Bloggarkiv

Hwad vilja IF Metall?


Under gårdagen darrade det till i den fackliga världen. IF Metall meddelade att man är beredd att inleda branschförhandlingar med arbetsgivarna kring frågan om turordningsregler och frågor om flexibilitet. Beskedet kom något oväntat. Jag kan tänka mig att vi är ett antal personer i den fackliga världen som nu har att svara på frågor om IF Metalls syn på denna – inte helt enkla – fråga.

Jag har, för min del, funderat över förbundets besked.

Den svenska industrin är under stark omvandling. Antalet personer som arbetar i direkt produktion har minskat. De produktionsarbeten som utförs har också förändrats. Högrepetetiva arbetsmoment med långa serier starkt utsatta för priskonkurrens försvinner i ganska snabb takt från svenska fabriker. Andelen arbetstillfällen som kräver högre kompetens och yrkesutbildning har ökat.

Parallellt med denna utveckling har rättspraxis i lagen om anställningsskydd tydliggjort att kompetens är en viktig ingrediens när man ska förhandla om vilka personer som blir kvar på arbetsplatsen och vilka som kommer att få lämna den. Det innebär att frågan om kompetens är högst levande och relevant i samband med neddragningar på arbetsplatsen.

Eftersom andelen mer kvalificerade arbeten ökar inom industrin måste man som facklig organisation förhålla sig till detta. IF Metall har överenskommelser med arbetsgivarna där man poängterar betydelsen av kompetens och kompetensutveckling. Men i allt för många fall handlar det mer om läpparnas bekännelser. Allt för många arbetsgivare är allt för dåliga på att stimulera och medverka till personalens utveckling.

Arbetsgivarna måste vara beredda att ta ett större ansvar för att utveckla arbetsplatserna och de anställdas kompetens. Det räcker inte med vackra ord i korta överenskommelser. Därför kan det också vara rimligt att med arbetsgivarna diskutera turordningsbestämmelserna och sådant som ett bättre omställningsstöd.

Jag är inte det minsta rädd för samtalen. Det är snarare vad resultatet blir av dessa diskussioner som avgör om resultatet blev bra eller dåligt.

Jag utgår ifrån att förbundsledningen är tillräckligt kloka och erfarna för att inte köpa vad skit som helst.

Länkar: di.se, SvD, Arbetet, ka.se, Arbetet, Arbetet

Fler som skrivit: Jeanette Herulf

 

Om att satsa på ökad kompetens


Sedan 2004 finns ett avtal om omställningsstöd tecknat mellan Svenskt Näringsliv (SN) och LO. Avtalet innebär att personer som blivit uppsagda pga arbetsbrist på företag som omfattas av kollektivavtal inom SN:s verksamhetsområden får rätt till ett omställningssöd.

Stödet administreras av Kollektivavtalsstiftelsen TSL. Arbetsgivarna avsätter en viss summa av de anställdas löner till detta ändamål. Premien som arbetsgivarna betalar har tagits ur det befintliga löneutrymmet (det är alltså de anställda som avstått beloppet det handlar om). Som en artikel i Arbetet skriver …

… Runt 100 000 företag och drygt 900 000 privatanställda arbetare omfattas av den kollektivavtalade omställningsförsäkringen. Ägarna bidrar med en miljard om året till omställning och kontantstöd till de uppsagda.

Denna försäkring har bidragit till att hjälpa arbetslösa att snabbare komma till ett nytt arbete, utbildning eller annan aktivitet. Det troliga är att staten tack vare parterna har sparat ganska mycket pengar. Men det finns grupper av tidigare anställda som har särskilt svårt att komma till ett nytt arbete. Det handlar om yngre personer som saknar fullständiga betyg från skolan och personer som arbetat länge i yrket och som saknar tillräcklig kompetens för den arbetsmarknad de står inför.

Eftersom staten genom arbetsmarknadens parters försorg sluppit kostnader anser TSL det som rimligt att staten bidrar med mer medel till nödvändig kompetensutveckling. Tomas Petti, VD på trygghetsfonden TSL, säger att …

Om alla ska jobba längre måste vi få större möjligheter till kompetensutveckling mitt i livet. Vi möter många som inte är äldre än 45 eller 50 år, men redan har jobbat i 25–30 år. Många av dem behöver höja sin kompetens

TSL har i samtal med Arbetsförmedlingen påtalat det behov som finns men verkar inte ha fått gehör för sina ståndpunkter. Jag kan väl tro att detta beror på det uppdrag som Arbetsförmedlingen har från staten. Deras insatser ska i huvudsak användas till vissa prioriterade grupper. Tomas diskuterar även att det behövs andra insatser från samhällets sida.

Onekligen har Svenskt Näringsliv och LO på detta område tagit på sig ett ganska omfattande åtagande och ansvar. Det känns inte orimligt att samhället därför skulle stödja de insatser som sker inom ramen för omställningasvtalet.

Länkar: Arbetet, Arbetet

%d bloggare gillar detta: