Bloggarkiv

Är löner en strikt manlig angelägenhet?


Under gårdagen genomförde Medlingsinstitutet en konferens om lönebildningen. Det finns förstås all anledning att diskutera kring lönebildningen. Det finns ju ett antal spänningspunkter som ju kan underminera dagens system.

Sedan slutet av 1990-talet då arbetsmarknadens parter inom industrin utvecklade det första Industriavtalet är det avtalsförhandlingarna inom denna konkurrensutsatta sektor som satt ”märket”.

Den nivå för lönekostnadsökningar som industrins parter kommer fram till styr nivån i samtliga övriga branscher. Det finns en, mer eller mindre påtvingad, konsensus om att denna princip är den riktiga eftersom den anger en långsiktigt ekonomiskt hållbar lönekostnadsökning.

Industriavtalet kom som ett svar på att politikerna gav sig in i att vilja påverka lönebildningen. Industriavtalets intentioner har av den politiska nivån överförts till uppdrag för Medlingsinstitutet. Skillnaden är att industrins parter har möjlighet att förändra sitt avtal (vilket skett en gång) medans Medlingsinstitutets uppdrag är mindre flexibelt då det är lagstiftarna som styr dess verksamhet och formulerar dess uppdrag.

Bakgrunden till det första industriavtalet kan även hittas i en förhoppning att få en löneutveckling i paritet med Sveriges viktigaste konkurrentländer. Det fanns en koppling mellan höga löneökningar och en hög inflation som eldade på kostnadsutvecklingen. Det goda med den nedskruvade löneökningstakten är att den gett högre reallöneökningar. Samtidigt har industrins ”märke” skapat spänningar mellan olika branscher.

Inom LO finns denna spänning mellan industriförbunden och förbunden inom byggsektorn och servicenäringarna. Men det finns förstås en tydlig spänning mellan industrins manligt dominerade förbund och LO:s kvinnodominerade. Orskaken till detta handlar ju förstås den begränsning i löneutvecklngen som industriavtalet pålagt hela arbetsmarknaden.

”Märket” innebär inte att industrin ska ha de högsta löneökningarna. Det anger endast den genomsnittliga höjning som ekonomin har råd med. Det innebär att om vissa branscher ska ha en högre löneutveckling måsta andra stå tillbaka. En sådan princip är inte alldeles enkel att få till stånd. LO-förbunden strävar efter att nå en sådan princip som ”tillåter” kvinnodominerade förbund att kunna ställa högre krav. Det har inte alltid lyckats. I lönerörelsen 2013 nåddes en överenskommelse som gjorde att kvinnodominerade branscher kunde ställa högre krav.

De fackliga organisationerna inom TCO och Saco har markerat att de inte avser att ingå sådana interna överenskommelser som inom LO. Här ökar i stället antalet ”sifferlösa” avtal i en förhoppning att kunna få till stånd högre löneutvecklng än vad som begränsas till av industrins märke.

I en debattartikel uttrycks Kommunals frustration över Medlingsinstituets sätt att utföra sitt uppdrag och över Industriavtalets normerande roll. Lenita Granlund och Annelie Nordström kräver besked av industrins parter. De frågar om …

… ni beredda att förhandla för både kvinnor och män och i hela arbetsmarknadens intresse? Med den konstruktion och ställning som industriavtalet har måste industriparterna på allvar skapa praktiska förutsättningar för att lyfta kvinnorna på svensk arbetsmarknad. Annars kommer legitimiteten sakta men säkert urholkas och till slut har ni förhandlat bort er själva som normerande parter.

Frågan de ställer är relevant. Svaret är däremot inte alldeles enkelt att formulera. Det finns en konkret farhåga i att industrins överenskommelser enbart blir till ett golv för andra branschers strävanden och detta åter startar ett lönerace som endast driver på kostnadsutveckling och inflation. Därför kan inte frågan enbart ställas till industrins parter.

Det behövs bredare överenskommelser och förståelse för att löner måste kunna utjämnas mellan kvinnor och män. Frågan är om lönebildningen är den enda metoden att lösa detta. Det måste även handla om hur vi kan skapa en jämlikare arbetsmarknad och komma ifrån dagens djupt manligt och kvinnligt uppdelade arbetsmarknad.

Länkar: di.se, di.se, di.se, dagens arena, Arbetet, Ekot

Fler som skrivit: Peter Tai Christensen

%d bloggare gillar detta: