Category Archives: Programkommissionen

När beslutspotens får ersätta tankeverksamhet


Jag anser Bengt Göransson vara en klok socialdemokratisk röst väl värd att lyssna till. Jag läste för en tid sedan hans lilla skrift ”Tankar om politik”. Jag reagerade därför när min RSS-läsare hittade en artikel i Expressen som Bengt skrivit.

Artikeln är skriven i anledning av det brev som han fått från SIFO som på partiets uppdrag ber honom svara på hur han ser på sitt medlemskap och vilka förbättringsmöjligheter han kan tänkas föreslå.

Det centrala budskapet är väl följande:

Tänk efter! En folkrörelse kan aldrig vara något annat än sina medlemmar, och det är deras synlighet som ger rörelsen dess kraft, inte deras garanterade anonymitet. Den representativa organisationens tröghet är i själva verket dess styrka, medlemmar som grundar sitt medlemskap på centrala värderingar påverkar med sitt eget tänkande, medan SIFO-intervjuade reagerar på andras tankar.

Den begåvade rättsprofessorn Anna Christensen skrev en gång en artikel som hade rubriken ”Opinionsmätningar u p a”. Den som besvarar frågor anonymt behöver aldrig avkrävas ansvar för sina ställningstaganden, skrev hon, och just den enskildes ansvarstagande för sina åsikter är en av demokratins grunder. Jag tänker, alltså finns jag till får inte devalveras till Jag tycker, alltså finns jag till.

Det är väl ganska uppenbart att socialdemokraterna inte längre är den levande folkrörelse som det kanske var. Det är när människors tankar och erfarenheter bryts i en diskussion som nya tankar och idéer föds. Idag är det allt färre människor som deltar i den interna diskussionen. Sådant som en gång tiden skedde genom interna rådslag sker idag genom professionellt datainsamlande där den enskilde blir allt mer anonym. Huruvida denna utveckling kommit sig av hur partiet finansieras vet jag inte. Men onekligen kämpar stora delar av föreningssverige med liknande problem.

Allt färre aktivt deltagande medlemmar och en allt ökad professionell (dvs heltidsarbetande) ledning skapar ökade avstånd mellan organisationens rötter och dess högsta topp. Förmodligen ska ju den undersökning som genomförs av SIFO ge några svar på hur organisationen och delaktigheten kan förbättras i partiet.

Metoden för detta kunskapsinhämtande säger väl något om de problem som finns?

Annonser

Om vinster i offentligt finansierad verksamhet


Det har de senaste dagarna dragit igång en debatt kring vinster i av offentligt finansierade välfärdstjänster. Svenska Dagbladet har beskrivit verkligheten inom den verksamhet som skapats genom LSS. Några socialdemokrater skrev i Aftonbladet kring denna fråga vilket efterföljdes av ett inlägg av Vidar Andersson. Bakgrunden till denna diskussion som startat inom socialdemokratin är det beslut som fattades på LO:s kongress i maj. Kongressens majoritet beslutade att ”LO ska verka för att en non profit-princip ska vara rådande inom vård, skola och omsorg”.

LO har nu att utreda frågan inför kommande debatt på den socialdemokratiska kongress som sker nästa år. Bakgrunden till LO:s beslut ligger väl förmodligen i den debatt som uppstod kring Carema. Stora pengar har slussats ut ur Sverige till skattegynnade konton i diverse skatteparadis. Mina, och alla andras, skattepengar kommer några enskilda vinstkapitalister till godo. Det känns verkligen inte tillfredsställande. Samtidigt lever vi nu i en verklighet där en mångfald av alternativt drivna verksamheter har växt fram under de senaste åren. Starkast är väl trenden i borgerligt styrda kommuner där man väl gjort nästan vad som helst för att avyttra kommunal verksamhet och tvinga fram annan verksamhet. Men även i (S)-styrda kommuner har vi denna verklighet (i högre eller mindre grad). Människor har blivit vana vid att kunna välja skola eller vad det nu gäller.

Frågan borde därför gälla på vilket sätt som politiker upphandlar dessa typer av tjänster. Ibland har man, som skrivits ovan, avyttrat kommunal verksamhet till lägre än reapriser. Det finns en diskussion om huruvida man kan ställa krav att företag som kan komma i fråga ska följa avtalsenliga löne- och andra villkor. Det finns kritik mot hur kommuner följer upp upphandlad verksamhet. LO-styrelsen skrev i sitt utlåtande till den motion som sedan vann kongressens majoritet att …

Styrelsen delar uppfattningen att välfärdstjänster inte är en vara som vilken annan på marknaden, utan att medborgarperspektivet ska vara rådande över kundperspektivet. Styrelsen anser att det ska finnas utrymme för olika typer av utförare inom välfärdstjänsterna, men att det politiska ledarskapet och den demokratiska insynen i välfärdsutförarnas verksamheter inte får kompromissas bort. Sociala krav och kvalitetskrav ska väga tungt i de etableringskrav som kommuner och landsting ställer, oavsett om det gäller upphandlingssystem eller kundvalsmodeller.

Ylva Johansson, som inte är en förespråkare skriver i ett inlägg att vi kommer att få hållas med alternativt hållna verksamhetsformer. Människor vill kunna välja mellan olika alternativ. Ylva utvecklar sedan i några punkter varför ett vinstintresse som enda drivkraft är olämpligt i vissa typer av offentligt finansierad verksamhet. Ylva skriver i sin avslutning att …

Att ”gemensamma resurser för välfärd ska gå till välfärd – inte till vinstuttag” är alltså en mycket god princip som vi socialdemokrater bör hålla fast vid. Den svåra frågan, som vi bör diskutera, är hur detta skall uppnås. Att resurserna stannar i verksamheten är ju bara ett medel, inte ett mål i sig. Målet är högre och jämnare kvalitet i undervisningen, omsorgen och vården samtidigt som vi lägger grund för en utveckling som klarar morgondagens utmaningar.

Låt oss därför diskutera hur detta ska ske. Människor kommer att vilja kunna välja mellan olika typer av verksamheter styrda enligt olika idéer och ideal. Det har vi att förhålla oss till. Men ska det finnas en valfrihet måste denna vara verklig. Låter vi dagens utveckling fortgå riskerar vi att stå med ett antal stora privata monopol inom offentligt finansierad välfärdsverksamhet. Då har vi knappas uppnått något annat än att förmera några privatkapitalisters förmögenheter. LO har getts ett uppdrag av kongressen som ska levereras. Uppdraget har genom kongressens beslut kanske blivit för snävt. Trots allt kan kanske detta bidra till en bra diskussion på kommande partikongress.

Länkar: Aftonbladet, DN Debatt, DN Debatt

Andra som skrivit: Ylva Johansson, Peter Johansson, Martin Moberg, Högbergs tankar, Thomas Böhlmark

Från idealitet till privatmonopol


Svenska Dagbladet har under några dagar beskrivit utvecklingen inom den skattefinansierade handikappomsorgen. Branschen växte fram i och med lagstiftningen om LSS. I början dominerades denna bransch av en mångfald små och lokala företag förutom den kommunala verksamhet som förstås också existerat parallellt. Tidningen beskriver att allt eftersom har de små företagen i olika omgångar hamnat i allt större företag. Idag ägs 70 % av de fristående gruppbostäderna av anonyma holdingbolag på Guernsey, Jersey eller Luxemburg. Enligt tidningen fortsätter dessa företag att dammsuga den svenska marknaden på fler företag att köpa upp. Ingela Wihlborg, som äger företaget Torsbygården, har blivit uppvaktad av Eken Care (vilket har upphandlats av Carema). Ingela tackade nej då eftersom

De kändes så uppstressade och gåpåiga. Det skulle gå så fort, men en sådan här process måste få ta tid.

Samma utveckling kan man ju se inom friskolevärlden. De politiker som var positiva till den reformen anförde ju att detta skulle ge individer möjligheter att dra igång egna skolor präglade av olika pedagogiska ideal och idéer. Säkert startades en del sådana skolor (varav det nog fortfarande existerar sådana) men allt mer präglas friskolevärlden av allt större (och färre) skolkoncerner.

Nu är väl detta inte något konstigt egentligen. Det finns ju en tendens inom marknadsekonomin till att allt större företag bildas genom uppköp. På det sättet riskerar vi att få en i grunden offentligt finansierad välfärd som allt mer domineras av allt färre och större företag. Ju större de blir riskerar allt mer av skattemedel föras ut ur landets gränser genom olika ekonomiska konstruktioner. Det som skulle innebära större valfrihet för medborgarna kan ju komma att innebära oligopol och en därmed begränsad valfrihet.

Jag är dock övertygad om att vi kommer att få leva med denna utveckling. Jag inbillar mig inte att det är möjligt att idag förbjuda annan verksamhet inom offentligt finansierad verksamhet. Däremot gör det mig illa att se hur de skattepengar som jag betalat in till samhället slussas ut ur Sverige för att hamna i några ”riskkapitalisters” fickor. Jag vet inte om det är helt möjligt att begränsa och försvåra att pengar slussas till skatteparadis. Strävan efter allt högre vinster brukar skapa kreativitet, på gott och ont.

Detta är verkligen en fråga som den socialdemokratiska programkommissionen har att fundera över.

Länkar: SvD, SvD, SvD, SvD, Ekot, SvD Brännpunkt

Andra som skrivit: Ann-Sofie Wågström, Kristian Krassman, Peter Johansson, Olas tankar, Kaj Raving, Kaj Raving

Industribloggare: Kaj Raving, Carola Andersson

Om nyliberalismens moraliska förfall


Sandro Scocco har skrivit ett inlägg på den socialdemokratiska programkommissionens blogg. Sandro visar att redan i samband med när det gällande partiprogrammet antogs skedde en rad händelser som borde förändrat synen på marknadsliberalismens tro på skattesänkningar, avregleringar och marknadens ofelbarhet. Han pekar på dessa fyra händelser:

  1. IT-bubblan
    ”När IT-bubblan sprack var det för många plågsamt uppenbart att marknaden inte var så rationell, utan snarare karakteriserades av en farlig kombination av ”other people’s money”, kortsiktig egennytta för aktörerna själva och flockbeteende.”
  2. Kinas medlemskap i WTO
    ”Kinas fulla inträde på världsmarknaden blev i praktiken en katastrof för USA och en tillgång för Europa.”
  3. 9/11
    ”… mänskliga rättigheter kom i bakgrunden och övervakning av medborgarna i förgrunden, d.v.s. en mer auktoritär demokratisk stat. Samtidigt skördade Kina med sin auktoritära marknadskapitalism stora framgångar. Tillsammans skapade det en osäkerhet om den sekulära marknadsliberala demokratin verkligen var historiens slut.”
  4. Paradigmets moraliska förfall
    ”Med början år 2000 sköljde en våg av företagskandaler över framför allt USA. … Vad som åtföljde alla dessa skandaler var historier om en fantastisk girighet från företagsledningarna när det gällde allt från löner, bonusar, yachter, flygplan och konst till miljonkalas för fruar.”

Sandro menar att de senaste 30 åren då den marknadsliberala vågen dominerat västvärldens politik inte har inneburit några fördelar för människor. Det har inneburit att en högre arbetslöshet har bitit sig fast. Ländernas statsskulder har ökat kraftigt. De problem som en ökad marknadsliberal ekonomi skulle lösa har bara inneburit att gamla tiders problem som ledde fram till 1930-talets djupa ekonomiska kris har återkommit. Sandro säger att …

Ska man tro på IMF:s forskare hänger det också ihop med den förda politiken. De stora inkomstökningarna för kapitalägarna (de rikaste hushållen) har lett till att de haft mer pengar än vad de behövt för till reala investeringar (maskiner/fastigheter). Den rikaste procenten har sedan 80-talet mer än fördubblat sin andel av de totala inkomsterna i många länder, exempelvis i både USA och Sverige, utan att andelen investeringar ökat. Dessa pengar har istället slussats tillbaka till hushåll och stat i form av lån.

Det som har hänt är att medan en liten elit har kunnat berika sig har löntagarna i stället tagit sig en massa lån för att upprätthålla sin konsumtion. Det som har hänt är en kraftig överföring av pengar till de allra rikaste. Den europeiska krisen med dess räddningspaket …

… till finansiella sektorn och neddragningar i offentlig sektor leder till ökade inkomstskillnader, stigande arbetslöshet och låg tillväxt, men skyddar de rikaste hushållen som äger skulderna. Det är alltså en förstärkning av de senaste trettio årens politik som lett oss in i de problem som vi har – färdriktningen består.

Sandro menar att en politik som syftar till minskad arbetslöshet (full sysselsättning) måste innebära att man upprätthåller efterfrågan samtidigt som hushåll och stater kan minska sina skulder. Han menar att det finns en del att lära av hur man löste den ekonomiska krisen på 1930-talet. Då höjde man olika typer av skatter. Dessa skattehöjningar finansierade olika transfereringsystem, investeringar i infrastruktur och offentlig konsumtion. Detta gjorde att hushållens konsumtion kunde öka. Sandro menar att detta innebar att staternas nationalinkomster steg med 90 % de efterkommande 30 åren. Sandro finner stöd av OECD som i december (2011?) efter en rapport konstaterade att lösningen …

… inkluderar möjligheten att höja marginalskatter, en effektivare skatteuppbörd, avskaffande av skatterabatter och en omvärdering av rollen för alla former av skatter på egendom och förmögenheter.

Det känns som om det är dags att stå upp för den ekonomiska politik som socialdemokraterna stod för när man tillträdde 1932. Det går säkert inte att agera på exakt samma sätt som då, men inspiration borde man finna där.

Gymnasiereformen har stängt vägar


Ekot rapporterar idag att allt färre elever söker till gymnasieskolans yrkesförberedande program. Det finns förstås olika förklaringar till denna utveckling. En bidragande orsak till utvecklingen kan vara att dessa program inte längre ger högskolebehörighet. Elever på dessa program måste välja till kurser för att kunna lämna sin utbildning med en öppning till högskola/universitet. Alf Solander, gymnasiechef i Botkyrka, säger …

Vilka ska fixa elinstallationerna i våra hus och vem ska ta hand om oss när vi blir gamla? Gymnasiereformen har stängt vägar, och det är både elever och föräldrar känsliga för. Politikerna måste inse att reformen slagit snett och återupprätta statusen på yrkesprogrammen.

Sverige är fortfarande, i motsats till vad många tror, fortfarande ett industrisamhälle. Det ser annorlunda ut jämfört med 1960-talet men det lever fortfarande. Den svenska industrin behöver, för att fortsätta att utvecklas, kvalificerad arbetskraft inom produktion, utveckling, administration, försäljning etc. Det innebär att man är beroende av att det finns väl utbildade personer till de arbeten de kan erbjuda. Därför behövs det utbildningar på gymnasie- och högskolenivå som kan erbjuda attraktiva utbildningar.

Det duger inte att erbjuda allt sämre utbildningar för ”skoltrötta” ungdomar. Det är att göra dem en otjänst. De kommer fortfarande att ha svårt på arbetsmarknaden. Det innebär inte att jag påstår att alla måste studera på högskolenivå. En modern utbildning för arbete inom industrin ska genomföras i nära samarbete med den lokala arbetsmarknaden men samtidigt vara så bred att man kan hålla många dörrar öppna samtidigt.

Det behövs en annan skolpolitik som innebär en satsning på alla elevers utveckling och möjligheter. Jan Björklunds syn på skolan innebär att man ger upp om en viss grupp av elever. På så sätt blir Jan Björklunds skolpolitik en återvändsgränd.

Andra som skrivit: Martin Moberg

Det är reformer vi behöver


Isobel Hadley-Kamptz har skrivit ett kort inlägg på den socialdemokratiska programkommissionens blogg. Inlägget handlar om finanssektorns excesser och om hur den finansiella eliten går skadeslös genom krisen men där skattebetalarna står för notan. Hon förundras i sitt inlägg över hur socialdemokraterna nu knappt säger ett ord om finansbranschen. Isobel säger, bland annat, att …

En av socialdemokratins paradgrenar genom historien har varit att hitta och definiera en balans mellan olika samhällsintressen. Ja till marknadsekonomi, samtidigt som löntagarnas rättigheter respekteras och skyddas. Ja till frihet, genom välfärdsstaten. Oavsett vad man anser om resultatet har detta varit självklara utgångspunkter.

Det är därför förvånande att partiet i dag knappt ens verkar notera att balansskålarna helt tippat. Hanteringen av krisen i Europa har också helt byggt på att hålla bankerna skadeslösa samtidigt som skattebetalarna både får stå för deras festnota och konfrontera extrem åtstramning och medföljande oundviklig lågkonjunktur. Finanskapitalismen har blivit en egen värld, långt från de vanliga reglerna, samtidigt som den indirekt sätter ramarna för all annan ekonomisk och politisk verksamhet.

Det är inte utan att Isobel har en poäng i det hon säger ovan. Det heter ju att ”En hund som skäller bits inte”. Så medan Anders Borg skäller över bank- och finanssektor så borde socialdemokraterna börja arbeta fram en realistisk politik för att tämja finanssektorn och hålla den i stramare tyglar.

Den svenska välfärden gäller inte längre för alla


Isobel Hadley-Kamptz skriver idag en oerhört bra och angelägen analys i tidningen Fokus. Den handlar om hur urholkandet av det svenska socialförsäkringssystemet innebär att allt fler människor inte omfattas av detsamma. Det har blivit trångare både i botten som i toppen då det har blivit svårare att kvalificera sig till ersättningar samt att värdet av systemen allt mer urholkats. Detta har fått till följd att allt fler (som har råd och har liten ekonomisk risk) har börjat skaffa sig kompletterande försäkringar. Traditionellt har det rått en bred samsyn om behovet av ett allmänt och solidariskt socialförsäkringssystem. Denna samsyn hotas i det läge då allt större grupper väljer att börja verka för att avstå från att bidra till system som de inte kan ta del utav och/eller inte ser nyttan av för egen del.

Samtidigt går socialförsäkringssystemet med stora ekonomiska överskott. Med försämrade förmåner och hårdare kvalifikationskrav stiger överskotten eftersom de premier som betalas in till systemet inte har justerats. Orsaken är förstås att socialförsäkringspremierna använts av staten för att finansiera sådant som sänkta skatter (läs jobbskatteavdrag). Socialdemokratin har hamnat på defensiven i denna fråga eftersom, som Isobel skriver …

Det talas mycket sällan om socialförsäkringar utifrån vad som är effektivt och vad som fungerar. I stället har alliansen försökt skapa den moraliska dikotomin arbetslinjen-bidragslinjen. Det senare är ett ord som förekommer ofta hos exempelvis arbetsmarknadsminister Hillevi Engström. Oppositionen anklagas för att propagera för bidrag, också när man talar om socialförsäkringar. Det tycks också omöjligt att vinna val på den här sortens frågor. I stället för att handla om försäkringar mot olyckor som alla människor, inklusive de berömda mittenväljarna, har behov av har frågorna kommit att tolkas som något som bara är intressant för ett litet fåtal. Vi andra kan möjligen tycka synd om dem när vi läser om deras olycka.

Isobel beskriver hur detta systemskifte har skett i stort sett utan politisk debatt. Utvecklingen började under de senaste socialdemokratiska regeringarna men har ökat i takt under de senaste borgerliga regeringarna. Isobel hoppas dock att debatten kan komma igång då …

Signalerna på senare tid från framför allt moderaterna tyder ändå på att frågan kan komma upp till riktig debatt. Den parlamentariska socialförsäkringsutredningen levererar rapport efter rapport som får medieuppmärksamhet också bortom den vanliga blocklåsningen. Skiftet kanske inte bara är en omedveten effekt av sparnit på finansdepartementet, och då finns det ju plötsligt något att prata om. Om vi nu ska ha ett systemskifte kan vi väl åtminstone få en principdiskussion om varför, innan det redan är genomfört.

Isobel Hadley-Kamptz har levererat ett stycke knivskarp analys i denna viktiga fråga. Socialdemokraterna har här en fråga att dryfta inför behandlingen av ett nytt partiprogram. Det handlar både om hur systemen ska vara konstruerade som om hur de ska finansieras. Idag finansieras försäkringssystemet till största delen av premier som arbetsgivarna betalar in till ett staten. Detta har historiskt finansierats till stora delar genom att löntagarna har avstått löneutrymme för att staten samtidigt skulle kunna genomföra reformer av försäkringssystemen. Under de senaste 20 åren har i stort sett samtliga regeringar petat i detta finansieringssystem genom olika typer av rabatter för och att avskaffa och sänka avgifter. Idag med de stora överskott som systemen ger finns en risk att kraven ytterligare kommer att ställas att de sociala avgifterna (gemenligen kallade ”arbetsgivaravgifter”) ska tas bort eller sänkas kraftigt.

Sverige står verkligen inför ett viktigt vägval i denna fråga.

Andra som skrivit: Håkan Svärdman

Undvik ej kommande problem


Kjell-Olof Feldt har skrivit ett inlägg på den socialdemokratiska programkommissionens blogg. Hans inlägg behandlar de välfärdspolitiska utmaningar som Sverige står inför. Han är ju inte den första som uppmärksammat detta precis. Det handlar om hur en allt äldre och friskare befolkning kommer att ställa allt större krav på den service man förväntar sig i framtiden. Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) prognosticerar allt ökade kostnader för de offentliga tjänsterna. Dessa ökade kostnader kan tas hem i form av ökade kommunala skatter på en nivå motsvarande 45 % av inkomsterna eller, som SKL:s rapport säger …

Där har man räknat på vad det skulle betyda för kommunernas och landstingens skatteintäkter om alla i arbetskraften förlängde sitt arbetsliv med två år, trädde in ett år tidigare än idag och lämnade den ett år senare.  I så fall ökar skatteunderlaget, så att de ökade intäkterna motsvarar drygt 80 öre av den skattehöjning med 13 kronor som Välfärdsberedningen anser nödvändig (och budgetmotionen återger). I rapporten konstaterar man helt torrt att ”det krävs stora förändringar i in- och utträdet för att få annat än en liten effekt på det kommande finansieringsbehovet”.

Kjell-Olof diskuterar särskilt de utmaningar som socialdemokratin står inför när det gäller pensionssystemet. Han konstaterar torrt att (S) ju har stått som en garant för ett trovärdigt pensionssystem som ger ekonomisk trygghet som pensionär. Han säger följande om socialdemokratins situation …

… Ambitionerna för den generella välfärdspolitiken är oförändrade vad gäller välfärdstjänsterna och har höjts för socialförsäkringarna: fler ska ha inkomsttrygghet vid arbetslöshet och sjukdom liksom efter arbetslivets slut. Mot dessa ambitioner står att partiet i sin praktiska politik under de senaste 20 åren genomfört eller accepterat betydande skattesänkningar, framför allt på tillgångar och privat konsumtion. Min slutsats blir att Sverige numera har ett skatteuttag som inte klarar av att finansiera en generell välfärdspolitik byggd på socialdemokratins värderingar.

Kjell-Olof ger väl knappast någon vägledning om hur ett nytt socialdemokratiskt partiprogram ska tackla dessa utmaningar annat än att man inte ska undvika dessa frågor. Det är ju rätt. Partiet behöver verkligen fundera över hur ett framtida rimligt välfärdssamhälle långsiktigt ska kunna finansieras. Har vi nu accepterat att inkomstskatterna svårligen kan höjas måste vi diskutera andra alternativ och hur vi kan övertyga valmanskåren om dess nödvändighet och utformning.

Om frihet


Sofia Näsström har skrivit ett spännande inlägg på den Socialdemokratiska programkommissionens blogg om begreppet ”frihet”. Det är inte mig möjligt att endast på några rader beskriva Sofias tankar. Genom att ställa orden ”frihet” och ”valfrihet” något mot varandra blir inlägget till en väldigt bra beskrivning av hur politiken (eller frånvaron av politik) bedrivs idag. Hennes tes är att politiken genom att lämna över till de enskilda att göra allt fler individuella val så överlämnar man till medborgarna att ta följderna av sådant som ofta borde ske genom kollektiva beslut. Utdraget nedan sammanfattar ganska bra hennes tes:

Det är bra att vi som medborgare har många valmöjligheter, och att vi själva får bestämma över våra liv. Men föreställningen om individens valfrihet kommer inte ensam. Om vi misslyckas i våra val ligger nämligen också ansvaret hos oss själva, för sjukvården, för miljön, för fattigdomen. Problemet är att idag förväntas vi som individer söka privata lösningar på det som i grunden är kollektiva och politiskt konstruerade problem.[4] Detta skapar en diskrepans mellan det ansvar som åläggs var och en av oss och det vi som individer faktiskt kan åstadkomma. Jag tror att nyckeln till studentens uppfattning står att finna i den här diskrepansen. I takt med en ökad privatisering av det politiska livet privatiseras också ansvaret. Med uppfattningen om individens totala valfrihet—”du har själv makten att förändra ditt liv!”—följer det totala ansvaret. Det finns inte längre några gränser för vad jag som individ ska svara för samtidigt som min möjlighet att på egen hand förändra politiken är minimal. Följden blir att politik börjar upplevas som ännu en börda, ett ok man helst skulle vilja lägga utanför sig själv. Valfrihet blir en ofrihet.[5]

Inlägget avslutas med en önskan om hur begreppet ”frihet” behöver formuleras och ”… som tar sin utgångspunkt i insikten om politikens frihet.” Det är ett spännande inlägg som behöver en stunds eftertanke.

Alla önskar att klimatförändringarna och miljöförstörelsen inte pågick


Kajsa Borgnäs har skrivit ett inlägg i tre delar (1,2 och 3) på den socialdemokratiska partikommissionens blogg.

Det är ett långt och välskrivet inlägg som Kajsa har presterat. Hon har lyckats med att stöka till det i mitt huvud. Första delen av hennes inlägg är en genomgång av den aktuella socialdemokratiska positionen i miljöpolitiken. Hon menar att vi (S) har hamnat i ett läge av visst dålig självinsikt om Sverige och socialdemokratin som ett föregångsland när det gäller miljöpolitik.

Även om det inte är helt lätt att säga exakt hur sambanden ser ut, är det uppenbart att den positiva bild som vi ofta har av oss själva som ett slags miljömässigt ”föregångsland”, knappast hänger ihop med verkligheten längre.

I den andra delen övergår Kajsa till att försöka utveckla den traditionella bild som vi valt att se på hur Sverige utvecklats som ett välfärdsland.

För den socialdemokratiska politiska självbilden innebär detta att idén om att tillväxten är något människan skapat via arbete måste kompletteras med insikten om att tillväxten också skapas av att naturen orkar ge energi (främst olja) och ta emot avfall – vilket den inte längre kan i samma utsträckning som tidigare!

Kajsa utvecklar en tes innebärande att den ekonomiska kris som vi genomgår sedan 2008 måste kompletteras med insikt om att det  ” … är växande brist på naturresurser och stigande priser på energi som satt allt större tryck på världsekonomin …”. Statsvetaren Daniel Lipson har utvecklat ett tankeexperiment hur länder skulle agera i ett sådant läge för att upprätthålla tillväxten. Staterna skulle vidta ett antal åtgärder för att vidmakthålla en ”artificiell”, konsumtionsdriven tillväxt. Kajsa frågar sig …

När efterfrågan och bristen (priserna) på naturresurser och energi nu fortsätter att öka samtidigt som många stater har finansiella problem, huspriserna sjunker, folk reser mindre, inte köper så många nya bilar osv. kommer staterna fortsätta tvingas försöka hitta nya innovativa, ”artificiella” sätt att hålla igång tillväxten på, något som riskerar att leda till ytterligare finansiellt risktagande, skuldsättning, ekonomisk instabilitet, finansiella kriser osv. Att Sverige, på grund av sina ”goda statsfinanser” skulle lyckas ställa sig vid sidan av en sådan europeisk/global utveckling är otroligt. I stället borde just en liten, öppen ekonomi fundera extra mycket på vad detta kan tänkas få för konsekvenser för vårt välstånd och välfärd i framtiden.

I den tredje delen tar Kajsa upp frågan att Socialdemokraterna kan komma att behöva diskutera hur man ska hantera en ”nedväxt” av ekonomin för att världen långsiktigt ska klara av de utmaningar om miljön som vi står inför.

Ungefär som när man tar fram policy på andra politikområden får man då börja med att identifiera de viktigaste principerna först, för att värdera institutionerna (befintliga eller nya) sedan. I detta nya ekonomiska landskap är det viktigt att produktionen fortsätter att ställa om till mer hållbara metoder (varifrån kommer kapital till investeringar om tillväxten sjunker?), att energieffektiviseringar fortgår (hur hindrar man att dessa leder till ökad konsumtion?), att arbetslösheten inte växer (ska arbetstider och arbetsfördelning förändras och vilken inkomst ska människor utan arbete i en ekonomi med lägre tillväxt ha?), att den för naturen skadliga konsumtionen minskar snabbt (med vilka medel åstadkoms detta på ett rättvist sätt?), att handel och transporter förmodligen får sig en rejäl törn (hur skapar man bättre och mer globalt rättvisa handelsförhållanden, samt behåller de positiva sidorna av globaliseringen?), att jämlikheten ökar (hur får man de rika att gå med på det?), samt att demokratin inte åsidosätts (kan människor verkligen demokratiskt ge stöd åt en politik som inte lovar tillväxt?).

Kajsa har producerat ett högeligen läs- och tänkvärt inlägg. Det är värt att avsätta den ändå korta stund det tar att läsa hennes inlägg. Hon tar i frågan om ”tillväxten” som ju är ett politiskt mantra för nästan alla politiska partier. Det är säkert som så att det är en fråga vi behöver vända ut och in på. Det blir knappast enkelt att göra i dagens politiska klimat. Detta blir ju också en fråga som vi heller inte kan spara enbart för den interna debatten i Sverige. Den måste ju också hanteras globalt. Kajsa säger i sin avslutning (och som får tjäna som detta inläggs):

För att skapa ett jämlikt och hållbart samhälle idag, krävs en verkligt modig trolöshet mot tidigare medel. Denna trolöshet innebär att socialdemokratin, om man är intresserad av dessa överlevnadsfrågor, också måste sätta sig in i ett antal nya kunskapsområden, ny teoretisk debatt, hitta nya intellektuella auktoriteter, slakta heliga kor, och över huvud taget våga vara så intellektuellt ödmjuka som miljöfrågan faktiskt kräver. Det är inget lätt jobb, varken tidsmässigt eller känslomässigt.

Länkar: dagens arena

Andra som skrivit: Leine Johansson, Juhani Kulo

%d bloggare gillar detta: