Bloggarkiv

Turordningsreglerna har marginell effekt på rörligheten på arbetsmarknaden


I fredagens nummer av Dagens Nyheter (endast i papperstidningen) föll mina ögon på en kort artikel med den spännande rubriken ”En myt att las leder till att färre byter jobb”. Journalisten som skrivit artikeln hade hittat ett pressmeddelande från företaget TNG. Företaget har låtit Novus genomföra en undersökning varvid 1042 webbintervjuer genomförts med personer i åldern 18-79 år spridda över riket.

Enligt undersökningens resultat tror en stor majoritet av de tillfrågade att personer med lång anställningstid stannar kvar på ett arbetet på grund av den anställningstrygghet som turordningsreglerna i Lagen om anställningsskydd (LAS) innebär. Men endast en liten minoritet uppger att de har avstått från att söka (eller ta) ett nytt arbete p.g.a. lagens bestämmelser. Företagets VD, Åsa Edman-Källströmer, säger i ett pressmeddelande att …

Att så få som 7% i allmänheten och ännu färre, 4%, av 50-plussarna, anger att de avstått från att söka nytt jobb på grund LAS, talar för att turordningsreglerna har marginell effekt på rörligheten på arbetsmarknaden i allmänhet och för seniorer i synnerhet.

Det är tydligt att det finns olika verklighetsbeskrivningar om turordningsbestämmelserna. TNG har presenterat sin version.

en myt om las-1

Lagen om anställningsskydd är ett hinder


Teknikföretagen, den största arbetsgivarorganisationen bland industrins företag har genomfört en enkätundersökning bland sina medlemsföretag. Enligt organisationen visar denna enkät att flera bestämmelser i lagen om anställningsskydd innebär en hel massa negativa konsekvenser för företagens vilja och möjlighet att anställa. Teknikföretagen menar att lagen gör att företagen hellre än att fastanställa tar in behovet av arbetskraft genom bemanningsföretag eller korta anställningar. Anders Weihe, Teknikföretagens förhandlingschef, säger i ett pressmeddelande att …

Det är tydligt att företagen skulle anställa fler om reglerna ändrades. Det skulle också innebära att fler skulle tillsvidareanställa i stället för att visstidsanställa.

Det är ju ett uttalande som vare sig går att vederlägga eller är att betrakta som någon sanning. Eftersom ingen kan veta, inklusive Teknikföretagen, hur en annan lagstiftning skulle se ut så måste ju ett sådant tvärsäkert uttalande ses som vad det just är – ett påstående.

Att arbetsgivare i allt högre grad väljer att hyra in arbetskraft är ju inte något svenskt fenomen. Det sker globalt och oavsett hur svårt eller enkelt det är att anställa respektive göra sig av med folk. Det är i hög grad andra orsaker som gör att bemanningsföretag hittat en nisch. I många koncerner bestäms det centralt hur man får anställa och hur stor arbetsstyrkan får vara. Däremot har man inga större synpunkter hur kostnaderna ser ut så länge man kan visa ett överskott. Att hyra in arbetskraft syns ju inte på personalstaten utan endast på kostnadssidan på resultaträkningen.

Det är mycket möjligt att det finns inslag i den gällande lagstiftningen som går att diskutera hur de borde se ut. Men det innebär ju verkligen inte att förändringar enbart ska ske utifrån en önskelista från arbetsgivarna. Arbetsgivarna lär få vara beredda att diskutera hur de kan bidra till och motivera de anställda till ökad kompetensutveckling. Fortfarande finns det större hinder i att erbjuda IF Metalls medlemsgrupper att delta i kompetensutvecklande insatser än tjänstemännens. Vidare syns en tydlig strävan i många industriföretag till att stycka upp de kollektivanställdas arbetsuppgifter i allt mindre bitar. Därmed görs människor lättare att byta ut vilket samtidigt minskar de formella kompetenskraven.

Debatten lär fortsätta.

Länkar: Arbetet, TCO-tidningen, Ekot, SvD, IF Metall, SvD Brännpunkt

Andra som skrivit: Leine Johansson

Ett kraftigt försämrat anställningsskydd


Idag har den särskilde utredaren Jonas Malmberg lämnat över sina förslag till arbetsmarknadsminister Hillevi Engström gällande vissa förändringar i lagen om anställningsskydd. Jonas säger, i anledning av sitt uppdrag, att …

Mitt uppdrag är att föreslå hur det kan bli billigare för företagen att bryta mot LAS. Och jag tror att mitt förslag pressar fram snabbare lösningar vid tvister om uppsägning.

Han föreslår i korthet följande:

  • En anställd ska förlora jobbet efter ett år om det finns en tvist om uppsägningen som innan dess inte är löst.
  • Ge rabatt till företag med färre än 50 anställda som måste betala skadestånd för att de gör sig av med någon de inte vill ha kvar. Rabatten ska även ges vid andra ekonomiska skadestånd för brott mot lagen om anställningsskydd (LAS).
  • Ta bort möjligheten att ogiltigförklara en uppsägning när arbetsgivaren har brustit i sin skyldighet att i första hand försöka omplacera den som har sagts upp.

Den borgerliga regeringen har varit tydlig med att man vill göra det billigare och snabbare för arbetsgivare att göra sig av med folk. Det fanns tankar som innebar att en arbetstagare som tog strid för att få behålla sin anställning inte skulle få någon lön från sin arbetsgivare. Endast i det fall man vann sin sak i domstol skulle arbetsgivaren kunna bli skyldig att utbetala lön. Men det skulle samtidigt innebära att den anställde fick stå utan inkomst. En sådan konstruktion skulle ju göra arbetstagaren ganska försvarslös. Dessa tankar verkar inte finnas med i förslaget. Däremot har man funnit andra vägar att försvaga arbetstagarens situation i de få fall det blir en långvarig tvist om anställningen.

Enligt förslaget ska det inte vara möjligt att begära ogiltigförklaring i de fall man blivit uppsagd pga arbetsbrist utan att arbetsgivaren har undersökt möjligheterna till omplacering. Kombinerat med att arbetsgivare med färre än 50 anställda ska få ”rabatt” på eventuella skadestånd kan öka arbetsgivarens vilja att plocka bort personer man inte önskar ha kvar i företaget.

Med dessa, till synes, oskyldiga förslag försvagar man de anställdas trygghet i anställningen. I motsats till vad många tror är det både enkelt och billigt att säga upp personer från sina anställningar i Sverige. Med dessa förslag kan det komma att bli än enklare och billigare. Jag delar den uppfattning som de tre ordförandena för LO, Saco och TCO uttrycker i SvD Brännpunkt:

Ändringarna betyder att arbetstagarna kommer att tvingas in i förlikningar med betydligt lägre ersättning än nu. I ett anställningsförhållande är det arbetsgivaren som är den starkaste parten. Det är också arbetsgivaren som fattar beslut om en uppsägning, och är den som ska stå för risken för att uppsägningen är felaktig, inte arbetstagaren. Något annat är helt oacceptabelt.

Länkar: SvD Brännpunkt, ka.se, ka.se, Journalisten, Kollega, Publikt, Tidningen Vision, dagens arena

Andra som skrivit: Peter Andersson, Peter Högberg, Martin Moberg, Johan Westerholm, Annika Högberg, Peter JohanssonAnders LarssonUllika Dalén

En felaktig bild av hur LAS tillämpas


Anders Ferbe, förbundsordförande för IF Metall kommer att bjuda in de högvälborna partiledarna Annie Lööf (CP) och Jan Björklund (FP) till IF Metall. Om de tackar ja till inbjudan (vilket jag hoppas) kommer de att få träffa IF Metall för att tillsammans med lokala företrädare få diskutera lagen om anställningsskydd (LAS). Anders menar att då kommer de att få konkreta (lokala) exempel på hur kompetens är avgörande för att kunna behålla ett jobb. Anders säger att …

Min uppfattning är att Annie Lööfs och Jan Björklunds uppfattningar om LAS bygger på en felaktig bild av hur LAS tillämpas.

Det är ett utmärkt initiativ som kommer från IF Metall. Denna fråga har fått en stark politisk laddning. Det har gjort det svårt att diskutera denna fråga på ett seriöst sätt. Det förekommer hela tiden att människor, i samband med situationer med övertalighet, blir de som får sluta sin anställningar p.g.a. bristande kompetens för de arbeten som blir kvar.

För övrigt anser jag att taket för ersättningen i arbetslöshetsförsäkringen ska höjas och de differentierade avgifterna till a-kassorna villkorslöst ska tas bort.

Länkar: dn.se, IF Metall

En fråga om rätten till heltid


Dagens Nyheter skriver idag om det faktum att fackförbundet Handels har förlorat ett antal domar i Arbetsdomstolen. Domarna innebär att arbetsgivarna har rätt att organisera om arbetet även i de fall de anställda tvingas gå ned i arbetstid och samtidigt nyanställer. Det enda val som arbetstagarna har efter genomförda förhandlingar om ändrad organisation är att acceptera den nya organisationen (innebärande kortare arbetstid) eller att inte göra det varvid man kan bli uppsagd pga arbetsbrist.

Det råder knappast någon tveksamhet om att arbetsgivarnas arbetsledningsrätt är stark. Om arbetsgivaren bara uppfyller de krav som lagar och avtal ställer på dem kan de genomföra vad de önskar. De kan förstås ta intryck av sakliga argument från den fackliga organisationen eller att inte göra det och sedan göra som de vill. Arbetsgivarna genomför de organisationsförändringar man anser sig behöva göra för att företaget ska vara lönsamt och konkurrenskraftigt. Och så skulle man kunna avfärda denna fråga som enbart en fråga om skilda ståndpunkter inom arbetslivet.

Samtidigt har vi en viktigare diskussion i samhället. Den om pensionen och av betydelsen av att arbeta längre och mer för att uppnå en rimlig nivå på inkomsten som pensionär. Med det i åtanke blir den utveckling som sker inom, exempelvis handeln, betydelsefull. Då måste det föras en diskussion om hur villkoren även i den branschen kan bli sådana att människor finner det attraktivt att söka sig dit. Det finns exempel inom branschen på att det inte alls är svårt att erbjuda heltider till alla som önskar det. Den del av branschen som framför allt säljer elektroniska produkter (och med en högre andel anställd manlig personal) verkar ha lättare att ha heltid som norm.

Det behövs en principiell diskussion inom alla de branscher där man tydligen finner det svårt att erbjuda heltider till alla sina anställda. Det handlar ju både om att långsiktigt vara attraktiva arbetsgivare men även om att skapa ett bättre arbetsliv som ger alla möjlighet att erhålla en rimlig inkomst. Med denna utveckling får vi ett tillstånd där arbetsgivarna kan hantera sin personal på ett allt mer flexibelt sätt men där de anställda får en allt otryggare situation.

Lagstiftarna behöver också fundera över hur de kan stödja framväxten av ett arbetsliv där fler kan arbeta heltid för att därmed förtjäna pengar till sitt liv idag och till livet som pensionär.

Länkar: dn.se, lo.se, handels.se

Avskaffad LAS minskar inte ungdomsarbetslösheten


De unga företrädarna för de borgerliga regeringspartiernas ungdomsförbund upprepar idag, som vore de ett tåg med troende Hare Krishna, det eviga mantrat ”turordningsreglerna är ett j-a skit, turordningsreglerna är ett j-a skit, …”. De säger följande om turordningsreglerna som om det vore en sanning …

Ett stort hinder för unga är den lagstiftning som gäller på arbetsmarknaden. ”Sist in, först ut”-regeln dikterar i vilken ordning uppsägning ska ske och innebär att arbetstagaren med längst tid som anställd har företräde framför arbetstagare med kortare anställningstid. Denna princip är direkt diskriminerande mot oss unga och måste slopas!

Det där att man hela tiden påstår något innebär inte att det blir mer sant. Det finns faktiskt undersökningar och andra personer som inte delar de ungas övertygelse. Samuel Engblom säger

Vid en första anblick kan det låta logiskt att en regel som säger att den som har arbetat längre på en arbetsplats har företräde till de jobb som blir kvar efter en nedskärning eller omorganisation leder till ungdomsarbetslöshet. I verkligheten är det dock inte lika enkelt. När TCO häromåret med hjälp av statistik från SCB undersökte hur stor andel av de unga arbetslösa som blivit arbetslösa efter en driftsinskräkning, det vill säga en situation där turordningsreglerna kan ha kommit till användning, visade det sig att det bara var 2,5 procent. Siffran varierar troligen år från år, men det man med säkerhet kan säga är att de som fått gå på grund av att de stod sist på en turordningslista utgör en mycket liten andel av de arbetslösa ungdomarna.

Charlie Levin säger i sitt inlägg att …

… det är trist att man ännu inte förstått att LAS inte har några mätbara negativa effekter för unga. Det är inte lätt att förstå hur den som har svårt att bli anställd skulle missgynnas av LAS, en lag för de som arbetar. Det är inte heller sant att den sist anställda alltid får gå först vid uppsägningar. Både lagen och våra kollektivavtal säger klart och tydligt att kompetensen avgör.

Ingen förnekar att arbetslösheten är särskilt hög bland unga människor. Men det innebär inte att man därför kan föra en debatt kring detta enbart på grund av tro och övertygelse och mindre grundat på faktiska erfarenheter.

Andra som skrivit: Peter Johansson, Thomas Böhlmark

Om en godtrogen/okunnig minister


Trots att jag befinner mig på semester i varmare land kan jag inte låta bli att kolla av vad som händer i hemlandet. Jag finner, bland annat, den goda nyheten att det finns en majoritet i riksdagen för att ändra beslutet att förenkla möjligheten att erhålla f-skattesedel 2009. Den borgerliga regeringen drev ju som en inte obetydlig fråga i valrörelsen 2006 att fler skulle kunna erhålla f-skattesedel. Dessutom ville regeringspartierna förändra arbetstagarbegreppet så att en ensamföretagare skulle kunna ha endast en uppdragsgivare utan att därför kunna betraktas som i praktiken anställd. Miljöpartiets skattepolitiske talesperson Mats Pertoft säger, i anledning av partiets inställning, till Ekot att:

Miljöpartiet är ju småföretagsvänner och vi vill värna f-skattsedelns betydelse. Just därför är vi så oroade nu när vi ser att f-skattsedeln missbrukas av större företag, som tvingar människor in i f-skattsedelsarbete.

P1 programmet Kaliber har visat att antalet ensamföretagare har vuxit samtidigt som allt fler som tidigare varit anställda ”tvingats” att skaffa sig f-skattesedel om man ville fortsätta att få uppdrag från den tidigare arbetsgivaren. En person med f-skattesedel har ingen fackförening bakom sig, de har inga avtalsenliga löner eller framförhandlade försäkringar. Allt sådant får man ordna själv. Många av dessa personer har förstås hamnat i ett sämre förhandlingsläge än man hade som anställd. Statsrådet Hillevi Engström tror dock inte på att en förändrad lagstiftning skulle innebära någon förändring eftersom …

Grunden är att vi vill få fler företagare och grunden är ju förstås frivilliga företagare. Och det går alltså inte, enligt min uppfattning, att omvandla anställda personer till egna företagare utan vidare. Varje sådant fall kan prövas i domstol.

Jag vet inte på vilken planet rikets arbetsmarknadsminister bor på. Men det är fullt möjligt att omvandla anställningar nästan hur som helst. I Kalbers program har man lyft fram personer som har haft tidsbegränsade anställningar. Man låter helt enkelt dessa anställningar löpa ut. Sedan gör man en upphandling av den tjänst man vill köpa. Frågan ska förstås förhandlas enligt MBL § 38. Men står allt rätt till med upphandlingen kan inte facket på några formella grunder förhindra någon att upphandla tjänster. Det är möjligt att man kan komma åt detta via en tvist om arbetstagarbegreppet. Men det förutsätter att individen är facklig medlem och vill föra tvisten. Hur det sedan slutar kan man ju inte veta på förhand.

Det är bra att oppositionspartierna vill ha en förändring av dagens lagstiftning i denna fråga!

Länkar: Ekot, dn.se, Rapport

Andra som skrivit: Helena Ericson, Helena Ericson, Martin Moberg, Peter Johansson, Löntagarbloggen

Ali Abadji, Kaj Raving

Folkpartistisk ordergivning


De folkpartistiska ledamöterna av Sveriges Riksdag, Johan Pehrson och Hans Backman, beordrar i ett debattinlägg i LO-tidningen arbetsmarknadens parter att reformera arbetsmarknaden i en särskild riktning.

Ska målet om full sysselsättning uppnås behöver vi vända på varenda sten för att fler ska komma i arbete och för att företagen ska kunna utveckla sina verksamheter i en globaliserad värld. Arbetsmarknadens parter måste vara beredda att ompröva tidigare ställningstaganden och nu förväntar vi oss att parterna enas om bättre turordningsregler. Om inte det sker måste vi politiker ta vårt ansvar för en bättre fungerande arbetsmarknad.

Med andra ord – om parterna förhandlar fram något som inte Folkpartiet gillar kommer man att agera lagstiftningsvägen. De talar om för parterna vad de ska uppnå och lämnar därmed väldigt litet utrymme åt parterna att finna lösningarna. De förslag partiet vill se ligger dessutom nära de ståndpunkter som arbetsgivarnas översta representanter framfört. Det får mig att fundera över det där med hönan och ägget. Borgerliga partiföreträdare brukar ondgöra sig över den nära kopplingen mellan LO och Socialdemokraterna. I Folkpartiets, FP, och Centerpartiets, CP, hårda linje gällande förändringar av LAS och lägre ingångslöner ekar arbetsgivarnas argument – vad kom först, hönan eller ägget – CP/FP eller Svenskt Näringsliv, SN?

Det enda som SN behöver göra är att luta sig tillbaka och vara helt kallsinniga inför fackliga förslag och idéer. De behöver nämligen inte göra något som helst konstruktivt i sådana förhandlingar. Det enda de behöver göra är att hålla de borgerliga partierna med de rätta argumenten för att förändra lagstiftningen i den riktning man önskar.

Industribloggare: Patrik Renfors

En fråga om omställning och kompetens


PTK och Svenskt Näringsliv, SN, har kommit överens om att lyfta ut vissa frågor ur den pågående avtalsrörelsen. Parterna avser att förhandla om ”ett utvecklat omställningsavtal”. Den fackliga parten vill att inte endast fast anställda ska omfattas av omställningsavtalet. De vill även diskutera kompetensutveckling med arbetsgivarna. Arbetsgivarparten vill förstås diskutera turordningsbestämmelsera. SN:s vice VD Christer Ågren sade att det varit lättare att komma till denna överenskommelse med PTK än LO.

Vi har ställt samma offert till LO som till PTK. Där har vi inte kommit lika långt.

Det är säkert sant att det förhåller sig på det viset. Anledningen är säkert så enkel som att inom tjänstemannaområdet har arbetsgivare och fackliga organisationer längre haft avtal kring omställning genom Trygghetsrådet. Tjänstemännen arbetar inom tydligare befattningar som gör det mer naturligt att i ett läge av organisationsförändring göra avsteg från lagens turordningsbestämmelser. De flesta undersökningar visar dessutom att tjänstemannagrupperna som kollektiv får större del i löpande kompetensutveckling än arbetargrupperna.

På industrins arbetsplatser var strävan från arbetsgivarna under många år att snarare göra arbetsuppgifterna allt mer rutinartade och repetetiva med små krav på formell kunskap. Det var endast under några år under det sena 1980-talet, då intresset av att jobba där minskade, som man arbetade med att utveckla arbetsorganisationen. Efter den djupa lågkonjunkturen på 1990-talet dog på många håll intresset av att utveckla industriarbetena. Idag ser vi snarare en strävan till att åter vilja införa allt mer styrda och enkla arbetsuppgifter för arbetare. Det är klart att i ett sådant läge blir det svårt att tala om kompetens om alla har i stort sett likadana ”icke-kompetenta” arbetsuppgifter.

För arbetarna gäller tyvärr fortfarande i hög grad devisen ”i högkonjunktur finns inte tid att utbilda och i lågkonjunktur har vi inte råd”. Vill arbetsgivarna prata förändringar i turordningsbestämmelserna måste de också vara beredda att på allvar börja diskutera och avsätta medel till kompetensutveckling och utveckling av arbetsplatserna för arbetarna.

Då den kollektiva verkligheten pekar åt ett helt annat håll idag har arbetsgivarna en lång väg att gå.

Länkar: TCO-tidningen, LO-tidningen, dn.se, di.se, Rapport, dn.se

Andra som skrivit: Niklas Hjert, Peter Andersson, Röda Berget

Industribloggare: Kaj Raving, Camilla Wedin, Patrik Renfors, Leine Johansson

Statistik, mer statistik …


Ibland vet jag inte om jag ska skratta eller gråta när jag läser vissa artiklar.

Jag hittade ikväll ett ”fantastiskt” inlägg från Carina Lindfelt, avdelningschef för Arbetsmarknad & Förhandlingsservice på Svenskt Näringsliv. Hon påstår på fullaste allvar, genom att exemplifiera med vad som skedde inom verkstadsindustrin hösten 2008, att lagen om anställningsskydd osakligt drabbade kvinnor hårdare än män.

Vad resultaten visar är väl snarare att verkstadsindustrin sent omsider upptäckt att man ville anställa fler kvinnor. Eftersom de kanske hade kortare anställningstid tillhörde de gruppen som sades upp. Huruvida det hade blivit någon skillnad utan dagens turordningsregler är ju skrivet i stjärnorna. Svenskt Näringslivs inlaga bevisar ingenting – den synes mest vara full av påståenden.

Hade den svenska industrin långt tidigare arbetat för att locka kvinnor till kvalificerade yrken inom industrin hade situationen sett betydligt annorlunda ut hösten 2008.

%d bloggare gillar detta: