Om höga ersättningar i näringslivet


Belönas för sitt arbete

Under våren har det flitigt rapporterats om hur ledningarna i större företag har fått ordentligt höjda ersättningar för sitt slitsamma arbete. Det har under en ganska lång tid skett en utveckling där löner och ersättningar har ökat snabbare för företagens högsta ledningar än för arbetare och tjänstemän.

Näringslivets olika organisationer brukar ju försvara företagsledningarnas ”löneökningar” på olika sätt. Eftersom det handlar om en så liten grupp människor har det ingen större inverkan på ekonomin och/eller löneutrymme. Ska vi kunna behålla de bästa cheferna gäller det minsann att kunna betala internationellt konkurrenskraftiga löner. Samma chefer som så gärna tar emot löneökningarna brukar ju förnumstigt i tider av löneförhandlingar predika behovet av ansvarsfull löneutveckling …

Underförstått anser ju näringlivet och dess organisationer att det är bra att betala de högsta företrädarna ordentligt. Det skapar drivkraft som samtidigt gynnar företagets utveckling. Problemet är ju bara det, som Per Lindvall påpekar, att det inte finns några undersökningar som styrker en sådan tes.

Det är knappast någon som förnekar de högsta cheferna i större företag och organisationer en bra inkomst. Vad diskussionen handlar om är hur höga sådana ersättningar som är rimliga. Det förhåller sig otvetydigt på det sättet att den internationella utvecklingen har gynnat de med de allra högsta inkomsterna. Deras ersättningar har ökat snabbare än andras. De har vidare gynnats av andra åtgärder som gjort att de får behålla allt mer av sina inkomster. Denna utveckling har inte enbart varit positiv.

Per sammanfattar det väl:

Ett annat kanske starkare argument är att de höga ersättningsnivåerna, och de växande inkomstklyftor som följer i dess spår, hör till en av de obalanser som fått den ekonomiska utvecklingen att stagnera och bli mer kriskänslig. De rika sparar helt enkelt för mycket och investerar för lite, medan de breda inkomstgruppernas sjunkande andel av samhällsinkomsterna leder till sjunkande efterfrågan och stagnation. »Trickle down-teorin«, nedsippringsteorin, håller på att förpassas till myternas värld.

Det finns många undersökningar som visar att samhällen mår bra av minskade inkomsklyftor. Detta är en viktig debatt att föra. Löntagarnas andel av vinstmedlen minskar – aktieägarnas och de högsta ledningarnas ökar.

Annonser

About Göran Johansson

En medelålders man boende i Eskilstuna. Jag är anställd som ombudsman på IF Metall Mälardalen. Gillar att tycka och tänka om fackliga och politiska frågor. Påstår dock inte att jag har facit på alla frågeställningar. Är organiserad socialdemokrat.

Posted on 7 april, 2014, in Fackliga frågor, Politiska funderingar and tagged , , , . Bookmark the permalink. 3 kommentarer.

  1. Då kan Ni börja men Margot, RIKAST I STAN?

  2. Jag tycker problemet blivit att de som skapat en massa företag nu är borta och de företagen har istället tagits över av VD-ar som kommer direkt från skolbänken in i företaget där man är helt okänsliga för bygden, arbetarna, fackföreningar. Utan allt handlar om vinstmaximering för aktieägarna. Hela detta vansinne började när vi alla skulle bli aktieägare, via fonder eller enskilda aktier.
    Att då tillsätta hänsynslösa Vd-ar med krav fån ägarna har blivit den nya trenden sedan
    30 år tillbaka.

    Före det gällade banksparande och de som köpte aktier fick fina papper som las i en byrålåda och gav förhoppningsvis bättre utdelning än att ha samma pengar på banken.

    Idag gäller inga fina aktiebrev. Allt sköts elektronisk och köp och sälj kan ske i microsekunder.
    fonder i allt är den värld vi lever i.
    Kort kan man lätt säga kapitalismen började för 30 år sedan och av det skapades den nyliberalismen som flyttar makten till storbolagen, och där den lilla människan förtrycks allt mer och hårdare.
    Smällar som finanskriser och sådant får den lilla människan ta medan stora kapitalägare
    är vinnare i kriser liksom högkonjukturer.
    Inte minst banker.

%d bloggare gillar detta: