Pessimismen om välfärdens framtida finansiering

För en vecka sedan skrev Sandro Scocco ett tänkvärt inlägg. Det finns från vissa kretsar en uttalad pessimism om möjligheten av att rätt kunna finansiera den framtida välfärden. De äldre blir så många fler och håller sig, dessutom, allt friskare allt längre.

Med tanke på demografiska och andra förändringar drivs en tes om att samhället kommer att ha svårt att solidariskt finansiera framtidens välfärdspolitik. Man driver tesen av att vi själva, genom privata försäkringar och/eller på andra sätt, måste vara beredda att själva betala mer.

Sandro Scocco påpekar att skattekvoten har sjunkit från 51 % av BNP 1999 till idag 44 %. Dessa skattesänkningar om över 200 miljarder kronor har förstås urholkat förmågan att finansiera framtidens välfärd. I den meningen har politiken varit ett aktivt val. Sandro säger vidare att …

För välfärdspessimisterna borde det varit mer logiskt att konstatera att vi inte har råd med skattesänkningar på 200 miljarder om vi inte ska betala mer av vård och omsorg själva. Det vill säga inte alls ödesbestämt, utan ett i högsta grad ett politiskt val.

Den enorma pessimismen avseende välfärdens framtida finansiering från högern framstår allt mer ideologiskt motiverad. Privatiseringarna och de privata försäkringarna är målet och välfärdspessimismen medlet – inte tvärtom.

Sandro resonerar i inlägget över huruvida det finns anledning att vara verkligt pessimistisk kring möjligheterna att finansiera framtidens välfärdsutmaningar. Hans slutsats är att vi inte behöver vara det. Men då måste vi arbeta för att den halva miljon människor som utgör ett ”outnyttjat arbetsutbud” kommer i arbete.

Det gäller, med andra ord, att styra om politiken till full sysselsättning och …

… sluta stirra oss blinda på privatiseringar av offentliga kostnader. Det är bara välfärdspessimisternas sätt att ge notan till de med minst plånbok.

Länkar: SvD, Aftonbladet ledare

Fler som skrivit: Roger Jönsson, Martin Moberg

Annonser

Om en svagt åtstramande statsbudget

Den senaste tiden har ju den borgerliga regeringens förslag till statsbudget varit det stora debattämnet. Regeringen har ju i sina prognoser angett ett reformutrymme om 23 miljarder kronor för det kommande året och ett ytterligare större under valåret 2014. I debatten har det ju framkommit att det i stort sett endast är regeringen själv som tror på sina siffror. Vad man än anser om denna regeringens optimism så har det ju gjort att oppositionens partier har hamnat i en ovanlig sits.

Tidigare har oppositionen tryggt kunna kritisera regeringen för att bedriva en alldeles för åtstramande ekonomisk politik. Nu kritiserar man densamma för att kanske bedriva politik med pengar som de inte har.

Det är ju intressant att följa politikens växlingar. Det är ju klart att den borgerliga regeringen har ett intresse av att bli återvalda vid riksdagsvalet 2014. Men med tanke att, framför allt, socialdemokraterna har stabiliserat sina opinionssiffror och mer framgångsrikt kritiserat regeringens politik måste ju regeringen reagera. De har tvingats till att presentera en, åtminstone till synes, mer expansiv politik.

Sandro Scocco har för sin del granskat Anders Borgs förslag till budget och finner den betydligt mindre expansiv än vad den ger sken av. Som stöd för denna åsikt har han funnit regeringens egna formuleringar kring den:

Huruvida regeringens politik stimulerar eller stramar åt ekonomin mäts genom det så kallade strukturella sparandet. När det strukturella sparandet går upp stramas ekonomin åt och när det går ned stimuleras ekonomin. Hur ser då regeringen själv på sina ”satsningar”? På sidan 132 i budgetpropositionen står följande: ”Förändringen av det strukturella sparandet har en expansiv effekt 2012, då det försvagas med 0,5 procent av BNP, och en svagt åtstramande effekt 2013, då det stärks med 0,1 procent av BNP.”

Sandro läser vidare att regeringen …

… tror också på stark tillväxt de närmaste två åren (vilket förvisso ingen annan gör). De konstaterar därför att ”Det finns i nuläget inget behov av breda temporära efterfrågestimulerande åtgärder.”

I stället för en expansiv statsbudget har vi som förslag en åtstramande sådan. Den borgerliga regeringen fortsätter i gammal god stil. Jag håller med Sandro som med det följande föreslår en annan sammansättning av förslag:

Enligt alla prognoser, förutom finansdepartementets, är behovet stort av insatser som effektivt bekämpar den höga arbetslösheten redan nästa år. Det är därför förvånande att få argumenterar för motverkande åtgärder. Då är det inte volymen av insatser som är fel, utan sammansättningen. Lejonparten av pengarna går till sänkt bolagsskatt, vilket har en svag effekt på sysselsättningen de närmaste åren. För att bekämpa arbetslösheten i närtid är pengar till kommunerna, utbildning och arbetsmarknadspolitik betydligt effektivare som instrument.

Om nyliberalismens moraliska förfall

Sandro Scocco har skrivit ett inlägg på den socialdemokratiska programkommissionens blogg. Sandro visar att redan i samband med när det gällande partiprogrammet antogs skedde en rad händelser som borde förändrat synen på marknadsliberalismens tro på skattesänkningar, avregleringar och marknadens ofelbarhet. Han pekar på dessa fyra händelser:

1. IT-bubblan
   ”När IT-bubblan sprack var det för många plågsamt uppenbart att marknaden inte var så rationell, utan snarare karakteriserades av en farlig kombination av ”other people’s money”, kortsiktig egennytta för aktörerna själva och flockbeteende.”
2. Kinas medlemskap i WTO
   ”Kinas fulla inträde på världsmarknaden blev i praktiken en katastrof för USA och en tillgång för Europa.”
3. 9/11
   ”… mänskliga rättigheter kom i bakgrunden och övervakning av medborgarna i förgrunden, d.v.s. en mer auktoritär demokratisk stat. Samtidigt skördade Kina med sin auktoritära marknadskapitalism stora framgångar. Tillsammans skapade det en osäkerhet om den sekulära marknadsliberala demokratin verkligen var historiens slut.”
4. Paradigmets moraliska förfall
   ”Med början år 2000 sköljde en våg av företagskandaler över framför allt USA. … Vad som åtföljde alla dessa skandaler var historier om en fantastisk girighet från företagsledningarna när det gällde allt från löner, bonusar, yachter, flygplan och konst till miljonkalas för fruar.”

Sandro menar att de senaste 30 åren då den marknadsliberala vågen dominerat västvärldens politik inte har inneburit några fördelar för människor. Det har inneburit att en högre arbetslöshet har bitit sig fast. Ländernas statsskulder har ökat kraftigt. De problem som en ökad marknadsliberal ekonomi skulle lösa har bara inneburit att gamla tiders problem som ledde fram till 1930-talets djupa ekonomiska kris har återkommit. Sandro säger att …

Ska man tro på IMF:s forskare hänger det också ihop med den förda politiken. De stora inkomstökningarna för kapitalägarna (de rikaste hushållen) har lett till att de haft mer pengar än vad de behövt för till reala investeringar (maskiner/fastigheter). Den rikaste procenten har sedan 80-talet mer än fördubblat sin andel av de totala inkomsterna i många länder, exempelvis i både USA och Sverige, utan att andelen investeringar ökat. Dessa pengar har istället slussats tillbaka till hushåll och stat i form av lån.

Det som har hänt är att medan en liten elit har kunnat berika sig har löntagarna i stället tagit sig en massa lån för att upprätthålla sin konsumtion. Det som har hänt är en kraftig överföring av pengar till de allra rikaste. Den europeiska krisen med dess räddningspaket …

… till finansiella sektorn och neddragningar i offentlig sektor leder till ökade inkomstskillnader, stigande arbetslöshet och låg tillväxt, men skyddar de rikaste hushållen som äger skulderna. Det är alltså en förstärkning av de senaste trettio årens politik som lett oss in i de problem som vi har – färdriktningen består.

Sandro menar att en politik som syftar till minskad arbetslöshet (full sysselsättning) måste innebära att man upprätthåller efterfrågan samtidigt som hushåll och stater kan minska sina skulder. Han menar att det finns en del att lära av hur man löste den ekonomiska krisen på 1930-talet. Då höjde man olika typer av skatter. Dessa skattehöjningar finansierade olika transfereringsystem, investeringar i infrastruktur och offentlig konsumtion. Detta gjorde att hushållens konsumtion kunde öka. Sandro menar att detta innebar att staternas nationalinkomster steg med 90 % de efterkommande 30 åren. Sandro finner stöd av OECD som i december (2011?) efter en rapport konstaterade att lösningen …

… inkluderar möjligheten att höja marginalskatter, en effektivare skatteuppbörd, avskaffande av skatterabatter och en omvärdering av rollen för alla former av skatter på egendom och förmögenheter.

Det känns som om det är dags att stå upp för den ekonomiska politik som socialdemokraterna stod för när man tillträdde 1932. Det går säkert inte att agera på exakt samma sätt som då, men inspiration borde man finna där.