Bloggarkiv

Om frihet


Sofia Näsström har skrivit ett spännande inlägg på den Socialdemokratiska programkommissionens blogg om begreppet ”frihet”. Det är inte mig möjligt att endast på några rader beskriva Sofias tankar. Genom att ställa orden ”frihet” och ”valfrihet” något mot varandra blir inlägget till en väldigt bra beskrivning av hur politiken (eller frånvaron av politik) bedrivs idag. Hennes tes är att politiken genom att lämna över till de enskilda att göra allt fler individuella val så överlämnar man till medborgarna att ta följderna av sådant som ofta borde ske genom kollektiva beslut. Utdraget nedan sammanfattar ganska bra hennes tes:

Det är bra att vi som medborgare har många valmöjligheter, och att vi själva får bestämma över våra liv. Men föreställningen om individens valfrihet kommer inte ensam. Om vi misslyckas i våra val ligger nämligen också ansvaret hos oss själva, för sjukvården, för miljön, för fattigdomen. Problemet är att idag förväntas vi som individer söka privata lösningar på det som i grunden är kollektiva och politiskt konstruerade problem.[4] Detta skapar en diskrepans mellan det ansvar som åläggs var och en av oss och det vi som individer faktiskt kan åstadkomma. Jag tror att nyckeln till studentens uppfattning står att finna i den här diskrepansen. I takt med en ökad privatisering av det politiska livet privatiseras också ansvaret. Med uppfattningen om individens totala valfrihet—”du har själv makten att förändra ditt liv!”—följer det totala ansvaret. Det finns inte längre några gränser för vad jag som individ ska svara för samtidigt som min möjlighet att på egen hand förändra politiken är minimal. Följden blir att politik börjar upplevas som ännu en börda, ett ok man helst skulle vilja lägga utanför sig själv. Valfrihet blir en ofrihet.[5]

Inlägget avslutas med en önskan om hur begreppet ”frihet” behöver formuleras och ”… som tar sin utgångspunkt i insikten om politikens frihet.” Det är ett spännande inlägg som behöver en stunds eftertanke.

Om kosmetiska politiska beslut


Jag sitter i Konstfrämjandets i Sörmland lokal i Eskilstuna. Det är min tur att hålla utställningslokalen öppen. Då det inte är en jämn ström av människor som besöker lokalen har jag tid över med annat, som till exempel, att läsa Maj-Gull Axelssons utmärkta inlägg på den Socialdemokratiska programkommissionens blogg.

Maj-Gull diskuterar socialdemokratins utveckling och förändring från att vara en folkrörelse till att vara ett parti som alla andra. Ett parti som numera har tappat bort det ”indignationsprivilegium” som man länge hade.

Hon menar vidare att mordet på Olof Palme fick större betydelse för Sverige och Socialdemokraterna ”än vad vi vågat erkänna”. Maj-Gull säger …

Själv tror jag att den viktigaste skillnaden mellan det Sverige vi levde i före mordet och det vi kom att leva i efteråt var att den grundläggande tillit som ända sedan demokratins genombrott hade präglat det svenska samhällsbygget plötsligt gick förlorad och att det politiska språket därmed började vittra sönder. Ord och begrepp som tidigare varit självklara fick nya dubiösa betydelser. Tvivlet blev den nya tidens första dygd och övertygelsen en pinsamhet. Kanske var det ofrånkomligt. Mordet hade väckt så mycket känslor att tankarna inte fick plats, nu blev det nödvändigt att lägga band på känslorna och återuppta tankeverksamheten. Problemet var bara att vi kom att tänka i ganska trånga banor.

Det var under denna tid som förvandlingen från en folkrörelse till att vara som ett parti som alla andra inleddes. Jag blev medlem och aktiv under den här tiden. Jag fick mina första kommunalpolitiska uppdrag under denna tid. Det blev en turbulent politisk tid präglad av ekonomiskt allt mer stramare tider. Inom kommunalpolitiken handlade det mer (åtminstone kändes det så) om att strama åt och lägga ned kommunal verksamhet. Den ekonomiska krisen under det tidiga 1990-talet innebar att man på statlig, som på regional och på lokal nivå ägnade sig åt att medelst osthyvel och/eller yxhugg anpassade verksamheten till de minskade ekonomiska ramarna.

Den socialdemokratiska regering som tillträdde 1994 sjösatte snabbt ekonomiska åtstramningsprogram för att kunna få den statliga budgeten i balans. Då väljarna hade uppfattad det som så att (S) skulle genomföra en helt annan politik innebar det en tid då människor tappade förtroendet för partiet och socialdemokratiska politiker. Det innebar att mänga personer lämnade partiet – aktiva som sympatisörer. Jag kände det extra tydligt eftersom jag samtidigt var fackligt aktiv på en arbetsplats.

Maj-Gull menar att socialdemokraterna under denna tid började fatta, vad hon träffande kallar, kosmetiska beslut. Det är politiska beslut som, på ytan ser bra ut och som man kan använda i den politiska retoriken, men som inte fungerar i praktiken eftersom det helt enkelt inte finns tillräckligt med pengar. Denna utveckling slår hårdast på socialdemokratin eftersom …

De kosmetiska besluten har nämligen undergrävt den moraliska auktoritet som en gång var det socialdemokratiska partiets största tillgång. Och sanningen är ju att socialdemokratin är det enda politiska parti i Sverige som någonsin har haft denna tillgång.

Samtidigt med den negativa medlemsutvecklingen har partiet blivit allt mer inåtvänt. Maj-Gull menar att allt fler av partiets företrädare har tappat kontakten med folkflertalets ekonomiska villkor och verklighet. Detta, menar hon, bidrag till de felbedömningar partiet gjorde inför valrörelsen 2006 och som ledde till valförlusten.

Att återupprätta det förtroende som Socialdemokraterna en gång hade är ju inte något som är gjort i en handvändning. Det kräver långvarigt arbete och att man …

Risken är dock stor att svensk socialdemokrati får ge sig ut på en liknande ökenvandring om man inte är beredd att i stället ge sig ut i de många hundra skiftande verkligheter som tillsammans utgör vårt land, att lära sig lyssna mer än att prata, att samtala snarare än att debattera, att se och försöka förstå. Och att sedan formulera en politik utifrån den verkliga verkligheten, snarare än utifrån statistik, fantasier och önskedrömmar.

Vår självbild som parti är att vi fortfarande är, och vill vara, en folkrörelse för de många människorna. Sanningen är ju trots allt att verkligheten inte ser riktigt sådan ut. Det finns ansatser och strävanden för att åter befinna oss i människors vardag. Men det handlar trots allt om att vi partiaktiva gör besök i den verklighet vi inte lägre bor i. Det är inget fel med det, men det behövs verkligen fler människor som faktiskt bor där som förmedlare och påverkare av politiken.

Maj-Gulls inlägg ställer en del jobbiga frågor för oss partiaktiva att fundera över. Kanske inte så mycket om vilket innehåll partiprogrammet ska ha. Det handlar snarare mer om vilken typ av parti vi vill vara och hur vi kommer dit. Det är förmodligen viktigare att diskutera än innehållet i vårt partiprogram.

Andra som skrivit: Programkommissionen, Martin Moberg

Kulturen – en spegel av verkligheten


Socialdemokraterna är mitt uppe i ett arbete med att formulera ett nytt partiprogram. I det arbetet har man vänt sig till partiets medlemmar och uppmanat dem att enskilt eller i sammanslutning inkomma med synpunkter på de frågeställningar som skickats ut. Nu breddas arbetet genom att en blogg öppnats där olika gästskribenter kommer att få skriva om sitt hjärtas mening. Så här beskrivs syftet:

Den närmaste tiden publicerar programkommissionen inlägg från inbjudna gästskribenter, som ombetts beskriva en viktig samhällsförändring som skett sedan det senaste socialdemokratiska paritprogrammet antogs 2001. De gästskribenter vi bjudit in är inte nödvändigtsvis socialdemokrater – flera av dem är det helt säkert inte. De åsikter de för fram delas inte nödvändigtvis av programkommissionen eller Socialdemokraterna som parti.

Maj-Gull Axelsson tillhör de författare och skribenter som kommer att bidra till debatten. Hon säger att …

Jag tror att det ger att de får uppriktiga svar som omväxling. Det blir inte de här vanliga fraserna, och de vanliga positionerna utan det blir folk som försöker på allvar  titta på vad det här samhället är och hur det har utvecklats.

Det ska bli spännande att följa debatten. Jag har förstås lagt upp bloggen i min RSS-läsare! Gör det du mä!

Länkar: SVT Kultur

Andra som skrivit: Martin Moberg, Helena Ericson, Johan Westerholm, Marika Lindgren Åsbrink, Peter Johansson, Veronica Palm, Rosemari Södergren

Förändrade sociala mönster


Den socialdemokratiska programkommissionen har förlängt tiden för att inkomma med synpunkter på det diskussionsmaterial som man tidigare skickat ut. Därför passar jag på att fortsätta med den fjärde frågeställningen. Jag kommer att, senast den 31 mars, skicka in denna text, med eventuella synpunkter, till programkommissionen.

Ojämlikheten i det svenska samhället ökar. Hur ser de nya klyftorna ut?

Som jag ser det handlar det om ökade utbildningsklyftor, vilket knappast är något nytt. Stora grupper ungdomar uppnår inte fullständiga betyg när de lämnar gymnasieskolan. Det handlar om till Sverige förhållandevis nyanlända med bristande kunskaper i svenska språket och liten erfarenhet av skolgång i sina tidigare hemländer. Men här finns också infödda, i allt högre grad unga män som har svårare att klara av skolgången.

Bland de äldre åldersgrupperna hittar vi personer som av olika skäl blivit utslagna från arbetsmarknaden. Bakom detta finns en teknisk utveckling som inneburit att ”äldre” kunskaper försvunnit från arbetsmarknaden. Arbetsgivarnas organisationer bemannas allt magrare vilket innebär att människor med olika fysiska begränsningar slås ut fortare från arbetsplatserna.

Vidare ser man en hårdare uppdelning av var människor bor. Det finns en tydlig strategi i vissa till storstäderna gränsande kommuner att gynna ett visst typ av bostadsbyggande för att hålla ”icke önskvärda” utanför.

På vilka samhällsområden är ojämlikheten som tydligast, och på vilka politiska områden är det mest angeläget att sträva efter ökad jämlikhet?

Det är på två områden som hänger ihop – skolan och arbetslivet. Den svenska skolan har blivit allt mer uppdelat. Det syns tydligt att det är barn ur resursstarkare familjer som i högre grad än andra väljer skola (friskola). Det syns även i hur elever väljer vilka typer av program i gymnasiet man väljer. Elever från mer studiemotiverande familjer väljer i högre grad utbildningar som förutsätter fortsatta högskole-/universitetsstudier. Elever från familjer som saknar sådant väljer i högre grad praktiska yrkesprogram.

Detta innebär sedan att denna skillnad cementeras när man kommer ut i arbetslivet. Elever som saknar fullständiga betyg har svårare att hitta arbeten. Elever som genomgått yrkesinriktade program hamnar trots detta i yrken med högre risk för arbetslöshet och ohälsa. I förlängningen innebär detta lägre pension och kortare livslängd.

Skolan är därför att viktigast att se över och satsa på. Har vi råd med dagens friskolesystem som synes mest gynna kortsiktig kapitalförmering. Den borgerliga regeringen genom utbildningsministern har en tydlig inriktning med låga ambitioner för icke studiemotiverade ungdomar.

Hur motarbetar vi bäst rasism och främlingsfientlighet?

Genom att verka för ett totalt sett jämlikare samhälle. Det handlar om att inte ge upp elever i skolsystemet. Att genom en aktivare arbetsmarknadspolitik göra det möjligt för fler att få plats på den svenska arbetsmarknaden. Sedan behöver vi fundera över vad det är som gör att invandrade akademiker inte ges möjlighet att komma till arbeten som motsvarar deras kompetens.

Hur kan jämställdheten mellan män och kvinnor förstärkas i praktiken?

Det är klart att föräldraledighet ska delas lika mellan barnets föräldrar. Kvinnor tar idag den större delen av föräldraledigheten. Detta är något som är så accepterat och (nästan) inte ifrågasatt att det är svårt att komma åt det utan att ställa krav på att papporna måste ta ett större ansvar.

Sedan tror jag vi behöver fundera över hur man kan börja bryta den svenska könsuppdelade arbetsmarknaden. Det syns tydligt att de kvinnodominerade delarna av arbetsmarknaden i högre grad både har mer deltider och korta anställningar samt ett lägre löneläge. Å andra sidan vad kommer det att innebära på lång sikt att kvinnor idag är i majoritet på högre utbildningar (om än det fortfarande finns vissa manliga bastioner). Kommer de unga kvinnorna att vara vinnarna i framtidens arbetsliv?

Kunskapstillväxten och teknikutvecklingen


Som utlovat kommer här mina tankar kring område två i Programkommissionens diskussionsmaterial nr. 1. Det finns knappast några klara och tydliga svar på de frågor som ställs. Jag försöker snarare resonera kring frågorna och mer antyda en inriktning:

Hur når vi återigen full sysselsättning?

I det korta perspektivet kommer vi knappast att kunna hamna i ett sådant läge där vi har full sysselsättning. Alltför många yngre och äldre saknar förutsättningar för de arbetstillfällen som finns. Den borgerliga regeringspolitiken har som uttalat mål att skapa förutsättningar för en växande arbetsmarknad för servicetjänster av olika slag. Genom statliga subventioner av olika tjänster och genom en restriktivare arbetslöshetsförsäkring vill man tvinga ned det nominella löneläget inom framför allt servicebranscherna.

I det längre perspektivet kanske det är möjligt. Det kräver förstås en helt annan och aktivare politik som ser till möjligheter snarare än att överlåta till marknaden att sköta det hela. Det krävs en satsning på utbildningspolitiken som innebär att man inte delar upp eleverna i de som kommer att lyckas och samtidigt lämnar de övriga i sticket. Det krävs en aktiv statlig politik på långsiktig forskning och utveckling. Det behövs åter igen en stat som investerar i nyttigheter för hela samhällets utveckling.

Sverige ska inte konkurrera med andra länder genom ett rally mot botten eller genom att stänga våra gränser mot andra idéer eller arbetskraft. Vi ska konkurrera genom att ha hög kunskap i våra produkter, tjänster och bland arbetande (företagare och anställda). Den svenska staten ska därför understödja ett gott förhållande mellan parterna på arbetsmarknaden. På så sätt ges förutsättningar för en långsiktig lönebildning och utveckling av de anställda.

Kan det goda samhället förverkligas med dagens höga arbetslöshetsnivåer?

Nej, knappast. Dagens situation innebär att en stor andel av den svenska befolkningen slås ut från arbetsmarknaden och från samhällsgemenskapen. Det skapar grogrund för högre brottslighet, dumpning av löne- och arbetsvillkor och i det stora hela ett otryggare samhälle.

Är visionen om det livslånga lärandet relevant? Hur kan den i så fall förverkligas?

Vill vi skapa ett samhälle med långsiktigt låga arbetslöshetstal är en förutsättning ett livslångt lärande. Grunden för detta skapas förstås i den svenska skolan. Vi behöver ett utbildningssystem som skapar förutsättningar för alla elevers lärande. Idag är det allt för tydligt hur stora grupper slås ut och sorteras bort. Den borgerliga utbildningspolitiken drivs medvetet för att sortera elever i utbildningar som antingen leder till högskole- och universitetsutbildningar och de som ska erhålla praktisk kunskap nog för att ta enkla jobb i servicenäringar. Det är en utbildningspolitik grundad på en pessimistisk syn på människan.

Vi behöver snarare en utbildningspolitisk vision som ser till alla människors möjligheter och som innebär möjligheter att börja om. Staten ska därför stimulera kommunerna att hålla med en levande och mångfacetterad vuxenutbildning. Stat och kommuner ska ha känsliga känselspröt för att känna av långsiktiga behov och utveckling på arbetsmarknaden i syfte att skapa förutsättningar för utbildningar som leder till arbete. Det innebär dock inte att det enbart ska ges plats för allt mer nyttoinriktade utbildningar och kunskap. Ett levande samhälle har även behov av elever och människor som ägnar sig åt humanistisk kunskap i bred mening.

Staten ska bidra till att skapa förutsättningar för ett ökat lärande på arbetsplatserna. Parterna på arbetsmarknaderna måste finna ut relevanta och anpassade program för det löpande lärandet på arbetsplatserna. Endast om arbetsgivare och arbetstagare gemensamt tar ansvar för kompetens- och kunskapsutvecklingen skapas förutsättningar för en stabilare arbetsmarknad där människor kan befinna sig i arbetslöshet eller mellan arbete kortare tid. Det måste vara tydligt att det inte enbart är endera partens ansvar att ordna kunskapsinhämtningen.

Vad kan göras för att bryta socioekonomins inflytande över skolresultaten och säkerställa att alla barn får en lika bra start i livet?

En enkelt ställd fråga som väl kräver ett mer utförligt svar än vad jag kan leverera. Jag tycker dock att dagens skolverklighet behöver ses över. Eftersom kommunerna har ansvaret för skolan behöver de också får större möjligheter att planera verksamheten. Med dagens system där friskolor fritt får eteblera sig efter godkännande av skolinspektionen hamnar kommunerna i en omöjlig situation. Kommunerna har endast en rätt att yttra sig över ansökningar om att få starta en ”fristående skola”. Det är den statliga myndigheten som beslutar. Detta ställer kommunerna i en omöjlig situation att långsiktigt kunna planera för skollokaler och antalet lärare. Då det finns en tendens att det är de resurstarka familjernas barn som i högre grad väljer annan skola än den kommunala riskerar kommunerna att sitta med de elever som kräver mer resurser men har allt svårare att allokera dessa till de bäst behövande.

Kommunala och ”fristående skolor” tenderar att konkurrera om mer ytliga fördelar för att locka elever (datorer, olika sorters profilaktiviteter …). Det finns också en tendens i en del ”fristående skolor” att visa högre betyg för sina elever i den pågående tävlan om att locka elever (och därmed intäkter) till sitt skolföretag.

Det behövs en förändring av detta system som långsiktigt gör att ”svaga” elever inte slås ut p.g.a. bristande resurser och svårigheter av att prioritera inom systemet. Huruvida systemet med att kunna starta ”fristående skolor” ska reformeras eller avskaffas är väl en annan fråga. Men det minsta som måste göras är att ge kommunerna sista svaret i att tillåta etableringen av en ”fristående skola”.

Hur undviker vi att kunskapssamhället skapar nya klyftor mellan människor?

Genom att verka för en bättre utbildningspolitik som ser till alla elevers möjligheter snarare än att sortera upp dem på grundval av en grumlig idé om att vissa har en teoretisk kompetens och andra en praktisk. Det är en gammaldags uppdelning och ett pessimistiskt sätt att se på saken. Däremot har människor olika sätt att inhämta kunskap och behöver ha olika typer av stöd och stimulans. Vi behöver stimulera fram ett arbetsliv som tar till vara människors vilja att ta ansvar och att växa med uppgiften. Samhällets uppgift blir att möjliggöra för människor att börja om  (genom olika former av vuxenutbildning) och att löpande lära sig nytt och/eller att fördjupa kunskaper under sitt yrkesliv.

(S)-politik i en globaliserad värld


En TT-artikel (DN och DI) förklarar var krisen på arbetsmarknaden kommer att slå som hårdast under 2012. Det är, som under finanskrisen 2008-2009 och under 1990-talskrisen, inom verkstadsindustrin som de flesta jobben kommer att försvinna. Det innebär i sin tur att det är de regioner där verkstadsjobben är fler än genomsnittligt som kommer att drabbas av minskade arbetstillfällen. Torbjörn Israelsson, analytiker på Arbetsförmedlingen, säger …

De län som har mycket industri har haft det tufft — nu är det risk för en vända till.

Det är lätt att få bilden att industrin är något förlorat och antikverat, en krisbransch där jobben försvinner i allt snabbare takt i den utländska låglönekonkurrensen. Men den globala konkurrensen innebär även möjligheter för Sverige. I Kiruna och orterna kring gruvnäringen råder idag en högkonjunktur av sällan skådat slag. Utvecklingen i Kina har drivit fram högre priser på stål och metaller vilket har gynnat den svenska gruvnäringen. Gruvor som lades ned för 20 år sedan eller mer är på väg att öppnas igen eftersom prisläget är sådant att det blir lönsamt. Det finns även en utveckling där svenska industriföretag väljer att ta tillbaka produktion till Sverige eller väljer att det är bättre att ha kvar tillverkning i Sverige.

Globaliseringen har för många blivit en bild av oansvarigt internationellt (ofta pensions-) kapital som försätter länder och dess människor i ekonomisk nöd. Det är en bild av thailändska bärplockare som lurats till Sverige under falska förespeglingar. Men det har även inneburit en möjlighet för enskilda länder och regioner att lyfta sig ur fattigdom och nöd.

På vilket sätt kan då den svenska arbetarrörelsen påverka denna utveckling? I någon mån inte alls – men samtidigt mer än vi tror. Vi kan inom vårt rikes gränser verka för att motverka de negativa effekterna av globalisering. Det är ovärdigt ett välfärdsland att människor tvingas att leva under utnyttjande former. Vi kan som nation bilda allians med andra länder om de mänskliga och ekonomiska villkor som borde gälla för att minska de negativa effekterna och stimulera de utvecklande. Den svenska arbetarrörelsen kan därför agera som ett exempel och lära sig av andras exempel inom de allianser (Socialistinternationalen etc) där vi finns.

Sverige är medlem av den Europeiska Unionen (EU) och skall fortsätta vara det. Det innebär att socialdemokratin måste samla sig till en samlande idé om vad vi vill uppnå med medlemskapet. Det känns som om vi inte riktigt tagit oss ur de olika skyttegravar som grävdes i samband med folkomröstningarna om medlemskap i EU och sedan om den gemensamma valutan. Huruvida det har bidragit till de särskilt låga röstetalen för (S) i parlamentsvalen vet jag inte. Men det är tydligt att ”våra” sympatisörer inte funnit det mödan värt att gå till valurnorna. Det har bidragit till att den progressivare delen om parlamentets ledamöter blivit mindre.

Det är därför knappast läge att driva frågan om att fördjupa samarbetet inom fler områden inom EU. Däremot borde frågan om jordbrukspolitikens reformering drivas. Mer medel borde avsättas till positiv utveckling i form av infrastrukturinvesteringar, forskning etc för att skapa grund till en framväxt av fler kvalificerade arbetstillfällen. Fokus borde vidare ligga på ett socialt protokoll. EU-politiken har för många blivit sinnebilden av ett elitens projekt. Arbetarrörelsen ska snarare ägna sig åt de frågor som djupare berör medborgarna. Sådant som möjligheten att studera och finna arbetstillfällen nära hem och familj. Det handlar om sådana frågor som (S) står för i den nationella politiken.

2008 på hösten drabbades Sverige av finanskrisen. Effekten av denna blev snabbt ökade arbetslöshetstal inom främst fordonsindustrin. Denna lågkonjunktur påminde i hög grad om depressionen som drabbade världen med start 1929.  Michael Kumhof och  Romain Rancière skrev i en artikel 2010 att …

Det främsta kännetecknet är ökande inkomstklyftor. Klyftorna har lett till en högre skuldsättningsgrad hos hushållen. Länder med stor ojämlikhet är också de länder som har högst skuldkvot, störst finanssektor och dessutom ofta störst underskott i bytesbalansen.

De välbärgades pengar har samlats på hög hos banker och finansinstitut. Medel- och arbetarklass har stimulerats att finansiera sin konsumtion i allt högre grad med lånade pengar. Genom innovativa finansiella instrument har en finansbubbla utvecklats som till slut sprack. Priset har ländernas medborgare fått betala genom statsbudgetar, försämrade sociala förmåner, arbetslöshet etc. En progressivare skattepolitik ska syfta till att minska de ökade klyftorna. Förmodligen kommer det vara svårare att beskatta löneinkomster. Människor har blivit rörligare över nationsgränser. Däremot bör man överväga att se över beskattning av mark och råvaror som är mindre lättrörligt än människor och kapital.

En annan fråga att diskutera är det pensionskapital som flyter runt över världen med stora, men samtidigt anonyma, institutionella ägare. Går det att kombinera en rimlig avkastning av det kapital de förvaltar med ett mer utvecklande placeringspolitik för att utveckla företag och stimulera fler arbetstillfällen? Här finns knappast något enkelt svar eller lösning. Däremot borde man stimulera förmånstagarna (dvs vi som en gång ska leva på avkastningen) att bry sig mer om hur pensionskapitalet förvaltas och (förhoppningsvis) förmeras.

Länkar: dn.se, di.se, Rapport, dn.se, Ekot, di.se, dn.se, E24, di.se, LO-tidningen

Andra som skrivit: Peter JohanssonMartin Moberg, Peter Johansson, Johan Westerholm, Helena Ericson, Martin Moberg, Peter Johansson, Helena Ericson, Johan Westerholm

%d bloggare gillar detta: