Om energipolitik (kärnkraft)
Igår kväll tittade jag på TV-intervjun med Stefan Löfven i programmet Agenda. Nu ikväll lyssnade jag på intervjun i ”P1 Morgon” med Stefan. Samtidigt med detta gick jag i genom den nyhetsmedia jag har i min RSS-läsare. Det är tydligt att man i rapporterna efter dessa två intervjuer fokuserat på frågan om kärnkraften. I bägge dessa intervjuer fick frågan ganska stor plats av den totala intervjutiden. En majoritet av de artiklar jag sett fokuserar i än högre på frågan om kärnkraften. Det visar tydligt att politikerna sällan sätter rubrikerna eller väljer vilka frågor som borde lyftas fram. Onekligen är den framtida energiförsörjningen viktig. Men knappast att den förtjänar den framträdande plats som journalisterna valt att ge den i den efterföljande rapporteringen.
Stefan har i denna fråga litet svängrum eftersom det finns ett kongressbeslut som säger att kärnkraften på sikt ska avvecklas – om än i en ansvarsfull takt för att inte riskera svensk industris konkurrenskraft och arbetstillfällen. Stefan gör förstås rätt i att göra denna fråga till en del i en större helhet. Det handlar trots allt om tillgången till energi producerad på olika sätt, om energieffektiviseringar och forskning/utveckling av framtida energislag.
De borgerliga partierna är förstås fullt medvetna om den socialdemokratiska positionen i denna fråga. Det innebär att vill man ha en blocköverskridande överenskommelse kring inriktningen av den framtida energiförsörjningen lär de få vara något mer inbjudande än energiministern. Det lär väl visa sig om det blir några blocköverskridande samtal i denna fråga och om riksmedia kan bibehålla intresset för detta.
Länkar: Ekot, SvD, E-K, dn.se, dn.se, Rapport, Rapport, di.se, di.se, di.se, E-K, Ekot, SvD, dn.se, di.se, Journalisten.se, SVT Debatt
Andra som skrivit: Johan Westerholm, Ulf Bjereld, Olas tankar, Martin Moberg, Johan Westerholm, Lena Sommestad, Peter Andersson, Martin Moberg, Johan Westerholm, Tokmoderaten
Industribloggare: Camilla Wedin, Leine Johansson
Publicerat på 13 februari, 2012, i Politiska funderingar och märkt kärnkraft, Stefan Löfvén. Bokmärk permalänken. 2 kommentarer.
Görans tankar och bagateller 
Nu är det dags att sätta den bortre parantesen för Fälldin-oredan i svensk politik!
Med tanke på den begränsade kunskapen vi hade 1980 om möjligheterna att utveckla ny kärnkraft och med hänsyn till den då för tiden nya reaktortypens uppskattade livslängd (c:a 30 år) samt de nedslående resultaten av försöken att utveckla konkurrenskraftig ”alternativ” energi, kan resultatet av folkomröstningen endast tolkas så här:
Att vi inte skulle ha någon fortsatt utbyggnad av kärnkraften med den dåtida reaktortypen utöver de tolv som var i drift eller under utbyggnad. Beslutet att avveckla (fasa ut) kärnkraften avsåg den dåtida reaktortypen. Det ska fullföljas. De reaktorer som tas ur drift ska inte ersättas av nya, som är av huvudsakligen samma konstruktion.
Kärnkraften är inget självändamål. Om det i framtiden skulle uppenbara sig något klart bättre än kärnkraften, ska man självfallet satsa på det i stället. Men detta är under överskådlig tid framöver en rent hypotetisk fråga. Med en reaktortyp, som möljliggör återanvändning av använt kärnbränsle är kärnkraft ett bättre alternativ, t.o.m om det skulle utvecklas någoning som är bättre, sett ur alla andra synvinklar.
Kärnkraften är inget mål i sig, utan ett medel för uppnående av andra mål. Och då handlar det inte bara om sysselsättning, som både är ett mål och ett medel till välfärd. Kärnkraften är också ett medel till renare miljö och bevarandet av immateriella världen, landskapets skönhet. Vi lever inte för att arbeta. Vi arbetar för att leva. Men fritid handlar inte bara om rekreation för att vi ska arbeta, utan om upplevelser.
I miljöpartiets och centerpartiets värld är miljö och natur skiljda storheter. Man är beredd att offra naturen för ”miljöns” skull. Man använder vitryggiga hackspettar som tillhyggen mot motorvägar, men nackar havsörnar för att producera ”grön” el. Man offrar hav och kuster, fält och skogar. Och är beredd att offra de orörda älvarna och älvsträckorna för en synnerligen ineffektiv energiproduktion.
Förutom de ekonomiska målen (sysselsättning och välfärd) finns ett miljömål och ett naturmål. Att minska användningen av kol, olja, naturgas, skiffrar (för oljeproduktion) respektive att befria landskapet från dessa planerade 175 – 200 m höga landskapsförstörare. Det går näppeligen att vinna val med kärnkraft, utan att sätta in kärnkraften i ett större sammahang än de rent ekonomiska.
Vindkraften måste stoppas också för att vindkraften är olönsam även i jämföresle med annan ”alternativ” energi, även om den är mindre lönsam än kärnkraft och traditionell vattenkraft. Det är mer kraft i vågorna på ett stormpiskat hav än i blåsten ovanför vattenytan. Det finns tidvatten och ett fenomen, som kallas seicher. http://www.gvc.gu.se/Geovetaren_f_rklarar/Seicher/ Speciellt kraftiga seicher förekommer i den djupa och långsmala sjön Vättern.
Inte för att jag tror att ”seichkraft” kan konkurrera ut kärnkraften. Men man kan undra om inte den brådstörtade utbyggnaden av vindkraften beror på att passar på att tjäna ihop grova profiter på sin landskapsförstörelse, innan folk blir medvetna om att vindkraft inte är den energiform som har framtiden för sig, ens inom kategorin ”grön” energi.
Sett på mycket lång sikt kommer den konventionella vattenkraften att försvagas på grund av sedimentering, d.v.s i vattnet uppslammade partiklar faller till botten i vattenmagasinen. Det är partiklar som före älvutbyggnaderna sedminterades utanför Norrlandskusten och blev till jordbruksmark genom landhöjningen. En mer effektivt kärnkraft än den vi har för närvarande kan visa sig vara en av de mest uthålliga energikällorna, genom omvandling av all den energi som finns i kärnbränslet.
Ett avsevärt bättre energiutbyte från kärnbränslet än med den nuvarande reaktortypen är önksvärt också ur säkerhetssynpunkt. Ju bättre energiutbyte, desto mindre bränsle behövs i härden och desto mindre risk för farliga härdsmältor. Även med en helhetssyn måste tyngdpunkten i debatter och överläggningar läggas på kärnkraften, som hot och möjlighet. Börja med att fastställa vilken säkerhetsnivå, som ska gälla. Nämligen den högsta! Vi måste dra lärdom av det som hände i Fukushima. Det var inte en kärnkraftolycka som drabbade Japan den 11 mars 2011 kl 14.56.
Så vitt vi vet skadades inte reaktorerna av jordbävningen. Men elförsörjningen till slogs ut både från det yttre elnätet och från verkets egna reaktorer. Nödkyllningen fungerade dock under det mest kritiska skedet tack vare batteridrift. Bassängerna för använt kärnbränsle överhettades på grund av bråte från hoprasade byggnader. Problem som borde ha varit förutsebara. Medan man i Sverige har använt Fukushima som skrämselpropaganda och skyllt dödsoffren för jordbävningen och tsunamin på kärnkraten, har man i andra länder skärpt säkerhetskraven på kärnkraften.
För dyrt, tycket de tyska kraftbolagen. Regeringen gav efter för den kärnkraftfienliga lobbyn och föreslog avveckling av alla reaktorer till 2022. Vad kommer i stället? Jag gissar: Ny kärnkraft. Under Andra världskriget producerades olja ur skiffer som ersättning för importerad olja. Skifferolja, som används både till villolja och flygbensin, producerades i Sverige 1940 – 1960 och är de värsta miljöförstörelsen i vårt lands historia. Energiutbytet var bara 1 %, och den 100 m höga slagghögen är fortfarande glödhet och kommer så att vara i 10.000 år (om jag inte har räknat fle på någon decimal).
Hur fort temperaturen sjunker i ett värmelager, beror på lagrets storlek (förhållandet mellan yta och volym). Så skulle man kunna lagra solvärme till fjärrvärmenät från sommar till vinter.
Ping: Nu bör riksdagen rösta om bättre a-kassa | LO Bloggen