Bloggarkiv

Om borgerligt utanförskap


Tidningen Arbetet har tagit sig före att räkna på nivån på, det så kallade, utanförskapet. Tidningen har räknat på samma sätt som när de borgerliga partierna etablerade begreppet. Vad man funnit är att nivån på ”utanförskapet” inte har brutits. Det är något högre än när den borgerliga regeringen tillträdde hösten 2006.

Det finns ett par förändringar som kan vara intressanta. Det ena är att antalet människor registrerade som  sjukskrivna (sjukpenning, sjukersättning etc) har minskat. Å andra sidan har antalet arbetslösa ökat. Dessa två förändringar tar i stort sett ut varandra.

Arbetet har pratat med TCO:s samhällspolitiska chef Roger Mörtvik, som menar att det …

… inte hänt så mycket. Finanskrisen innebar en väldigt kraftig uppgång i arbetslösheten som gjorde det svårt för många att komma in på arbetsmarknaden. Dessutom har man byggt in en rundgång i ersättningssystemen. Många har bara bytt kolumn från en sorts utanförskap till en annan.

Människor som tidigare var inne inskrivna i sjukförsäkringssystemet har i stället blivit inskrivna hos Arbetsförmedlingen eller de kommunala socialkontoren. Men det betyder inte att de kommit närmare ett arbete än innan omläggningen av politiken. Regeringen har dock själva börjat använda ett alternativt att räkna på utanförskapet – helårsekvivalenter.

Bertil Holmlund, nationalekonom, har varit kritisk till hur man definierat begreppet ”utanförskap” (både tidigare och nuvarande beräkningsgrund). Han säger …

Att mäta helårsekvivalenter i ersättningssystemen innebär att regeringen genom att göra det svårare att få a-kassa eller sjukpenning – och färre därmed får ersättning – kan minska det uppmätta utanförskapet, utan att sysselsättningen ökar.

Det som ändå är konstant är regeringens misslyckande med sin arbetsmarknadspolitik. Arbetslösheten, särskilt den långvariga, har ökat under tid i Rosenbad. Vackra omskrivningar och överslätande uttalanden kan inte förändra detta.

Länkar: ArbetetArbetetArbetetArbetet, Tidningen Vision, Aftonbladet ledare

Fler som skrivit: Monica Green, Martin Moberg, Martin Moberg

Regeringens misslyckade arbetsmarknadspolitik


Martin Klepke och Tommy Öberg skriver i varsina artiklar om de problem som finns på den svenska arbetsmarknaden. Trots att arbetsutbudet ökar och att de arbetslösa blir allt fler ökar svårigheterna för arbetsgivare att personal med efterfrågad kompetens.

Martin och Tommy är överens om att de problem som finns på den svenska arbetsmarknaden har skapats av regeringens arbetsmarknadspolitik.

Martin skriver att …

När ett företag söker någon som kan sköta en maskin är det inte sänkt moms på mat som löser problemet, utan utbildning så att någon lär sig sköta maskinen.

Tommy skriver för sin del att …

Det växande arbetskraftsutbudet, att allt fler söker och vill ha jobb, borde rimligen underlätta för de delar av ekonomin som vill och kan expandera. Men sammansättningen av den armé som söker arbete har sannolikt förändrats de gångna åren – och det förklarar i sin tur de växande matchningsproblemen. Hand och handske passar illa.

Jag misstänker starkt att ansvarig minister knappast låter sig imponeras av de analyser som Martin och Tommy presenterat. Regeringen har lagt stor prestige i sina reformer om rabatterade sociala avgifter, halverad restaurangmoms etc.

Det kommer att krävas ett regeringsskifte för att få se några som helst betydande förändringar av den statliga arbetsmarknadspolitiken.

Fler som skrivit: Martin Moberg

Ser inga effektivitetsargument för extrema direktörslöner


Tidningen Arbetet (tidigare under namnet LO-tidningen) har under tio år rapporterat om löneutvecklingen bland de verkställanden direktörerna bland de 100 största börsbolagen. Denna, den tionde gången, rapporterar tidningen att …

I genomsnitt ökade direktörslönerna i de största företagen med 86 procent på tio år. Under samma tid var ökningen för en genomsnittlig industriarbetare en tredjedel så hög.

Enligt artikeln verkar de direktörer som ”blivit vid sin läst” vara de som har haft den bästa löneutveclingen. Som exempel presenteras Hexagons VD Ola Rollén. Under dessa tio år har hans inkomst ökat med 676 %.

Under 2011 steg den genomsnittliga VD-lönen med 240.000 kronor. Om än det är mycket pengar så motsvarar höjningen 2.8 %, endast två tiondelar mer än vad industriarbetarna fick i den senaste avtalsrörelsen. Ser man över hela tioårsperioden blir skillnaderna dock betydligt tydligare. Industriarbetarnas löner har ökat med 32 % – VD-lönerna nästan tre gånger så mycket. Nationalekonomen Lars Calmfors kan inte riktigt svara på varför VD-lönerna stiger på det sätt som de gör. Han säger …

När det gäller de allra högst avlönade har jag egentligen inget bra svar. Det kanske är en modetrend. Framför allt är det en värderingsfråga hur stora klyftor man tycker är rimliga.

Jag kan inte se några effektivitetsargument för extrema direktörslöner. De flesta människor har en uppfattning om att de inte vill se alltför stora inkomstskillnader i samhället.

Den svenska arbetsmarknaden är på väg in i en avtalsrörelse. Många av chefer som finns på Arbetets lista kommer att tala känslosamt om betydelsen av att arbetstagarna visar återhållsamhet och ansvar i det rådande konjunkturläget.

Låt oss hoppas att de själva orkar bidra till samma återhållsamhet när det gäller sina egna och kollegors löner. Det finns ingen som förnekar en verkställande direktör en inkomst som motsvarar dennes ansvar och arbetsinsats. Men ibland har det verkligen skorrat när de talat känslosamt och högstämt om låga löneökningar för arbetstagarna men själva inte tvekat att ta emot betydligt högre löneökningar.

Länkar: ArbetetArbetetArbetetArbetet

Principen om frihandel går före arbetarnas hälsa.


Tidningen Arbetet har skrivit ett antal artiklar om vibrerande maskiner och vilka konsekvenser de kan få för de som arbetar med dem. Tidningen sammanfattar sin granskning på följande något drastiska vis:

Arbetsgivarna struntar i lagen, företagshälsorna blundar och arbetarna mörkar sina skador för att inte förlora jobbet. Det är facit efter sju år med världens strängaste regler mot skadliga vibrationer.

Sverige har sedan sju år tillbaka en strängare lagstiftning än EU när det gäller krav på riskbedömning, mätningar och medicinska kontroller vid arbete med vibrerande maskiner. Det verkar dock finnas stora problem med efterlevnaden av denna lagstiftning. Catarina Nordander är överläkare vid Arbets- och miljömedicin i Lund. Kliniken tar emot minst 50 patienter med vib­rationsskador i nerver, blodkärl och muskler. Ungefär lika många vänder sig till klinikerna i andra städer. Catarina säger till tidningen att …

De allra flesta patienter som kommer hit har jobbat olagligt.

Läkarna brukar begära in information om arbetsförhållandena från deras företagshälsovård, exempelvis vilka maskiner som använts på arbetsplatsen, hur hög exponeringen varit och vilka medicinska kontroller som gjorts. Men som Catarina säger

Vår erfarenhet är att såväl riskbedömning som lagstadgade medicinska kontroller alltför ofta saknas. Lagen säger att företagshälsan ska vara oberoende, men verkligheten säger något annat.

Tidningen har träffat Alex som har skadats av vibrerande maskiner. Han har opererats för sina skador med behöver tydligen nya för att komma till rätta med sina problem. Hans läkare vägrar dock att genomföra nya ingrepp så länge Alex fortsätter med sitt arbete. Hans arbetsgivare verkar dock ha förstått problemet med vibrerande maskiner och har vidtagit åtgärder för att byta ut utrustning och att begränsa arbetet vid vissa maskiner. Det verkar ha sjunkit in i Alex att han behöver byta arbete. Problemet är väl snarare att han inte så gärna vill förlora i inkomst.

Vid tegelbruket Höganäs Bjuf, i närheten av Helsingborg, har arbete skett i en maskin som gav ifrån sig så höga doser av vibrationer att den enbart kunde användas sju minuter per arbetsdag innan gränsvärdet överskreds. Detta var något som arbetsgivaren, tillverkaren (Atlas Copco), Arbetsmiljöverket, företagshälsan och facket visste om. IF Metalls huvudskyddsombud Allan Jönsson berättar att borrarna använts i decennier utan att orsaka några besvär, och att man till en början trodde att problemet skulle kunna lösas genom arbetsrotation. Han säger dock …

Jag är förbannad på mig själv. Det känns som om jag inte tagit mitt ansvar gentemot mina arbetskamrater.

Arbetsgivaren lägger för sin del ansvaret på tillverkaren. Hon berättar att tillverkarna får friskriva sig från ansvar genom en varningstext i bruksanvisningen. Tillverkarna skyddas av EU:s regler om frihandel och Arbetsmiljöverket får bara ställa krav på användarna, inte på tillverkarna. Hon säger vidare att …

Det borde inte vara tillåtet att tillverka maskiner som överskrider gränsvärdet innan man knappt hinner starta dem.

Nu är det inte så. Sverige har strikta gränsvärden för hur mycket vibrationer en anställd får utsättas för. Men det finns inga gränser för hur mycket en maskin får vibrera. Tillverkarna får sälja vilka maskiner de vill. Arbetsmiljöverket kan därför kräva att en maskin bara får användas i fem minuter, men inte att den ska bytas ut eller skrotas. Reglerna styrs helt av maskindirektivet som svenska myndigheter inte kan påverka. Bengt Johansson, sakkunnig på Arbetsmiljöverket, säger till Arbetet att …

Det är ett problem. EU-regelverket tillåter oss inte att förbjuda några maskiner alls om de är CE-märkta.

Det här är en orimlig princip. Som Martin Klepke säger

Det här är en ordning som inte bör accepteras, och svenska politiker bör oavsett partifärg driva frågan inom EU.

Länkar: ArbetetArbetetArbetetArbetetArbetetArbetetArbetet

LO-tidningen är död – Arbetet lever igen


Minnet är bra men kort ibland. Eftersom det är fredag idag hade jag räknat med att hitta LO-tidningen i brevlådan när jag kom från jobbet. Någon tidning med det namnet fann jag dock inte. Jag hade glömt att denna utmärkta publikation nu har bytt namn.

Välkommen Arbetet – jag kommer att läsa dig!

Länkar: ArbetetArbetet, Arbetet, Arbetet, Arbetet, dn.se

%d bloggare gillar detta: