20–29-åringar litar inte på dagens offentliga välfärd

I dagens arena publicerades för några dagar sedan ett debattinlägg med Håkan Svärdman (Folksam) och Kjell Rautio (LO) som undertecknare. De kommenterar tillsammans Folksams rapport ”Välfärdstendens 2012”. Rapporten har denna gång som fokus unga människors (20-29 år) syn och förväntningar på det svenska välfärdssystemet. Den bild som ges i denna, inte särskilt uppmärksammade, intervjuundersökning är ganska negativ. Det verkar som dagens unga har en negativ syn på hur socialförsäkringssystemen kan vara ett stöd för dem i deras kommande liv. Håkan och Kjell skriver …

Bilden som växer fram är både nyansrik och tydlig. Unga vuxnas tillit till dagens välfärd är långt ifrån hundraprocentig. Nästan häften uppger att de känner ganska eller mycket stor oro för att deras föräldrar i framtiden inte får den vård de behöver och 40 procent känner samma grad av oro för att inte kunna försörja sig ifall de blir sjuka, arbetslösa eller skadar sig.

Skillnaden mellan män och kvinnor är påfallande. Gapet mellan könen är störst när det gäller pension. Andelen kvinnor som oroar sig för att pensionen inte ska räcka uppgår till 47 procent medan motsvarande andel bland männen är 27 procent. Hälften av kvinnorna och en tredjedel av männen är oroliga för att inte kunna skaffa sig fast anställning och inte kunna försörja sig vid sjukdom, arbetslöshet och skada. TCO:s medlemmar uppvisar en betydligt högre grad av oro för framtiden än övriga fackliga medlemmar.

Det är tydligt att ungdomarna har påverkats av utvecklingen kring socialförsäkringssystemet. Av rapporten framgår också att ungdomarna tror att den sociala tryggheten kommer att vara ännu sämre än idag. Debattinlägget avslutas förhoppningsfullt (?) med att …

Sveriges fall i välfärdsligan har alltså inte gått dagens unga vuxna obemärkt förbi. Det finns starka skäl att fortsätta det fackliga förnyelsearbetet och sträva efter ökad facklig relevans och lyhördhet. Och ska riksdagspartierna upplevas som ett förtroendeingivande alternativ måste de presentera trovärdiga svar på de frågor som väcker de ungas oro inför framtiden. Först då kan en pallplats i välfärdsligan återigen vara inom räckhåll.

Det är uppenbart att de fackliga organisationerna har stora utmaningar att ta tag i när det gäller att locka de yngre till de fackliga leden. Facken måste bli en tydligare part i att ta till vara de yngres intressen och att förstå vad dessa är. Samtidigt måste det till politiska förändringar. Ungdomar har ju drabbats påtagligt av förändringarna av arbetslöshetsförsäkringen. Det är ju unga människor som har svårast att kvalificeras sig till ersättning i systemet. Det är knappast något att förvåna sig över att ungdomar därmed hyser sådant litet förtroende för trygghetssystemen.

Andra som skrivit: Kjell Rautio