Mytbildande om sjukfrånvaron

Idag läste jag ett intressant inlägg i debatten om sjukförsäkringen. Björn Johnson skriver i dagens DN under rubriken ”Missvisande mediebilder om den höga sjukfrånvaron”.

Han driver tesen att sjukfrånvaron inte har stigit under de senaste åren. Det som hänt är att de långa sjuperioderna har blivit allt längre. Det höga tonläget i debatten handlade mer om makt- och intressekamp att göra. Det var framför allt i borgerlig press tesen drevs om överutnyttjande av sjukförsäkringen.

Det höga tonläget har gjort att både den socialdemokratiska och därefter den borgerliga regeringen hårdare jagat de sjukskrivna. Även den socialdemokratiska regeringen vidtog åtgärder för att minska kostnaderna i sjukförsäkringen. Den borgerliga regeringen har därefter genomfört det man kallar för ”rehabkedjan”. Det finns dock inte särskilt mycket av rehabilitering i den lagstiftningen.

Debattören hävdar att regeringens åtgärder bara riskerar att bli kontraproduktiva. Arbetsgivarnas intresse av att rehabilitera de anställda riskerar att minska med de nya snabbare tidsgränserna i sjukförsäkringen. Denna bild bekräftas också av Försäkringskassans egen utredning.

Försäkringskassans rapport visar att en majoritet av arbetsgivarna anger att det inte finns några möjligheter för den anställde att få anpassade arbetsuppgifter, omplacering eller för arbetsgivaren att på något annat sätt underlätta för den som är sjukskriven.

Vad som behövs för att få fler människor tillbaka till arbete efter längre sjukperioderna är inte mer av stigmatisering eller hårdare tag. Det måste handla om att fortare erbjudas rehabilitering. Kraven måste bli tydligare både för arbetsgivare som för de anställda att erbjuda/delta i rehabiliterande åtgärder. Jag tror att en viss del av dagens finansiering av sjukförsäkring ska styras om till en allmän rehabförsäkring. Med en sådan försäkring hoppas jag att arbetsgivarnas intresse av att bidra till sina anställdas rehablitering ökar.

Lycka till SAAB

Det verkar som om det kommer att ordna sig för SAAB. Det verkar nu som om den nya modellen av SAAB 9-5 som börjat tillverkas kommer att kunna få köpare. Om allt går vägen kommer SAAB att lämna GM och bli ett nytt bolag i mitten av februari.

Nu börjar den riktiga utmaningen för SAAB, underleverantörer och alla anställda. Nu ska förtroendet börja byggas igen. Nu gäller det att återta SAAB:s signum av bra motorer, bra bilsäkerhet och (i positivt hänseende) annorlunda bildesign. SAAB har gått sina egna vägar. Så måste SAAB fortsätta att få gå.

Ett tack till de fackliga företrädarna i IF Metall och Unionen som verkat för att SAAB skulle få fortsätta som bilmärke. Ni har oförtrutet och i positiv anda verkat för företagets fortlevnad och de anställdas intressen. Ni har stått för det bästa som svensk fackföreningsrörelse är.

Lycka till!

Sven Ottos förhoppning

En av den borgerliga regeringens första åtgärder var att förändra regelverket inom arbetslöshetsförsäkringen (a-kassa). Förenklat sänktes den högsta ersättningen och man införde en egenavgift. För väldigt många grupper har detta inneburit att man betalar mycket mer för en sämre förmån. Detta har gjort att väldigt många människor idag inte är medlem i någon a-kassa. Över en miljon har gjort det valet.

Enligt en artikel på svt:s hemsida säger Sven Otto Littorin att:

”-Människor måste ju välja om man vill vara med i a-kassan, om man tycker att nyttan är tillräckligt hög.”

Regeringen har skruvat lite i regelverket för att man snabbare ska bli förmånsberättigad. Trots detta fortsätter a-kassorna att tappa medlemmar. Littorin hoppas att människor ska ta sitt förnuft till fånga.

Det hoppas jag med. Men då krävs helt andra åtgärder. För väldigt många människor har det varit ett rationellt ekonomiskt val att välja bort a-kassa. Varför betala dyrt för en undermålig förmån?

Regeringens politik har lyckats. Man har lyckats med att skicka bort människor från medlemskap i a-kassan.

Göran Hägglunds twittrande

Under partiledardebatten i riksdagen utnyttjade KD:s partiordförande sin möjlighet att sprida sina åsikter via Twitter. Enligt vad flera tidningar rapporterar var flera av hans kommentarer mindre smickrande omdömen om Mona Sahlin. Enligt Göran var Mona både ”okunnig” och ”förutsägbar”. Det må han ju tycka. Göran kan ju knappast anses som något sanningsvittne i detta avseende. Göran och Mona står ju på varsin sida om den ideologiska gränsen i svensk politik.

Det är säkert som så att flera av Görans åsikter kan anses som både förutsägbara och okunniga från ideologiska motståndare till KD:s politik.

Jag ska inte här betygsätta Kristdemokraternas politik på annat sätt än att jag inte delar huvuddelen av deras åsikter. Däremot är det ju viktigt att vara hövliga och korrekta mot varandra i den politiska debatten – även om man inte delar varandras politik.

Det hoppas jag att även Göran Hägglund kan hålla med om.

Vapen+religion=Sant

Enligt en artikel i DN så graverar en leverantör av kikarsikten in bibliska referenser på sin produkt. En representant för företaget säger att ”Så länge som våra män och kvinnor är i fara så kommer vi att göra allt för att ge dem såväl den mest moderna tekniken som det aldrig sinande stödet och bönerna från en tacksam nation.”

Kombinationen religiös fanatism och viljan att döda företrädare för andra trosriktningar är det värsta hotet mot människor. Jag skräms lika mycket av kristna extremister som vilka andra som helst. Världen darrar för muslimsk fanatism (inbillad eller verklig). Jag skräms lika mycket av den fanatism som finns bland USA:s högerkristna kretsar. De har kretsar inom sig som inte tvekar att mörda abortläkare eller andra som man anser bryter mot den kristna tron.

Döden på jobbet

Under 2009 avled elva personer i arbetsplatsolyckor inom tillverkningsindustrin. Detta är en ökning från tio enligt de preliminära siffror som Arbetsmiljöverket tagit fram. Totalt dog 48 personer i arbetsplatsolyckor under året. Varje sådan olycka måste betraktas som ett misslyckande i det förebyggande arbetet.

Samhället har antagit en nollvision för biltrafiken. Inga människor ska avlida i biltrafiken. Det har inneburit konsekvenser. Vägar byggs om för att bli säkrare (t.ex. mitträcken) hastighetsgränserna sänks etc. Vi kanske aldrig når målet men strävan är klart uttalad. Det satsas pengar, mycken tankemöda och arbetstimmar för att göra de svenska vägarna säkrare.

Därför borde samhället sätta upp och formulera en nollvision för att minska antalet dödsolyckor inom arbetslivet. Därför måste antalet arbetsplatsinspektörer bli fler (inte färre pga minskade anslag från staten). Det måste satsas mer medel på forskning inom arbetsmarknadsområdet med strävan att skapa säkrare arbetsplatser och arbetsmiljöer.

Arbetsmiljöverkets prioriteringar måste riktas in på att besöka de farligaste miljöerna. Idag har vi en utveckling där lagstiftarnas inriktning är att skapa ett betygssystem med olika färgade gubbar. Det kommer att ta bort tid för att besöka de farligaste miljöerna.

IF Metall kommer att satsa mer kraft på att driva dessa frågor. De arbetsplatser där våra medlemmar måste bli säkrare. Både för att mnimera antalet dödsolyckor men även för att färre människor ska drabbas av sjukdom och annan ohälsa pga sitt arbete.

Höj taket

Wanja Lundby-Wedin (LO), Sture Nordh (TCO) och Anna Ekström (Saco) lämnade idag över 125.000 elektroniska underskrifter till statsrådet Sven Otto Littorin.

Undertecknarna kräver att ersättningstaket i a-kassan ska höjas. Idag är det som så att 75 % av löntagarna har en inkomst som är högre än a-kassans om 18.700. Denna ordning riskerar att underminera väljarnas fötroende för arbetslöshetsförsäkringen. Vilket förmodligen är meningen. LO:s krav är att 80 % av löntagarna får 80 % i ersättning i händelse av arbetslöshet.

Wanja påtalade dessutom det orimliga i att a-kassorna tvingas att ha olika höga avgifter.

Det är bra att de tre fackliga centralorganisationerna kunnat samverka i denna viktiga fråga.

Antilopernas list

… är en bok skriven av den franske journalisten Jean Hatzfeld. Det är en reportagebok som handlar om en provins i Rwanda omkring 12 år efter folkmordet på tutsibefolkningen. I boken träffar man både överlevande från tutsibefolkningen som mördare från hutufolket. Detta är den tredje boken som Jean har skrivit. I den första boken träffade han överlevande och i den andra boken samtalade han med mördare från hutubefolkningen. Vad jag förstått är de två första böckerna inte översatta till svenska.

Det känns som en brist när man läser denna bok. Personerna i denna bok finns med i de första böckerna. Oaktat det så är det hemska berättelser man får sig till dels. Av omkring 59.000 ur tutsibefolkningen mördades ca 50.000 personer. De personer man möter i boken är skadade på olika sätt. Svårast har kanske de överlevande att bearbeta sina upplevelser. De är dubbelt utsatta.

Direkt i anslutning till att folkmordet upphörde flydde hutubefolkningen när RPF (tusiernas befrielsearmé) nådde trakten. Efter RPF kom tutsifolk som tidigare (innan folkmordet) flytt landet tillbaka. Landets nya makthavare kom snart att driva en nationell försoningspolitik – påverkad av nationell nödvändighet och av internationella bidragsgivare.

De återflyttade tutsierna (som inte har erfarenhet av folkmordet) och frigivna hutuer har ett gemensamt intresse av att inte högt diskutera händelserna under folkmordet. Däremellan finns de överlevande.

De tankar jag får är hur detta folkmord kunde genomföras. Hur fick man så många tidigare grannar och vanliga människor att ta sin machete och utan eftertanke mörda andra människor? Folkmordet pågick i omkring fem veckor varje dag. Män beväpnade med machetes gick i expeditioner ut för att mörda tutsipersoner. Hutumännens familjer understödde det hela med vatten och mat.

Det är en hemsk berättelse som levereras. Jag känner att jag vet allt för litet om de bakomliggande orsakerna till denna mänskliga katastrof. Boken förutsätter ganska god kunskap om händelseförloppet och de diskussioner som förts om orsaker och bristande engagemang från omvärlden.

Men, för 17, läs boken!

Sjukförsäkringsfällan 3.0

Efter årskiftet kommer ett stort antal personer som tidigare haft sjukpenning och sjukersättning att förlora denna ersättning. De som förlorar sina ersättningar ska av arbetsförmedlingen anvisas ett särskilt introduktionsprogram. Många av de som tidigare haft sjukpenning och tidsbegränsad sjukersättning är fortfarande anställda hos en arbetsgivare. Det innebär att de personer som ska in i arbetsförmedlingens introduktionsprogram måste kontakta sin arbetsgivare för att få ledigt att delta i programmet. Arbetsgivaren har dock ingen skyldighet att bevilja denna ledighet. Får man ingen ledighet kunde inte arbetsförmedlingen anvisa denna person till programmet.

Arbetsmarknadsdepartementet har nu meddelat att Arbetsförmedlingen kan anvisa till introduktionsprogrammet. Man har även meddelat att de ska erhålla den lägsta nivån av aktivitetsstöd – 223 kr/dag (ca 5.000/månad). Det är väl måhända bra att man nu kan erhålla ersättning (om än väldigt låg). Problemet blir ju snarare ett juridiskt.

Vad kommer en arbetsgivare att göra med den person som ej fått beviljad ledighet ändå deltar i introduktionsprogrammet? Kommer det att betraktas som olovlig frånvaro från arbetet och få konsekvenser för anställningen. Denna fråga bollar man över till fack och arbetsgivare.

Detta visar på en ansvarslöshet i regeringens arbete. Det verkar ha varit viktigare att snabbt genomföra förändringar i lagstiftningen. Eventuella lösa trådar och oklarheter får man lösa efter hand. Denna arbetsmetod är ansvarslös gentemot de människor som drabbas av förändringarna i lagstiftningen och säger en del om regeringens människosyn.

Inlåsningseffekter

En av dagens viktigare nyheter var den om att staten Israel avser att bygga ytterligare en mur. Denna gång utmed gränsen mot Egypten. Avsikten är visst att hålla olagliga afrikanska flyktingar utanför och att förhindra infiltration av sitt territorium. Israel har ju blivit något av expert på att bygga  murar. Man har ju tidigare byggt en mur mot Palestinskt territorium.

Huruvida det Israeliska murbyggandet får avsedd effekt är väl en annan fråga. Världshistorien har ju flera exempel på att murbyggande.

Det romerska imperiet byggde murar i norra England, man byggde en rudimentär mur för att hålla germaner utanför. Trots dessa insatser upplöstes det romerska imperiet.

Under det kalla kriget byggdes en mur runt Väst-Berlin och en mur mellan de två tyska staterna. Det Sovjetdominerade imperiet byggde fysiska och mentala murar mellan sitt imperium och (framför allt) Västvärlden.

Albanien försökte bygga en egen variant av socialismen genom att bygga murar mot omvärlden. Burma och Nord-Korea är aktuella exempel på stater som försöker bygga sina egna ideologiskt rena stater genom att hålla omvärlden utanför.

Murarnas syfte var att bevara ideologisk renhet och att bevara imperierna. Men de ledde till stagnation och att imperierna så småningom rasade samman.

Israel säger sig vilja bevara sitt demokratiska system i en skrämmande omvärld. Risken är ju snarare att Israel utvecklas till att bli ett än mer schizofrent och intolerant samhälle. Det kan leda till ett hårdare internt klimat där man inte tolererar röster som vill bygga broar mellan folken.

Alla samhällen mår bra av att påverkas av andra idéer och andra sätt att se på saker.