Bloggarkiv

Är löner en strikt manlig angelägenhet?


Under gårdagen genomförde Medlingsinstitutet en konferens om lönebildningen. Det finns förstås all anledning att diskutera kring lönebildningen. Det finns ju ett antal spänningspunkter som ju kan underminera dagens system.

Sedan slutet av 1990-talet då arbetsmarknadens parter inom industrin utvecklade det första Industriavtalet är det avtalsförhandlingarna inom denna konkurrensutsatta sektor som satt ”märket”.

Den nivå för lönekostnadsökningar som industrins parter kommer fram till styr nivån i samtliga övriga branscher. Det finns en, mer eller mindre påtvingad, konsensus om att denna princip är den riktiga eftersom den anger en långsiktigt ekonomiskt hållbar lönekostnadsökning.

Industriavtalet kom som ett svar på att politikerna gav sig in i att vilja påverka lönebildningen. Industriavtalets intentioner har av den politiska nivån överförts till uppdrag för Medlingsinstitutet. Skillnaden är att industrins parter har möjlighet att förändra sitt avtal (vilket skett en gång) medans Medlingsinstitutets uppdrag är mindre flexibelt då det är lagstiftarna som styr dess verksamhet och formulerar dess uppdrag.

Bakgrunden till det första industriavtalet kan även hittas i en förhoppning att få en löneutveckling i paritet med Sveriges viktigaste konkurrentländer. Det fanns en koppling mellan höga löneökningar och en hög inflation som eldade på kostnadsutvecklingen. Det goda med den nedskruvade löneökningstakten är att den gett högre reallöneökningar. Samtidigt har industrins ”märke” skapat spänningar mellan olika branscher.

Inom LO finns denna spänning mellan industriförbunden och förbunden inom byggsektorn och servicenäringarna. Men det finns förstås en tydlig spänning mellan industrins manligt dominerade förbund och LO:s kvinnodominerade. Orskaken till detta handlar ju förstås den begränsning i löneutvecklngen som industriavtalet pålagt hela arbetsmarknaden.

”Märket” innebär inte att industrin ska ha de högsta löneökningarna. Det anger endast den genomsnittliga höjning som ekonomin har råd med. Det innebär att om vissa branscher ska ha en högre löneutveckling måsta andra stå tillbaka. En sådan princip är inte alldeles enkel att få till stånd. LO-förbunden strävar efter att nå en sådan princip som ”tillåter” kvinnodominerade förbund att kunna ställa högre krav. Det har inte alltid lyckats. I lönerörelsen 2013 nåddes en överenskommelse som gjorde att kvinnodominerade branscher kunde ställa högre krav.

De fackliga organisationerna inom TCO och Saco har markerat att de inte avser att ingå sådana interna överenskommelser som inom LO. Här ökar i stället antalet ”sifferlösa” avtal i en förhoppning att kunna få till stånd högre löneutvecklng än vad som begränsas till av industrins märke.

I en debattartikel uttrycks Kommunals frustration över Medlingsinstituets sätt att utföra sitt uppdrag och över Industriavtalets normerande roll. Lenita Granlund och Annelie Nordström kräver besked av industrins parter. De frågar om …

… ni beredda att förhandla för både kvinnor och män och i hela arbetsmarknadens intresse? Med den konstruktion och ställning som industriavtalet har måste industriparterna på allvar skapa praktiska förutsättningar för att lyfta kvinnorna på svensk arbetsmarknad. Annars kommer legitimiteten sakta men säkert urholkas och till slut har ni förhandlat bort er själva som normerande parter.

Frågan de ställer är relevant. Svaret är däremot inte alldeles enkelt att formulera. Det finns en konkret farhåga i att industrins överenskommelser enbart blir till ett golv för andra branschers strävanden och detta åter startar ett lönerace som endast driver på kostnadsutveckling och inflation. Därför kan inte frågan enbart ställas till industrins parter.

Det behövs bredare överenskommelser och förståelse för att löner måste kunna utjämnas mellan kvinnor och män. Frågan är om lönebildningen är den enda metoden att lösa detta. Det måste även handla om hur vi kan skapa en jämlikare arbetsmarknad och komma ifrån dagens djupt manligt och kvinnligt uppdelade arbetsmarknad.

Länkar: di.se, di.se, di.se, dagens arena, Arbetet, Ekot

Fler som skrivit: Peter Tai Christensen

Sammanhållningens pris


Transport har varslat om konflikt på arbetsplatser som är medlemmar i Biltrafikens Arbetsgivareförbund. Arbetsgivarna har svarat med ett lock-outvarsel gentemot flera av Transports medlemsgrupper.

Vad jag förstår så håller Transport fast vid LO:s ursprungliga samordnade krav om ettårigt avtal om 2,8 %. Förbundet reserverade sig i LO-styrelsen att godkänna att industriförbunden kunde teckna sina avtal. Lars Lindgren, Transports ordförande, säger i en intervju att …

… Vi möts av en sorts diktat, en tvångströja som trätts på oss av industrins parter. Hela LO:s beslutsapparat kopplas in för att mejsla fram ett samordnat krav. Det förvandlas sedan till ”märke”. En benhård ram för alla förbund.

LO är en sammanslutning av 15 fackförbund som medlemmar. Dessa förbund har tillsammans mejslat fram ett antal gemensamma avtalskrav. Det innebär att förbunden i händelse av en konflikt kan påräkna sig solidaritet från övriga fackförbund inom LO. Till det kommer att LO i sina stadgar och andra bestämmelser har en viss ordning för att godkänna och diskutera de löpande förhandlingarna i de olika branscherna.

De LO-förbund som förhandlar inom Industriförbundets ram har löpande informerat de fackliga kamraterna om hur förhandlingarna fortlöper. De har även ställt de preliminära avtal man slutit till diskussion i LO-styrelsen. En majoritet inom styrelsen har i demokratisk ordning tillstyrkt att industriförbunden kan teckna avtal. Tre förbund valde då att reservera sig emot det fattade beslutet. Det är helt i sin ordning att man i en demokratisk organisation inte alltid delar en majoritets uppfattning.

Men när nu Transport väljer att driva sina förhandlingar på sitt sätt väljer de också att föra striden på egen hand. De kan knappast påräkna sig övriga LO-förbunds solidaritet i den strid de valt att föra. Det finns ju ett talesätt som säger att man inte både kan äta kakan och ha den kvar.

Solidaritet och sammanhållning har sitt pris. Det är möjligt att Transport på kort sikt kommer att vinna på att driva sin konflikt. På längre sikt riskerar dock förbundet att mista förtroendet från övriga förbund.

Länkar: dn.se, SvD, Ekot, Arbetet, TransportarbetarenTransportarbetaren

Andra som skrivit: Peter Johansson

Kommunal blåser till strid


I all stillsamhet och i skuggan av de nyligen slutna avtalen inom industrin har löneförhandlingar skett inom den offentliga sektorn. Vision och akademikerförbundet SSR har nyligen slutit avtal. Kommunal är det första av fackförbunden verksamma inom den offentliga sektorn som varslar om konflikt.

Bakgrunden till detta ligger i hur, det så kallade, ”märket” som satts av parterna inom industrin ska tolkas. Arbetsgivarna hävdar att man enbart ska utgå från den procentsats som avtalen slutits kring. Kommunal tar strid för den inom LO gemensamma löneplattformen. Den innebär att i branscher med ett genomsnittligt löneläge lägre än 25.000 kronor ska ökningarna ske i fasta krontal motsvarande den procentuella höjningen på en lön om 25.000 kr.

Eftersom LO-förbunden är överens om kraven inför årets avtalsförhandlingar kan Kommunal räkna med alla förbunds stöd i händelse av att konflikten verkställs. Samtidigt har de en kamp att ta emot Medlingsinstitutet. Denna statliga myndighet har markerat att de tolkar lönemärket i värdet av procentuella höjningar av det för branschen aktuella genomsnittslönerna.

I den situation det utbryter konflikt inom deras avtalsområden kan Kommunal, tillsammans med övriga LO-förbund, se fram emot en kamp på två fronter. En gentemot SKL och en gentemot Medlingsinstitutet. På det sättet blir det inte endast en facklig kamp utan även en politisk.

Det som avgör utgången av denna lönekamp är hur långt arbetsgivarna är beredda att gå parat med det stöd som Kommunal kan uppbåda bland medlemmar, övriga LO-förbund och (viktigast) bland medborgarna som ”drabbas”.

Länkar: Arbetet, ka.se, Arbetet, Arbetet, Lag&Avtal, Ekot, di.se, SVT, dn.se, SvD, SVT, bblat.se, dagens arena, vlt, Fastighetsfolket, Fastighetsfolket, vårdfokus, ka.se, Tidningen Vision

Andra som skrivit: Peter Johansson

LO: Enade vi stå …


LO-förbunden står gemensamt upp för löneökningar på minst 1 740 kronor

LO har meddelat att samtliga LO-förbund kommer att stå upp för varandra i den fortsatta avtalsrörelsen. Förbunden är överens om treåriga avtal med löneökningar på 6,8 %, men minst 1.740 kronor per månad.

Beslutet är helt i linje med de gemensamma krav som man gemensamt fastställde innan avtalsrörelsen. Efter att industriförbunden tecknat avtal inom sina branscher har LO fastställt sina krav i enlighet med ”märket”. Kommunals ordförande Anneli Nordström säger att …

Det vi kommit överens inom LO innebär en jämställdhetssatsning. Kvinnorna dominerar i lönegrupperna under 25 000. Samtidigt attackerar vi den situation då vi vet att kvinnors löner börjar halka när de är hemma den längsta tiden med sina barn.

En majoritet av LO:s förbund godkände tidigare att IF Metall kunde teckna avtal. Tre förbund röstade emot. De verkar nu ha accepterat att märket har satts. Beslutet som togs under måndagen var enhälligt. Det är väldigt bra och kommer att stärka de förbund som fortfarande förhandlar med sina respektive arbetsgivare.

Länkar: da.se, Arbetet, Fastighetsfolket, ka.se, di.se

Industrins avtalsmärke håller


Parterna inom Handelns område nådde igår ett avtal som gjorde att varsel om strejk inte behövde verkställas. Parterna nådde kompromisser på flera områden som gjorde att vardera sidan kan känna att man fått något. Handels kan säga att man ordnade löneökningar (åtminstone i procent) som blev högre än de som arbetarna i industrin erhöll. Löneökningarna blir högre i detaljhandelsavtalet än i Partihandelsavtalet vilket väl gör att man fått i genom någon form av jämställdhetspott (lönerna är ju betydligt lägre inom butiker än de på lager). Priset för dessa högre löneökningar ”betalas” genom att lägstalönerna bara höjs med motsvarande 80 % av de garanterade nivåerna för de redan anställda. Detta, tillsammans med andra åtgärder, gör att den totala kostnadsökningen hamnar på 2,6 % på helårsbasis – vilket motsvarar löneökningarna inom industrin.

Att lägstalönerna höjs med ett lägre belopp än för övriga utgående löner innebär förstås en något vansklig väg för Handels att ta. Som Tommy Öberg säger

… de som börjar arbeta inom handeln får starta sin yrkesbana på en lägre lönenivå än vad som varit fallet om ingångslönen hängt med uppåt i samma takt som genomsnittslönerna.

Att i framtiden höja de här anställdas löner till den nivå som de redan anställda har kan skapa problem. Avgörande blir om pengarna för uppjustering ska tas från en gemensam pott eller om arbetsgivaren är beredd att betala uppjusteringen vid sidan om.

Min erfarenhet säger ju att vilken lön man startar på i hög grad styr löneläget inom hela företaget. På arbetsplatser där man blir anställd på avtalets lägsta löner där tenderar det totala löneläget att vara lägre än på arbetsplatser där ingångslönerna är högre. Det finns här en risk att Handelns totala löneläge på längre sikt sjunker relativt andra branscher.

Det ska bli intressant att se om de förbund som står i tur är beredda att välja samma väg som Handels gjort för att tillförsäkra högre löner för de anställda. Det är i vilket som helst tydligt att industrins norm för lönekostnadsökning fortfarande håller.

Länkar: Arbetet, Arbetet, da.se, Lag & Avtal, Arbetet, di.se, dagens arena, Ekot, dn.se, di.se, di.se, vlt, dn.se, Ekot, SvD, Rapport, di.se, Arbetet,  Lag & Avtal, ka.se, Kollega, Handelsnytt

Andra som skrivit: Löntagarbloggen, Peter Johansson, Martin Moberg, Leine Johansson

En fråga om Svenskt Näringslivs trovärdighet


Svenskt Näringsliv skriver en del intressanta saker på sin avtalssite. De skriver sådant som …

Därför måste exportbranscherna gå före i lönebildningen och träffa avtal på nivåer som gör att de kan behålla sin konkurrenskraft. De avtalen ska utgöra ett riktmärke för övriga branscher.

… och …

Ska märket stärka konkurrenskraften får inga grupper strunta i märket.

Mats Åkerlind, förhandlingschef för Sveriges Byggindustrier, säger i ett inlägg att …

Vi måste anpassa oss till den konkurrensutsatta industrin och låta den sätta normen för löneökningarna. Om Byggnads drar iväg med sina lönekrav kommer vår bransch att dra till sig kompetens från den konkurrensutsatta industrin som i sin tur försvagar industrin, vilket i sin tur leder till färre jobb i Sverige. Det gagnar ingen.

Dag Klackenberg, vd för Svensk Handel säger att …

Vårt avtalsbud är unikt eftersom vi redan från början visar var vår gräns går och vad som finns att få. Vi är beredda att acceptera den lönenivå – det märke – som finns på arbetsmarknaden, även om löneökningarna är för höga för många av våra medlemsföretag. Nu måste vi och facket gemensamt visa att vi kan ta ansvar för den svenska lönebildningen.

Svenskt Näringsliv ogillar högeligen LO:s jämställdhetspotter och agerar på vad sätt de kan för att förmedla sin syn på sådana ohemula krav. Svenskt Näringsliv strävar förstås efter att vara en organisation som är trovärdig och konsekvent i allt vad de företar sig. Därför kommer det att bli intressant att se hur de agerar (om de agerar) på sin medlemsorganisation Almega utspel idag. Jonas Milton, VD för Almega, säger nämligen att …

Det rådande industrimärket är på tok för högt, det krävs minst en halvering för tjänstesektorn.

Kommer Urban Bäckström att, likt det amerikanska kavalleriet, rycka ut till industriavtalets försvar? Jag misstänker att Urban inte kommer att göra något särskilt för att åthuta Jonas Milton i denna fråga. Men det innebär bara att Svenskt Näringsliv avslöjas som opportunist i denna fråga och att organisationens trovärdighet försvinner all väg.

Vi får se vad som händer.

Länkar: Arbetet, TCO-tidningen, Arbetet, Ingenjören, Ekot

%d bloggare gillar detta: