Bloggarkiv

En svensk järnridå


I ett debattinlägg sträcker de ledande företrädarna för de borgerliga partierna förment ut handen till Socialdemokraterna i frågorna om regeringsbildning och budgetomröstning. De lägger helt och hållet ansvaret för den uppkomna situationen på den sittande regeringen. Det är ju en sanning som är något förenklad.

Det råder ju ingen tvekan om att sittande regering har ansvar att försöka skapa majoritet för de förslag den lägger. Detta kan ju ske aktivt genom att söka kompromisser och överenskommelser med fler partier än de som ingår i regeringen. Det kan också ske genom att lägga förslag som kan vinna passivt gillande av en majoritet av riksdagens ledamöter.

Alliansregeringen kunde genomföra sina förslag genom det sist nämnda alternativet efter valet 2010 och fram till valförlusten 2014. Den nu sittande regeringen har dock ett helt annat parlamentariskt underlag att verka inom. De röd-gröna partierna blev tillsammans större än allianspartierna men utan att vinna egen majoritet. SD har ju oftast röstat på alliansförslag än på andra.

Allianspartierna meddelade tidigt att de avser att lägga en egen budgetmotion i händelse av en valförlust. De meddelade också att det blir regeringens ensamma ansvar att finna en majoritet. De själva tackade nej till alla inviter om samarbete (enskilt eller tillsammans). På detta sätt låste de den parlamentariska situationen. De släppte fram Stefan Löfven som statsminister men öppnade inte för någon minsta kompromiss gällande statens budget.

De fyra partierna har ju nämligen svetsat samman en allians som tjänat dem väl. Framför allt de tre mindre kusinerna i samarbetet har ju kunnat erhålla politiskt inflytande som de haft svårt att få på egen hand. Partiledningarna har satsat all prestige på samarbetet och har inget att vinna på att lösa upp alliansen.

Det kommer knappast att vara möjligt att skapa blocköverskridande överenskommelser i alla frågor. Det är ju tydligt att det finns spänningar inom alliansen. I många frågor har de interna överenskommelserna uttömt kompromisutrymmet för enskilda parter inom alliansen. Därför skulle blocköverskridande samtal som inte sker enligt alliansens villkor innebära sammanslutningens snara förfall och upplösning. Häri ligger väl deras ovilja till att på allvar börja diskutera med Socialdemokraterna.

Alliansens taktik gick ju tydligen ut på att deras budgetmotion skulle vinna en majoritet och tvinga regeringen att avgå. De skulle sedan själva kunna tillträda och genomföra sin politik med stöd av SD:s röster. Den metoden har ju fungerat för dem under fyra år fram till det senaste valet.

Vad utgången blir av det kommande extra valet blir är ju okänt. Risken är ju uppenbar att det parlamentariska läget inte förändras i grunden. Det är väl därför lämpligt att Socialdemokraterna sätter sig i samtal med alliansens partier i frågan om regeringsbildning och budgetomröstning.

Men det känns litet som att de borgerliga partierna försöker bädda sin egen säng och i lagstiftning permanenta deras möjligheter att styra riket. Deras alliansbildning har onekligen tjänat dem väl och innebar att de bröt en långvarig socialdemokratisk maktposition. Men det betyder ju inte att alliansen som politisk konstruktion kommer att vara den allena rådande över tid. Det vore ju därför olyckligt att i lag skapa konstruktioner för riksdagen som snart blir otidsenliga.

Länkar: dn.se, SvD, SvD, SVT, dagens arena, SVT, SvD, di.se, Ekot, Ekot, di.se, di.se, dn.se, di.se, SvD, Agenda, Aftonbladet ledare, dagens arena, di.se, di.se, SVT, SvD, SvD, SVT, Arbetet, Arbetet, Arbetsvärlden, Expressen kultur, Aftonbladet kultur, Aftonbladet kultur

Fler som skrivit: Ulf Bjereld, Monica Green, Informationstjänsten, Ulf Bjereld, Kjell Rautio, Helle Klein

Ska den nya regeringen använda sig av alliansens budgetförslag?


Daniel Tarschys

Daniel Tarschys, tidigare riksdagsledamot för Folkpartiet, föreslår i ett debattinlägg att en tillträdande regering ska acceptera den tidigare regeringens förslag till statsbudget.

Hans poäng ligger i att en tillträdande regering, åtminstone vid ett politiskt skifte, får väldigt liten tid att arbeta fram ett välarbetat budgetförslag med alla underlag och dokument. Daniel har ju förstås en poäng i detta. Riksdagen kommer ju att tillträda endast några veckor efter valdagen. Då ska ju snart den valde statsministern presentera sina tankar om det kommande verksamhetsåret. Daniel undrar varför …

… har vi så korta avstånd mellan val och budgetbeslut? Varför denna press på en ny regering? Det beror på en två decennier gammal reform.  Länge hade Sverige som många andra länder ett så kallat brutet budgetår, från sommar till sommar. Det var en ordning med rötter i det gamla bondesamhället. När skörden var inne visste man vad som fanns i ladorna för det kommande året. Men detta brutna budgetår blev med tiden allt svårare att hantera i en ekonomi där alla andra planerade från januari till december: kommuner, företag, organisationer. Därför enades partierna i början av 1990-talet om en övergång till kalenderårsbudget även för staten.

Samtidigt finns det ju en finess i att en tillträdande regering vill sätta sitt märke på politiken så fort som möjligt. Den borgerliga regering som tillträdde efter valet 2006 hade ju ingen större lust att vänta i ett helt år för att kunna implementera sin politik. De röd-gröna partierna vill ju också kunna genomföra sin politik omgående. Det är ju detta de gick till val på och vad som väljarna önskar.

Daniel Tarschys har ju onekligen en poäng i sin argumentation. Det kommer säkert att ta litet mer tid för en kommande regering att först formera sig och sedan formulera ett förslag till statsbudget som har förutsättningar att vinna majoritetens gillande. Det finns väl därför all anledning att fundera över detta inför kommande val. Med allt fler partier i parlamentet kommer säkert regeringsbildningen att bli allt mer komplicerad.

Hur samarbetsvilligt är Alliansen?


Gardell tar det med ro

Ett par av de rikstäckande tidningarna har sonderat bemärkta personers, inom närlingslivet, uppfattning om det parlamentariska läget. Enligt tidningarna förväntar man sig att partier från borgerligheten tar sitt ansvar för att åstadkomma parlamentariskt lugn. Christer Gardell säger, som exempel, att …

Jag utgår från att det blir ett samarbete. Ser man till politiken är det egentligen inte någon jättestor skillnad. I det stora hela ska det inte vara något problem att jobba ihop. Det är klart att det finns några frågor där man inte är överens och det återstår att se hur samarbetsvillig Alliansen är. Men ska man få en politik som fungerar bygger det på samarbete. Väljer man den andra vägen går det helt enkelt inte.

Socialdemokraterna har ju en viss vana att agera som minoritetsregering. Det nya denna gång är ju att man (troligen) ska göra det tillsammans med en annan part – Miljöpartiet. Det kommer knappast att bli en regering med inslag från något eller ett par partier från den förutvarande borgerliga regeringen. Men det kommer att krävas blocköverskridande uppgörelser för att undvika att göra sig beroende av SD:s röster.

Det kommer självklart att ligga på den kommande regeringen att utforma förslagen på ett sådant sätt att den kan vinna stöd av riksdagens majoritet. På det sättet är det ju enklare att sitta i opposition. Det är onekligen lättare att säga ”nej, nej, nej” till de förslag man inte delar. Det kommer att krävas kompromisser såväl till höger som vänster.

Det kommer säkert inte att vara lätt att föra politik de kommande fyra åren. Men det det finns många frågor där valrörelsen visat på möjligheter att finna breda politiska lösningar.

Länkar: di.se, SvD, dn.se, dagens arena, di.se, Ekot, SvD, dn.se, SvD, Ekot, SvD, dn.se, Aftonbladet ledare, di.se, dn.se, dagens arena, di.se, SvD, SvD, SvD, di.se, Ekot, Aftonbladet debatt, Aftonbladet debatt

Fler som skrivit: Helle Klein, Johan Westerholm, Badlands Hyena, Peter Johansson, Sjätte Mannen, Markus Mattila

Om att sälja skinnet innan räven har skjutits


Regeringsfähig?

Regeringsfähig?

I ett debattinlägg meddelar Vänsterpartiets ordförande Jonas Sjöstedt sin absoluta ståndpunkt att ingå i en röd-grön regering efter valet den 14 september. Jonas menar att det är den enda garantin för att få en verkligt röd-grön regeringspolitik.

Av inlägget förstår jag att (VP) kommer att motsätta sig alla typer av blocköverskridande regeringar. Skulle man hamna utanför en regeringsbildning där (S) och (MP) ingår kommer de att sälja sig dyrt. Jonas ställer nästan ultimativa krav på att frågan om vinster i välfärdsföretag måste ingå som en del i en förhandlingslösning där Vänsterpartiet ingår.

Vänsterpartiets styrelse har gått så långt att man redan formellt har utsett sina kandidater att tillträda statsråds- och statssekreterarposter. Jonas skriver i sitt inlägg att …

Rödgröna väljare vill se rödgrön politik och en rödgrön regering. I dag är det bara Vänsterpartiet som står för det. Vi vill och kan ta fullt regeringsansvar.

Det känns som om Vänsterpartiet är rädda att hamna på sidan om efter det kommande valet. Inlägget känns litet som när en blyg pojke rycker den söta flickan i håret i förhoppning om att uppmärksammas av henne.

Det är mycket troligt att MIljöpartiet och Socialdemokraterna kommer att bilda regering i händelse av en borgerlig valförlust. Med tanke på att de borgerliga partierna så tydligt markerat sitt (åtminstone på kort sikt) avståndstagande till att ingå i en blocköverskridande regeringsbildning kommer säkert (VP) att få inflytande över politiken.

Däremot är det ju inte alls säkert att de kommer att ingå i en regering. Det som avgör det är ju faktiskt hur de själva handlar inför valet.

Att ställa ultimativa krav innan valet är klart visar ju på att partiet hellre genomför plakatpolitik än deltar i ett kompromissande regeringsarbete.

Länkar: SvD, dn.se, di.se, dn.se, dn.se, SvD

Ett för borgerligheten förlorat vapen


Kommande regeringsbildare

Igår publicerade Dagens Nyheter en intervju med socialdemokraternas partiordförande Stefan Löfven. Det handlade förstås om socialdemokraternas politik inför den kommande valrörelsen. Intervjun gav väl en komprimerad bild av den politik som man vill föra.

Delvis behandlades partiets regeringsbildande ambitioner och de skillnader som onekligen finns bland de tre röd-gröna partierna. Socialdemokraterna kommer att gå till val på den egna politiken. Erfarenheterna för det ställningstagandet kommer från den misslyckade valrörelsen 2010.

Det finns även en insikt om att socialdemokraterna knappast kommer att uppnå röstetal i nivå som i fornstora dagar. Därför kommer man att behöva knyta hymens band med åtminstone något ytterligare parti. Valet har landat vid Miljöpartiet trots att det finns besvärande skillnader i offentligt redovisad politik. Det är ett ställningstagande som inte minst inom LO-leden är något besvärligt att svälja.

Det känns dock som om de två partierna är ganska medvetna om de besvärligaste frågorna att hantera. Inte minst handlar det om vissa frågor kring miljöpolitiken och försvarspolitiken. I övrigt kommer man säkert att finna kompromisser som, åtminstone på kortare sikt, kan fungera.

Samtidigt har socialdemokraterna som enda parti varit tydlig med att man är öppen för ett blocköverskridande samarbete. Det är en inställning som kan behövas för att neutralisera inflytandet av SD-politik i parlamentet.

De borgerliga partierna har för sin del bundit sig för sitt samarbete och försöker vinna poäng genom att påpeka förment splittring bland de oppositionella partierna. Det är en taktik som hittills verkar ha misslyckats. Dessutom verkar man ha tappat sitt viktigaste vapen. Stefan Löfven har vunnit väljarnas förtroende som regeringsbiladare. Socialdemokraterna har vidare opinionens förtroende i de flesta tunga politiska spörsmål. Det är endast inom finanspolitiken som Moderaterna fortfarande har högre förtroende bland väljarna.

Det är verkligen mycket som tyder på ett kommande regeringsskifte.

Länkar: dn.se, SvD, dn.se, di.se, dagens arena, di.se

Fler som skrivit: Ulf Bjereld, Alliansfritt Sverige

%d bloggare gillar detta: