Kommer välfärdssystemen att kollapsa?

Andreas Cervenka har skrivit ett inlägg om betydelsen av att hålla koll på befolkningsutvecklingen och vilka effekter den får på lång sikt. Han påpekar att ingen borde vara förvånad över att allt färre elever ska fylla platserna på gymnasiekolorna. Under den allvarliga ekonomiska krisen i Sverige under det tidiga 1990-talet minskade antalet födslar. Den utvecklingen slår nu i genom. I de krisande medelhavsländerna sker idag samma sak. Allt färre barn föds och det kommer att få effekter på våra välfärdsländer.

Allt färre arbetande ska bidra till allt fler. Andreas säger att politiker i Sverige, Europa och även USA lägger betydligt mer energi på att vinna nästa val än på att fundera kring budgetläget 2040. Avslutningsvis säger han att …

Det vore bra om det blev en ändring på den punkten, eftersom födelsetal till skillnad från mycket annan statistik är svår att prata bort. Inte minst vore det klädsamt om de folkvalda upplyste om den slutsats som många som studerat frågan verkar dra: att ett stort antal länder i väst kommer behöva en massiv arbetskraftsinvandring om inte välfärdsystemen ska kollapsa. Ett faktum som den växande skaran av främlingsfientliga i Europa borde ägna en minut, och kanske lite mer, att fundera över.

Det tål verkligen att fundera över. Många människor räds ju över de kostnader man anser att invandringen för med sig. Men vi kanske inte behöver vara så rädda för det. I en studie gjord vid Örebro universitet visas att invandrare inte blir mer beroende av socialbidrag än infödda svenskar.

Det som är avgörande för denna utveckling är hur snabbt människor kommer i arbete. Med en allt åldrande befolkning borde ju det problemet bli allt lättare att ordna.

Om nyttan med skatter

Ett av de viktigaste inslagen i den av den borgerliga regeringen föreslagna statsbudgeten var ju att föreslå sänkt bolagsskatt från 26 till 22 %. Regeringen hoppas väl att detta ska generera fler arbetstillfällen i Sverige och att göra riket mer attraktivt för stora företag att förlägga verksamhet här (eller åtminstone stanna kvar).

Sverige är ju inte det första landet som sänker bolagsskatten på detta sätt. Det har ju blivit något av ett ”chicken-race” mot botten av detta. Eller som Andreas Cervenka uttrycker det:

Sänker inte vi sänker någon annan, och då riskerar vi att stå där en dag med ekande tomma huvudkontor.

De stora företagen spelar ut regeringarna emot varandra. Sänker inte vi skatten så gör någon annan det. De stora företagen betalar i realiteten allt mindre skatt. I USA är bolagsskatten 35 %, i verkligheten betalar företagen i USA i genomsnitt endast 12 %. Andreas nämner att företagen betalar så mycket skatt som de har lust med, eftersom …

Kryphålen är nästan lika många som antalet skattekonsulter.

Kontentan av allt detta är att staterna får allt mindre skatteintäkter från de stora företagen. Men även om staterna och det runt företagen omgivande samhället är beroende av dessa företag är ju det omvända lika sant.

Om det inte finns pengar till infrastruktur, utbildning eller sjukvård blir det svårjobbat i styrelserummen. Fattigare stater betyder också lägre efterfrågan på företagens produkter, något som blivit smärtsamt uppenbart denna mörka europeiska varselhöst. Kanske är det dags för Barack Obama, Anders Borg och andra att ge de tusen mäktigaste direktörerna i världen varsin fin presentmugg. Diskret prydd med ett klassiskt citat av John F Kennedy som håller än idag: Ask not what your country can do for you, ask what you can do for your country.

Det kanske inte vore så dumt att man inom EU kunde samordna dessa frågor.

Länkar: SvD, SvD

Om att trycka mer pengar

Andreas Cervenka skriver i en krönika om den, tydligen, ökande trenden bland världens länder att vilja sänka värdet på sina valutor. Sverige har ju en stolt historia på detta område. Genom att devalvera vår valuta lyckades vi, åtminstone kort sikt, öka vår export eftersom våra varor, relativt andra länders, blev billigare att köpa. Nackdelen med denna taktik är ju samtidigt att vår import blir dyrare och därmed bidrar till ökad inflation. Numera värderas den svenska kronan varje sekund gentemot andra länders valutor. Den senaste tiden har ju värdet på kronan stigit. Det har gjort att det är trevligare att besöka andra länder men har gjort livet besvärligare för svenska exportföretag.

Man kan dock sänka värdet på sin valuta på andra sätt. Genom att öka penningmängden, eller att hota om att göra detsamma, sjunker ju värdet på den egna valutan. Med tanke på att valutor inte längre har en koppling till ädelmetallen guld kan det vara frestande (framför allt är det enkelt) att öka hastigheten på sedelpressen. Andreas undrar …

… vad händer om alla torpederar sina valutor samtidigt? Exportindustrins segerfester blir lika långvariga som tomtebloss, eftersom det är ett nollsummespel.

…

Hur ska allt detta sluta? Eftersom vi alla är försökskaniner i det största monetära experimentet i mänsklighetens historia är det ärliga svaret att ingen vet. Men vid en snabb genombläddring av katalogen över globala ekonomiska problem är det svårt att komma runt en enkel men kanske lite naiv fråga. Vad tror ni om lite samarbete?

Den ekonomiska ojämlikheten i västvärlden skenar

SvD Näringsliv har idag ett utdrag ur Andreas Cervenkas kommande bok ”Vad är pengar?”. Det synes vara en intressant bok att införskaffa för läsning. I detta utdrag beskrivs hur den ekonomiska eliten har tjänat på omläggningen av penningpolitiken då USA lämnade guldmyntfoten. Västvärldens medelklass har för att hänga med i ”konsumtionsrallyt” skuldsatt sig. De som har förlorat på detta är de, som Andreas uttrycker det ”… med lägre utbildning och snustorra aktiedepåer som tvingats förlita sig på vanligt, högbeskattat lönearbete.” Andreas fortsätter …

Globaliseringen har nämligen inneburit att arbetsmarknaden utsatts för brutal konkurrens samtidigt som teknologiska förändringar och sjukligt höga avkastningskrav pressat fram ständiga rationaliseringar. I både USA och Sverige har allt mer av företagens överskott gått till ägarna och allt mindre till de anställda. Det är inte konstigt att det är direktörer i banker och stora globala företag som kunnat berika sig allra mest under denna period. Det har förenklats av att de tjänstemän som borde representera de breda lagren av ägare, fond- och pensionsförvaltarna, glatt har hållit upp dörren till kassavalven.

Jag kommer att införskaffa denna bok förstås!

Länkar: SvD

Andra som skrivit: Mario Matteoni

Industribloggare: Leine Johansson