Bloggarkiv

Den tyska åtstramningslinjen har varit kontraproduktiv


Sanningssägare

Bo Lundgren, en gång i tiden minister (M) på 1990-talet, ansluter sig till de äldre före detta statsråd och högre politiker som kan säga sanningen utan att riskera sina karriärer. I en intervju kritiserar han den krispolitik som EU, med Angela Merkel och Anders Borg som starka tillskyndare till, har bedrivit i de krisande euroländerna. Bo säger, bland annat, att …

I stället för att skriva ned de grekiska obligationerna sa man att Grekland skulle klara sig med överbryggningslån, eftersom man inte ville urholka balansräkningarna hos franska och tyska banker. Men det var precis vad man omedelbart borde ha gjort. Samtidigt borde man också ha försökt sätta ett staket runt Spanien och Italien för att deras upplåningskostnad inte skulle stiga dramatiskt.

Han är ganska tydligt med att det även behövs mer av expansiv politik för att hjälpa de länder som nu har ekonomiska problem. Han säger …

För att klara en sanering av de offentliga finanserna kan man inte bara gå på besparingar, utan man måste ha en kombination av besparing och tillväxt. Det var ju förutsättningen för Sverige under 90 talskrisen.

Han undviker dock att allt för hårt kritisera sin partivän och nuvarande finansminister Anders Borg. Men det vore väl att begära allt för mycket.

Jag delar dock Bos bedömning att det behövs mer utav ekonomiska satsningar i Grekland för att kunna hjälpa landet tillbaka till en bättre ekonomisk situation.

Enkelriktad, orealistisk och orättfärdig krispolitik


Idag är ledarartikeln i Dagens Nyheter att ses som obligatorisk läsning. Den sammanfattar enkelt och pedagogiskt den kris om uppkommit inom euro-länderna. Den belyser också en del av euro-konstruktionens akilleshäl – den gemensamma räntan. De länder som idag befinner sig i en djup ekonomisk kris fick sina nationella ekonomier uppblåsta mycket tack vare att tyska banker lätt kunde låna ut pengar till dessa stater och dess medborgare.

Idag framhålls den tyska ekonomin som ett föredöme. Den mår väl och utstrålar styrka. Det ledarartikeln belyser är att denna styrka i hög grad har uppkommit genom andra länders olycka. Tysklands enda intresse i detta läge verkar vara att hellre skydda sina bankers intressen än att långsiktigt stödja och hjälpa de länder som är i behov av det. I artikeln sägs …

Om södra Europa på allvar ska följa Tyskland i spåren, vad betyder det? Jo, att anpassningar behöver ske både i krisländerna och i Tyskland.

Översatt till tyska förhållanden innebär detta att landet behöver acceptera högre inhemsk inflationstakt under kanske ett decennium. Dessutom måste man spara betydligt mindre än i dag och få fart på konsumtionen. Tyskland kan inte fortsatta att ha ett stort överskott i bytesbalansen, om euroområdet ska ha en chans att rätta till sina interna obalanser.

Men att döma av debatten i Tyskland tycks politikerna knappast beredda att ta sina egna maningar på allvar. När man talar om förbättrad konkurrenskraft, tycks man mena att krisländerna ska stå för hela anpassningen på egen hand. Löner och priser ska sänkas i krisländerna, samtidigt som Tyskland fortsätter som vanligt.

EU och euro-området står verkligen inför stora utmaningar. Då räcker det inte med att enbart begära att krisande länder ska svälta sig till hälsa. Det behövs även positivare stimulanser för att den ekonomiska motorn ska hacka igång igen.

Länkar: dn.se, Ekot, SvD, dn.se, SvD, SvD, Ekot

Andra som skrivit: Roger Jönsson, Martin Moberg, Thomas Böhlmark

En debatt om € och EU


Jag tillhörde de som deltog i ja-kampanjen och var positivt inställd till att Sverige skulle gå med i eurosamarbetet. Det kändes dock inte helt tillfredsställande att delta i en kampanj som så tydligt var finansierad genom Svenskt Näringsliv. Mitt ställningstagande till valutasamarbetet var inte riktigt detsamma som det de stod för. Detta bidrog säkert till att de som propagerade för ett nej hade det lättare. Det var lättare att påvisa en splittring i uppfattning bland ja-sidans tillskyndare.

Jag har länge varit positiv till Sveriges medlemskap i Europeiska Unionen (EU). Som fackligt aktiv inom industrin har det varit lättare att se det nödvändiga i att sprida den politiska kampen över gränserna för att få till stånd rättvisare villkor mellan länderna. Den ståndpunkten har jag inte lämnat. Däremot känns det idag mer kluvet kring frågan om en gemensam valuta. Med de erfarenheter jag har sett hur valutasamarbetet har fungerat (eller snarare inte fungerat) var det väl en himla tur att Sverige inte gick med. De länder som borde varit föredömena i att efterleva det regelverk som var nödvändigt för att göra valutan stabil blev de första att bryta emot desamma.

Carl Tham beskriver i ett inlägg på DN Debatt hur demokratin är (eller blir) förlorare i de strävanden som EU bedriver för att rädda valutasamarbetet. Han uttrycker det på följande sätt:

Nu skall projektet räddas genom ett ännu större projekt, vad som kallas för ”en fiskal union” men som i praktiken är en sorts ekonomisk diktatur utövad av tjänstemän och experter i Bryssel under i praktiken tyskt överinseende. Det är ännu osäkert vad som blir av i praktiken men ambitionerna är det inget fel på: demokratin i euroländerna skall pressas tillbaka, makten över centrala politiska beslut förläggas i Bryssel/ Berlin utom räckhåll för medlemsländernas opålitliga väljare.

Det är ju tydligt att diskussionen förs på en nivå där medborgarna har litet inflytande över de åtgärder som kan vara nödvändiga. De ser enbart konsekvenserna av kraven. Det har lett till att missnöjespartier på de politiska ytterkanterna har fått större inflytande, till att människor tappar förtroendet för den politiska nivån. Det gick som en tsunami genom EU när den dåvarande (S)-märkta premiärministern i Grekland meddelande att en folkomröstning skulle genomföras om de sparpaket som ålades landet för att få låna mer pengar. Carl beskriver i sitt inlägg hur EU-byråkrater och slikt folk försöker tvinga på EU-medborgarna en politisk och fiskal union man inte efterfrågat eller önskar.

Hadar Cars går i ett inlägg i svaromål på Carl. Hadar kringgår dock något frågan genom att inleda med att beskriva alla de positiva effekter som Sveriges medlemskap i EU inneburit. Hadar kan dock hålla med om att det i debatten om det saliggörande om ett euromedlemskap uttrycktes en del överdrifter. Det fanns dock ett regelverk på plats. Problemet uppstod då Tyskland och Frankrike …

… som varit pådrivande för att få regelverket på plats själva bröt mot vad detta föreskrev. EU-kommissionen påtalade det oriktiga i ländernas handlande men hade, inte ens tillsammans med domstolen, medel att föra dem tillrätta.

Hadar övergår sedan till att kort argumentera för att det behövs ett regelverk så att kommissionen får maktmedel att sätta bakom när enskilda länder felar. Hadar svarar dock inte alls på frågan huruvida detta ska ske i en process där de enskilda ländernas medborgare är delaktiga i, eller medvetna om, vad man vill uppnå.

Carl Tham har rätt i att det behövs en öppnare process för att göra medborgarna delaktiga i den process som pågår. Ska EU överleva som projekt går det inte att ställa medborgarna inför fullbordat faktum med ett system som man inte önskar eller inte förstår. Samtidigt behövs ett regelverk om en gemensam valuta ska överleva på lång sikt. Jag önskar fortfarande att Sverige ska vara medlem i EU och att samarbetet ska fördjupas på fler områden och förändras på andra. Idag är EU:s politik till största delen borgerligt influerad eftersom de flesta medlemsstater styrs av borgerliga partier.

Socialdemokratin behöver på detta område verkligen forma en gemensam politik och att brygga över de skyttegravar som fortfarande finns kvar efter de folkomröstningarna och som gjort att partiet ofta passar i frågan.

Det behövs en expansiv arbetsmarknadspolitik


International labour organization (ILO) har lämnat en ganska pessimistisk rapport om utvecklingen på den europeiska arbetsmarknaden. De tror att så många som 4,5 miljoner arbetstillfällen kommer att försvinna inom euro-området de kommande åren. ILO bedömer att en tredjedel av befolkningen i arbetsför ålder inom euroområdet är antingen arbetslös eller på annat sätt utesluten från arbetsmarknaden. En stor andel av dessa är unga och man föreslår därför ett antal åtgärder för att hjälpa dem. De förslår arbetsmarknadsprogram och utbildning för unga.

ILO:s rapport ligger i linje med de bedömningar som OECD gör. Angel Gurría, OECD, har sagt att …

Det är absolut nödvändigt att regeringar använder alla möjliga medel som de har till förfogande för att hjälpa arbetssökande, särskilt unga människor, genom att avlägsna hinder för ökad sysselsättning och genom att investera i utbildning och kunskap.

Det börjar bli tydligt att det inte räcker med att svälta den europeiska ekonomin till hälsa. Det kommer att krävas en del mer offensiva åtgärder á la Keynes för att, utöver mer smärtsamma åtgärder, komma till rätta med det finansiella läget.

Svenskt Näringslivs standardlösningar


Ett par representanter för Svenskt Näringsliv (SN) tar tillfället i akt att under sommarens nyhetstorka föreslå några åtgärder för att ”kickstarta” EU:s ekonomi. Det var ju med viss förväntan jag började läsa inlägget. Det började ju bra. De saknade satsningar på tillväxt för stärkt konkurrenskraft. När de sedan exemplifierade med, vad de ansåg, ett lyckat svenskt exempel – avregleringen av apoteksmarknaden – anade jag vartåt det lutade. Följande är deras förslag (och mina kommentarer):

  • ”Ta bort offentliga monopol och annan regleringar som hindrar fritt marknadsinträde, speciellt för marknader som normalt har låga inträdeskostnader som t ex detaljhandel, taxi och restauranger.” Avregleringen av taxinäringen har ju verkligen blivit en succé, framför allt i Stockholm! (OBS! ironi).
  • ”Minska den administrativa regelbördan för företag, förbättra besluts- och tillståndsprocesser för att starta företag och förenkla regelverket kring att anställa och säga upp personal.” Det ligger säkert en del i detta. Den administrativa bördan är säkert mer omfattande i en del EU-länder. Men här återkommer gamla kända SN-krav. Det kommer aldrig att bli tillräckligt enkelt att vare anställa eller säga upp personal för SN.
  • ”Gör ett skatteskifte från skatt på arbete till skatter som inte hämmar tillväxt och sysselsättning på samma sätt.” Med det ska väl förstås att inkomstskatterna är för höga inom hela EU-området. Samtidigt brukar de anse att de svenska skatterna vara för höga i jämförelse med omvärlden. Så frågan är var skatterna ska sänkas mest.

Detta inlägg verkar mest avsett som ett inlägg för den svenska debatten och mindre för den europeiska men förklätt till en debatt om EU:s inriktning. Några nya och spännande förslag kom de inte med, bara det gamla vanliga.

Andra som skrivit: Peter Högberg, Leine Johansson

Det behövs en global kompromiss mellan arbete och kapital


Dagens Arena har publicerat en intressant intervju med Stefan Löfven om svensk socialdemokrati och förhållandet till EU. Det märks att Stefan i botten har en positiv syn på behovet av ett EU och det europeiska samarbetet. Men det handlar om att fylla det med sådant innehåll så att även vanliga löntagare och befolkning kan ta del av frukterna. Stefan säger, bland annat, i intervjun att …

Jag brukar tala om att vi även behöver en global kompromiss mellan arbete och kapital. Här finns en vinna-vinna-situation. Men den förutsätter att vanligt folk får del av det som vi kan skapa. Att de kan känna social trygghet när saker och ting förändras.

Man diskuterar det faktum att det råder delade meningar och förväntningar på EU-samarbetet mellan de olika (S)-märkta partierna. Stefan är tveksam till att EU på egen hand ska införa någon variant av Tobin-skatt. Det enkla skäl han anger för den ståndpunkten är att vi redan har en global ekonomi. Stefan menar dock att EU inte saknar ekonomiska resurser. Vad han vill är att man ser över till vilka ändamål EU:s budget används. Han vill att pengarna hellre går till infrastruktur- och tillväxtsatsningar än till jordbrukspolitiken.

Stefan delar synen på att arbetarrörelsen har lidit men av den splittring som rått när det gäller EU och valutasamarbetet. Han säger att …

Men om vi tar arbetarrörelsen generellt så visst har vi lidit av både EU- och eurodebatten. När frågorna väl var avgjorda blev vi oroliga över att röra oss ur fläcken för då kunde allt spricka igen. Det tror jag att vi har lidit av.

Jag hoppas att Stefan kan bidra till att få igång en konstruktiv debatt inom den svenska arbetarrörelsen kring europasamarbetet och de viktiga globala frågorna. Dessa har tenderat att allt mer glida över till att endast vara stolta slagord utan närmare praktisk handling eller aktivitet.

Länkar: dagens arena, dagens arena

%d bloggare gillar detta: