Är löner en strikt manlig angelägenhet?


Under gårdagen genomförde Medlingsinstitutet en konferens om lönebildningen. Det finns förstås all anledning att diskutera kring lönebildningen. Det finns ju ett antal spänningspunkter som ju kan underminera dagens system.

Sedan slutet av 1990-talet då arbetsmarknadens parter inom industrin utvecklade det första Industriavtalet är det avtalsförhandlingarna inom denna konkurrensutsatta sektor som satt ”märket”.

Den nivå för lönekostnadsökningar som industrins parter kommer fram till styr nivån i samtliga övriga branscher. Det finns en, mer eller mindre påtvingad, konsensus om att denna princip är den riktiga eftersom den anger en långsiktigt ekonomiskt hållbar lönekostnadsökning.

Industriavtalet kom som ett svar på att politikerna gav sig in i att vilja påverka lönebildningen. Industriavtalets intentioner har av den politiska nivån överförts till uppdrag för Medlingsinstitutet. Skillnaden är att industrins parter har möjlighet att förändra sitt avtal (vilket skett en gång) medans Medlingsinstitutets uppdrag är mindre flexibelt då det är lagstiftarna som styr dess verksamhet och formulerar dess uppdrag.

Bakgrunden till det första industriavtalet kan även hittas i en förhoppning att få en löneutveckling i paritet med Sveriges viktigaste konkurrentländer. Det fanns en koppling mellan höga löneökningar och en hög inflation som eldade på kostnadsutvecklingen. Det goda med den nedskruvade löneökningstakten är att den gett högre reallöneökningar. Samtidigt har industrins ”märke” skapat spänningar mellan olika branscher.

Inom LO finns denna spänning mellan industriförbunden och förbunden inom byggsektorn och servicenäringarna. Men det finns förstås en tydlig spänning mellan industrins manligt dominerade förbund och LO:s kvinnodominerade. Orskaken till detta handlar ju förstås den begränsning i löneutvecklngen som industriavtalet pålagt hela arbetsmarknaden.

”Märket” innebär inte att industrin ska ha de högsta löneökningarna. Det anger endast den genomsnittliga höjning som ekonomin har råd med. Det innebär att om vissa branscher ska ha en högre löneutveckling måsta andra stå tillbaka. En sådan princip är inte alldeles enkel att få till stånd. LO-förbunden strävar efter att nå en sådan princip som ”tillåter” kvinnodominerade förbund att kunna ställa högre krav. Det har inte alltid lyckats. I lönerörelsen 2013 nåddes en överenskommelse som gjorde att kvinnodominerade branscher kunde ställa högre krav.

De fackliga organisationerna inom TCO och Saco har markerat att de inte avser att ingå sådana interna överenskommelser som inom LO. Här ökar i stället antalet ”sifferlösa” avtal i en förhoppning att kunna få till stånd högre löneutvecklng än vad som begränsas till av industrins märke.

I en debattartikel uttrycks Kommunals frustration över Medlingsinstituets sätt att utföra sitt uppdrag och över Industriavtalets normerande roll. Lenita Granlund och Annelie Nordström kräver besked av industrins parter. De frågar om …

… ni beredda att förhandla för både kvinnor och män och i hela arbetsmarknadens intresse? Med den konstruktion och ställning som industriavtalet har måste industriparterna på allvar skapa praktiska förutsättningar för att lyfta kvinnorna på svensk arbetsmarknad. Annars kommer legitimiteten sakta men säkert urholkas och till slut har ni förhandlat bort er själva som normerande parter.

Frågan de ställer är relevant. Svaret är däremot inte alldeles enkelt att formulera. Det finns en konkret farhåga i att industrins överenskommelser enbart blir till ett golv för andra branschers strävanden och detta åter startar ett lönerace som endast driver på kostnadsutveckling och inflation. Därför kan inte frågan enbart ställas till industrins parter.

Det behövs bredare överenskommelser och förståelse för att löner måste kunna utjämnas mellan kvinnor och män. Frågan är om lönebildningen är den enda metoden att lösa detta. Det måste även handla om hur vi kan skapa en jämlikare arbetsmarknad och komma ifrån dagens djupt manligt och kvinnligt uppdelade arbetsmarknad.

Länkar: di.se, di.se, di.se, dagens arena, Arbetet, Ekot

Fler som skrivit: Peter Tai Christensen

Annonser

About Göran Johansson

En medelålders man boende i Eskilstuna. Jag är anställd som ombudsman på IF Metall Mälardalen. Gillar att tycka och tänka om fackliga och politiska frågor. Påstår dock inte att jag har facit på alla frågeställningar. Är organiserad socialdemokrat.

Posted on 4 november, 2014, in Fackliga frågor, Jämställdhet and tagged , , , , , . Bookmark the permalink. 5 kommentarer.

  1. Anonym numera.

    I ett lönebildningssystem för att löner ska kunna ge försörjning måste ett socialt skydd fungera.
    Vi kan inte som Högern vill utrota A-kassan då får vi en lönebildning där låglöner faller,
    och där höglöner stiger samtidigt som även den gruppen får sådan makt att de även kräver skattesänkningar och utrotning av vårat gemensamma, som istället därmed övergår till
    privata intressen. Där de med just tjock plånbok är de enda som får del av den sortens välfärd.

    Minns hur Reinfeldt skanderade om att : ”Välfärden har stärkts”
    Vad han inte ville omtala var att Välfärden gällde endast löntagarna och främst de lönatgare som gynnats mest.

    Med utrotning av de sociala systemen kan vi Sverige hamna i precis samma situation som Rumänien. Där verkar man inte alls ta hand om sitt folk.
    Tiggare väller in i Sverige och dessa stackare får kort sagt inte nåt stöd nånstans.

    EU kan man verkligen ifrågasätta allt mer, detta när social dumping verkar vara
    den nyliberala ”affärsidén”

    Vad som måste göras är i första hand göra det oerhört billigt gå med i fackföreningar och
    arbetslöshetsförsäkringar. även att dessa försäkringar följer pris och löneutvecklingen är av stor vikt.

    Att Som Reinfeldt hela tiden tala om sänkta trösklar handlar om att slå sönder lönebildning
    Men bygga på lönebildningen för högavlönade, priset för det får svaga grupper stå för.

    Stärkt fackförening kan åstadkommas genom att man återinför symbiosen Fack arbetslöshetsförsäkring då först kan löner bli jämställda och Samhället gåmot jämlikhet. .

    Som det ser ut efter Högerns nedbrytning av sociala försäkringarna och skapande av jobbskatteavdrag så kommer vi allt närmare induviduella löner, där nästa steg är att var och en ska bli sin egen företagare. D.v.s varje jobb som ska utföras ska läggas anbud på.
    Billigaste får därmed oftast jobbet.

    Så kära läsare Lönebildning handlar inte bara om rättvisa, lika lön mellan könen.
    Det handlar om hur hela arbetsmarknaden ska se ut.
    Allt från jämställda löner, till att arbetstagare ska få finnas som skrå.
    Till att: Som mål skapa det jämlika Samhället.

  2. Anders Johansson

    Höga löneökningar ger inte hög inflation. Om det skulle bli ett lönerace kommer riksbanken att kunna hålla inflationen på målet ( 2% ) genom att höja räntan kraftigt. En höjd ränta minskar efterfrågan vilket gör att företagen inte kan kompensera sig för löneökningarna med högre priser.. Det börjar då sämre för företagen och arbetslösheten stiger. Höga löneökningar ger hög arbetslöshet, inte hög inflation.

    På 70 och 80-talet hade vi ingen fristående riksbank med inflationsmål. När löneökningarna var höga lät man det bli hög inflation genom att bla devalvera. Fördelen med att låta skyhög inflationen hålla nere reallöneökningarna var att vi fick låg arbetslöshet.

    • Anonym numera.

      Intressant det du skrev Anders. Speciellt detta:
      ”Höga löneökningar ger hög arbetslöshet, inte hög inflation.”

      Därmed är arbetslöshet ingen samhällsfara under förutsättning att de arbetslösa hålls
      ”lugna” genom att via skatteuttag ge dessa bra sociala ersättningar.
      Om lönerna är höga går därmed högre skatt ta ut utan att löntagarna
      får sänkt standard.

      Av detta kan man därmed tycka att politiker bör förbereda sig för att
      om jobben inte kommer måste det Jämlika samhället nås genom
      styrd politik.

      Jag kan personligen inte förstå hur alla ska kunna erhålla jobb
      globalt utan att Jorden, klimatet skadas allvarligt.
      Tänk enbart alla i Afrika som har som mål varje dag
      enbart skaffa mat, göra mat.
      Resten av tiden gör de i princip ingenting.

      Tänk er dessa som högproduktiva
      producerare av arbete som vi i väst håller på med.

      Skulle det funka tål Jorden om 95%
      av Jordens arbetsföra befolkning
      Tokproducerar jätteeffektivt.

      Detta tillsammans med alla de robotar och övriga maskiner som är ännu effektivare.

      Nåt att tänka på eller hur.-

  3. Anders Johansson

    Vi kan välja att producera mer för att få låg arbetslöshet. Vi kan också välja att producera mindre men ändå få låg arbetslöshet genom att sänka arbetstiden.

    Redan idag har vi gått över gränsen för vad jorden tål. Vi går mot katastrof om vi inte förändrar vårt sätt att leva.

    • Anonym numera.

      När man ser och läser vilken attityd som enbart skapats i Sverige så går vi mot en katastrof.
      Se bara USA hur politiken fullkomligt håller på strunta i all fattigdom
      Hur rika skyndar att ta för sig.

      I Sverige har Svenska folket en skuld på 3000 miljarder.
      Främst Bolån allt pekar på en enorm bobubbla .

      Fattiga kommer från Rumänien ändå har Eu gett pengar till Rumänien för att de ska ge till fattiga.
      De bryr sig inte pengarna används inte .

      Så det finns så enormt många signaler som visar att Världen är på väg käpprätt åt helsefyr.

%d bloggare gillar detta: