Bloggarkiv

Fas 3 – en nagel i ögat på regeringen


SVT rapporterar att antalet långtidsarbetslösa i Fas 3 slår rekord. Senaste månadsstatistiken från Arbetsförmedlingen visar att 36.480 personer fanns i den åtgärden.

Det är förstås ett bekymmerssamt faktum för socialdemokraterna och den sittande regeringen. Det var ju en profilfråga för socialdemokraterna att avskaffa den arbetsmarknadspolitiska åtgärd vari de borgerliga partierna parkerade långtidsarbetslösa.

Eftersom riksdagens majoritet i höstas röstade ned regeringens budgetproposition lever vi med den borgerliga budgetmotionen. Den innebar, bland annat att, det första steget att montera ned fas 3 därmed försenades. Genom den decemberöverenskommelse som slöts mellan regeringspartierna och de borgerliga partierna möjliggörs nu förändringar av den rådande arbetsmarknadspolitiken.

Men det sker genom ”baby-steps”. Det kommer att ta längre tid att avveckla fas 3 till förmån för andra och, förhoppningsvis, bättre arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Det kommer att behövas olika och mer personligt anpassade åtgärder för att möjliggöra för fler av de långvarigt arbetslösa att erhålla en lön för sitt arbete. Säkert kommer många andra att behöva andra åtgärder för sin försörjning.

Men fas 3 som återvändsgränd för arbetslösa och som penningbank för lycksökande anordnare måste ”fasas” bort så fort som bara möjligt är!

Länkar: SVT, dagens arena, Ekot, Aftonbladet ledare, dn.se, SvD, politism, Arbetet, Arbetet

Annonser

Fas3-företagen gör bäst i att söka sig till andra marknader


Raimo Pärssinen (S), ordförande i riksdagens arbetsmarknadsutskott, säger i ett uttalande att …

Jag tror att de företagen gör bäst i att söka sig till andra marknader. Det är svårt att säga när vi kan ändra i regelsystemet och lagstiftningen och företagen kör väl på så länge de kan. Men vi satsar på att ha något klart efter årsskiftet för att stoppa Fas 3.

Raimo tydliggör ambitionen att Fas3 ska förpassas till historiens skräphög som fort som det bara går. Fas3, eller sysselsättningsfasen, har varit en åtgärd för att i första hand sysselsätta de långvarigt arbetslösa. Det har varit ett klart underordnat mål eller ambition att hjälpa de placerade till nytt arbete.

Fas3 har i många fall blivit till en guldgruva för hugade entreprenörer och organisationer som önskat profitera på statens goda gåvor. Det har förstås funnits anordnare med andra och bättre ambitioner, men …

… jag kommer inte att sakna sysselsättningsfasen när den väl försvinner!

Länkar: etc.se, dagens arena

Får alla hjälp från dag ett i arbetslöshet?


För några dagar sedan svarade arbetsmarknadsminister Elisabeth Svantesson på ett inlägg från Lernias VD Helena Skåntorp. Lernia framställde kritik emot hur arbetsmarknadspolitiken förs i Sverige. Lernia anser att allt för stort fokus ligger på de långvarigt arbetslösa.

Eftersom den långvariga arbetslösheten inte sjunker kan man ju med visst fog hävda att politiken varit misslyckad. Lernia föreslog ett paket åtgärder som skulle göra att nyligen arbetslösa snabbare skulle komma i arbete. Därmed skulle gruppen långtidsarbetslösa kunna minska.

Ministern bekräftade bilden av att fokus ligger på de personer som ligger längst ifrån möjligheten att kunna få ett arbete. Samtidigt låter hon påskina att, minsann, alla arbetslösa får stöd ifrån första dagen. Därmed finns inget behov av några som helst reformer av den art som Lernia föreslog. Vad regeringen hittills har utfört är endast av godo och låter sig icke kritiseras,

Jag vill hävda att ministerns syn på frågan verkar något förskönande. Fas3 (eller om man vill kalla det för sysselsättningsfasen) har blivit till en formidabel återvändsgränd för ett växande antal långtidsarbetslösa. Av dessa är det ett ökande antal som får sin försörjning genom försörjningsstöd (eller får inget ekonomiskt stöd alls).

Jag tycker att det fanns en del poänger i Lernias inlägg. Så synd att den högvälborne arbetsmarknadsministern så lätt avfärdar dess tankar.

Fas 3 – ett olagligt bidrag?


Tidningarna Dagens Arbete och Arbetet rapporterar att Arbetsförmedlingen utreder om bidragen till  Fas 3-anordnare kan bryta mot EU:s, så kallade, statsstötsregler. Arbetet skriver att …

Förra året betalade Arbetsförmedlingen ut 1,4 miljarder i bidrag till fas 3-anordnare. 43 procent av fas 3-deltagarna var placerade i privata företag förra året. Därmed rör sig det om någonstans runt 600 miljoner kronor som privata företag kan bli skyldiga att betala tillbaka enbart för 2013.

Fas 3 (eller sysselsättningsfasen som det heter idag) är en arbetsmarknadspolitisk åtgärd vari långtidsarbetslösa parkeras. De organisationer och företag som anordnar denna åtgärd erhåller ett stöd om 4.500 kronor per arbetslös och månad. Det har inneburit att Fas 3 blivit till en lönsam affärsidé för ett antal olika företag.

En del betraktar Fas 3 som en av rikets största ”arbetsgivare”. Närmare 35.000 personer befinner sig i denna arbetsmarknadspolitiska åtgärd. Sysselsättningsfasen har blivit till ett tydligt exempel på den borgerliga regeringens misslyckade arbetsmarknadspolitik.

Skulle åtgärden dessutom betraktas som ett, av EU, olagligt statsstöd skulle det bara vara som en ytterligare spik inslagen i kistan.

Länkar: da.se, Arbetet, Arbetet, Arbetet, da.se

Fler som skrivit: Martin Moberg, Peter Johansson, Helle Klein

De långtidsarbetslösa blir allt fler


Arbetsförmedlingen kan rapportera att arbetslösheten har minskat något. Det är tydligen den korta arbetslösheten som svarar för denna totala minskning.

Däremot fortsätter den långvariga arbetslösheten att öka. Sedan 2007 har de som varit arbetslösa längre än ett år ökat från 70.000 personer till att idag vara fler än 145.000 personer. Tidningen Arbetet skriver att …

Siffrorna ger bilden av en tudelad arbetsmarknad. De som är unga, någorlunda välutbildade, storstadsbor eller nyss har blivit arbetslösa kan få jobb. De andra får det tuffare.

Det är tydligt att den borgerliga regeringen inte har något effektivt verktyg för att minska arbetslösheten för de som saknat arbete längre än ett år. Arbetsmarknadsministern säger förhoppningsfullt att Arbetsförmedlingen minsann måste besöka många fler företag för att därmed hjälpa de långtidsarbetslösa.

Vad de långtidsarbetslösa behöver är mer av individuellt anpassat stöd för att kunna komma åter i arbete. Arbetslösheten är högst bland de kortutbildade. Fler arbetslösa behöver få hjälp att uppgradera sin kompetens.

Det är klart att det är positivt att arbetslösheten sjunker bland de unga. Men fortfarande är arbetslösheten bland den yngre arbetskraften väldigt hög. I några artiklar skriver Arbetet om hur den ekonomiska krisen i de europeiska länderna slår mot de unga. Tidningen skriver om den förlorade generationen.

Det finns få tecken på att den borgerliga regeringen kommer att ompröva sin arbetsmarknadspolitik. Den har inte lyckats med vad de sade sig vilja – minska arbetslöshet.

Länkar: SVT, ArbetetArbetetArbetetArbetetArbetetArbetet,

Ett ekonomiskt och socialt utanförskap


Jag ber att få rekommendera två artiklar (här och här) i dagens arena som diskuterar den svenska långtidsarbetslösheten. Artiklarna diskuterar sakligt och problematiserande kring svårigheten att finna arbetsmarknadsåtgärder för de personer som hamnat utanför arbetsmarknaden.

Enligt artiklarna etablerade sig den långa arbetslösheten i samband med krisen i början av 1990-talet. Mats Essemyr, arbetslivsutredare vid TCO, anger två orsaker till att det blivit på detta sätt – den svenska modellen och strukturomvandlingen. Mats säger …

Det är en mekanism som egentligen är bra. Solidarisk lönepolitik i kombination med aktiv arbetsmarknadspolitik. De företag som inte klarar produktivitetskraven slås ut, och i stället bildas det nya. Men de nya företagen ställer högre produktivitetskrav på sin personal och den kurvan har pekat uppåt sedan 1950-talet. Då blir det allt svårare att sysselsätta alla, vilket ställer mycket högre krav på dagens arbetsmarknadspolitik, jämfört med tidigare decennier.

Mats säger vidare i anledning av att i en ständig strukturomvandling försvinner yrken, samtidigt som kraven på arbetskraften ökar …

Vi står vid ett val. Antingen väljer vi en låglöneekonomi, för att vissa personer inte anses ha kapacitet att vara högproduktiva. Eller så fortsätter vi på vägen av ständig strukturomvandling som slår ut jobb, med en aktiv närings- och arbetsmarknadspolitik som förmår att sysselsätta folk.

Jag bor i Eskilstuna, en ort som påverkats/drabbats (välj själv) av strukturomvandlingen inom den svenska industrin. En mångfald arbetstillfällen och arbetsplatser har försvunnit från 1970-talet fram till idag. Trots att kommunen växer snabbt i befolkning är Eskilstuna fortfarande den kommun med högst arbetslöshet i länet. Många av de personer som förlorade sina arbeten då i början av 1990-talet har snurrat runt i olika arbetsmarknadsåtgärder. Vi lever fortfarande i den förändring som sker av industrin. De ”enklare” monteringsjobben försvinner. De arbeten som blir kvar kräver i många fall kunskaper som de som blir arbetslösa saknar.

Onekligen finns det utmaningar på detta område. Anders Forslund, professor vid Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering (IFAU), framhåller ett par lärdomar av 1990-talskrisen:

  • subventionerade anställningar som i så stor utsträckning som möjligt liknar ett riktigt jobb,
  • att handläggare på Arbetsförmedlingen kan spela en viktig roll.

Anders fortsätter …

En viktig del, vad vi har kunnat se, är förmedlarresurserna. Om förmedlarna har tillräckligt mycket tid till att systematiskt kunna hjälpa arbetssökande med företagskontakter, ger det resultat. Vi tror att det beror på att de som går länge utan jobb saknar just egna kontaktnät.

Jag tror att Socialdemokraterna har en del att fundera över när det gäller att formulera en bättre arbetsmarknadspolitik än den vi har idag och den vi själva bedrev i det tidiga 2000-talet. Det var knappast en slump att de borgerliga partiernas presenterade alternativ blev mer trovärdiga än det som (S) förmådde prestera.

%d bloggare gillar detta: