Facklig-politisk samverkan

Det är ju knappast obekant att Landsorganisationen, LO, och Socialdemokraterna (S) har nära band till varandra sedan lång tid tillbaka. Länge kunde förbundsavdelningar inom LO välja att kollektivansluta sina medlemmar till (S). Denna möjlighet har partiet valt att själva ta bort. Samverkan har förändrats över tid men har aldrig i grunden ifrågasatts inom LO-förbunden. Jag hörde det själv nyligen på IF Metalls kongress. Kongressen var väldigt tydlig med att samarbetet ska fortsätta.

Däremot vore det dumt att inte lyfta blicken lite granna. Det är tydligt att det inte är självklart bland medlemmar eller ens bland förtroendevalda att behålla kopplingen till ett politiskt parti. Fortfarande är det tydligt bland oss andra att LO och (S) har en gemensam värdegrund. Vilket inte betyder att LO går i partiets ledband. Ibland är vi djupt oeniga. Så måste det vara!

En annan sak är att LO inte längre är den självklara fackliga centralorganisation som media lyssnar till (eller de politiska partierna). LO är heller inte längre den bäst organiserade organisationen. Det har skett ett skifte i den fackliga världen. Idag har TCO-förbunden som ett genomsnitt högre organisationsgrad än LO-förbunden. Strukturomvandlingen har medfört att många klassiska LO-yrken försvinner medan tjänstemannayrken växer. Detta innebär att självförtroendet ökar inom TCO och att de tar för sig mer. De är inte opolitiska – men de är inte självklart kopplade till (S). Eva Nordmark, TCO-ordförande, sade under ett seminarium idag att:

LO:s nära band till Socialdemokraterna är ibland ett hinder för vårt samarbete.

Det är TCO:s ståndpunkt och behöver inte vara LO:s. Martin Klepke säger i dagens LO-tidningen:

Både TCO, LO och Saco måste saluföra sina åsikter inom politiken. Delvis har de valt olika vägar för denna påverkan. Men det är inget skäl till att inte kunna samarbeta runt de arbetsmarknadsfrågor alla organisationer har intresse av.

Jag delar Martins ståndpunkt i detta, men det betyder inte att LO inte borde se över hur vårt facklig-politiska samarbete ser ut. LO-förbunden har en stor utmaning i att höja organisationsgraden på de områden som ligger i arbetsmarknadens frontlinje. Inom service- och bemanningsbranscherna lyckas vi inte organisera de unga. LO-förbunden riskerar att snabbt förgubbas och förgummas om vi inte kan vända denna trend. Lyckas vi inte med det blir LO i alla fall till slut ointressanta för vilket politiskt parti som helst att lyssna till. Det fackliga grundarbetet måste få vara prioritet några år framöver.

Länkar: LO-tidningen, TCO-tidningen