Bloggarkiv

Fas 3 – ett misslyckande!


Igår kväll såg jag ett inslag av SVT:s Östnytt. I inslaget berättas om hur många av de långtidsarbetslösa som hamnat i Fas 3 (sysselsättningsfasen) faktiskt inte har fått det stöd som lagstiftningen säger att de haft rätt till.

Lagen är tydlig. De långtidsarbetslösa ska få allt tänkbart stöd. Man ska få arbetspraktik, arbetsträning och förstärkt arbetsträning. Alla möjligheter ska vara uttömda innan man hamnar i sysselsättningsfasen, det som tidigare hette Fas 3. 
Men så fungerar det inte i praktiken.

Var tredje arbetslös som hamnar i den tredje fasen av jobb- och utvecklingsgarantin har gått i genom de två första utan att erbjudas det stöd som de har rätt till. Resultaten kommer från en studie från IFAUAnders Forslund, säger i inslaget att …

… det betyder i sin tur att alltför många tenderar att hamna i Fas 3. Jag har svårt att se det som något annat än ett misslyckande.

Ja, visst är det så. Jobb- och utvecklingsgarantins olika faser har tillkommit i all hast när den borgerliga regeringens arbetsmarknadspolitik inte gav de resultat som man hoppades(?) att den skulle ge. De andra och tredje faserna är provisorium som i all hast togs fram för att man skulle kunna försvara att arbetslösa skulle kunna få någon slags ekonomisk ersättning efter att ha blivit utförsäkrade från arbetslöshetsförsäkringen.

Jobb- och utvecklingsgarantins andra och tredje faser har blivit ett sätt att parkera långvarigt arbetslösa i, en till namnet, arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Åtgärderna är totalt misslyckade – de långtidsarbetslösa blir allt fler.

Ansvaret för denna utveckling äger den borgerliga regeringen – ingen annan!

Ulf Kristersson har en utmaning


Ökande sjuktal

Inför valrörelsen 2006 formulerade de borgerliga partierna tesen om att minska utanförskapet. Budskapet handlade om att minska antalet människor som fastnat i arbetslöshet, långvarig sjukskrivning och annat som definierades som ”utanförskap”. De lyckades få ut budskapet om att socialdemokratiska regeringar inte lyckats med vad de föresatt sig. Det behövdes, kort sagt, ett skifte i Rosenbad.

Den borgerliga regering som tillträdde efter de allmänna valen 2006 drev en nästan ursinning reformiver. De reformer man sjösatte skulle stimulera fler människor till arbete. Man genomförde de första jobbskatteavdragen, arbetslöshetsförsäkringen och tillika sjukförsäkringen reformerades. Utanförskapet, hoppades regeringen, skulle snabbt minska. Arbetslösheten skulle minska, människor skulle snabbare bli friskare och komma tillbaka till arbete …

Problemet med den borgerliga reformivern var bara den att sjuktalen redan hade börjat minska. De verktyg de tog fram synes inte ha haft någon större inverkan på de långvarigt sjuka. De är, i bästa fall, kvar i systemet. Många andra har blivit utförsäkrade och befinner sig i Arbetsförmedlingens olika system, många andra lever på försörjningsstöd.

SVT visar nu att sjuktalen åter har börjat öka och befinner sig på en nivå högre än när den borgerliga regeringen formulerade idén om utanförskapet. Det verkar tydligen vara psykisk ohälsa som leder till att människor sjukskriver sig i allt högre grad. Socialförsäkringsministern säger sig vara bekymrad. Han säger att …

Vi har gett Försäkringskassan i uppdrag att analysera orsakerna till utvecklingen. Ökningen av korttidssjukfrånvaron är bekymmersam. Det finns alltid en risk att det smittar av sig på långtidssjukfrånvaron.

Jag har ingen annan åsikt än att utvecklingen är bekymmerssam. Det är verkligen oroande att allt fler människor blir så pass sjuka att de måste stanna hemma från sitt arbete. Det är verkligen viktigt att finna en förklaring. Kanske är en anledning den som Torun Carrfors skriver om i sin krönika i Arbetet. Torun skriver att …

Jag undrar om någon räknat på vad de osäkra anställningarna kostar. Läser rapporter om att personer med otrygga jobb mår sämre. I högre utsträckning drabbas vi av stressrelaterade sjukdomar som sömnsvårigheter, magsår och depressioner. Jag ser hur antalet unga med osäkra anställningar och unga med psykisk ohälsa båda ökar i stadig takt. Funderar på hur länge det här samhället tycker att det är ett pris värt att betala.

Ulf Kristersson står måhända inför en oväntad utmaning. Det var väl inte detta som den borgerliga politiken skulle leda till, Krister? Det kanske krävs andra åtgärder än att sänka skatten för de som arbetar och att strama åt verkligheten för sjuka och arbetslösa? Vad tror du, Krister?

Länkar: SVT, Arbetet

Ökade drivkrafter för arbete?


Ökade klyftor – we like!

Från första dagen som den borgerliga alliansen tillträdde regeringsmakten har man predikat mantrat om ökade drivkrafter för arbete. Principen innebär att inkomster av arbete ska vara mer värt än inkomster från socialförsäkringssystemet  (och/eller liknande).

De borgerliga partierna är nästan religiöst övertygade om att denna kombination av morot och piska långsiktigt är den enda vägen bort från arbetslöshet och ”bidragsberoende”.

Det är därför som den borgerliga regeringen nu vill genomföra ett femte jobbskatteavdrag (möjligen med förhoppningen att detta ska vara en valvinnare bland ekonomiskt starkare grupper). För varje nytt jobbskatteavdrag ökar nu skillnaderna i vad man betalar i skatt mellan de som arbetar och de som är föräldralediga, sjuka och arbetslösa. Ekot har i en artikel räknat på dessa ökade skillander.

I artikeln frågar man sig varför just föräldralösa ska drabbas av ökad skatt när man är ledig från arbetet för att vara hemma med sitt/sina barn. Det är ju personer som annars arbetar och ju borde förtjäna att betala lägre skatt verkar journalisten tänka.

Det vore rimligare att fråga varför det är rimligt att just sjuka, arbetslösa och föräldralediga ska betala högre skatt än övriga skattekollektiv. De borgerliga partiernas verklighetssyn verkar utgå ifrån att arbetslösa, föräldralediga och sjuka är simulanter och lata individer som egentligen inte vill arbeta.

Men regeringen hur ju ett problem. För varje ytterligare genomfört jobbskatteavdrag med därmed ökade skillnader i skattebetalning mellan arbetande och ”icke arbetande” borde ju arbetslösheten ha minskat i en väldig fart. Men de långvarigt arbetslösa blir allt fler, de långvarigt sjukskrivna blir inte färre och människor fortsätter (tack och lov) att skapa barn. Det är tydligt att regeringens teorier bygger på, i bästa fall, ålderdomliga tankar om människor.

De sade sig vilja få ner arbetslösheten och ”utanförskapet”. De har skändligen misslyckats med sin politik.

Länkar: Ekot, Ekot, SVT, SVT, dn.se, dagens arena, dagens arena, da.se

Andra som skrivit: Monica Green, Alliansfritt Sverige, Monica Green, Alliansfritt Sverige, Badlands Hyena, Martin Moberg, Roger Jönsson,

Om att stimulera kunskap snarare än lågkvalificerade jobb


Vägen framåt stimulerar kunskap

Magnus Hedberg, samhällspolitisk chef Jusek, har skrivit ett angeläget inlägg om den borgerliga regeringens arbetsmarknadspolitik. Regeringspartierna drivs ju av ambitionen att skapa en större andel av arbetstillfällen som kräver lägre formella kvalifikationer.

Därför har man stramat åt villkoren för arbetslöshetsförsäkringen. Anledningen att inte höja taket för den högsta ersättning en arbetslös kan få är ju för att hålla tillbaka löneutvecklingen i vissa branscher.

Genom att subventionera hushållsnära tjänster och restaurangpriser hoppas regeringspartierna att dessa branscher ska skapa nya arbetstillfällen. Genom subventionerna markerar man även att löneläget i dessa branscher egentligen är för höga. Därmed har politiken angett värde för dessa tjänster som inte motsvaras av verkliga kostnader för att producera dem. Långsiktigt ska förstås lönerna i dessa branscher hållas tillbaka.

Det är en rejäl omsvängning av arbetsmarknadspolitiken som den borgerliga regeringen står för. Magnus menar att …

DE främsta problemen på arbetsmarknaden är inte för få jobb med låga utbildningskrav. Det är snarare att det finns för få jobb för dem med längre utbildning. Det visar inte minst den forskningsrapport till Socialförsäkringsutredningen som presenterade i våras. I den framgår att lågkvalificerade jobb ofta utförs av individer med högre utbildning.

Hela 46 procent bland infödda svenskar, och 52 procent av invandrade svenskar, har i dag jobb som kräver lägre kvalifikationer än deras utbildningsnivå. Omkring hälften av alla anställda är därmed överutbildade i förhållande till vad arbetet kräver. Den dystra slutsatsen är att personer med längre utbildning konkurrerar ut lågutbildade från arbeten som de senare klarar.

Jusek vill snarare se en politik som stimulerar framväxten av arbeten som kräver högre kvalifikationer och högre löner. Magnus vill att arbetsmarknadspolitiken mer ska handla om en satsning på kvalificerade arbeten och en förbättrad matchning.

Den borgerliga regeringens arbetsmarknadspolitik präglas av pessimism och missförtroende för människors inneboende kraft och möjlighet att utvecklas. Därför ser de ingen nytta i att verka för att alla elever ska få en kvalificerad utbildning. För en del elever ska det räcka med en kortare ”praktiskt” inriktad utbildning.

Regeringen har inget emot att en större andel av arbetskraften fastnar i det utanförskap som de med sådan emfas argumenterade för att deras politik skulle utrota.

Länkar: Folkbladet, SvD

Andra som skrivit: Martin Moberg, Johan Westerholm, Martin Moberg, Johan Westerholm

Om att förhindra det sociala kriget


Drygt 20.000 unga mellan 16 och 29 lever i samhällets ytterkant.

För några dagar sedan skrevs det i media om en rapport som Arbetsförmedlingen publicerat. Myndigheten har konstaterat att en stor andel unga människor mellan 16 och 29 års ålder helt står utanför de sociala trygghetssystemen. De vare sig jobbar eller studerar, struntar i att skriva in sig på Arbetsförmedlingen eller att kontakta kommunen.

Denna grupp om ca 20.000 ungdomar är en del av omkring 77.000 unga människor som inte arbetat eller studerat på tre år. Marwin Nilsson, analytiker vid Arbetsförmedlingen, säger att …

Det här är unga som tidigt i livet varit länge utanför arbete och studier. Det är en grupp man inte har diskuterat tidigare. De befinner sig i samhällets ytterkant och riskerar att permanent hamna utanför arbetslivet.

Problemet är tyvärr inte nytt. Jag minns från den tid jag deltog i en kommunal nämnd i Eskilstuna att det fanns en grupp unga som försvunnit ur statistiken. Eskilstuna kommun försökte identifiera denna grupp av unga människor. De siffror som Arbetsförmedlingen presenterar är förstås oroväckande. Marwin Nilsson, säger dock ödesmättat att …

Jag är rädd för att det är ett växande problem, jag ser ju nu hur kompetenskraven på arbestmarknaden skruvas upp, samtidigt som många ungdomar inte klarar sin gymnasieutbildning. Många av dem hamnar ju i den här gruppen som befinner sig utanför arbetsmarknaden. Över tid är jag rädd för att den här gruppen kommer att öka.

Det är tydligt att det krävs satsningar inom skolan för att fånga upp denna grupp av unga människor. Även om socialdemokraterna, med viss rätt, kan hävda att utvecklingen har gått åt fel håll med borgerlig politik är jag rädd att utvecklingen har pågått sedan före regeringsskiftet 2006. Men det finns en tydlig skillnad idag mellan den borgerliga regeringen och socialdemokraterna i synen på att motverka utvecklingen.

Socialdemokraterna vill genom hårdare satsningar på skolan och utbildning förbereda de unga för det arbetsliv som växer fram. Synen, grundad på dagens verklighet, är att det krävs fullständiga betyg för att öka sina chanser till en anställning.

Den borgerliga regeringen vill i motsats till (S) öka antalet arbetstillfällen som kräver lägre formell kompetens. Vägen dit går genom åtstramade regler i arbetslöshetsförsäkringen och ökad låglönekonkurrens i de aktuella branscherna. Regeringen signalerar även det berömvärda i att erbjuda kortare gymnasieutbildning för förment ”skoltrötta” elever för att stödja den önskvärda utvecklingen.

Jag delar dagens socialdemokratiska syn på hur man kan minska arbetslösheten bland unga människor. Utbildning är en central del i den politiken. Det handlar om en tro på att politik kan innebära positiv förändring av samhället.

Länkar: dn.se, Ekot, SvD, SVT, di.se, Publikt

Andra som skrivit: Ylva Johansson, Alliansfritt Sverige

Om ungdomars utanförskap


Såsom brukligt är satt jag i morse i möte med mina kollegor inom IF Metall Mälardalen och IF Metall Västra Mälardalen. Vi träffas varannan fredag morgon per videokonferens för att dryfta vår verksamhet och arbetsuppgifter. Under mötet berättade kollega Olle Winkler om ett sammanträde han deltagit i. Vid det sammanträdet fick han veta att det i Västerås finns sju ungdomar under 25 års ålder som efter lång arbetslöshet hamnat i FAS3-verksamhet. De har på kort tid gått från att vara inga alls till dessa sju ungdomar. Det handlar kanske inte om särskilt många personer men det vittnar ändå om det fundamentala misslyckande som den borgerliga regeringens arbetsmarknadspolitik inneburit.

Ibland är det konstigt hur sådana händelser sedan bekräftas på annat sätt. Socialdemokraterna har låtit Riksdagens utredningstjänst granska hur det långvariga utanförskapet bland ungdomar i åldern 20-24 år utvecklats. Det visar sig att …

De unga i långvarigt utanförskap har ökat snabbt under den borgerliga regeringen. Under åren 2006-2010 har gruppen ökat med 51 procent, från 59600 till 90200 personer. Även andelen av samtliga ungdomar i åldern 20-24 år som lever i långvarigt utanförskap har ökat kraftigt, från 11 till 15 procent.

Vi må tvista om hur arbetslösheten ska mätas men regeringen kan inte komma undan att de ungdomsgrupper som har det svårast att finna arbete är de som saknar fullständiga avgångsbetyg från gymnasiet. Lägger vi till den bild som Skolinspektionens årsrapport visar borde skolans betydelse för ungdomsarbetslösheten växa. Riktade insatser för att stödja de som har det svårast i den svenska skolan synes vara den bästa metoden att göra unga människor anställningsbara. Det handlar inte om att alla unga måste genomgå högre studier på högskola/universitet. Men man ska heller inte, som utbildningsministern önskar, lägga sig på rygg och cyniskt konstatera att ”skoltrötta” ungdomar ska slippa tre-åriga utbildningar på gymnasiet.

Den borgerliga regeringens arbetsmarknadspolitik är vare sig mer eller mindre ett fatalt misslyckande!

Andra som skrivit: Markus Mattila, Martin Moberg, Martin Moberg, Kent Persson, Peter Andersson, Olas tankar

Industribloggare: Leine Johansson

(M)edveten politik


I fredags publicerade dagens arena ett inlägg från Kjell Rautio. Inlägget berörde i skenet av en nyutgiven rapport från Svenskt Näringsliv effekterna av den borgerliga regeringens ”välfärdspolitiska experimentpolitik” (som Kjell uttrycker det). Kjell beskriver hur mängder av människor har slagits ut från sjukförsäkring och arbetslöshetsförsäkring. De har hamnat i ett ”utanförskap” där andra försörjer dem. Han kritiserar i sitt inlägg hur Svenskt Näringsliv tolkar det faktum att 140.000 människor i arbetsför ålder står helt utan registrerad inkomst. Kjell säger avslutningsvis i sitt inlägg att …

Det brukar ju sägas att Minervas uggla (kunskapens symbol) bara lyfter i skymningen. Och just nu skymmer det onekligen en hel del i den nyliberala idéverkstan. De siffror som Svenskt Näringslivs rapport bygger på belyser med önskvärd tydlighet effekterna av de senaste årens välfärdspolitiska experimentpolitik. Vanmakten och fattigdomen växer. Risktagandet och det sociala ansvaret privatiseras. Vi är på väg tillbaks till ett samhälle där familjens tillgångar avgör vilket socialt skydd du kan räkna med. Och detta är faktiskt inte någon tillfällighet, utan effekten av en (m)edveten politik.

Stefan Fölster svarar på lördagen som representant för Svenskt Näringsliv. Stefan ger Kjell rött ljus i ett ganska kort inlägg där han egentligen inte bemöter Kjells frågeställningar med annat än att han säger att SCB inte har gjort någon liknande sammanställning förut. Idag, söndag, kommer Kjell med ett genmäle.

Det är klart att det är besvärligt för den borgerliga regeringen och dess stödjetrupper att den politik som alliansen gick fram med har gett sådant klent resultat. Man vrider och vänder på sig som en hal ål i syfte att komma med mer eller mindre sannolika förklaringar.

Ingen vill sitta med Svarte Petter


Roger Mörtvik och Göran Zettergren, bägge företrädande TCO, är idag publicerade med ett bra inlägg på DN Debatt. De kritiserar dagens ordning där vare sig regering eller Riksbank har ett uttalat ansvar för att främja jobbutveckling. I ett läge där Sverige är på väg in i ett läge med mörka moln över arbetsmarknaden väljer regeringen att strama åt ekonomin medan Riksbanken för en penningpolitik i syfte att minimera inflation.

I ett läge där politiken borde försöka undvika en förvärrad kris ser vi i stället ett Svarte Petter-spel mellan regering och riksbank där jobben är insatsen. Det visar sig tydligt när man läser Finansdepartementets konjunkturbedömning och Riksbankens bedömning av styrräntan nästa år parallellt. Anders Borgs bedömning utgår från att Riksbanken sänker styrräntan nästa år. Riksbanken däremot bedömer att reporäntan tvärtom behöver höjas nästa år för att hålla inflationstrycket i schack.

De menar att Sverige borde göra som USA genom att riksdag och regering slår fast att Riksbanken både ska värna prisstabilitet och sysselsättning. De säger avslutningsvis att …

Regeringens strama budget i kombination med en riksbank utan sysselsättningspolitisk agenda riskerar nu att elda på den strukturella arbetslösheten och öka utanförskapet.

%d bloggare gillar detta: