Regeringsalternativet


I gårdagens DN skrivs om huruvida Socialdemokraterna och Miljöpartiet hyser så pass ömma känslor för varandra att de kan komma att presentera sig som det kommande regeringsalternativet. Även om partierna inte har inlett ett institutionaliserat samarbete är det uppenbart att man i flera frågor genomför gemensamma utspel.

(S) och (MP) verkar trivas ganska bra i varandras sällskap även om det finns frågor där man hamnat på olika planhalvor. (MP) har ju ingått samarbeten med den borgerliga regeringen i några frågor. (MP) verkar dock inte vara intresserade av ingå i ett regeringssamarbete med dagens borgerliga allians.

För socialdemokraterna är Miljöpartiet förmodligen en bättre samarbetspart än Vänsterpartiet i opinionens ögon. Problemet är ju dock att många (S)-aktiva ser till miljöpartister med viss misstänksamhet. Särskilt socialdemokrater med facklig bakgrund har svårare att svälja det gröna partiet som samarbetspart. De har lättare att acceptera Vänsterpartiet. Det märktes inte minst när Mona Sahlin tvingades att ta med (V) i ett formellt samarbete inför förra valet.

Ur taktisk synvinkel är det alldeles säkert bättre för socialdemokraterna att enbart ingå ett djupare valsamarbete med Miljöpartiet. Med ett sådant samarbete kan man hålla fler dörrar öppna. Skulle (S) och (MP) ingå ett formellare samarbete inför valrörelsen kommer säkert Vänsterpartiet att larma och gå an. Med dagens parlamentariska situation har dock (VP) väldigt få alternativ. Nästan det enda de kan göra är att hota med att inte stödja ett regeringsunderlag bestående av socialdemokrater och miljöpartister.

Den borgerliga alliansen spelar på sin sammanhållning och försöker utpeka oppositionen som djupt splittrad. Verkligheten är ju dock inte så enkel. Som det ser ut idag kan ju ett eller två av regeringspartierna ramla ut ur riksdagen. Framför allt Kristdemokraterna ligger ju risigt till. Jag tror att centern som det gamla folkrörelseparti de ändå är kommer att lyckas klamra sig kvar i riksdagen.

Bara det förhållandet kan ju innebära att det inte är en fördel för vare sig Socialdemokraterna eller Miljöpartiet att ingå ett formellt valsamarbete. Jag tror att det kommer att räcka långt med att (S) och (MP) kramas ibland och att fortsätta samordna vissa viktiga politiska utspel. Jag tror det blir viktigt att hålla alla dörrar öppna för hur en regering kan se ut efter valet nästa höst. Alternativen står inte endast mellan dagens allians eller en röd-grön regering.

Jag kommer oavsett vilket att arbeta för att Stefan Löfven är den som bildar regering efter valet 2014!

Länkar: dn.se, dn.se, di.se, Aftonbladet

Andra som skrivit: Martin Moberg

Annonser

About Göran Johansson

En medelålders man boende i Eskilstuna. Jag är anställd som ombudsman på IF Metall Mälardalen. Gillar att tycka och tänka om fackliga och politiska frågor. Påstår dock inte att jag har facit på alla frågeställningar. Är organiserad socialdemokrat.

Posted on 8 maj, 2013, in Politiska funderingar and tagged , , , , . Bookmark the permalink. 1 kommentar.

  1. Lars Flemström

    Men varför inte en socialdemokratisk enpartiregering, som förr i tiden? Det finns ingen naturlag, som säger att det måste gå så dåligt för S och V, så att man måste ses sig om efter andra konstellationer. Så här har väljarstödet för de två partierna utvecklats över tid.

    1982: 45,6 + 5,6 = 51,2
    1985: 44,7 + 5,4 = 50,1
    1988: 43,2 + 5,8 = 49,0
    1991: 37,6 + 4,5 = 42,1 (KD och NyD kommer in i riksdagen.)
    1994: 45,3 + 6,2 = 51,5 (NyD åker ur riksdagen)
    1998: 36,4 + 12,0 = 48,4 (KD når toppnoteringen 11,8. Både V och MP stödpartier till S.)
    2002: 39,9 + 8,4 = 48,3 (Både V och MP stödpartier till S.)
    2006: 35,9 + 5,9 = 40,9 (Nu räcker det inte längre med två stödpartier. Medicinen MP har dödat patienten.)
    2010: 30,7 + 5,6 = 36,3

    http://sv.wikipedia.org/wiki/Resultat_i_val_till_Sveriges_riksdag

    Vad händer? Göran Persson tillträder som s-ledare 1996 och omorganiserar regeringskansliet 1997 och inför ”kejserligt envälde”. Han tillsätteri rasande fart nya ministrar utan tidigare erfarenhet av toppolitiken men fullpoppade med ”nyliberala” idéer. Jag beskyller inte GP för onda avsikter. Han sökte utvägar ur en ekonomisk bekymmersam situation och dystra framtidsutsikter med svårigheter att klara välfärden. Och hade väl en inre opposition som han uppfattade som en bromskloss.

    2007 avgår GP och ersätts av Mona Sahlin. Väljarstödet för S ökar till drygt 43 % med toppnoteringar på 45,0 % i januari och september 2008. I början av oktober 2008 ingå hon allians med MP, och väljarstödet för S rasar med hela 6 procentenheter under en ena månad, V plockas in i den rödgröna allianen, och väljarstödet för S rasar med ytterligare 7 procentenheter.

    Vilken naturlag? Egna misstag skylls på väljarna, på partivänstern – och på Juholt (som snarare är mittenssose än vänster-dito). En alltför kraftig vänsterrekyl är inte vad S behöver i dagsläget. Men visst finns det en alltför kraftig högervridning att göra upp med. Det största hotet mot valseger 2014 är pessimismen, tron att S inte åter kan bli et 40 – 45 procentsparti.

    Men om vi nu har en partihöger, som inte vill erkänna vad densamma har ställt till med, utan försöker dölja detta genom att göra S beroende av eftergifter till Mp för att återkomma i regeingsställning, så blir ju följden en viss idétorka. Brist på idéer att mobilisera både valarbetare och väljare FÖR.

    Kanske bostadsfrågan? Se Stefan Lindgrens blogg!

%d bloggare gillar detta: