Pessimismen om välfärdens framtida finansiering

För en vecka sedan skrev Sandro Scocco ett tänkvärt inlägg. Det finns från vissa kretsar en uttalad pessimism om möjligheten av att rätt kunna finansiera den framtida välfärden. De äldre blir så många fler och håller sig, dessutom, allt friskare allt längre.

Med tanke på demografiska och andra förändringar drivs en tes om att samhället kommer att ha svårt att solidariskt finansiera framtidens välfärdspolitik. Man driver tesen av att vi själva, genom privata försäkringar och/eller på andra sätt, måste vara beredda att själva betala mer.

Sandro Scocco påpekar att skattekvoten har sjunkit från 51 % av BNP 1999 till idag 44 %. Dessa skattesänkningar om över 200 miljarder kronor har förstås urholkat förmågan att finansiera framtidens välfärd. I den meningen har politiken varit ett aktivt val. Sandro säger vidare att …

För välfärdspessimisterna borde det varit mer logiskt att konstatera att vi inte har råd med skattesänkningar på 200 miljarder om vi inte ska betala mer av vård och omsorg själva. Det vill säga inte alls ödesbestämt, utan ett i högsta grad ett politiskt val.

Den enorma pessimismen avseende välfärdens framtida finansiering från högern framstår allt mer ideologiskt motiverad. Privatiseringarna och de privata försäkringarna är målet och välfärdspessimismen medlet – inte tvärtom.

Sandro resonerar i inlägget över huruvida det finns anledning att vara verkligt pessimistisk kring möjligheterna att finansiera framtidens välfärdsutmaningar. Hans slutsats är att vi inte behöver vara det. Men då måste vi arbeta för att den halva miljon människor som utgör ett ”outnyttjat arbetsutbud” kommer i arbete.

Det gäller, med andra ord, att styra om politiken till full sysselsättning och …

… sluta stirra oss blinda på privatiseringar av offentliga kostnader. Det är bara välfärdspessimisternas sätt att ge notan till de med minst plånbok.

Länkar: SvD, Aftonbladet ledare

Fler som skrivit: Roger Jönsson, Martin Moberg