Lägre löneökningar

Enligt en rapport från IFAU har kombinationen av jobbskatteavdrag och lägre ersättning från arbetslöshetsförsäkringen inneburit lägre löneökningar. Rapportförfattarna grundar sina resultat på studier av löneutvecklingen under perioden 2007–2009.

De lägre skatterna ska ha gjort det möjligt för löntagarna att acceptera lägre ökningar av lönen. Genom att de arbetslösa fått lägre ersättning har de förmåtts att acceptera lägre löneökningar.

Den borgerliga regeringen hävdade att jobbskatteavdragen inte syftade till att skruva ned löneökningstakten. Det är möjligt att det förhåller sig så. Däremot hävdar jag med en dåres envishet att sänkt ersättning till arbetslösa har till syfte att förmå arbetslösa att acceptera arbeten till en lägre lön än innan arbetslösheten. Förändringarna inom arbetslöshetsförsäkringen syftar till att sänka lönen inom vissa branscher.

Den 16 mars 2007 träffade IF Metall ett nytt kollektivavtal med Teknikföretagen. Avtalsperioden gällde för tre år (fram till den 31/3 2010). Avtalet var samförhandlat tillsammans med SIF (idag Unionen) och och Sveriges Ingenjörer. I avtalet reglerades villkoren för löneökningarna för en period om tre år. Avtalet tecknades utan kännedom om kommande förändringar av inkomstskatten. Avtalet tecknades under en period av förhållandevis god konjunktur för den svenska industrin.

Det man inte visste den där dagen 2007 då avtalet tecknades var att man i slutet av avtalsperioden befann sig i en djup och allvarlig lågkonjunktur. Dessutom var IF Metalls avtal med Teknikföretagen ”baktungt”! Det innebar att de högsta löneökningarna under avtalsperioden skedde mitt under djupaste lågkonjunktur.

Det är möjligt att forskarna som sammanställt rapporten har rätt. Men jag är samtidigt fundersam. Stora delar av den svenska arbetsmarknaden omfattades ju av kollektivavtal slutna innan jobbskatteavdragen fanns. Med tanke på att avtalen gällde för en period om tre år kan man ju verkligen undra vilken effekt de införda avdragen hade på lönebildningen.

Det vore även intressant att granska vilken effekt lågkonjunkturen som slog till 2008/2009 hade på löneutvecklingen. Jag hyser inga större tvivel om att hög arbetslöshet parad med försämrade villkor för arbetslösa innebär en press nedåt på löneutvecklingen.

Länkar: dn.se, di.se, dagens arena, SvD, Ekot

Fler som skrivit: Gösta Karlsson

Annonser

Lönegapet mellan könen måste minska

I en nyutkommen bok med titeln ”Lönekamp med förhinder” talar LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson klarspråk om löneskillnaderna mellan kvinnor och män. Han säger att …

Det gäller att säga som det är. De mansdominerade förbunden inom LO vill inte att kvinnors löner höjs så mycket att de tjänar lika mycket som män.

…

Byggnads vill inte att IF Metall kommer i kapp dem, och IF Metall vill i sin tur inte att Kommunal ska komma i kapp. Den här oviljan måste tydliggöras om vi ska kunna angripa den.

I boken ger ordförandena för LO, Saco respektive TCO flera förklaringar till varför kvinnor tjänar mindre än män. De har tydligen svårare att komma med lösningar på de orättvisa lönerna. Det finns förmodligen heller inte någon alldeles enkel lösning på att kvinnors yrken lönemässigt ska uppvärderas.

En förklaring som brukar framföras i den offentliga debatten är att kvinnor tar ett betydligt större ansvar för hemmet i samband med att barn börjar komma in i familjelivet. Därmed blir en lösning att på sikt få papporna att ta större ansvar för föräldraledighet och arbetet i hemmet. Möjligtvis kan LO:s nyligen slutna avtal om ett föräldrapenningtillägg bidra till en sådan utveckling.

Ligger det då något i ”Kålles” drastiska uttalande ovan? Ja, det gör det säkert till viss del. Det är alldeles tydligt att manligt dominerade branscher lönemässigt värderas högre. Det gäller oavsett vilka formella yrkeskrav som krävs för de aktuella jobben. Det är inte så enkelt som att kvinnor företrädesvis finns i arbeten som kräver kort eller ett minimum av utbildning. I takt med att kvinnor har blivit fler i läraryrket har status och relativt löneläge sjunkit.

Samtidigt har jag ingen anledning att betvivla att det finns en uppriktig vilja i att förändra sakernas förhållanden. IF Metalls förbundsordförande Anders Ferbe säger till tidningen att …

Jag försäkrar att den uppfattningen inte finns i IF Metalls förbundsledning eller förhandlingsdelegationer. Det skulle vara att göra skillnad också på medlemmar inom vårt eget förbund, bland annat lågavlönade kvinnor. Självklart förekommer inga sådana diskussioner. Tvärt om har vi varit föregångare när det gäller exempelvis föräldralön, lönekartläggningar och att jobba med lönesystem.

IF Metall presenterade för ett par år sedan en intressant jämförelse av mäns och kvinnors löner inom förbundet. Rapporten visade att på de arbetsplatser där män kvinnor finns tillsammans är löneskillnaderna inte så stora. Däremot är det som så att kvinnor och män inom industrin utför olika arbetsuppgifter. Män finns oftare i yrken som kräver yrkesutbildning och därmed är högre värderade. Kvinnor finns i högre grad på arbeten som kräver liten formell utbildning och därmed är lägre värderade. Bilden är densamma som inom hela arbetsmarknaden.

Det har funnits slitningar inom LO-familjen om hur man ska stödja kvinnodominerade branschers strävan att höja det relativa löneläget. I ett läge då löneökningar sker med lägre procenttal är det svårt att ta stora kliv mot en bättre ordning. Inför årets avtalsrörelse fann LO-förbunden en kompromiss (som man lyckats hävda i förhandlingarna med arbetsgivarna). Den innebar att avtalsområden med löner lägre än IF Metalls medellön om 25.000 kr/mån skulle få räkna sina löneökningar i fasta krontal motsvarande industriförbundens höjningar i procent. Förbund med högre genomsnittslön högre än 25.000 får fortsätta med löneökningar i procent.

Kompromissen var enkel att komma överens om men kan knappast bli långvarigt hållbar. Den innebär ju att förbund med högre genomsnittslön än IF Metall fortsätter att dra ifrån samtliga övriga förbund. Bland de berörda förbunden finns företrädesvis män. LO-förbunden har ett par år på sig att finna en annan modell för att sträva efter mer jämställda löner.

Men bakom alla vackra ord om mer jämställda löner finns säkert en tendens att värdera manliga yrkeskunskaper högre än kvinnors. Det kommer säkert inte att bli en enkel resa fram till mer jämställda löner.

Länkar: Arbetet, Arbetet, da.se, TCO-tidningen, da.se, Arbetet

Löntagarna får allt mindre

I en artikel berättar Arbetets journalist att löntagarnas andel av de samlade inkomsterna – i Sverige som internationellt – minskar. Anledningen till det är globaliseringen kombinerat med friare kapitalrörelser. Det har gjort att kapitalägarnas förhandlingssituation har stärkts i förhållande till löntagarnas. Det är i alla fall vad som hävdas i en nyutkommen bok med Erik Bengtsson som redaktör. Han säger till Arbetet att …

lobaliseringen har inneburit en expansion av det globala arbetskraftsutbudet. Samtidigt har avregleringar gjort att kapitalet blivit mer lättrörligt. Dessa två faktorer stärker kapitalägarnas förhandlingsposition, vilket gör att kapitalet avlönas bättre.

Erik är kritisk till den lönebildningsmodell som har skapats i Sverige efter 1990-talskrisen. Den gör det svårare för löntagarna att återta den andel av de samlade inkomsterna som förlorats. Han menar vidare att ökade inkomstskillnader är en konsekvens av den lägre löneandelen. I boken hävdas vidare att ökade vinster inte längre stimulerar fram mer investeringar. Engelbert Stockhammer, österrikisk nationalekonom, säger att …

Finansialiseringen av ekonomin har inneburit en stor förändring. En ökande andel av vinsterna stannar inte längre inom företagen för att återinvesteras utan betalas i stället ut genom ökade aktieutdelningar. Dessa pengar hamnar sedan hos olika fonder eller i de superrikas händer.

Engelbert önskar för sin del en samordnad europeisk politik för högre löneandelar.

Det finns onekligen en poäng i den tes som hävdas i boken. Med den lönebildningsmodell som vi har i Sverige idag är det svårare att genomföra dramatiska förändringar i det relativa löneläget mellan grupper av löntagare och mellan löntagare och kapitalägare.Samtidigt ska det sägas att denna politik i stort har tjänat löntagarna väl. Den har genererat reallöneökningar för löntagarna.

Samtidigt är det ett bekymmer att enskilda kapitalägare och högre chefer roffar åt sig när de har möjlighet. Det behövs förstås samordnade fackliga insatser på en global nivå för att tillförsäkra löntagarna en större andel av det befintliga överskottet. Det är dock ingen liten utmaning!

Länkar: Arbetet, da.se, da.se

Andra som skrivit: Leine Johansson

Ledarna missionerar

Annika Elias

Fackförbundet Ledarna fortsätter att missionera sin tes att det inte behövs centralt överenskomna överenskommelser om löneutrymme och därtill hörande frågor. De menar att det räcker att man avtalar om att chefer ska revidera löner regelbundet. Organisationen, genom sin ordförande Annika Elias kritiserar även att de avtalsrörelser som genomförts de senaste åren följs av få och att man inte förstår eller inte hänger med i de begrepp som snurrar runt i den offentliga debatten.

Oavsett vad Ledarna tycker om det så är en stor majoritet av arbetstagarna medlemmar i de fackförbund och (indirekt) i fackliga centralorganisationer som står bakom den form av avtalsförhandlingar som genomförts sedan mitten av 1990-talet. Den har inneburit att löntagarna erhållit en löneutveckling som i genomsnitt har varit högre än inflationen. Samtidigt har arbetsgivarna erhållit arbetsfred och en löneutveckling som varit i samklang med nationens viktigaste konkurrentländer.

Med utgångspunkt för de principer som både fackföreningar och arbetsgivarorganisationer i huvudsak accepterat utformas branschanpassade lösningar. I motsats till vad Ledarna verkar tro är det verkligen inte förbjudet för arbetsgivare att sätta sig tillsammans med enskilda arbetstagare i lönesamtal (eller motsvarande möten) för att diskutera kompetensbehov, önskemål om att utveckla sig i företaget och därmed få underlag för den personliga löneutvecklingen.

I någon mån pekar väl, i och för sig, Ledarna på ett par problem. Inom LO:s yrkesgrupper genomförs inte sådana lönesamtal i tillräcklig omfattning. Där handlar det ofta om att arbetsgivaren själv vill sätta lönen utan att bry sig om sådana petitesser vad den enskilde önskar och kan. Därav har det blivit viktigt att den fackliga organisationen genom ombudsmän och förtroendevalda måste ta en förhandlande roll för att garantera de fackliga medlemmarna en rimlig löneutveckling.

Det andra problemet som debattören pekar på är väl, trots allt, allvarligare. Det är otvetydigt som så att väldigt få fackliga medlemmar engagerar sig i de pågående kollektivavtalsförhandlingarna. Det är väl först när de centrala överenskommelserna är klara och diskussioner ska ske på den egna arbetsplatsen som intresset blir större. Detta betyder ju inte att de fackliga organisationerna inte försöker hålla sina medlemmar informerade om förhandlingens gång. Det produceras en mångfald av information i tryckt och annan form. Det handlar väl tyvärr om att de flesta fackliga medlemmar är passiva som medlemmar i alla frågor som berör medlemskapet. Men det innebär förstås en utmaning för facket att vända den utvecklingen.

Även om Ledarna nu har omfamnat sin lönemodell för sina medlemmar betyder inte det att de äger den enda sanningen och insikten om hur lönerörelser ska bedrivas.

VD:n ökade inkomsten med två arbetarlöner

VD bär sitt lönelyft med lätt möda

Dagens Nyheter konstaterar i en artikel att de 20 mest välbetalda vd:arna ökade sina inkomster med i snitt tre miljoner kronor under 2011. Det motsvarar en löneökning om 24 % för denna grupp.

Under samma period skrev IF Metall kollektivavtal som gav 0,9 % (2010) och 1,9 % (2011) i löneökningar.

Arbetsgivarnas unisona budskap kommer ju att vara att de fackliga kraven på 2,8 % är alldeles för höga och kommer att innebära en, näst intill, katastrof för svensk industriell verksamhet.

Svenskt Näringsliv brukar ju med en dåres envishet hävda att VD:s löner inte är fråga som parterna hanterar. Det är en fråga för företagens styrelse och ägare. De brukar också säga att det handlar om en så liten grupp människor att det inte påverkar helheten. Vad arbetsgivarna inte vill säga är att denna grupp trots allt spelar stor betydelse. Samma personer som i ena ögonblicket kan säga åt sina anställda att visa återhållsamhet med sina lönekrav tvekar inte att i nästa tacka ja till egna, betydligt högre, ersättningar. Det innebär att dessa människor talar med en högst påtagligt kluven tunga.

Å andra sidan är det inga som förnekar att en VD ska ha en relevant lön för det ansvar som denna tar och för de övriga arbetsförhållanden som en sådan lever under. En VD har ju ingen övertidsersättning eller extra ersättning för arbete på obekväm tid. Allt sådant är ju inbakat i den lön som VD erhåller. En VD får leva med att vara högst flexibel i sin tjänst – men ska ha också ha en bra ersättning för det. Det som är intressant är att samma personer vill att de anställda ska vara allt mer flexibla i sina tjänster – men utan att få betalt för det.

Representanterna för Livsmedelsföretagen, som i en debattartikel förespråkar frysta löner för industrin i de kommande avtalsförhandlingarna, väcker en annan diskussion. De pekar på att företagen lever under en hård pris- och annan konkurrens från importerade matvaror. De avslutar sitt inlägg med följande något retoriska frågeställning:

Helst skulle vi vilja se en blomstrande industri med möjlighet till goda löneökningar. Men behovet av frysta lönenivåer handlar i förlängningen om att svensk matproduktion inte ska gå samma väg som varvs-, bil- och textilindustrin har gjort.

Det är ju alldeles sant att mycket av svensk industriproduktion har slagits ut av låglöneproduktion i andra länder. Sant är ju också att delar av svensk industri p.g.a. bristande förutseende inte hunnit med i den tekniska utvecklingen. Ett känt sådant exempel är ju Facit som en gång i tiden gjorde världens bästa mekaniska räknemaskiner. De hängde inte med i utvecklingen av elektroniska räknemaskiner. Den svenska varvsindustrin slogs, bland annat, ut därför att man i andra länder satsade betydligt mer från staten för att utveckla denna bransch.

Vad man kan förstå av Marie Söderqvist och Anna Nordin (Livsmedelsföretagen) är att de önskar att löntagarna ska vara med att betala för livsmedelsföretagens bristande lönsamhet. Sådana önskemål brukar ibland komma från arbetsgivarhåll. Man vill att lönerna ska sättas på respektive företag för att bli anpassade till företagets betalningsförmåga. I det privata näringslivet sker hela tiden att företag försvinner och andra växer till. Ska då löntagarna genom sämre löneutveckling bidra till att hålla liv i sådana företag som borde slås ut?

Inom fackföreningsrörelsen utvecklades begreppet ”solidarisk lönepolitik”. Syftet med denna var att understödja en sund omvandling av det svenska näringslivet. Tanken är att alla i en bransch ska ha samma löneutveckling oavsett betalningsförmåga. Tillväxtföretag får med denna lönebildningspolitik mer pengar över till vinst och teknikutveckling medans företag med sämre betalningsförmåga snabbare slås ut.

När den solidariska lönepolitiken formulerades fanns en samsyn med stat och politik. För att den solidariska lönepolitiken ska fungera krävs att personer slussas från branscher med negativ tillväxt till de med positiv. Då behövs en aktiv arbetsmarknadspolitik som kan utbilda de som blir arbetslösa för att kunna ta arbete i en framväxande bransch.

Mitt svar till Livsmedelsbranschen är att lönerna ska sättas med utgångspunkt från långsiktiga trender och den långsiktiga betalningsförmågan (inkl rationaliseringar). Det kan säkert innebära att enskilda företag i olika branscher kommer att försvinna. Men det är knappast något nytt. Det som behövs är en politik som understödjer framväxande av nya företag. Det svensk livsmedelsindustri behöver är en befolkning som har råd att köpa den (förhoppningsvis) bättre kvalitet som de svenska livsmedelsföretagen producerar.

Länkar: Ekot, dn.se, di.se, dn.se, dn.se, SvD, SvD, SVT, SvD, di.se, Arbetet

Andra som skrivit: Jon Tillegård

Industribloggare: Leine Johansson

IF Metalls avtalsrörelse är nu igång

Anders Ferbe

På torsdagen sammanträdde IF Metalls avtalsråd för att fatta beslut om vilka avtalskrav som man ska driva i den kommande avtalsrörelsen. Mötet beslutade att ställa sig bakom de avtalskrav som LO formulerat samt de avtalskrav som Facken inom industrin framfört.

I ett särskilt uttalande ställer avtalsrådet krav på att regeringen ska införa ett utbildningsstöd. Åtgärden ska hjälpa företag att i stället för uppsägningar kunna utbilda sin personal. Förbundets ordförande Anders Ferbe sade att …

Hela samhället tjänar på det. Företaget, den enskilde och hela samhället. Men det kräver att regeringen agerar nu. 100 kronor i timmen per anställda är väl investerade pengar.

Mötet krävde vidare att ersättningsbeloppet i a-kassan höjs till att motsvara 80 % av tidigare lön för större grupper än idag.

Tidningen Arbetet rapporterar att sju av förbundets förhandlingsdelegationer (de för teknikavtalet, teko, kemiska fabriker, allokemiska, gruv, gemensamma metallavtalet samt stål och metall) kommer att sammanträda nästa vecka för att konkretisera sina avtalskrav och formulera vad som är speciellt för vart och ett av avtalsområdena. IF Metalls avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä meddelade att …

Vi kommer att köra förhandlingarna samtidigt på samtliga dessa sju avtalsområden. Från Gruv- där lönerna relativt sett ligger högre till Teko, en utpräglad låglönebransch. På så vis utnyttjar vi vår kollektiva styrka.

Med detta har IF Metalls avtalsrörelse startat. Nu handlar det om att verka för att få bra kollektivavtalslösningar som ger de anställda reallöneökningar. Det kan bli en spännande och intressant vinter.

Länkar: Arbetet, da.se, da.se, da.se, di.se

Lönekraven blir lägre denna gång

Under måndagen presenterade de fem ordförandena för Facken inom industrin sina bevekelsegrunder för avtalskraven. De bedömer att, trots de osäkra tider vi går in i just nu, det finns ett utrymme att höja lönerna. Utöver höjda löner om 2,8 % vill man ha …

… en fortsatt utbyggnad av de branschvisa systemen för arbetstidsförkortning.

Samt vidare …

Vi kommer också att ställa krav på en fortsatt utbyggnad av föräldralön/föräldrapenningstillägg i syfte att öka jämställdheten. Lönesystem och lönesättning ska utformas så att de stöder en utveckling av de anställdas kompetens och arbetsuppgifter. De anställdas möjligheter till utveckling och trygghet behöver stärkas i en rad avseenden.

Senare under dagen presenterade LO de förbundsgemensamma kraven inför den kommande avtalsrörelsen. Nivån på löneökningarna följer de tal som Facken inom industrin presenterat samt att de är utformade enligt den modell som LO tidigare kommit överens om.

Arbetsgivarna har ju ganska väntat meddelat sin mindre positiva syn på de fackliga önskemålen. Det tillhör ju i någon mån spelets regler. Det är klart att arbetsgivarna kommer att spela på det nedåtgående konjunkturläget. De fackliga organisationerna är heller inte så dumma att man inte inser detta.

De fackliga kraven synes trots allt ganska hovsamma. Sedan är det en annan sak vad utfallet kommer att bli. Men de fackliga kraven kan ju inte enbart ställas efter ett kortsiktigt läge. I debattartikeln skriver Facken inom industrin avslutande att …

Det dagsaktuella läget spelar alltid in, men det är viktigt att parterna agerar utifrån ett långsiktigt perspektiv. Då kan lönebildningen fortsätta att bidra till ökad samhällsekonomisk stabilitet och skapa förutsägbarhet för löntagare och företag. Det har varit vår utgångspunkt under de femton år vi nu agerat tillsammans. I en tid med stor ekonomisk osäkerhet är det ännu mer angeläget.

Tärningen är kastad i den kommande avtalsrörelsen.

Länkar: DN Debatt, di.se, SVT, SvD, di.se, dagens arena, di.se, Ekot, dn.se, di.se, di.se, Arbetet, Tidningen Vision, da.se, Arbetet, da.se, TCO-tidningen, Fastighetsfolket, Arbetet, da.se, Kollega, Byggnadsarbetaren, Lag&Avtal, Fastighetsfolket, Arbetet, ka.se, ingenjören, Byggnadsarbetaren, da.se

Andra som skrivit: Niklas Hjert

Så blir lönekraven?

Tidningen Dagens Arbete meddelar att LO har blivit överens om hur lönekraven kommer att se ut. Formellt fattar LO-styrelsen beslut nu på måndag. Enligt tidningen kommer man att kräva 700 kronor i ökad månadslön för de som tjänar under 25.000 kronor, för övriga kommer man att kräva löneökningar om 3 %. Vidare kommer man att kräva en avtalsperiod om ett år.

Kraven är satta i enlighet med den modell som LO-förbunden har blivit överens om. Huruvida tidningen har rätt om nivåerna på lönekraven får vi ju veta på måndag. Oavsett vilken nivå de hamnar på antar jag att de kommer att samspela med de krav som facken inom industrin kommer att meddela på måndag förmiddag (innan LO:s tillkännagivande).

Jag antar dock att de herrar som står bakom debattartikeln från Industriarbetsgivarna inte kommer att omfamna LO:s krav. De ser hellre en lång avtalsperiod (dock ej definierad i artikeln) och lägre avtalskrav. De har inte angett någon för dem rimlig nivå. Det är väl inte särskilt troligt att de kommer att göra det heller. De kan ju bara att hävda att, alldeles oavsett vilket fackligt krav som ställs, det är alldeles för dyrt. Sedan får förhandling och repdragning avgöra var man landar.

Men med tanke på den rådande industrikonjunkturen kan det säkert bli långdragna och besvärliga förhandlingar. Det kan ju bli som så att man komma fram på andra områden än lönen denna gång.

Länkar: da.se, Lag&Avtal, Arbetet, di.se, di.se, dn.se, di.se, SvD, SvD, SvD

Fallande löneandel har negativ inverkan på samhällsekonomin

Aktuell statistik från EU och OECD visar att en allt lägre andel av förädlingsvärdet tillfaller löntagarna. Erik Bengtsson, ekonomhistoriker vid Göteborgs universitet, säger att det är förändrade maktförhållanden på arbetsmarknaden som ligger bakom denna utveckling. Det är heller knappast enbart ett svenskt fenomen. Detta har skett globalt. Han säger att …

Arbetstagarnas förhandlingsposition har försvagats. Massarbetslösheten innebär att det finns en stor pool av reservarbetskraft. Och samtidigt har den fackliga anslutningsgraden sjunkit.

Det finns de som hävdar att det inte är odelat positivt att allt mer av företagens överskott hamnar hos en liten välbärgad elit. Det var bland annat sådant som kan ha lett fram till depressionen 1929 och den finanskris som skedde 2008-2009. Stefan Carlén, förbundsekonom på Handels, hävdar för sin del att …

fterfrågan blir mindre, eftersom både konsumtionen och investeringarna minskar, vilket ger lägre sysselsättning. Det vi kan se är att ökad vinstandel inte har gått till mer investeringar, som en del hävdar, utan till ökade utdelningar till ägarna. Pengarna dras undan från ekonomin eller används för luxuös konsumtion.

Länkar: Arbetet, Arbetet

Industribloggare: Leine Johansson,

Rovdrift på människor

Hotell- och restaurangfacket (HRF) har dragit igång en ny granskning av restaurangföretag som sökt arbetstillstånd av Migrationsverket för att ta emot utländsk arbetskraft. Man kommer att besöka ett antal restauranger i Stockholm, Göteborg och Malmö. Förbundet genomförde en sådan granskning för ett år sedan. Man fann då sådant som månadslöner på 2. 000 kronor, arbetsdagar på 16 timmar och anställda som bodde i källaren hos arbetsgivaren. HRF:s ordförande Ella Niia säger …

Det vi ser är rovdrift på människor i vår bransch.

Myndighetens beslut om arbetstillstånd grundas inte på den verkliga lönen, utan på arbetsgivarens löfte om lön. Verket kontrollerar inte om det är sant eller inte. Migrationsverket granskar dock några branscher hårdare än andra (hotell- och restaurang, städ, bygg, handel, jord- och skogsbruk, bilverkstad, service och bemanning). Företaget ska visa att det finns pengar till lön i minst tre månader. Migrationsverket genomför ingen som helst efterkontroll utan litar till att de fackliga organisationerna ska står för den. Alejandro Fir­po, enhetschef på Migrationsverket, säger …

När det finns kollektivavtal besöker facket arbetsplatserna och kontrollerar att utländska medborgare inte blir utnyttjade. Vi kan inte göra efterhandskontroller utan tydlig misstanke om att människor utnyttjas.

Men, som Ella säger, de fackliga organisationerna har små möjligheter att på ett målinriktat och kontinuerligt sätt svara för en efterkontroll. De fackliga organisationerna ska ju i första hand företräda de fackliga medlemmarnas intresse. HRF kommer denna gång att besöka ett 100-tal arbetsplatser. Med tanke på att HRF bara i Stockholm under 2011 fick in 2.700 ansökningar om arbetstillstånd kommer man ju bara att kunna skumma på ytan.

Det går inte att komma undan misstanken att den borgerliga regeringens intresse att i praktiken granska verkligheten är litet. Det ser nog med visst välbehag hur löner och arbetsvillkor urholkas i dessa branscher. Man har ju som politisk idé att skapa en större låglönesektor där nyanlända invandrare och ungdomar med bristande skolunderbyggnad kan framleva sina dagar.