Bloggarkiv

Pampar – en fråga om språkbruk


Svenska Dagbladet ”avslöjar” i en artikel inkomsterna för ordförandena i de fackliga centralorganisationerna Saco, TCO och LO. Av artikeln får vi veta att de tre har en onekligen ganska hög inkomst. Saco:s ordförande är den som har den högsta inkomsten av de tre, LO:s har den lägsta. Dessa skillnader manifesterar väl de skillnader som finns mellan de fackliga medlemmarna anslutna till de olika centralorganisationerna.

Det är förstås bra att debatt om det rimliga om de valda företrädarnas inkomster förs. Det är det goda med demokratiska organisationer. Det är lättare att både ifrågasätta det rimliga med lönen och diskutera vilken den rimliga nivån borde vara. Det är den stora skillnaden till det privata näringslivet. Där sätts lönen/inkomsten i en betydligt slutnare krets och är inte alls uppe för allmän diskussion bland de anställda. De må ha synpunkter men de har inga formella möjligheter att påverka hur lönen sätts.

Det som stör mig i SvD:s artikel är språkbruket och hur de tre ordförandena benämns. De kallas nästan genomgående för ”pampar” – ett starkt negativt laddat värdeord. Jag ser aldrig att man använder ett motsvarande negativt omdöme när man diskuterar lönenivån inom det privata näringslivets högre kretsar. Det är tydligt att tidningen/journalisten redan från början har bestämt sig för en negativt laddat ton i artikeln.

Det är klart att det är viktigt att diskutera och beskriva hur löner/inkomster sätts i olika typer av organisationer. Men det är samtidigt så tydligt att fackföreningar tillmäts en allt mer negativ värdering i den offentliga debatten. Man använder nästan rutinmässigt nedvärderande tillmälen om ledande fackliga företrädare.

Det känns som om det enda som de fackliga organisationerna kan göra är att ansträngt le vackert. De kan ju inte gå i svaromål emot journalisters och andra opinionsbildares språkbruk.

Varför kan man inte kritiskt granska men ändå använda ordet ”ordförande” eller annan korrekt benämning på den position som den fackliga företrädaren har i sin organisation?

Är löner en strikt manlig angelägenhet?


Under gårdagen genomförde Medlingsinstitutet en konferens om lönebildningen. Det finns förstås all anledning att diskutera kring lönebildningen. Det finns ju ett antal spänningspunkter som ju kan underminera dagens system.

Sedan slutet av 1990-talet då arbetsmarknadens parter inom industrin utvecklade det första Industriavtalet är det avtalsförhandlingarna inom denna konkurrensutsatta sektor som satt ”märket”.

Den nivå för lönekostnadsökningar som industrins parter kommer fram till styr nivån i samtliga övriga branscher. Det finns en, mer eller mindre påtvingad, konsensus om att denna princip är den riktiga eftersom den anger en långsiktigt ekonomiskt hållbar lönekostnadsökning.

Industriavtalet kom som ett svar på att politikerna gav sig in i att vilja påverka lönebildningen. Industriavtalets intentioner har av den politiska nivån överförts till uppdrag för Medlingsinstitutet. Skillnaden är att industrins parter har möjlighet att förändra sitt avtal (vilket skett en gång) medans Medlingsinstitutets uppdrag är mindre flexibelt då det är lagstiftarna som styr dess verksamhet och formulerar dess uppdrag.

Bakgrunden till det första industriavtalet kan även hittas i en förhoppning att få en löneutveckling i paritet med Sveriges viktigaste konkurrentländer. Det fanns en koppling mellan höga löneökningar och en hög inflation som eldade på kostnadsutvecklingen. Det goda med den nedskruvade löneökningstakten är att den gett högre reallöneökningar. Samtidigt har industrins ”märke” skapat spänningar mellan olika branscher.

Inom LO finns denna spänning mellan industriförbunden och förbunden inom byggsektorn och servicenäringarna. Men det finns förstås en tydlig spänning mellan industrins manligt dominerade förbund och LO:s kvinnodominerade. Orskaken till detta handlar ju förstås den begränsning i löneutvecklngen som industriavtalet pålagt hela arbetsmarknaden.

”Märket” innebär inte att industrin ska ha de högsta löneökningarna. Det anger endast den genomsnittliga höjning som ekonomin har råd med. Det innebär att om vissa branscher ska ha en högre löneutveckling måsta andra stå tillbaka. En sådan princip är inte alldeles enkel att få till stånd. LO-förbunden strävar efter att nå en sådan princip som ”tillåter” kvinnodominerade förbund att kunna ställa högre krav. Det har inte alltid lyckats. I lönerörelsen 2013 nåddes en överenskommelse som gjorde att kvinnodominerade branscher kunde ställa högre krav.

De fackliga organisationerna inom TCO och Saco har markerat att de inte avser att ingå sådana interna överenskommelser som inom LO. Här ökar i stället antalet ”sifferlösa” avtal i en förhoppning att kunna få till stånd högre löneutvecklng än vad som begränsas till av industrins märke.

I en debattartikel uttrycks Kommunals frustration över Medlingsinstituets sätt att utföra sitt uppdrag och över Industriavtalets normerande roll. Lenita Granlund och Annelie Nordström kräver besked av industrins parter. De frågar om …

… ni beredda att förhandla för både kvinnor och män och i hela arbetsmarknadens intresse? Med den konstruktion och ställning som industriavtalet har måste industriparterna på allvar skapa praktiska förutsättningar för att lyfta kvinnorna på svensk arbetsmarknad. Annars kommer legitimiteten sakta men säkert urholkas och till slut har ni förhandlat bort er själva som normerande parter.

Frågan de ställer är relevant. Svaret är däremot inte alldeles enkelt att formulera. Det finns en konkret farhåga i att industrins överenskommelser enbart blir till ett golv för andra branschers strävanden och detta åter startar ett lönerace som endast driver på kostnadsutveckling och inflation. Därför kan inte frågan enbart ställas till industrins parter.

Det behövs bredare överenskommelser och förståelse för att löner måste kunna utjämnas mellan kvinnor och män. Frågan är om lönebildningen är den enda metoden att lösa detta. Det måste även handla om hur vi kan skapa en jämlikare arbetsmarknad och komma ifrån dagens djupt manligt och kvinnligt uppdelade arbetsmarknad.

Länkar: di.se, di.se, di.se, dagens arena, Arbetet, Ekot

Fler som skrivit: Peter Tai Christensen

Alliansväljarna vill höja a-kassan!


LO, TCO och Saco har låtit Novus genomföra en undersökning om allmänhetens inställning till nivån på ersättningen från A-kassan. Undersökningen visar att över 66 % av allianssympatisörerna vill se en höjning av inkomsttaket. Bland de 208 moderatsympatisörer som svarat vill än fler, 67 %, ha en höjning. Bland sympatisörerna till den rödgröna oppositionen vill 86 % ha en höjning. Ordförandena för de tre organisationerna säger i det gemensamma pressmeddelandet att …

Regeringen måste se till att en höjning av taket i a-kassan finns med i höstens budget. En bra försäkring vid arbetslöshet är en självklar del i den svenska välfärdsmodellen, en modell som alla hyllar. Vår undersökning visar att en bred majoritet av allmänheten, också allianssympatisörer, nu vill se en höjning.

Stämmer undersökningens resultat kommer det dock att vara svårt för regeringspartierna att fortsatt vara emot en reformering av arbetslöshetsförsäkringen. I dagsläget är det väl Moderaterna som hårdast motsätter sig en höjning av den högsta möjliga ersättningen som en arbetslös ska kunna få. Eftersom de är störst av regeringsarbetet och dominerar regeringspartierna slår detta ställningstagande mot samtliga.

En reformering av arbetslöshetsförsäkringen har alla möjligheter att bli en viktig pusselbit fram till valseger hösten 2014.

Länkar: SvD, Saco, dagens arena

Andra som skrivit: Mats Essemyr, Martin Moberg, Leine Johansson

En rapport om fackliga kränkningar


International trade union confederation (ITUC) – världsfacket – har presenterat sin årliga rapport om fackliga kränkningar världen över.

Enligt rapporten har den ekonomiska krisen på många håll gjort det farligare att vara fackligt aktiv. Krisen har använts som argument för att urholka fackliga avtal och på andra sätt motarbeta fackliga strävanden.

I rapporten framhåller man särskilt sju länder där den fackliga verksamheten är starkt hotad: Burma/Myanmar, Bahrain, Fiji, Guatemala, Swaziland, Zimbabwe and Georgien.

Guatemala framhålls som det kanske farligaste landet att vara fackligt aktiv i. Sedan 2007 har, åtminstone, 53 fackliga ledare och företrädare mördats. Till det kommer talvis av mordförsök, tortyr, kidnappning, inbrott och mordhot. Detta har skapat en kultur av fruktan och våld som gjort fackligt arbete nästan omöjligt.

Sharan Burrow, ITUC:s generalsekreterare, säger (på engelska) …

Hundreds of millions of working people, in developing and in industrialised countries, are denied the fundamental rights to freedom of association and collective bargaining.

For many, especially those in precarious employment, this denial wreaks havoc on their lives, as they work extremely long hours in hazardous or unhealthy situations with incomes so low that they are unable to support themselves and their households properly. Lack of respect for workers’ rights has increased inequality around the world, and that inequality helped trigger the global economic crisis and stand in the way of recovery.

Rapporten visar att även i flera europeiska länder är den fackliga verksamheten satt under press. Enligt ITUC har den ekonomiska krisen under­minerat ingångna avtal i Portugal, Grekland, Rumänien, Spanien och Italien.

Det är fackliga organisationer som verkar för att förbättra arbets- och anställningsvillkor för löntagarna. Fackföreningar är ett viktigt inslag i ett demokratiskt och fritt samhälle. Men som rapporten visar kommer inte fackliga rättigheter gratis eller automatiskt. Det gäller att försvara dem hela tiden.

Länkar: Arbetet, TCO-tidningen

Anställningsskyddet fungerar mycket bättre än sitt rykte


Debatten om las är överdriven

Saco:s ordförande Göran Arrius går på DN Debatt till försvar av Lagen om anställningsskydd. Han menar i korhet att lagen fungerar väl. Anställningstid har fått mindre betydelse och kompetenskrav har fått ökad betydelse då företag måste säga upp anställda.

Göran menar vidare att debatten har fått övertoner då vissa arbetsgivarföreträdare anser LAS vara roten till ont och en del fackliga företrädare inte erkänner vissa brister. Saco har låtit några utredare granska hur lagstiftningen fungerar. Undersökningen visar att:

  • Anställningstidens betydelse för anställningsskyddet har försvagats.
  • Arbetsgivarna kan i stor utsträckning behålla den kompetens som verksamheten kräver.
  • Möjligheterna att använda regelverken på ett smidigt sätt beror till stor del på vilka kunskaper och resurser arbetsgivaren har.
  • Slutsatsen är att anställningsskyddet funge­rar mycket bättre än sitt rykte.

Det finns dock problem med hur lagen tillämpas. Det handlar om hur arbetsgivare kan stapla korta anställningar på varandra. Det skapar bestående otrygghet i anställningen långt in i medelåldern. Jag kan dela Görans avslutande slutsats att …

… debatten om anställningstryggheten inte fastnar i ofruktbara ytterligheter. Jag tror att praxis och regler kring anställningsskyddet utvecklats i en riktning som är fruktbar både för verksamheterna och för den enskilde. Lösningen på frågorna om ungdomarnas möjligheter, staplandet av visstidsanställningar och de anställdas kompetens måste sökas i de sammanhang som omger anställningsskyddet, inte genom drastiska förändringar i lagen som sådan.

Det behövs verkligen en nyanserad debatt om den svenska arbetsrätten.

Länkar: DN Debatt, dagens arena

Fackets rykte som lössläppt festfixare är överdrivet!


Tidningen Arbetet har granskat hur mycket (eller litet) som fackliga organisationer lägger på personalfester. Tidningen sammanfattar sitt resultat på följande vis:

Till exempel skulle de pengar som Säpo lade ner på sin James Bond-kväll räcka till LO:s, TCO:s och Sacos alla personalfester i 36 år. Ballongerna som hängde i taket när Stiftelsen för strategisk forskning firade sitt 15-årsjubileum kostade ungefär lika mycket som summan för de tre organisationernas årliga jobbfester.

LO:s personalchef Monica Sparrman säger …

Vi ligger väldigt långt från de notorna. Vi ska inte ha en massa dyra middagar. Vi måste värna om de pengar vi har.

Enligt tidningen är de fackliga organisationerna restriktiva med att bjuda på lokal, övernattningar och alkohol. I en del fall bjuds det inte på någon som helst alkohol, annat än vid internationell representation.

Den bild som artikeln ger vill jag påstå stämmer med verkligheten. De fackliga organisationerna är idag verkligen väldigt restriktiva med intern representation.

Länkar: Arbetet, Kollega, TCO-tidningen

PS
Tack TCO-tidningen för rubriken!
DS

Ett kraftigt försämrat anställningsskydd


Idag har den särskilde utredaren Jonas Malmberg lämnat över sina förslag till arbetsmarknadsminister Hillevi Engström gällande vissa förändringar i lagen om anställningsskydd. Jonas säger, i anledning av sitt uppdrag, att …

Mitt uppdrag är att föreslå hur det kan bli billigare för företagen att bryta mot LAS. Och jag tror att mitt förslag pressar fram snabbare lösningar vid tvister om uppsägning.

Han föreslår i korthet följande:

  • En anställd ska förlora jobbet efter ett år om det finns en tvist om uppsägningen som innan dess inte är löst.
  • Ge rabatt till företag med färre än 50 anställda som måste betala skadestånd för att de gör sig av med någon de inte vill ha kvar. Rabatten ska även ges vid andra ekonomiska skadestånd för brott mot lagen om anställningsskydd (LAS).
  • Ta bort möjligheten att ogiltigförklara en uppsägning när arbetsgivaren har brustit i sin skyldighet att i första hand försöka omplacera den som har sagts upp.

Den borgerliga regeringen har varit tydlig med att man vill göra det billigare och snabbare för arbetsgivare att göra sig av med folk. Det fanns tankar som innebar att en arbetstagare som tog strid för att få behålla sin anställning inte skulle få någon lön från sin arbetsgivare. Endast i det fall man vann sin sak i domstol skulle arbetsgivaren kunna bli skyldig att utbetala lön. Men det skulle samtidigt innebära att den anställde fick stå utan inkomst. En sådan konstruktion skulle ju göra arbetstagaren ganska försvarslös. Dessa tankar verkar inte finnas med i förslaget. Däremot har man funnit andra vägar att försvaga arbetstagarens situation i de få fall det blir en långvarig tvist om anställningen.

Enligt förslaget ska det inte vara möjligt att begära ogiltigförklaring i de fall man blivit uppsagd pga arbetsbrist utan att arbetsgivaren har undersökt möjligheterna till omplacering. Kombinerat med att arbetsgivare med färre än 50 anställda ska få ”rabatt” på eventuella skadestånd kan öka arbetsgivarens vilja att plocka bort personer man inte önskar ha kvar i företaget.

Med dessa, till synes, oskyldiga förslag försvagar man de anställdas trygghet i anställningen. I motsats till vad många tror är det både enkelt och billigt att säga upp personer från sina anställningar i Sverige. Med dessa förslag kan det komma att bli än enklare och billigare. Jag delar den uppfattning som de tre ordförandena för LO, Saco och TCO uttrycker i SvD Brännpunkt:

Ändringarna betyder att arbetstagarna kommer att tvingas in i förlikningar med betydligt lägre ersättning än nu. I ett anställningsförhållande är det arbetsgivaren som är den starkaste parten. Det är också arbetsgivaren som fattar beslut om en uppsägning, och är den som ska stå för risken för att uppsägningen är felaktig, inte arbetstagaren. Något annat är helt oacceptabelt.

Länkar: SvD Brännpunkt, ka.se, ka.se, Journalisten, Kollega, Publikt, Tidningen Vision, dagens arena

Andra som skrivit: Peter Andersson, Peter Högberg, Martin Moberg, Johan Westerholm, Annika Högberg, Peter JohanssonAnders LarssonUllika Dalén

Om att flytta tjänstepensionen som man vill


De tre ordförandena för Saco, TCO respektive LO är idag publicerade med ett inlägg gällande Livförsäkringsutredningens förslag om flytträtt för premiebestämda tjänstepensionsförsäkringar. De menar att förslaget är ett hot mot den svenska modellen med kollektivavtal. De säger att ett av huvudförslagen handlar om att införa en lagstadgad flytträtt för premiebestämda tjänstepensionsförsäkringar. Förslaget gör det möjligt att flytta tjänstepensionskapital till bolag som inte tillämpar kollektivavtalens villkor. De är rädda att detta kan komma att innebära att den prispress på förvaltningsavgifterna som de avtalade pensionslösningarna gett kan urholkas. De säger, bland annat, att …

Den försäkrades möjligheter att kunna flytta sitt pensionskapital till de bolag som har bäst villkor är eftersträvansvärda, men införandet av flytträtt måste ske på sätt som inte äventyrar den trygghet och de låga avgifter som parterna uppnått genom kollektivavtal. Att lagstiftningsvägen tvinga fram flytträtt för kollektivavtalade tjänstepensioner är fel väg att gå.

Redan i dag finns flytträtt inom visa avtalsområden. I skrivande stund pågår ett intensivt partsarbete med att utveckla den flytträtt som på kommunalsektor ska införas från 2014 (för nytt såväl som gammalt kapital). Flera av Livförsäkringsutredningens förslag riskerar att väsentligen försvåra detta arbete.

Jag har vid tidigare tillfälle gett uttryck för en positiv inställning för att kunna flytta pensionskapital. Samtidigt lyfter debattörerna ett antal frågeställningar som jag inte tänkt på. De tjänstepensionslösningar som förhandlats fram mellan arbetsmarknadens parter har otvivelaktigt inneburit att endast de pensionsförvaltare valts som haft de lägsta avgifterna. Denna inriktning har varit positiv för löntagarna och har underlättat att göra val av förvaltare.

De farhågor som framförs i inlägget förtjänar att lyssnas till och influeras av.

Länkar: DN Debatt, Arbetet, di.se, Ekot, di.se

Hög tid för en genomgripande översyn av beskattningen


Ola Pettersson, chefsekonom (LO) och Gunnar Wetterberg, samhällspolitisk chef (Saco) skriver idag gemensamt om behovet om en politisk översyn av det svenska skattesystemet eftersom …

… De senaste 20 årens förändringar har urholkat principerna för den stora skattereformen. Samtidigt har också stora samhällsförändringar skett, inte minst det allt mer fördjupade europeiska ekonomiska samarbetet.

1990/91 nåddes en blocköverskridande kompromiss om det dåvarande svenska skattesystemet. Insikten hade kommit att det fanns ett stort behov av att göra skattesystemet enklare att förstå. Man kom överens om att inkomster av lön och kapital skulle beskattas likadant. Allt eftersom tiden har gått har i stort sett samtliga regeringar varit och petat i den skattereform som skedde för 20 år sedan. Vi har åter en situation där de som har möjlighet kan skatteplanera för att minimera vad man ska tvingas lämna ifrån sig. Inkomster av kapital beskattas lägre än förvärvsinkomster.

Den borgerliga regeringen har genomfört flera förändringar av skatteuttaget i form av ökade avdrag för de som förvärvsarbetar, fastighets- och förmögenhetsskatt har avskaffats. Ola och Gunnar säger …

Problemet med de många ändringarna är att skattesystemet blir mer och mer svåröverskådligt. Vad är vitsen med sinnrikt uträknade incitament om de berörda inte begriper dem? Ju fler avstegen från likformigheten och neutraliteten blir, desto mer frestande blir möjligheterna till skatteplanering. Då har vi gjort skattereformen ogjord: ett av dess viktigaste syften var just att människor och företag inte skulle låta sig styras av skattehänsyn i sina val av aktiviteter och arbete.

Herrarna framhåller ett antal punkter som behöver dryftas i en sådan översyn:

  • Principen om skatt efter bärkraft är central.
  • Välfärdens finansiering vilar tungt på beskattningen av arbete.
  • Skattesystemet bör uppmuntra ekonomins förnyelse. Vi tycker det är rimligt att beskatta gamla pengar hårdare än nya.
  • Likformigheten var en klok och viktig utgångspunkt för den stora skattereformen.
  • Fastighetsbeskattningen är i dag långt ifrån vad som är samhällsekonomiskt optimalt. En fastighetsskatt stör ekonomin mindre än andra skatter.
  • Flera studier har pekat på problemet att taket i socialförsäkringarnainnebär att många människor betalar avgifter som de inte får några förmåner för. I längden är det inte hållbart.

Det svenska samhället står inför många och stora utmaningar som vi behöver finansiera gemensamt. Då är det viktigt med ett skattesystem som uppfattas som rimligt och lätt att förstå. Möjligheten att skatteplanera måste begränsas för att bibehålla en majoritets förtroende för att finansiera den framtida välfärden.

Inlägget är viktigt och angeläget och förtjänar att diskuteras. Frågan är bara om vi har en politisk situation som möjliggör en sådan översyn som Ola Pettersson och Gunnar Wetterberg önskar. Jag är rädd att den borgerliga regeringen är allt för låst till sina teoretiska doktriner. Det är väl först med en reell och väl formulerad oppositionspolitik som en blocköverskridande kompromiss och diskussion om skattesystemet blir möjlig. Låt oss hoppas att den situationen snart är här.

Länkar: DN Debatt, SvD, Rapport

Andra som skrivit: Martin MobergOlas tankar

Industribloggare: Camilla Wedin

Borgs beställning och hot


Jag har Dagens Nyheter (papperstidningen) på helgerna. Idag läste jag en artikel skriven av Jens Kärrman med rubriken ”Borg vill se ny svensk modell”. När jag skriver detta har jag inte hittat artikeln på dn.se.

Finansministern vill ”att regeringen tillsammans med arbetsgivarna och de stora facken ska ta fram modeller som dels gör att arbetsmarknaden fungerar bättre i lågkonjunktur, dels underlättar för ungdomar och invandrare att ta sig in på arbetsmarknaden.” Om parterna kan leverera vad regeringen önskar kan man tänka sig att skjuta till pengar. Men …

… det förutsättter att parterna är intresserade av att göra framsteg.

Artikeln berättar att man på många arbetsplatser skrev avtal som innebar att arbetstagarna gick ned i arbetstid – med därmed minskad inkomst. Dessa avtal skedde som ett byte av att slippa uppsägningar. IF Metall skrev ett sådant permitteringsavtal med flera av sina motparter som reglerade under vilka förutsättningar sådana avtal kunde tecknas på arbetsplatserna. Flera av Europas länder har konstruktioner som innebär att arbetstagarna går ned i arbetstid. Den minskade inkomsten kompenseras genom arbetslöshetsförsäkringen. Detta innebar att dessa länder fick färre uppsagda och att de snabbare kunde gå upp i högre produktion än de svenska företagen som inte hade denna möjlighet. IF Metall tillsammans med arbetsgivarnas företrädare skissar på en liknande konstruktion för Sverige. Det förutsätter dock statlig medverkan och delfinansiering.

Anders Borg vill se fler sådana överenskommelser. I gengäld kan regeringen tänka sig att sänka de sociala avgifterna och höja ersättningarna i a-kassan. Huruvida man även kan tänka sig att förändra arbetslöshetsförsäkringen på ett sådant sätt att den kan ersätta inkomstförlust i en permitteringssituation anges inte i artikeln.

Ministern vill underlätta för unga att få anställning genom att skapa möjlighet till lärlingsanställning eller korttidsanställningar. Lärlingsanställningar (eller vad de kan kallas) är inget ovanligt på arbetsmarknaden. IF Metall har tecknat ett ”Yrkesintroduktionsavtal” som möjliggör en lägre inkomst under vissa förutsättningar.

Med tanke på arbetsgivarnas entusiasm för det fantastiska med sänkta ingångslöner borde IF Metalls avtal blivit väl använt. Jag har dock inte fått en enda förfrågan från arbetsgivare om att skriva ett sådant lokalt avtal om yrkesintroduktion. Så vitt jag vet har endast ett sådant avtal skrivits inom IF Metall Mälardalen. Kanske det kan vara som Åsa Johansson frågar sig:

Kan det vara så att företagen anställer när det finns ett behov och inte för att det är rea på arbetskraft?

Anders Borg gör en beställning från arbetsmarknadens organisationer och viftar litet generöst med ett par nådegåvor för att få det han vill ha. Den svenska arbetsmarknaden bygger på ett system med förhållandevis jämställda parter som förhandlar med varandra. Det innebär att man inte alltid kan förutse resultatet. Anders Borg har tidigare klargjort att han vill ha lägre ingångslöner och pekat med hela handen. Att locka med litet godis för att få exakt det han vill ha levererat främjar knappast förhandlingar mellan facken och arbetsgivarna. Hotar man dessutom med lagstiftning så riskerar detta att minska den ena partens intresse av att realförhandla. Varför ska arbetsgivarna ens bry sig om att sätta sig vid förhandlingsbordet när följande inte särskilt inlindade klarläggande levereras?

Vi kommer få svårare att övertyga vår stämma om att vi ska fortsätta att hålla fast vid turordningsregler, det är alldeles tydligt.

Länkar: Aftonbladet, SvD, Peter Andersson

Andra som skrivit: Åsa JohanssonMartin Moberg, Röda Berget

Industribloggare: Leine Johansson

%d bloggare gillar detta: