Alla önskar att klimatförändringarna och miljöförstörelsen inte pågick

Kajsa Borgnäs har skrivit ett inlägg i tre delar (1,2 och 3) på den socialdemokratiska partikommissionens blogg.

Det är ett långt och välskrivet inlägg som Kajsa har presterat. Hon har lyckats med att stöka till det i mitt huvud. Första delen av hennes inlägg är en genomgång av den aktuella socialdemokratiska positionen i miljöpolitiken. Hon menar att vi (S) har hamnat i ett läge av visst dålig självinsikt om Sverige och socialdemokratin som ett föregångsland när det gäller miljöpolitik.

Även om det inte är helt lätt att säga exakt hur sambanden ser ut, är det uppenbart att den positiva bild som vi ofta har av oss själva som ett slags miljömässigt ”föregångsland”, knappast hänger ihop med verkligheten längre.

I den andra delen övergår Kajsa till att försöka utveckla den traditionella bild som vi valt att se på hur Sverige utvecklats som ett välfärdsland.

För den socialdemokratiska politiska självbilden innebär detta att idén om att tillväxten är något människan skapat via arbete måste kompletteras med insikten om att tillväxten också skapas av att naturen orkar ge energi (främst olja) och ta emot avfall – vilket den inte längre kan i samma utsträckning som tidigare!

Kajsa utvecklar en tes innebärande att den ekonomiska kris som vi genomgår sedan 2008 måste kompletteras med insikt om att det  ” … är växande brist på naturresurser och stigande priser på energi som satt allt större tryck på världsekonomin …”. Statsvetaren Daniel Lipson har utvecklat ett tankeexperiment hur länder skulle agera i ett sådant läge för att upprätthålla tillväxten. Staterna skulle vidta ett antal åtgärder för att vidmakthålla en ”artificiell”, konsumtionsdriven tillväxt. Kajsa frågar sig …

När efterfrågan och bristen (priserna) på naturresurser och energi nu fortsätter att öka samtidigt som många stater har finansiella problem, huspriserna sjunker, folk reser mindre, inte köper så många nya bilar osv. kommer staterna fortsätta tvingas försöka hitta nya innovativa, ”artificiella” sätt att hålla igång tillväxten på, något som riskerar att leda till ytterligare finansiellt risktagande, skuldsättning, ekonomisk instabilitet, finansiella kriser osv. Att Sverige, på grund av sina ”goda statsfinanser” skulle lyckas ställa sig vid sidan av en sådan europeisk/global utveckling är otroligt. I stället borde just en liten, öppen ekonomi fundera extra mycket på vad detta kan tänkas få för konsekvenser för vårt välstånd och välfärd i framtiden.

I den tredje delen tar Kajsa upp frågan att Socialdemokraterna kan komma att behöva diskutera hur man ska hantera en ”nedväxt” av ekonomin för att världen långsiktigt ska klara av de utmaningar om miljön som vi står inför.

Ungefär som när man tar fram policy på andra politikområden får man då börja med att identifiera de viktigaste principerna först, för att värdera institutionerna (befintliga eller nya) sedan. I detta nya ekonomiska landskap är det viktigt att produktionen fortsätter att ställa om till mer hållbara metoder (varifrån kommer kapital till investeringar om tillväxten sjunker?), att energieffektiviseringar fortgår (hur hindrar man att dessa leder till ökad konsumtion?), att arbetslösheten inte växer (ska arbetstider och arbetsfördelning förändras och vilken inkomst ska människor utan arbete i en ekonomi med lägre tillväxt ha?), att den för naturen skadliga konsumtionen minskar snabbt (med vilka medel åstadkoms detta på ett rättvist sätt?), att handel och transporter förmodligen får sig en rejäl törn (hur skapar man bättre och mer globalt rättvisa handelsförhållanden, samt behåller de positiva sidorna av globaliseringen?), att jämlikheten ökar (hur får man de rika att gå med på det?), samt att demokratin inte åsidosätts (kan människor verkligen demokratiskt ge stöd åt en politik som inte lovar tillväxt?).

Kajsa har producerat ett högeligen läs- och tänkvärt inlägg. Det är värt att avsätta den ändå korta stund det tar att läsa hennes inlägg. Hon tar i frågan om ”tillväxten” som ju är ett politiskt mantra för nästan alla politiska partier. Det är säkert som så att det är en fråga vi behöver vända ut och in på. Det blir knappast enkelt att göra i dagens politiska klimat. Detta blir ju också en fråga som vi heller inte kan spara enbart för den interna debatten i Sverige. Den måste ju också hanteras globalt. Kajsa säger i sin avslutning (och som får tjäna som detta inläggs):

För att skapa ett jämlikt och hållbart samhälle idag, krävs en verkligt modig trolöshet mot tidigare medel. Denna trolöshet innebär att socialdemokratin, om man är intresserad av dessa överlevnadsfrågor, också måste sätta sig in i ett antal nya kunskapsområden, ny teoretisk debatt, hitta nya intellektuella auktoriteter, slakta heliga kor, och över huvud taget våga vara så intellektuellt ödmjuka som miljöfrågan faktiskt kräver. Det är inget lätt jobb, varken tidsmässigt eller känslomässigt.

Länkar: dagens arena

Andra som skrivit: Leine Johansson, Juhani Kulo