Bloggarkiv

Kampen om ungdomsarbetslösheten


Jag har idag läst två debattinlägg som ger helt olika syn på ungdomars arbetslöshet.

Magdalena Andersson och Mikael Damberg kritiserar i sitt inlägg den borgerliga regeringens arbetsmarknadspolitik. De säger sådant som att ungdomars arbetslöshet har blivit längre med regeringens politik. De förespråkar, som EU, införandet av en ungdomsgaranti för att unga arbetslösa snabbare ska komma i åtgärder som leder till arbete.

I en replik svarar Elisabeth Svantesson och Anna Kinberg Batra att socialdemokraterna minsann inte kan ge tydliga svar på hur deras alternativ ska se ut. De försvarar vidare rabatten av de sociala avgifterna för att anställa ungdomar, den halverade restaurangmomsen och övriga åtgärder som den borgerliga regeringen genomfört. De menar att dessa åtgärder inneburit att fler ungdomar än annars faktiskt befinner sig i arbete.

Det är tydligt att debattinläggen talar förbi varandra. Eftersom vi har en pågående valrörelse är det väl förståeligt att det blir så.

Av det jag läst och tagit del av när det gäller den borgerliga regeringens arbetsmarknadspolitik så är resultaten högst ifrågasatta av forskare och andra debattörer som tittat på frågan. De helt få arbetstillfällen som (eventuellt) tillkommit genom regeringens subventioner är väldigt dyra. Anledningen är att åtgärderna är så generella. Det vore bättre att genomföra åtgärder som verkligen hjälper de ungdomsgrupper som behöver ett utökat stöd.

Forskningen visar att det är ungdomar som saknar fullständiga betyg från gymnasiet som har svårast att få arbete. I deras fall  hjälper en subvention föga. Vad de behöver är åtgärder som kombinerar kompetensutvecklande åtgärder och ett ekonomiskt stöd till arbetsgivare.

Jag har större tilltro till de socialdemokratiska förslagen än till den borgerliga politiken. Den har prövats under flera år och synes inte ha gett de resultat som regeringen hoppats(?) på.

Annonser

Är RUT/ROT nåt att ha?


Det verkar som om Moderaterna har startat nån slags offensiv, i frågor som man anser särskilt värdefulla, gentemot Socialdemokraterna. Igår publicerades en debattartikel undertecknad av de (M)-märkta ledamöterna i riksdagens skatteutskott. De omtalar att reformerna för skatteavdrag (rut och rot) minsann både har skapat en hel massa arbetstillfällen och minskat, nästan tillintetgjort, svartarbete i de berörda branscherna.

Jag tvekar inte om att det tillkommit ett antal arbetstillfällen i dessa skattesubventionerade branscher. Konstigt vore det väl annars. Frågan är väl snarare om det handlar om helt nya arbetstillfällen eller om arbetstillfällen har ”flyttats” från mindre gynnade branscher till de av staten gynnade. Den totala effekten på arbetsmarknaden verkar högst blygsam och ifrågasatt.

Det är vidare möjligt att en del av en tidigare svart ekonomi har blivit vitare med skattesubventionerna. Det är ju en förutsättning för att kunna tillgodogöra sig subventionen. Men samtidigt visar en del undersökningar att det svarta arbetet lever kvar och i symbios med det vita och redovisade arbetet.

Sedan finns det onekligen något i den invändning som Leif Jakobsson (S), vice ordförande i Skatteutskottet, redogör för i en replik.

För egen del skulle jag hellre se att ROT används som en regulator i lågkonjunktur.  Men jag ser heller inget orimligt i att begränsa nivån på subventionen. När man ser vilka som i huvudsak kan utnyttja förmånen ser man ju att det handlar personer med goda inkomster som företrädesvis är bosatta i välmående och till våra storstäder näraliggande kommuner.

%d bloggare gillar detta: