Bloggarkiv

Ett facklig-politiskt förhållande


Johan Westerholm diskuterar idag på sin blogg förhållandet mellan LO och Socialdemokraterna. Det är välskrivet och resonerande och leder fram till tesen att de två parterna behöver finna ett mer lösligt förhållande sins emellan. En nyckelpassage i hans inlägg är följande:

Vad vill jag ha sagt? Jag bedömer att om LO skall lyckas reformera sig så måste de ta ett steg ut från partiet och fokusera på medlemmens villkor och behov. Genom att ta ett steg ut kommer partiet behöva skärpa sig för att finna lösningar som inte bara når de särintressen som blir kvar. Partiet måste prestera något för att, Handels i detta fall, ska säga ”OK, sossarna verkar vettiga, vi stödjer dem”. En renare relation vinner alla på.

Jag delar Johans syn att LO och förbunden måste prioritera den rena fackliga verksamheten för att lyckas vända den minskande organisationsgraden. De som väljer att kliva ur facket, alternativt inte blir medlemmar, ser inte nyttan med det fackliga medlemskapet. Fackets kärnverksamhet är fortfarande och kommer att fortsätta vara att bedriva förhandlingar med arbetsgivarna på lokal och central nivå. Då är en hög organisationsgrad med aktiva och engagerade medlemmar nödvändigt. Det är, lindrigt sagt, problematiskt när förbunden som bäst når en organisationsgrad om 50 % av de möjliga medlemmarna. En verklighet framför allt i de större städerna inom vissa förbund.

Det är genom långsiktigt och segt fotarbete som en vändning kan ske. Då behövs välutbildade och väl motiverade arbetskamrater som de huvudsakliga organisatörerna. LO och LO-förbunden måste därför satsa än mer medel på att utbilda de förtroendevalda och medlemmarna. Vändningen kommer inte att ske genom i huvudsak lokala/regionala ombudsmäns försorg. Det är genom att de lokalt aktiva, som med stöd av sina arbetskamrater, driver de fackliga frågorna som potentiella medlemmar kan se den personliga nyttan av medlemskapet.

Kommer då ett högre fokus på de rena fackliga frågorna innebära att LO-förbunden helt släpper det ideologiska perspektivet – bli opolitiska? Förbunden inom LO växte fram under en helt annan tid än idag. I en tid då fackligt aktiva med politiskt stöd kunde bestraffas, bli av med arbetet etc. Det var därför ganska naturligt att de tidiga fackliga organisatörerna också gjorde ett politiskt vägval. En förutsättning för att nå de långsiktiga fackliga målen var att även bedriva en politisk kamp. Många fackliga aktivister var delaktiga i att bilda det socialdemokratiska partiet.

Jag tror på att LO, tillsammans med förbunden, behöver bli bättre på att bedriva opinionsbildning och att väcka nya idéer. Men det är uppenbart att i ett läge där tjänstemännens organisationer inom TCO har en högre genomsnittlig organisationsgrad och fler medlemmar än LO:s är det fara å färde (för LO). Unionen är snart ett större förbund än LO:s största förbund Kommunal. Det är klart att TCO då vill ta större plats i opinionsbildningen och som den naturliga fackliga rösten att vända sig till. Det är uppenbart att tjänstemännens opolitiska framtoning i dagens opinions- och politiska läge är en fördel för dem framför LO:s tydliga koppling till (S). TCO är dessutom väldigt duktiga på att presentera undersökningar för opinionen.

Det låter sig lätt sägas att (S) och LO borde ha ett lösligare förhållande men i praktiken är det svårare att genomföra. Fortfarande lever känslan inom LO och förbunden att ”vi bildada partiet!”. Samtidigt är det sant att bland yngre fackliga medlemmar är ingenting lika självklart som det (kanske) har varit. Jag tror inte att parterna kommer att skilja sig i det nära perspektivet. Men det är uppenbart att man behöver fundera över sitt förhållande.

Länkar: Johan Westerholm, Martin Moberg, Martin Ezpeleta

%d bloggare gillar detta: