Bloggarkiv

Är löner en strikt manlig angelägenhet?


Under gårdagen genomförde Medlingsinstitutet en konferens om lönebildningen. Det finns förstås all anledning att diskutera kring lönebildningen. Det finns ju ett antal spänningspunkter som ju kan underminera dagens system.

Sedan slutet av 1990-talet då arbetsmarknadens parter inom industrin utvecklade det första Industriavtalet är det avtalsförhandlingarna inom denna konkurrensutsatta sektor som satt ”märket”.

Den nivå för lönekostnadsökningar som industrins parter kommer fram till styr nivån i samtliga övriga branscher. Det finns en, mer eller mindre påtvingad, konsensus om att denna princip är den riktiga eftersom den anger en långsiktigt ekonomiskt hållbar lönekostnadsökning.

Industriavtalet kom som ett svar på att politikerna gav sig in i att vilja påverka lönebildningen. Industriavtalets intentioner har av den politiska nivån överförts till uppdrag för Medlingsinstitutet. Skillnaden är att industrins parter har möjlighet att förändra sitt avtal (vilket skett en gång) medans Medlingsinstitutets uppdrag är mindre flexibelt då det är lagstiftarna som styr dess verksamhet och formulerar dess uppdrag.

Bakgrunden till det första industriavtalet kan även hittas i en förhoppning att få en löneutveckling i paritet med Sveriges viktigaste konkurrentländer. Det fanns en koppling mellan höga löneökningar och en hög inflation som eldade på kostnadsutvecklingen. Det goda med den nedskruvade löneökningstakten är att den gett högre reallöneökningar. Samtidigt har industrins ”märke” skapat spänningar mellan olika branscher.

Inom LO finns denna spänning mellan industriförbunden och förbunden inom byggsektorn och servicenäringarna. Men det finns förstås en tydlig spänning mellan industrins manligt dominerade förbund och LO:s kvinnodominerade. Orskaken till detta handlar ju förstås den begränsning i löneutvecklngen som industriavtalet pålagt hela arbetsmarknaden.

”Märket” innebär inte att industrin ska ha de högsta löneökningarna. Det anger endast den genomsnittliga höjning som ekonomin har råd med. Det innebär att om vissa branscher ska ha en högre löneutveckling måsta andra stå tillbaka. En sådan princip är inte alldeles enkel att få till stånd. LO-förbunden strävar efter att nå en sådan princip som ”tillåter” kvinnodominerade förbund att kunna ställa högre krav. Det har inte alltid lyckats. I lönerörelsen 2013 nåddes en överenskommelse som gjorde att kvinnodominerade branscher kunde ställa högre krav.

De fackliga organisationerna inom TCO och Saco har markerat att de inte avser att ingå sådana interna överenskommelser som inom LO. Här ökar i stället antalet ”sifferlösa” avtal i en förhoppning att kunna få till stånd högre löneutvecklng än vad som begränsas till av industrins märke.

I en debattartikel uttrycks Kommunals frustration över Medlingsinstituets sätt att utföra sitt uppdrag och över Industriavtalets normerande roll. Lenita Granlund och Annelie Nordström kräver besked av industrins parter. De frågar om …

… ni beredda att förhandla för både kvinnor och män och i hela arbetsmarknadens intresse? Med den konstruktion och ställning som industriavtalet har måste industriparterna på allvar skapa praktiska förutsättningar för att lyfta kvinnorna på svensk arbetsmarknad. Annars kommer legitimiteten sakta men säkert urholkas och till slut har ni förhandlat bort er själva som normerande parter.

Frågan de ställer är relevant. Svaret är däremot inte alldeles enkelt att formulera. Det finns en konkret farhåga i att industrins överenskommelser enbart blir till ett golv för andra branschers strävanden och detta åter startar ett lönerace som endast driver på kostnadsutveckling och inflation. Därför kan inte frågan enbart ställas till industrins parter.

Det behövs bredare överenskommelser och förståelse för att löner måste kunna utjämnas mellan kvinnor och män. Frågan är om lönebildningen är den enda metoden att lösa detta. Det måste även handla om hur vi kan skapa en jämlikare arbetsmarknad och komma ifrån dagens djupt manligt och kvinnligt uppdelade arbetsmarknad.

Länkar: di.se, di.se, di.se, dagens arena, Arbetet, Ekot

Fler som skrivit: Peter Tai Christensen

De sifferlösa avtalen blir allt fler


För ett par dagar sedan publicerade Medlingsinstitutet sin nya rapport om avtalsrörelsen 2013. I rapporten konstateras att antalet arbetstagare som omfattas av ”sifferlösa” avtal ökar. 2015 kommer närmare 800.000 anställda att omfattas av avtal utan något centralt angivet utrymme eller individgarantier.

De fackliga organisationerna inom industrin reagerade ganska starkt på uppgiften om de sifferlösa avtalen. I ett pressmeddelande meddelade IF Metalls förbundsordförande Anders Ferbe att …

Risken med sifferlösa avtal är att de som har marknadsvinden emot sig och som själva ska förhandla missgynnas. Inte minst kvinnor, som bland annat oftare stannar hemma med sina barn, riskerar att halka efter.

Unionens förbundsordförande Cecilia Fahlberg hade samma budskap i ett debattinlägg publicerad i dagens arena.

Fackförbundet Ledarna har hållit fanan högt i kraven på att teckna, vad de menar, moderna och sifferlösa avtal. De menar att på en modern arbetsmarknad klarar arbetstagarna av att själva förhandla fram en god löneutveckling. Det som behövs är tydliga verktyg och skrivna intentioner i branschavtalen. Nu är det väl tveksamt hur stort inflytande som Ledarna i praktiken har i denna debatt.

Jag tror snarare att det finns en annan dimension som är viktigare för framväxten av sifferlösa avtal. Facket inom industrin äger tillsammans med arbetsgivarna inom industrin Industriavtalet. Det innehåller konstruktioner för att få en löneutveckling som är i balans med Sveriges viktigaste konkurrentländer. Avtalet har varit starkt bidragande till att växla ned löneutvecklingen i totala tal. Samtidigt har man åstadkommit en bättre reallöneutveckling.

Sverige har en starkt könsuppdelad arbetsmarknad med stora löneskillnader mellan manligt respektive kvinnligt dominerade branscher. Det finns en tydlig skillnad till kvinnors nackdel när det gäller lönerna i förhållande till männens. Skillnaderna är dessutom ganska stora. Kombinerat med en lönedoktrin att den konkurrensutsatta industrin ska sätta märket för nivån på de totala löneökningarna har det varit svårt att utjämna löneskillnader. Det visar inte minst spänningarna inom LO.

Jag menar att Industriavtalet har varit för Sverige och för löneutvecklingen. Samtidigt måste man ha respekt för det rimliga kravet att lönenivån mellan män och kvinnor utjämnas. Det finns skillnader i lön som inte kan förklaras på annat sätt än att de är relaterade till det kön man har. Kvinnor tjänar sämre lön än män.

Därför finns det ett intresse bland en del fackliga organisationer att pröva konstruktionen med sifferlösa avtal. Man hoppas kunna få genomsnittliga löneökningar högre än de normerande industriavtalen. Men som exemplet med Finansförbundet finns det inga garantier med sådana typer av avtal. De kan ju faktiskt ge sämre utveckling än vad man hoppats.

Det vore ingen bra ordning att lämna dagens ordning med att den konkurrensutsatta industrin sätter märket. Men det är förstås nödvändigt att hitta konstruktioner som gör det möjligt att snabbare få jämställda löner. Det krävs lösningar både i form av kollektivavtal som lagstiftning.

Länkar: di.se, dagens arena, di.se, SVT, Arbetet, da.se, Arbetet, Vårdfokus, Publikt, Arbetet, Tidningen Vision

Färre dör på jobbet


Tidningen Arbetet rapporterar att 2012 verkar bli ett historiskt år eftersom att antalet dödsfall på jobbet verkar bli det lägsta uppmätta. Det är onekligen glada nyheter. Annars verkade det ett tag som om trenden skulle ha vänt uppåt igen.

Det handlar om en påtaglig minskning av dödsolyckorna. Hittills i år har Arbetsmiljöverket fått in rapporter om 33 döda i olyckor på arbetsplatserna. Det motsvarar en minskning med 33 % jämfört med samma period 2011 och med 50 % jämfört med 2010.

Som bidragande orsaker till denna positiva utveckling bedöms lågkonjunkturen, riktad tillsyn och kampanjer från fack och arbetsgivarorganisationer vara de viktigaste. Dödsolyckorna har halverats i byggsektorn och bland lantbrukare men har dock ökat inom transportsektorn. Martin Miljeteig, arbetsmiljöombudsman på Transport, tror inte att det är av en slump att transportsektorn märker ut sig i detta avseende. Han ser ett tydligt samband mellan olyckorna och det faktum att nästan vart femte skyddsombud motarbetas av arbetsgivarna. Han säger …

Skyddsombuden är de främsta förebyggarna av olycksfall, särskilt i vår bransch där det finns arbetsgivare som uppmanar till fusk för att klara tidspressen.

Det känns väl inte helt bra att lågkonjunkturen verkar vara en av de viktigaste orsakerna till att döden minskar på arbetsplatserna. Det finns ju därför en oro i att kurvan vänder uppåt igen när tiderna ljusnar på arbetsmarknaden igen. Det gäller ju därför att fortsätta arbeta intensivt med det förebyggande arbetsmiljöarbetet. Fortfarande är det ju många arbetsgivare som inte lägger tid på det systematiska arbetsmiljöarbetet. IF Metall har i en egen undersökning, på 1.186 arbetsplatser under oktober, fått fram ganska skrämmande resultat.

Därför är ju det initiativ som kommit från de 17 fack och arbetsgivarorganisationer inom industriavtalet väldigt bra. De har nämligen skrivit ett brev till arbetsmarknadsminister Hillevi Engström. I brevet konstateras …

… att Sverige varit föregångsland när det gäller god arbetsmiljö och att mycket forskning gjorts inom området genom åren. Det som saknas i dag är någon som samlar all den kunskap som finns spridd på olika universitet och högskolor och inom olika discipliner. Ett centrum som ska bevaka, registrera, sammanställa och vårda all kunskap om arbetsmiljö.

Parterna föreslår inte att en ny myndighet skapas, utan det räcker med att en oberoende forskningsinstitution får ansvaret. Parterna föreslår att det hela finansieras genom att outnyttjat bidrag till företagshälsan omdisponeras till detta ändamål.

Det är bra att både de fackliga som arbetsgivarnas organisationer framför detta önskemål om ett nationellt kunskapscentrum. Frågan är bara hur intresserade den borgerliga regeringen är av att tillmötesgå parternas hovsamt framförda önskan. Bland det första som den borgerliga regering som tillträdde efter valet 2006 gjorde var ju att avveckla Arbetslivsinstitutet.

Den som lever lär väl få se?

Länkar: Arbetet, SVT, Arbetet, Arbetet, Arbetet, TCO-tidningen, Publikt, da.se, Arbetet

%d bloggare gillar detta: