Bloggarkiv

Sverige är i ett farligt läge


Under gårdagen fick uttalanden från LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson ganska stort utrymme. I en intervju menade han att Socialdemokraterna borde gå till val som ett eget alternativ.

Han vill att väljarna ska rösta för ett tydligt socialdemokratiskt alternativ. Därför måste ju partiet kunna tala klarspråk om de politiska prioriteringarna. Detta krävs för att kunna vinna rösterna bland LO:s medlemsgrupper.

Däremot är han öppen för att (S) efter valet kan bilda regering tillsammans med, exempelvis, Miljöpartiet och, till och med, ett par mittenpartier. Kålle sade att …

Den som lägger sin röst på S den 22 mars ska veta vad den rösten står för. Däremot går det inte för Stefan Löfven att efter valet stänga dörren för någon form av samarbete. Han har hela hösten försökt att bredda samarbetet med MP över blockgränserna.

Med all respekt för Kålle så synes hans uttalanden få större genomslag än vad de kanske förtjänar. Efter att riksdagens majoritet röstat för allianspartiernas budgetmotion tillkännagav regeringen att man avser att senare i december fatta beslut om extra val. Såväl Stefan Löfven som MP:s språkrör menade att partierna då kommer att bedriva egna valrörelser. Kålles uttalanden bekräftar snarare den inriktning som regeringspartierna redan har offentliggjort.

Det är förmodligen en korrekt bedömning att göra på så sätt. De röd-gröna partierna måste tydligare signalera en vilja till att göra blocköverskridande uppgörelser i ett parlamentariskt läge som liknar dagens. Måhända att partierna behöver frigöra sig mer från Vänsterpartiets uppfattningar för att kunna öppna upp för bredare kompromisser.

Det kommer dock att krävas att både S som MP erhåller ett större väljarunderlag än vad det ordinarie valet innebar för att lättare kunna lösa upp de borgerliga partiernas järnridå. Vad jag förstått överväger de fyra partier som tidigare bildade regering att formulera ett nytt valprogram som inte utgår från den budgetmotion som riksdagen antagit. Det är möjligt att detta kan föra upp latenta spänningar mellan dessa fyra musketörer till ytan.

Men förmodligen är det enda som kan spräcka alliansen vara det faktum att något av partierna inte klarar riksdagsspärren. Frågan är om Kristdemokraterna kan lita till att få tillräckligt antal stödröster i det kommande valet.

Länkar: dn.se, SvD, SVT, Ekot, di.se, SVT, dagens arena, dagens arena, dn.se, SvD, dagens arena, SVT, di.se, Ekot, ka.se

Fler som skrivit: Ulf Bjereld

Annonser

Sverige – landet med högst ungdomsarbetslöshet


Igår presenterade Stefan Löfven (S) och Karl-Petter Thorwaldsson (LO) på debattplats en ny forskningsrapport. Rapporten skildrar den svenska välfärdsstatens och arbetsmarknadens utveckling sedan 1990. Det framhålls att rapporten är oberoende och inte drar några egna politiska slutsatser. Däremot kan ju Stefan och Karl-Petter med rapporten som grund och jämförelse dra sina egna slutsatser.

Debattörerna framhåller tre punkter som särskilt allvarssamma:

  • Sverige har högst ungdomsarbetslöshet i Norden men allt lägre investeringar i utbildning och forskning.
  • Sverige har ökat privatiseringen kraftigt, och förtroendet för välfärdsinstitutioner faller.
  • Sverige slår Nordenrekord i fattigdom med den högsta andelen fattiga på 20 år.

Den borgerliga regeringen kom ju till val på att man skulle öka drivkrafterna för arbete. Man antydde därmed att det var ett personligt val om jag ville vara arbetslös eller om jag ville arbeta. Politiken bedrevs genom sänkta skatter för arbetande och försämrade förmåner i socialförsäkringarna.

Detta har kompletterats med subventioner av de sociala avgifterna (för arbetsgivare som anställer yngre),  halverad restaurangmoms och andra subventioner av specifika branscher. Resultaten av politiken är ju högst tveksam. Ungdomars arbetslöshet har inte minskat och den totala arbetslösheten har fortsatt att öka.

Det är vidare väldigt tydligt att de ekonomiska klyftorna har ökat snabbare i Sverige än i jämförbara länder. Denna rapport visar att den relativa fattigdomen ökar snabbare i Sverige. Om än det valda fattigdomsbegreppet kan kritiseras så har den förda politiken framför allt gynnat dem med de högsta inkomsterna. De som hamnat utanför arbetsmarknaden lever under hårdare villkor idag. Läs gärna detta blogginlägg för mer om diskussionen om relativ fattigdom.

Rapporten diskuterar vidare den snabba utvecklingen inom svensk välfärdsproduktion. De borgerliga partierna har drivit på utvecklingen inom området. Man har i flera fall slumpat bort tidigare offentligt ägda institutioner för att snabbt få in ett ökat inslag av privat ägande. Det har inte alltid varit så lyckat. Den borgerliga regeringen vill vidare göra lagen om valfrihetssystem (LOV) obligatorisk i de svenska kommunerna och landstingen.

Debattartikeln argumenterar för en annan politisk utveckling med mer av aktivare arbetsmarknadspolitiska insatser och satsningar på den svenska skolan. De som har svårast att komma i arbete är de som saknar motsvarande fullständiga gymnasiebetyg. Utbildning är därför en viktig satsning för att långsiktigt kunna minska arbetslösheten.

Länkar: DN DebattDN Debatt, ka.se, SvD, dagens arena

Fler som skrivit: Storstad, Alliansfritt Sverige, Martin Moberg, Peter Högberg, Roger Jönsson

En misslyckad arbetsmarknadspolitik


LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson står, tillsammans med Linda Grape, som undertecknare av ett debattinlägg om arbetsmarknadspolitiken. Inlägget presenterar en ny rapport som LO har tagit fram.

I rapporten konstateras att allt färre av de arbetslösa får del av kvalificerade kompetenshöjande insatser. Endast en av fyra en av fyra arbetslösa får del av sådana aktiva insatser. Men, som debattörererna påpekar, har de valt att räkna in Fas 3 i sådana insatser – trots att denna åtgärd ”inte håller måttet”.

De konstaterar vidare att bara en av tio får del av förberedande eller yrkesinriktad arbetsmarknadsutbildning. Detta trots ett rekordhögt antal deltagare i arbetsmarknadspolitiska program. Linda Grape säger på LO:s  hemsida att …

Utvecklingen innebär en urholkning av den aktiva arbetsmarknadspolitiken. Trots att närapå varannan arbetslös idag deltar i arbetsmarknadspolitiska program är det bara en av fyra arbetslösa som får del av aktiva rustande insatser. Den aktiva arbetsmarknadspolitiken är omfångsrik men mycket svag.

I debattinlägget framhåller de tre tydliga förslag för en bättre arbetsmarknadspolitik:

  • Genomför en kunskapssatsning.
  • Riv upp jobb- och utvecklingsgarantin och jobbgarantin för ungdomar.
  • Stärk Arbetsförmedlingens förutsättningar till förmedling av kvalitet.

Dagens arbetsmarknadspolitik är en logisk konsekvens av den borgerliga regeringens syn på människors drivkrafter. Genom kombinationen av sänkta skatter för de som arbetar och höjda pålagor på arbetslösa och sjukskrivna skulle fler ”välja” att arbeta i stället för att stanna hemma. Borgerliga debattörer ser det enbart som ett individuellt val att vara utan arbete. Det behövs därför inga andra insatser än morot och piska för att stimulera fler människor att arbeta.

Detta är ingen syn som jag delar. Det behövs insatser för att få fler människor att lämna gymnasieskolan med fullständiga betyg. Det behövs fler insatser för en verklig aktiv arbetsmarknadspolitik.

Länkar: SvD, dn.se, SVT, SvD, Arbetet

Fler som skrivit: Linda Grape, Jenny Bengtsson, Martin Moberg

En ny, modern och hållbar arbetslinje


Presenterar LO:s arbetslinje

Under onsdagen presenterade LO en rapport betitlad ”Vingarnas trygghet i en modern och hållbar arbetslinje”. I rapporten beskriver organisationen sina tankar om en modernare arbetslinje. De sätter den i motsats till den arbetsmarknadspolitik som den borgerliga regeringen har presterat. I det debattinlägg som presenterade LO:s tankar säger man …

Vår arbetslinje är modern därför att den satsar på det goda, utvecklande och välbetalda arbetet och det livslånga lärandet. Den är hållbar därför att den stärker individen, ökar jämställdheten och minskar klyftorna i samhället. Den är därmed både förebyggande och stödjande. Den avvisar att arbetslösa ska förmås acceptera lägre löner och otrygga anställningar med sämre arbetsvillkor och små utvecklingsmöjligheter för att få jobb. Trygghet står inte i konflikt med förnyelse eller vilja att arbeta och utvecklas.

LO vill se fem försvarslinjer mot arbetslösheten:

  • Det goda och hållbara arbetet ger löntagarna förutsättningar att möta arbetslivets krav och förändringar.
  • Gymnasieskolans kvalitet och resultat avgör hur hög sysselsättningen kan bli utan stora inkomstskillnader.
  • Goda möjligheter till arbetsmarknadsutbildning ger arbetslösa förutsättningar att möta kraven på dagens och morgondagens arbetsmarknad.
  • Ekonomisk trygghet vid arbetslöshet stärker den moderna och hållbara arbetslinjen.
  • Fler och bättre insatser för arbetslösa som har som har en särskilt svår arbetslöshetssituation.

Förslagen verkar ligga väl i linje med vad de fackliga organisationerna inom LO brukar stå för. LO vill ha en betydligt aktivare arbetsmarknadspolitik än den passiva som den borgerliga regeringen står för. LO:s idéer står även för en mycket mer positiv syn på människors möjligheter och vilja att utvecklas och att skaffa sig ett gott liv. Politiken måste kunna understödja denna strävan.

Som jag ser det står regeringen för en betydligt mörkare syn på människorna. De ser hellre verktygen morot och piska som de huvudsakliga metoderna att förmå människor att skaffa sig arbete. De har heller inget emot att dela upp arbetsmarknaden i vinnare och förlorare.

Sverige behöver verkligen en annan och aktivare arbetsmarknadspolitik. LO:s rapport är i det avseendet ett viktigt inlägg i debatten.

Länkar: SvD, Arbetet, Ekot, di.se

Fler som skrivit: Helle Klein, Martin Moberg, Martin Moberg, Badlands Hyena, Leine Johansson

Om att tydliggöra politiska skiljelinjer


20131016-101156.jpgDagens Nyheter har intervjuat LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson (Kålle). Diskussionen handlar om det kommande valet till Sveriges Riksdag. Kålle oroar sig över att den socialdemokratiska strategin att fånga upp medelklassväljarna gör att frågor som berör LO-förbundens medlemmar försvinner ur debatten.

Karl-Petter är också kritisk till socialdemokraternas inställning till skatter. (S) är, i och för sig, kritisk till det femte jobbskatteavdraget men kommer att acceptera det vid ett genomförande. Det innebär en otydlighet i förhållande till väljaropinionen vilket de borgerliga partierna utnyttjar. Kålle säger till tidningen att …

Socialdemokraterna måste ta sådan höjd för skatteintaget att det räcker för de satsningar som våra medlemmar efterfrågar. Våra medlemmar vill ha rejält med nya resurser till sjukvården, skolan och en höjd a-kassa

Många av de frågor som berör medlemsgrupperna inom LO-förbunden kräver en tydlig finansiering. Därför är det viktigt att Socialdemokraterna funderar över sin position när det gäller skattepolitiken.

Det är bra att LO lyfter dessa frågor. Det är angeläget att man tydliggör skillnaderna mellan socialdemokraterna och de borgerliga partierna. Det handlar om att kunna mobilisera LO:s väljargrupper till att rösta för ett socialdemokratiskt eller röd-grönt alternativ till den borgerliga politiken. Det handlar också om att arbetargrupperna inte ser SD som ett alternativ. Det skulle, i första hand, gynna och främja en ny borgerlig regering.

Fler som skrivit: Peter Högberg, Martin Moberg

LO önskar se en annan regering


En blivande statsminister?

I fredags skrev Aftonbladet att LO kommer att kraftsamla och arbeta för att de borgerliga partierna förlorar det kommande riksdagsvalet. Tidningen har tydligen fått ta del av interna dokument som översiktligt beskriver vilka insatser man kommer att bedriva.

Det vore väl en överdrift att påstå att tidningens nyhet kom som en särskilt stor överraskning. Vad man än tycker om det så står ju LO och Socialdemokraterna nära varandra. LO:s vice ordförande Tobias Baudin säger till tidningen att …

Valet nästa höst är ett ödesval för oss. Vi inom LO är självkritiska om hur vi ­arbetat i tidigare val­rörelser. Vi har sagt att vi ska gå ut på arbetsplatserna och prata med våra medlemmar, men det har vi inte gjort tillräckligt mycket.

LO har tagit intryck av hur norska LO har arbetat med de politiska frågorna. Man frågar sina medlemmar vilka frågor som är viktiga. Svaren viktas och jämförs med de olika politiska partiernas ståndpunkter. På så sätt kan man både påverka partierna och argumentera inför de fackliga medlemmarna.

Länkar: Aftonbladet, di.se

@VeckansArbetare


@VeckansArbetare

LO meddelar att man genom twitterkontot @VeckansArbetare kommet att låta enskilda personer och förtroendevalda ge sin bild av verkligheten och LO. Anders Larsson, ansvarig för sociala medier på LO, säger om initiativet …

Det handlar om att kunna prata om förutsättningarna på arbetsmarknaden, om sysselsättningen och vilket samhälle vi vill ha. Fördelen med Twitter är att kunna kommentera och diskutera samhällsfrågor på ett snabbt och smidigt sätt.

På måndag den 18 mars drar det igång med Karl-Petter Thorwaldsson själv som twittrare.

Länkar: Resumé, da.se, ka.se

De ekonomiska villkoren för dem med stor makt


VD:arna på de största svenska bolagen har inkomster som är 46 gånger den vanliga arbetarens

LO har presenterat sin trettonde rapport om inkomstskillnaderna – Makteliten – klyftorna består. På DN Debatt presenteras en sammanfattning av rapportens slutsatser. Rapporten granskar inkomsterna under 2011 för olika grupper av ”makteliten”. Som ett genomsnitt tjänade denna elit lika mycket pengar på under 2011 som det tog en genomsnittlig arbetare 17 år. Som vanligt är det näringslivsrepresentanterna som sticker ut i undersökningen. Deras genomsnittliga inkomst (14 miljoner kronor per person) motsvarar 46 stycken genomsnittliga arbetares löner.

I undersökningen har LO tittat på inkomsterna för olika grupper inom makteliten. Man konstaterar, exempelvis, att den inkomsterna för ”demokratiska eliten” motsvarar fem genomsnittliga arbetares. Det är fortfarande höga inkomster men ligger betydligt under näringslivets bäst betalda. Karl-Petter Thorwaldsson visar att hans inkomst motsvarar tre arbetares inkomster. Urban Bäckström, VD för Svenskt Näringsliv, hade 2011 en inkomst som motsvarade 20 arbetares. Artikelförfattarna säger att …

Vår jämförelse av maktelitens inkomster och en normalt industriarbetares lön sträcker sig tillbaka till år 1950. Detta år var maktelitens genomsnittliga inkomst elva gånger en industriarbetares. Mellan 1950 och 1980 minskade skillnaden till hälften, endast fem industriarbetarlöner. Sedan denna lägsta notering har inkomstskillnaderna ökat kraftigt igen. Allra tydligast har ökningen varit i näringslivseliten.

LO:s siffror visar att inkomsterna för ”makteliten” ökar betydligt snabbare än för den genomsnittlige arbetarens. Utvecklingen leds framför allt av näringslivets högsta chefer och företrädare. Det är samma personer som med högstämda röster uppmanar de vanliga löntagarna att visa ansvar och återhållsamhet i förhandlingar om nya kollektivavtal. Själva tvekar de inte ett ögonblick över att bevilja sig själva och sina kollegor ökade inkomster.

LO:s rapport tydliggör de växande skillnaderna mellan de som har mycket och de som har betydligt mindre. Denna utveckling paras med den borgerliga regeringens skattepolitik. En annan sammanfallande utveckling är att allt mer av näringslivets överskott delas ut till aktieägare och att allt mindre går till företagens anställda.

Det finns de som hävdar att en bidragande orsak till den pågående finanskrisen är att löntagarnas andel av överskotten har minskat. Den ekonomiska eliten kan finansiera sin livsstil med höga inkomster medan medelklassen i tävlan finansierar sin med växande lån som de rikaste genom bankerna har lånat ut.

Länkar: DN Debatt, Arbetet, SvD, da.se, Tidningen Vision, Fastighetsfolket, Kollega, ka.se, dagens arena, dagens arena, Aftonbladet kultur

Andra som skrivit: Martin Moberg, Mario Matteoni, Martin Moberg, Ola Möller

Industribloggare: Leine Johansson

Är inte arbetsrätten ett hinder för LO längre?


Undertecknandet av Saltsjöbadsavtalet 1938

Under förra veckan sprack trepartsförhandlingarna mellan LO, Svenskt Näringsliv och regeringen om ett avtal om jobbpakt. Tidningen Fokus redogör för bakgrunden till diskussionerna och vad som hänt i förhandlingarna.

Sedan det skedde har LO och Svenskt Näringsliv trätit om vem som har störst skuld i att förhandlingarna gick i stå. Regeringens förhoppning står nu till att branschvisa överenskommelser kommer att tecknas. I ett sådant läge kan ju regeringen ändå sägas ha nått fram och kan inkassera någon slags politisk framgång på det besvärliga området ”ungdomars arbetslöshet”.

Förhandlingarna föll på att LO ställde krav på att regeringen skulle avvakta med att lämna förslag om förändrade bestämmelser i lagen om anställningsskydd. Detta för att kunna inleda förhandlingar med arbetsgivarna om ett förändrat huvudavtal. I en intervju i DN meddelar LO:s ordförande att han är beredd att en diskussion inom LO-styrelsen om att avstå från att driva förändringar i arbetsrätten politiskt. Kålle säger till tidningen att …

Tidigare har både vi och Svenskt Näringsliv förlitat oss på att det varit enklare att gå till politikerna i riksdagen för att få förändringar i arbetsrätten än att förhandla om det själva. Vi har gått till S och arbetsgivarna till M, FP och C. Jag vill ta upp en diskussion i styrelsen om att vi i LO i fortsättningen ska avstå från att driva förändringar i arbetsrätten politiskt. I stället ska vi driva de frågorna i en förhandling med Svenskt Näringsliv om ett nytt huvudavtal.

Kålle ser and­ra möjligheter.

Det är ett ganska sensationellt uttalande från LO:s ordförande. Det strider mot det normala som organisationen levt efter sedan 1960-talet då man började driva krav på lagstiftning. Men det kan även sägas vara en återgång till den ordning som rådde tidigare. Från det att LO bildades 1898 och fram till 1960/70-talen var inriktningen att reglera sina mellanhavanden med SAF/Svenskt Näringsliv genom avtal.

Jag har lärt mig genom det fackliga arbetet att avtal är bättre än lagstiftning. Orsaken är förstås att lagar väldigt lätt kan förändras, avskaffas och lagstiftning man inte gillar kan genomföras. Avtal regleras och förändras genom förhandlingar och en beredskap att vidta fackliga stridsåtgärder.

Nu lever vi dock i en värld där lagar reglerar viktiga och grundläggande mellanhavanden mellan fackliga och arbetsgivarorganisationer. Det är knappast möjligt att återgå till en ordning ungefär som den som rådde 1938 då Saltsjöbadsavtalet tecknades med annat än att en borgerlig regering beslutar sig för att dra ett streck över all ”facklig lagstiftning”. Det har de (åtminstone Moderaterna) tydligt visat att de inte önskar göra.

Jag delar Kålles ståndpunkt att det vore bra om arbetsmarknadens parter kunde reglera frågan om hur och i vilken ordning människor ska sägas upp utan inblandning från politiken. LO har under stor del av sin moderna historia kunnat lita till sin nära koppling till Socialdemokraterna. Denna tid sammanföll med att partiet var det regeringsbildande. Idag lever vi i en annan tid. De borgerliga partierna har vunnit två val i rad. Det finns heller inga garantier för att de inte skulle kunna vinna regeringsmakten en tredje gång. Till det kommer att Socialdemokraterna i bästa fall ligger kring 35 % i opinionsundersökningar.

Det är klart att LO behöver se över sitt förhållande till den politiska sidan av arbetarrörelsen. Det kan vara alldeles rätt att åter fokusera på att teckna avtal med arbetsgivarna i stället för att använda lagstiftningsvägen. Frågan är om arbetsgivarna är lika intresserade av en sådan ordning. Det krävs att de fackliga organisationerna förmår samla sina medlemmar kring de krav man vill driva. Det krävs mer av långsiktig facklig kamp, internt och externt, för att förändra världen åt det håll man önskar. Men det man uppnår kommer å andra sidan att leva längre.

Det kommer att vara en viktig diskussion som LO-styrelsen kommer att föra i morgon. Den kan innebära en viktig återgång till en annan ordning. Den innebär dessutom ett nytt sätt att förhålla sig till det socialdemokratiska partiet. Kålle säger till DN att …

Jag skulle vilja att Svenskt Näringsliv lovade samma sak. Och att Socialdemokraterna ställer sig bakom det.

Jag emotser ingen dramatisk förändring i förhållandet mellan LO och Svenskt Näringsliv. Parterna är på väg in i tuffa och svåra kollektivavtalsförhandlingar. Det kommer därför att vara svårt i ett sådant läge komma framåt i en förhandling om  huvudavtalet.

Jag har tidigare skrivit att förändringar av turordningsbestämmelserna måsta paras med en vilja från arbetsgivarna att satsa mer egna medel på att utveckla de anställdas kompetens. Idag är trenden snarare att LO:s medlemsgrupper är de som får minst utav sådant och det inom industrin sker en återgång till linjeproduktion med därmed minskat arbetsinnehåll.

Länkar: dn.se, Arbetet, di.se, Fokus

Andra som skrivit: Peter Johansson

Tänker regeringen göra det lättare att sparka folk?


LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson är idag publicerad med ett debattinlägg i Svenska Dagbladet. Han skriver om en handlingsokraftig regering som inte agerar för att motverka den ökande arbetslösheten.

Den borgerliga regeringen verkar stå nästan handlingsförlamad inför den lågkonjunktur som slagit till mot Sverige och vår omvärld. Karl-Petter ger en eloge till regeringen som, åtminstone, har börjat prata med de fackliga organisationerna och att man därmed nått en överenskommelse om en jobbpakt.

Syftet med debattinlägget är dock att väcka opinion emot ”Uppsägningstvistutredningen”. Regeringen har beställt en utredning med förslag om förändringar i lagen om anställningsskydd som ska göra det billigare för arbetsgivare med färre än 50 anställda att göra sig av med anställda. Man tror att om det blir billigare att göra sig av med icke önskvärda så kommer benägenheten att anställa att öka. Jag vet inte på vilka grunder man har den tron. Det kanske kommer att visa hur resultatet blev. Det förutsätter förstås att någon gör en en utvärdering i efterhand av lagens effekter.

Som ”Kålle” formulerar det – den borgerliga regeringen verkar vara mer inriktad på att göra det lättare att säga upp anställda än att verka för fler jobb. Jag delar Kålles förhoppning i hans avslutsord.

När drömmar om en bättre framtid ersätts av oro och rädsla är vi som land riktigt farligt ute. Det är något varje beslutsfattare måste överväga noga när vi står inför ett nytt år som rymmer så mycket osäkerhet. För min del är detta glasklart. Det vore ett politiskt självmål av sällan skådat slag om regeringen inte meddelar hela svenska folket att detta utredningsförslag åker direkt i papperskorgen. Sverige behöver fler anställningar – inte fler uppsägningar och avsked.

%d bloggare gillar detta: