Ökande löneskillnader


LO presenterade igår sin senaste lönerapport. Den visar i korthet att tjänstemännen som kollektiv har haft en bättre löneutveckling, i reda pengar, än vad LO-grupperna har haft. I stort sett består de löneskillnader som fanns på 1930-talet mellan arbetare och tjänstemän.

Rapporten visar på en del intressanta resultat. Löneskillnaderna mellan män och kvinnor är större inom tjänstemannakollektivet än bland LO-kollektivet. Störst skillnader mellan kvinnor och män finns bland privatanställda tjänstemän. Arbetarkvinnorna har dock den allra sämsta löneutvecklingen bland de jämförda grupperna.

Torbjörn Johansson, LO:s avtalssekreterare, är bekymrad över den rådande utvecklingen. I tidningen Arbetets artikel anför han tre alternativa åtgärder som LO behöver vidta för att förbättra läget för LO:s arbetargrupper relativt tjänstemännen:

    • öka respekten för industrimärket,
    • omförhandlingsklausuler som träder i kraft om någon får mer än industrinormen, och
    • att arbetarna ser till att ta ut mycket mer så att tjänstemännen inte kan ta ut så mycket.

Torbjörn beskriver utvecklingen där allt fler löntagargrupper förhandlar fram ”sifferlösa” avtal som problematiskt. Han ser det som ett sätt bland berörda grupper att försöka kringgå industrin som lönenormerande genom att göra den till ett golv för egna löneambitioner. Det ligger förstås en del i detta. Sifferlösa avtal kan säkert vara bra bland grupper som av konkurrens- eller andra skäl kan gynnas av en annan och bättre löneutveckling.

Därför är det en angelägen åtgärd att verka för att öka respekten för ”industrimärket” – dvs att den konkurrensutsatta sektorn sätter nivån för de löneökningar som arbetsmarknaden långsiktigt kan bära. Det betyder inte att de som arbetar inom de sektorerna automatiskt har högre löner än andra. LO:s industriförbund har inte de högsta lönerna. Men det är klart att industrinormen sätter gränser för hur höga löneökningarna borde vara. Det innebär att man inom hela kollektivet måste vara ”överens” om att vissa grupper ska få högre löner medan andra får stå tillbaka.

Torbjörns andra och tredje punkter ovan är inte särskilt realistiska. Det fanns en tid då kollektivavtalen kryllade av olika omförhandlingsklausuler. Dessa eldade endast på löneutveckling och inflation på ett sådant sätt att inga slutligen gynnades av sådana. Den tredje punkten är knappast heller särskilt realistisk då TCO- och Saco-förbunden tillsammans har fler medlemmar och har högre organisationsgrad än LO:s förbund. Den tiden är förbi då LO i någon mån kunde styra utvecklingen och peka med hela handen.

Den egentligen bästa metoden att få till minskade löneskillnader vore att överge modellen med procentuella påslag. Även om olika grupper uppnår samma procentuella lönepåslag så ökar ju skillnaderna i reella tal. Men detta är säkert också väldigt svårt att uppnå.

LO-förbunden lär ha en del att prata om för att finna en löneförhandlingsmodell som gör att grupper/branscher med jämförbara kompetenser inte får en sämre löneutveckling enbart av den anledningen att de har en högre andel kvinnor inom sig.

Länkar: Arbetet, dn.se, dn.se, SVT, SvD, dagens arena, di.se, Aftonbladet ledare, ka.se, Aftonbladet

Fler som skrivit: Mats Larsson

Annonser

About Göran Johansson

En medelålders man boende i Eskilstuna. Jag är anställd som ombudsman på IF Metall Mälardalen. Gillar att tycka och tänka om fackliga och politiska frågor. Påstår dock inte att jag har facit på alla frågeställningar. Är organiserad socialdemokrat.

Posted on 25 september, 2014, in Fackliga frågor and tagged , , , , , . Bookmark the permalink. Kommentarer inaktiverade för Ökande löneskillnader.

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: