löntagare och mellan löntagare och kapitalägare.Samtidigt ska det sägas att denna politik i stort har tjänat löntagarna väl. Den har genererat reallöneökningar för löntagarna.
Samtidigt är det ett bekymmer att enskilda kapitalägare och högre chefer roffar åt sig när de har möjlighet. Det behövs förstås samordnade fackliga insatser på en global nivå för att tillförsäkra löntagarna en större andel av det befintliga överskottet. Det är dock ingen liten utmaning!
Andra som skrivit: Leine Johansson
Ledarna missionerar

Annika Elias
Fackförbundet Ledarna fortsätter att missionera sin tes att det inte behövs centralt överenskomna överenskommelser om löneutrymme och därtill hörande frågor. De menar att det räcker att man avtalar om att chefer ska revidera löner regelbundet. Organisationen, genom sin ordförande Annika Elias kritiserar även att de avtalsrörelser som genomförts de senaste åren följs av få och att man inte förstår eller inte hänger med i de begrepp som snurrar runt i den offentliga debatten.
Oavsett vad Ledarna tycker om det så är en stor majoritet av arbetstagarna medlemmar i de fackförbund och (indirekt) i fackliga centralorganisationer som står bakom den form av avtalsförhandlingar som genomförts sedan mitten av 1990-talet. Den har inneburit att löntagarna erhållit en löneutveckling som i genomsnitt har varit högre än inflationen. Samtidigt har arbetsgivarna erhållit arbetsfred och en löneutveckling som varit i samklang med nationens viktigaste konkurrentländer.
Med utgångspunkt för de principer som både fackföreningar och arbetsgivarorganisationer i huvudsak accepterat utformas branschanpassade lösningar. I motsats till vad Ledarna verkar tro är det verkligen inte förbjudet för arbetsgivare att sätta sig tillsammans med enskilda arbetstagare i lönesamtal (eller motsvarande möten) för att diskutera kompetensbehov, önskemål om att utveckla sig i företaget och därmed få underlag för den personliga löneutvecklingen.
I någon mån pekar väl, i och för sig, Ledarna på ett par problem. Inom LO:s yrkesgrupper genomförs inte sådana lönesamtal i tillräcklig omfattning. Där handlar det ofta om att arbetsgivaren själv vill sätta lönen utan att bry sig om sådana petitesser vad den enskilde önskar och kan. Därav har det blivit viktigt att den fackliga organisationen genom ombudsmän och förtroendevalda måste ta en förhandlande roll för att garantera de fackliga medlemmarna en rimlig löneutveckling.
Det andra problemet som debattören pekar på är väl, trots allt, allvarligare. Det är otvetydigt som så att väldigt få fackliga medlemmar engagerar sig i de pågående kollektivavtalsförhandlingarna. Det är väl först när de centrala överenskommelserna är klara och diskussioner ska ske på den egna arbetsplatsen som intresset blir större. Detta betyder ju inte att de fackliga organisationerna inte försöker hålla sina medlemmar informerade om förhandlingens gång. Det produceras en mångfald av information i tryckt och annan form. Det handlar väl tyvärr om att de flesta fackliga medlemmar är passiva som medlemmar i alla frågor som berör medlemskapet. Men det innebär förstås en utmaning för facket att vända den utvecklingen.
Även om Ledarna nu har omfamnat sin lönemodell för sina medlemmar betyder inte det att de äger den enda sanningen och insikten om hur lönerörelser ska bedrivas.
Så blir lönekraven?
Tidningen Dagens Arbete meddelar att LO har blivit överens om hur lönekraven kommer att se ut. Formellt fattar LO-styrelsen beslut nu på måndag. Enligt tidningen kommer man att kräva 700 kronor i ökad månadslön för de som tjänar under 25.000 kronor, för övriga kommer man att kräva löneökningar om 3 %. Vidare kommer man att kräva en avtalsperiod om ett år.
Kraven är satta i enlighet med den modell som LO-förbunden har blivit överens om. Huruvida tidningen har rätt om nivåerna på lönekraven får vi ju veta på måndag. Oavsett vilken nivå de hamnar på antar jag att de kommer att samspela med de krav som facken inom industrin kommer att meddela på måndag förmiddag (innan LO:s tillkännagivande).
Jag antar dock att de herrar som står bakom debattartikeln från Industriarbetsgivarna inte kommer att omfamna LO:s krav. De ser hellre en lång avtalsperiod (dock ej definierad i artikeln) och lägre avtalskrav. De har inte angett någon för dem rimlig nivå. Det är väl inte särskilt troligt att de kommer att göra det heller. De kan ju bara att hävda att, alldeles oavsett vilket fackligt krav som ställs, det är alldeles för dyrt. Sedan får förhandling och repdragning avgöra var man landar.
Men med tanke på den rådande industrikonjunkturen kan det säkert bli långdragna och besvärliga förhandlingar. Det kan ju bli som så att man komma fram på andra områden än lönen denna gång.
Länkar: da.se, Lag&Avtal, Arbetet, di.se, di.se, dn.se, di.se, SvD, SvD, SvD
Fallande löneandel har negativ inverkan på samhällsekonomin
Aktuell statistik från EU och OECD visar att en allt lägre andel av förädlingsvärdet tillfaller löntagarna. Erik Bengtsson, ekonomhistoriker vid Göteborgs universitet, säger att det är förändrade maktförhållanden på arbetsmarknaden som ligger bakom denna utveckling. Det är heller knappast enbart ett svenskt fenomen. Detta har skett globalt. Han säger att …
Arbetstagarnas förhandlingsposition har försvagats. Massarbetslösheten innebär att det finns en stor pool av reservarbetskraft. Och samtidigt har den fackliga anslutningsgraden sjunkit.
Det finns de som hävdar att det inte är odelat positivt att allt mer av företagens överskott hamnar hos en liten välbärgad elit. Det var bland annat sådant som kan ha lett fram till depressionen 1929 och den finanskris som skedde 2008-2009. Stefan Carlén, förbundsekonom på Handels, hävdar för sin del att …
fterfrågan blir mindre, eftersom både konsumtionen och investeringarna minskar, vilket ger lägre sysselsättning. Det vi kan se är att ökad vinstandel inte har gått till mer investeringar, som en del hävdar, utan till ökade utdelningar till ägarna. Pengarna dras undan från ekonomin eller används för luxuös konsumtion.
Industribloggare: Leine Johansson,
Rovdrift på människor
Hotell- och restaurangfacket (HRF) har dragit igång en ny granskning av restaurangföretag som sökt arbetstillstånd av Migrationsverket för att ta emot utländsk arbetskraft. Man kommer att besöka ett antal restauranger i Stockholm, Göteborg och Malmö. Förbundet genomförde en sådan granskning för ett år sedan. Man fann då sådant som månadslöner på 2. 000 kronor, arbetsdagar på 16 timmar och anställda som bodde i källaren hos arbetsgivaren. HRF:s ordförande Ella Niia säger …
Det vi ser är rovdrift på människor i vår bransch.
Myndighetens beslut om arbetstillstånd grundas inte på den verkliga lönen, utan på arbetsgivarens löfte om lön. Verket kontrollerar inte om det är sant eller inte. Migrationsverket granskar dock några branscher hårdare än andra (hotell- och restaurang, städ, bygg, handel, jord- och skogsbruk, bilverkstad, service och bemanning). Företaget ska visa att det finns pengar till lön i minst tre månader. Migrationsverket genomför ingen som helst efterkontroll utan litar till att de fackliga organisationerna ska står för den. Alejandro Firpo, enhetschef på Migrationsverket, säger …
När det finns kollektivavtal besöker facket arbetsplatserna och kontrollerar att utländska medborgare inte blir utnyttjade. Vi kan inte göra efterhandskontroller utan tydlig misstanke om att människor utnyttjas.
Men, som Ella säger, de fackliga organisationerna har små möjligheter att på ett målinriktat och kontinuerligt sätt svara för en efterkontroll. De fackliga organisationerna ska ju i första hand företräda de fackliga medlemmarnas intresse. HRF kommer denna gång att besöka ett 100-tal arbetsplatser. Med tanke på att HRF bara i Stockholm under 2011 fick in 2.700 ansökningar om arbetstillstånd kommer man ju bara att kunna skumma på ytan.
Det går inte att komma undan misstanken att den borgerliga regeringens intresse att i praktiken granska verkligheten är litet. Det ser nog med visst välbehag hur löner och arbetsvillkor urholkas i dessa branscher. Man har ju som politisk idé att skapa en större låglönesektor där nyanlända invandrare och ungdomar med bristande skolunderbyggnad kan framleva sina dagar.