Bloggarkiv

Välfärdsförsäkringarna har urholkats


I fredags presenterade myndigheten ”Inspektionen för socialförsäkringen” en ny rapport – Utvecklingen av socialförsäkringsförmåner sedan 1990-talet. Rapporten visar, kortfattat, att …

… Utvecklingen under de senaste 20 åren innebär dock att det svenska socialförsäkringssystemet successivt har glidit från en inkomstbortfallsförsäkring mot ett grundtrygghetssystem. Det beror på att flera av socialförsäkringsförmånerna inte har följt pris- eller löneförändringar efter den ekonomiska krisen på 1990-talet.

Den gängse politiska inriktningen har blivit att strama åt villkoren i de olika socialförsäkringssystemen. De har inte värdesäkrats med den löneutveckling som skett. Den borgerliga regeringen har som en del av arbetslinjen gjort dygd av att urholka värdet av förmånerna i, framför allt, sjukförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen. Rapportförfattarna konstaterar att ett grundtrygghetssystem har etablerats i och med utvecklingen av arbetslöshetsförsäkringen. En liten andel av de arbetslösa erhåller en ersättning som motsvarar 80 % av tidigare inkomst.

Denna utveckling skapar långsiktigt stora problem för den samhällssolidaritet som varit grunden för det svenska skattesystemet. Sverige har onekligen valt en väg med ett högre skattetryck än många andra jämförbara länder. En viktig grund till detta är att stora delar av befokningen känt att detta system skapat ekonomisk trygghet till alla vid sjukdom eller arbetslöshet.

Socialförsäkringssystemet har byggt på principen om inkomstbortfall. Vid sjukdom och ofrivillig arbetslöshet har de flesta kunnat lita till att den ersättning man fått haft en koppling till tidigare inkomst. Detta har gjort det mindre dramatiskt att drabbas av sjukdom eller arbetslöshet. Som sjuk eller arbetslös har man kunnat bibehålla en rimlig ekonomisk standard.

Utvecklingen har under 2000-talet inneburit att socialförsäkringens förmåner har urholkats. Allt fler personer skaffar sig kompletterande försäkringar. Idag omfattas en majoritet av fackliga medlemmar av inkomstförsäkring som kompletterar ersättningen från arbetslöshetsförsäkringen. Stora grupper har dock inte den möjligheten. Eftersom arbetslösheten i berörda branscher är högre blir en sådan försäkring allt för dyr att teckna. Allt fler människor omfattas av privata sjukförsäkringar vars syfte är att snabbare få ta till av adekvat sjukvård.

I ett debattinlägg av Eva Nordmark, ordförande TCO, påpekas just risken för att legitimiteten av socialförsäkringssystemet riskeras med dagens utveckling. Eva skriver att …

Medelklassens vilja att finansiera den generella välfärden kommer att svikta. Det leder i sin tur till mer av privata lösningar och ytterligare ojämlikhet i vårt land. Det är få som önskar sig det.

Jag delar i hög grad de farhågor om utvecklingen som Eva Nordmark skriver om. Det svenska socialförsäkringssystemet har starkt bidragit till att göra Sverige till ett bra land att leva i. Det har gjort det möjligt att gemensamt finansiera allmänna nyttigheter. Det har bidragit till att underlätta omvandlingen av den svenska arbetsmarknaden. Genom en kombination av värdesäkrad ersättning från arbetslöshetsförsäkringen och en aktiv arbetsmarknadspolitik har människor snabbare kunnat byta bransch vid arbetslöshet.

Det finns därför stora behov av politiska reformer innebärande att socialförsäkringarna värdesäkras och åter kan bli de omställningsförsäkringar som de är menade att vara.

Länkar: DN Debatt, dagens arena, di.se, SVT, SvD, dagens arena, Arbetet, Kollega, Arbetet

Fler som skrivit: Martin Moberg, Martin Moberg, Kjell Rautio

Om framtidens sociala försäkringar


Studieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS) presenterade igår en rapport som förordar att dagens socialförsäkringar (i första hand sjukförsäkringen) lyfts ut ur statsbudgeten. Vidare föreslår man en ökad försäkringsmässighet med ökad koppling mellan premier och förmåner. Vad jag förstår vill de att man ska pröva försäkringslösningar på fler områden.

Det har tidigare diskuterats att lyfta ut sjukförsäkringen från statskassan och låta arbetsmarknadens parter lösa frågan. Även tidigare socialdemokratisk regering har haft frågan uppe.

Dagens socialförsäkringssystem har växt fram under en lång följd av år. Det har till stora delar växt fram i en form av trepartssamarbete mellan arbetsmarknadens parter och staten. Arbetsmarknadens parter har i förhandlingar identifierat ett löneutrymme som man valt att avstå ifrån. Detta utrymme har lagstiftarna använt för reformering av socialförsäkringarna.

På det sättet har löntagarna historiskt avstått från löneökningar till förmån för bättre villkor i socialförsäkringarna. Arbetsgivarna har i sin tur betalat in premierna till staten. På så sätt har man skapat ett administrativt effektivt och förhållandevis billigt socialförsäkringssystem.

I och med denna historiska koppling mellan hur premierna har utvecklats är det ingen lätt uppgift att förändra systemet. Det finns bland näringslivets organisationer en uppfattning att systemet ska avskaffas. Arbetsgivarna ska befrias från premierna (utan att kompensera de anställda antar jag).

Olika regeringar har i närtid gjort justeringar av premierna för socialförsäkringarna och i något fall avskaffat någon försäkring och/eller genomfört regelförändringar. De totala premierna har sjunkit något från när de var som högst. Detta har finansierats genom att regelverken har gjorts mindre förmånliga. Löntagarna har inte kompenserats för de förändringar som genomförts.

Det var meningen att premierna skulle finansiera förmånerna i socialförsäkringssystemet. Premierna lades i olika fonder kopplade till de enskilda socialförsäkringarna. Genom, huvudsakligen, den borgerliga regeringens regelförändringar går socialförsäkringssystemet med stora överskott. Överskottet motsvarar i stort kostnaden för de fem jobbskatteavdragen. Kopplingen mellan premiernas storlek och förmånerna har kastats över ända.

Fördelen med dagens socialförsäkringssystem är att man fördelar risker över olika branscher. Alla betalar samma premie till socialförsäkringarna. Med ökad försäkringsmässighet där man kopplar risken ihop med premien och förmånen kommer vissa branscher att få betala en högre kostnad än de med en mindre risk för, exempelvis, sjukdom. Det i sin tur påverkar nivån på det tillgängliga löneökningsutrymmet.

Men det är klart att det är viktigt att föra en diskussion kring socialförsäkringssystemets konstruktion och finansiering. Det är uppbyggt i en tid när industrisamhället var starkare än idag. Industrins arbetsgivare kunde lättare rationalisera tillverkningen för att bära kostnaderna i systemet. Det är förstås svårare i personalintensiva branscher.

Men eftersom det kollektiva minnet ibland är kort finns en risk att arbetstagarna kommer att få betala två gånger för att få behålla de förmåner de historiskt avstått löneökningar för.

Länkar: DN DebattSvD, SVT, dn.se, Arbetet

Fler som skrivit: Håkan Svärdman, Mikael Dubois

Högre löner och högre inflation


Den kände nationalekonomen från USA, Paul Krugman, har varit på besök i Sverige. Han har gjort sig känd som kritisk till den idag rådande finanspolitiska utvecklingen i de utvecklade länderna. När han svarade på frågor om den svenska utvecklingen framförde han viss kritik emot hur politiken förs.

Rent allmänt anser han att det behövs en mer expansiv politik för att vända den ekonomiska utvecklingen. Inflationsmålet bör vara satt till fyra procent i stället för den låginflationspolitik som förs idag. Han menar att en högre ”inflation skapar de negativa reala räntor som ekonomin behöver för att uppnå full sysselsättning. Målet är att pengar inte ska sparas utan konsumeras och investeras så att fler jobb skapas.”

Detta åstadkoms bland annat genom högre löner. Han säger att ”Det vore bättre om tyska löner steg än att spanska löner sänks”.

Paul framför kritik emot den svenska regeringens arbetslinje med sänkta skatter för arbetande och urholkade ersättningar i socialförsäkringssystemen. Han säger att …

Om man vill stimulera ekonomin är det bra med skattesänkningar och ökade utgifter. Men att sänka skatterna och samtidigt hålla ersättningsnivåer i välfärden oförändrade är dåligt.

Ta ersättningen vid arbetslöshet, en arbetslös människa har snäva marginaler och spenderar allt, ges pengarna i stället till någon med ett jobb är risken att de sparas.

Det vore därför bättre att se till att höja ersättningarna i socialförsäkringarna. Både för att de som är beroende av dessa ersättningar får en rimligare levnadsnivå men även för att åstadkomma bättre fart i den svenska ekonomin. Agneta Berge utvecklar detta i en kommentar.

Den borgerliga regeringen har nått vägs ände med sin politik. Den har vare sig minskat arbetslösheten eller minskat det ”utanförskap” de sade sig vilja bekämpa.

Länkar: SvD, Politism, Arbetet

Fler som skrivit: Storstad, Martin Moberg

Borgerlig skrämselpropaganda


I ett debattinlägg i Dagens Industri skrev socialförsäkringsministern och arbetsmarknadsministern att …

Höjda skatter för att finansiera höjda ersättningar kommer att leda till att långtidssjukskrivningarna ökar igen eftersom det blir mindre attraktivt att arbeta. Tar man dessutom bort tidsgränser i sjukförsäkringen är riskbilden mycket stor. Fler kan då fortsätta vara sjukskrivna år efter år utan att någon grundlig utredning av arbetsförmågan görs. Precis som det var före sjukförsäkringsreformen.

De påstår detta som om det vore en allmänt accepterad sanning. Problemet för de bådas resonemang är ju att det enbart är ett påstående – vare sig mer, vare sig mindre. De påstår vidare att med ett regeringsskifte så kommer sjukskrivna kunna vara det år efter år efter år …

Att sjuktalen (de långa sjukskrivningarna) hade börjat minska flera år innan det blev regeringsskifte 2006 väljer de att bortse ifrån. De väljer vidare att bortse ifrån att med deras system så har sjukskrivna hamnat hos kommunernas försörjningsstödskontor och i arbetsförmedlingens program för långvarigt arbetslösa och som varande långt från ett arbete. De väljer dessutom att bortse ifrån att redan nu är det allt färre sökande som nekas sjukersättning.

Den borgerliga regeringen har inte lyckats med det som var (och fortfarande är) det stora problemet med sjukförsäkringen. Det finns ingen fungerande rehabilitering för de långvarigt sjukskrivna. Det fanns sådant en gång i tiden. Men det systemet försvann i samband med den djupa krisen i det tidiga 1990-talet. Kommunerna och landstingen avvecklade sådant när de tvingades att spara i sina budgetar.

Den borgerliga regeringen har inte lyckats med vad de sade sig vilja åstadkomma. I debattinlägget sprider de endast snömos.

Länkar: di.se, dn.se

Andra som skrivit: Kjell Rautio, Kjell Rautio

Även moderater är missnöjda


Det verkar som om allt fler personer har blivit missnöjda med socialförsäkringssystemet. Enligt SOM-institutets aktuella rapport ökar missnöjet även bland moderata sympatisörer. Maria Oskarson, docent i statsvetenskap vid SOM-institutet, säger att …

Mellan 2004 och 2008 var det ett övervägande mönster att folk blev mer nöjda. Men mellan 2008 och 2012 har missnöjet ökat markant.

Maria säger vidare att man märker en allt större politisering av frågan. Människor som anser sig stå till vänster på den politiska skalan har varit missnöjda med socialförsäkringarna. Det är i sig en nyhet. Jag kan misstänka att detta har att göra med de förändringar som den borgerliga regeringen har genomfört. Men, jämfört med resultaten 2008, så ökar missnöjet även bland sympatisörer till moderaterna. Maria säger till SVT att …

2008 var det mer balans mellan andelen nöjda och missnöjda men nu ser vi även bland moderata sympatisörer betydligt fler missnöjda än nöjda med socialförsäkringarna.

Vi har haft väldigt stora policyförändringar i alla tre systemen och det är väl kanske inte entydigt så att det har funnits stöd hos svenska folket eller ens bland moderata sympatisörer.

Det är uppenbart att de borgerliga partierna med sin retorik lyckades fånga upp ett allmänt missnöje med socialförsäkringssystemen. Man lyckades vinna majoritet för sina tankar att finansiera skattesänkningar genom, bland annat, hårdare villkor i försäkringssystemen. Med den allt mer kritiska bevakningen och rapporteringen kring det svenska välfärdssystemet verkar opinionen nu svänga.

Väljarna har upptäckt att allt mer av den borgerliga regeringspolitiken skändligen har misslyckats. De enda kort de har kvar att spela ut är ett femte jobbskatteavdrag och mantrat om ordning och reda i de offentliga finanserna. Frågan är om dessa frågor räcker för att vinna valet 2014.

Fler som skrivit: Johan Westerholm, Peter Högberg, Martin Moberg, Ola Möller, Kjell Rautio

Den svenska välfärden gäller inte längre för alla


Isobel Hadley-Kamptz skriver idag en oerhört bra och angelägen analys i tidningen Fokus. Den handlar om hur urholkandet av det svenska socialförsäkringssystemet innebär att allt fler människor inte omfattas av detsamma. Det har blivit trångare både i botten som i toppen då det har blivit svårare att kvalificera sig till ersättningar samt att värdet av systemen allt mer urholkats. Detta har fått till följd att allt fler (som har råd och har liten ekonomisk risk) har börjat skaffa sig kompletterande försäkringar. Traditionellt har det rått en bred samsyn om behovet av ett allmänt och solidariskt socialförsäkringssystem. Denna samsyn hotas i det läge då allt större grupper väljer att börja verka för att avstå från att bidra till system som de inte kan ta del utav och/eller inte ser nyttan av för egen del.

Samtidigt går socialförsäkringssystemet med stora ekonomiska överskott. Med försämrade förmåner och hårdare kvalifikationskrav stiger överskotten eftersom de premier som betalas in till systemet inte har justerats. Orsaken är förstås att socialförsäkringspremierna använts av staten för att finansiera sådant som sänkta skatter (läs jobbskatteavdrag). Socialdemokratin har hamnat på defensiven i denna fråga eftersom, som Isobel skriver …

Det talas mycket sällan om socialförsäkringar utifrån vad som är effektivt och vad som fungerar. I stället har alliansen försökt skapa den moraliska dikotomin arbetslinjen-bidragslinjen. Det senare är ett ord som förekommer ofta hos exempelvis arbetsmarknadsminister Hillevi Engström. Oppositionen anklagas för att propagera för bidrag, också när man talar om socialförsäkringar. Det tycks också omöjligt att vinna val på den här sortens frågor. I stället för att handla om försäkringar mot olyckor som alla människor, inklusive de berömda mittenväljarna, har behov av har frågorna kommit att tolkas som något som bara är intressant för ett litet fåtal. Vi andra kan möjligen tycka synd om dem när vi läser om deras olycka.

Isobel beskriver hur detta systemskifte har skett i stort sett utan politisk debatt. Utvecklingen började under de senaste socialdemokratiska regeringarna men har ökat i takt under de senaste borgerliga regeringarna. Isobel hoppas dock att debatten kan komma igång då …

Signalerna på senare tid från framför allt moderaterna tyder ändå på att frågan kan komma upp till riktig debatt. Den parlamentariska socialförsäkringsutredningen levererar rapport efter rapport som får medieuppmärksamhet också bortom den vanliga blocklåsningen. Skiftet kanske inte bara är en omedveten effekt av sparnit på finansdepartementet, och då finns det ju plötsligt något att prata om. Om vi nu ska ha ett systemskifte kan vi väl åtminstone få en principdiskussion om varför, innan det redan är genomfört.

Isobel Hadley-Kamptz har levererat ett stycke knivskarp analys i denna viktiga fråga. Socialdemokraterna har här en fråga att dryfta inför behandlingen av ett nytt partiprogram. Det handlar både om hur systemen ska vara konstruerade som om hur de ska finansieras. Idag finansieras försäkringssystemet till största delen av premier som arbetsgivarna betalar in till ett staten. Detta har historiskt finansierats till stora delar genom att löntagarna har avstått löneutrymme för att staten samtidigt skulle kunna genomföra reformer av försäkringssystemen. Under de senaste 20 åren har i stort sett samtliga regeringar petat i detta finansieringssystem genom olika typer av rabatter för och att avskaffa och sänka avgifter. Idag med de stora överskott som systemen ger finns en risk att kraven ytterligare kommer att ställas att de sociala avgifterna (gemenligen kallade ”arbetsgivaravgifter”) ska tas bort eller sänkas kraftigt.

Sverige står verkligen inför ett viktigt vägval i denna fråga.

Andra som skrivit: Håkan Svärdman

%d bloggare gillar detta: