Bloggarkiv

Allt fler svenska ”working poor”


Lina Stenberg, utredare och kommunikationschef för Tankesmedjan Tiden, presenterar i ett debattinlägg en ny rapport ”Working poor – om arbetande fattigdom och klass”. Rapporten visar att den relativa andelen fattiga personer har ökat i Sverige. Lina skriver att …

… Personer utanför arbetsmarknaden har fått det allra värst. Nästan hälften av dessa, 46 procent lever i fattigdom i dag jämfört med 24 procent 2005.

Men inte bara de som saknar arbete har fått det svårare ekonomiskt, även de som jobbar har blivit fattigare. Detta är anmärkningsvärt. Det är något som inte stämmer i ett välfärdsland när även de som jobbar inte klarar sig ekonomiskt.

Rapporten låter berätta att 5,5 procent av alla förvärvsarbetande lever i fattigdom – en ökning med 40 procent sedan 2006. Under perioden 1991 till 2006 syntes ingen större skillnad. Det är framför allt bland vad som kan karaktäriseras som arbetarklass som tendenserna är tydligast. Siffrorna visar att den borgerliga tesen om arbetslinjen tydligt har gynnat vissa grupper av människor. De redan fattiga har fått betala priset för att andra skulle få en annan (och bättre) utveckling.

Den borgerliga politiken byggde på tesen att vissa människor – sjuka och arbetslösa – medelst ”milt” tvång skulle stimuleras att snabbare ta sig ett arbete. Kombinerat med dessa åtgärder byggde politiken på att få en växande låglönemarknad. De som redan arbetade skulle stimuleras att arbeta mer genom att stimuleras med sänkta skatter och chansen att utnyttja andra subventionerade tjänster.

Den borgerliga politiken verkar ha misslyckats. Arbetslösheten har inte minskat, de långvarigt arbetslösa blir allt fler, många ungdomar har allt svårare att hitta ett arbete …

Den borgerliga drömmen om att skapa fler lågavlönade arbeten lever i högsta välmåga. Det pratas så vackert om att sänka trösklar och att ett lågt avlönat arbete väl är bättre än inget alls. Vi ser redan utvecklingen för denna borgerliga syn. Antalet människor som inte kan leva på ett avlönat arbete ökar. Det är en tydlig global trend. Det handlar heller inte bara om att jobben har låga löner. Det finns minsann inga garantier för heltider eller längre anställningstider. Den borgerliga regeringens kamp emot att begränsa antalet korta anställningar var ideologiskt grundat.

Borgerligheten ser gärna att det fackliga inflytandet minskar. I länder med svaga fackföreningar växer de lågavlönade och trygga arbetstillfällena fram. Där blir även de fattiga allt fler och allt mer utsatta. Det finns liten anledning för fackliga organisationer att lättvindigt köpa borgerlighetens världsbild.

Länkar: SvD, Expressen, SvD, Arbetet

Fler som skrivit: Mario Matteoni

Om en tryggare arbetsmarknad


Det växer fram en arbetsmarknad allt mer byggd på korta och otrygga anställningsformer. I många branscher är fasta anställningar och heltidstjänster allt mer en avlägsen och (i bästa fall) förhoppningsfull dröm.

De fackliga organisationerna försöker på olika sätt motverka denna utveckling. Det sker genom opinionsbildning och genom att sträva efter kollektivavtal som reglerar anställningarna. Arbetsgivarna, å andra sidan, ser inte alltid problem med korta och otrygga anställningar. De menar snarare att dessa anställningar är vägen in på arbetsmarknaden för unga och andra med liten yrkeserfarenhet.

De fackliga organisationerna har i hög grad förlorat i inflytande på grund av utvecklingen på arbetsmarknaden. Man har inte funnit de rätta nycklarna att organisera de personer som verkar i otryggare branscher. Därav intresset av att verka för tryggare och fastare former av anställningar. De agerar, dessutom, i de anställdas intressen. Frågar man människor om de önskar sig en fast anställning till heltid brukar svaret vara ganska givet.

LO:s medlemsförbund, främst de inom servicebranscher, har en högre andel som arbetar med korta anställningar och/eller deltider. LO-förbunden har tillsammans tecknat ett Bemanningsavtal för att bättre reglera denna bransch och därmed skapa tryggare villkor för de anställda.

Inom TCO:s verksamhetsområden förekommer det också otrygga anställningsformer. Det förekommer att korta anställningar staplas på varandra. TCO anmälde därför svenska staten till EU-kommissionen för brott mot visstidsdirektivet. Det kan leda till kommissionen anmäler Sverige till EU-domstolen.

Häromdagen presenterades en idéskrift ”Stoppa skitlivet” vari det argumenteras för förändring i lagstiftning. Man vill även att regeringen tar initiativ till att bilda en kommission för tryggare arbetsliv. I den skulle ingå representanter för arbetsmarknadens parter och politiken. En sådan kommission, menar debattörerna, har …

… möjlighet att ingående och med ett helhetsperspektiv studera problemen och finna lösningar som kan öka tryggheten på arbetsmarknaden.

Det är kanske en något naiv förhoppning att man i en sådan form skulle kunna överbrygga de motsättningar och olika syn parterna har på verkligheten. De fackliga organisationerna har dock en viktig uppgift i att bättre företräda medlemmar och arbetande i otrygga anställningar. Den viktigaste uppgiften är att kunna organisera de arbetande i bemanningsföretag och som annars arbetar i korta och otrygga anställningar.

Länkar: SvD, SvD, Aftonbladet ledare, da.se, dagens arena, dagens arena, SvD, ka.se, Arbetet, Arbetet, Kollega, Transportarbetaren, Tidningen Vision

Fler som skrivit: Roger Jönsson, Leine Johansson

En snabbt växande grupp av lågavlönade, vikarier och deltidsanställda


Åsa Linderborg har läst en intressant bok ”Prekariatet – den nya farliga klassen”. I boken beskriver Guy Standing en framväxande arbetsmarknad där människor arbetar till låga löner, korta anställningar och annars otrygga arbetsförhållanden. Guy Standing menar att …

… prekariatet ett politiskt ”monster” som lätt lyssnar till högerpopulismens locktoner. Prekariatet känner sig inte – och är inte – representerat av nåt parti och heller inte av fackföreningsrörelsen.

Det är där franska Nationella fronten, grekiska Gyllene gryning, ungerska Jobbik, engelska National defence league, amerikanska Teapartyrörelsen och svenska Sverigedemokraterna har sin starkaste väljarbas.

Den otrygghet som allt fler känner på dagens arbetsmarknad gör att de blir mer mottagliga för argument från främlingsfientliga och rasistiska rörelser. Arbetsgivarna ser enbart till sin kortsiktiga lösning och vinst. Arbetstagarna blir till en slit-och-släng-vara på en konkurrensutsatt arbetsmarknad.

Ungdomar och andra människor som betraktas som svagare på arbetsmarknaden betalar priset för dagens utveckling. Den borgerliga regeringen har varit tydlig i att öka andelen låglönejobb på arbetsmarknaden. Den borgerliga regeringen bejakar utvecklingen och önskar sig ett större prekariat. Den ser endast gott i att pressa arbetslösa, sjukskrivna och övriga lågproduktiva individer.

De fackliga organisationernas utmaning är att vända denna utveckling och att bli en relevant organisation för det arbetande ”prekariatet”.

Länkar: Aftonbladet kultur

Facket saknar kampvilja


Jag har läst ytterligare en artikel i tidningen Arbetets serie ”LO:s val – vinna eller försvinna”. Charlotta Kåks Röshammar har pratat med Rebecka Bohlin, författare till boken ”De osynliga – om Europas fattiga arbetarklass”. Jag har inte läst boken, vilket ju känns som en brist jag borde övervinna snarast. Boken handlar om den arbetsmarknad som växer fram inom hela västvärlden. Det handlar om lågbetalda arbetare inom olika sektorer av servicebransch och om arbetare som arbetar svart (eller grått) för än lägre inkomster. Här är organisationsgraden väldigt låg, de fackliga organisationerna har med få undantag misslyckats att nå de arbetande här.

Under ett besök i London talade hon med ”Justice for cleaners”. De har visat att det går att organisera städare, även de som arbetar svart och de som är papperslösa.

Rebecka kritiserar LO (snarare LO-förbunden) för att sakna kampvilja. Hon menar att LO vek ner sig i konflikten kring salladsbaren ”Wild ’n’ Fresh” i Göteborg. Rebecka säger …

Det är helt fel. Blockader av det slaget är det bästa som kan ske för att försvara den svenska modellen. Vi måste ha kollektivavtal överallt. Facket måste stå upp med stolthet.

Rebecka har en poäng där. Jag känner själv att förbunden inte riktigt vågar ta vissa strider eftersom man inte är säker på att ”vinna” kampen i media. Det gäller att hitta organisationsstrider där sympatierna kan komma de strejkande till del. Samtidigt gäller det ju ändå att man måste ha medlemmarna på den berörda arbetsplatsen med sig i en sådan konflikt. Risken är annars att man tappar den organisation som ändå finns på arbetsplatsen. Men å andra sidan – tar facket aldrig sådana strider kommer ju potentiella medlemmar att än mer undra över nyttan med den fackliga organisationen. Facket ska ju till sin natur vara en kamporganisation för att föra medlemmarnas intresse.

Det är uppenbart att LO-förbundens struktur inte kunnat hantera den snabbt växande bemanningsbranschen. De anställda växlar mellan olika branscher där olika förbund är aktiva och har avtalsrätten. Jag ser från min verklighet hur ett förbund äger Bemanningsavtalet (inkopplande förbund) men där de flesta anställda är medlemmar i ett annat förbund. Ser man inte att det finns medlemmar på en viss arbetsplats gör man heller inga ansträngningar där. När det gäller Bemanningsavtalet måste LO-förbunden bli betydligt bättre på att samarbeta och utbyta information med varandra. Händer inte det riskerar ju det avtalet att urholkas då arbetsgivarnas intresse kan komma att svalna att bibehålla ett sådant avtal. Finns där inga fackliga medlemmar kan ju arbetsgivarens intresse att teckna avtal med facket vara väldigt lågt.

Jag har inga särskilt bra svar på hur fackförbunden ska bli bättre på att organisera medlemmar i de branscher där man idag har det svårt. Jag har tidigare varit positiv till upprätta kontor och arbetsrättslig service till papperslösa och ickemedlemmar (en utvecklad form Facket på sommaren). Det borde kunna bidra till att stödja de personer som arbetar där och innebära att steget till ett fackligt medlemskap blir lägre. Men den största framgångsfaktorn att öka organisationsgraden är ju att komma arbetsplatserna nära. Det måste vara lätt för en potentiell facklig medlem att komma i kontakt med den fackliga organisationen. De förtroendevalda som blivit utsedda av sina arbetskamrater måste även de få det stöd som behövs för att orka med sitt uppdrag.

Fackligt arbete handlar om att slita ut så många skosulor som möjligt. Det är genom möte med anställda på arbetsplatserna vi bygger den fackliga organisationen. Telefoner, datorer, sociala media etc. är enbart kompletterande verktyg i det arbetet. Fortfarande är mötet mellan människor det viktigaste i det fackliga arbetet.

%d bloggare gillar detta: