Fackföreningsrörelsen – viktig aktör för att bekämpa intolerans


Tidskriften arena har publicerat en intressant artikel – ”Det nya arbetarpartier” – om varför högerradikala partier, som Sverigedemokraterna, har lyckats mobilisera allt mer politiskt stöd från arbetarklassen. Artikeln presenterar en bok, med Jens Rydgren (professor i sociologi vid Stockholms universitet), som redaktör. Boken ges ut i december och har titeln ”Class Politics and the Radical Right”.

Boken presenterar hur sammansättningen av de högerradikala partiernas medlemmar och sympatisörer har förändrats. En kraftig tendens är att en ökad andel av arbetarklassen både röstar på sådana partier och annars närmat sig dessa partier. Denna tendens är tydlig även i Sverige. Jens säger att …

Flera av kapitlen visar att det till stor del har med utbildningsfaktorn att göra, snarare än med klass. Men utbildning förklarar inte allt. Det handlar om väljargrupper som har blivit mer utsatta de senaste decennierna, de har jobb som håller på att försvinna, som är konkurrensutsatta globalt sett. De har också en position i samhället där man generellt är mer utsatt. Det är lättare att känna sig klämd mellan krafter och strukturer som man upplever hotande, som kan vara svåra att konceptualisera eftersom det är abstrakta saker. Och i det läget kan det vara så att en väldigt konkret förändring, det vill säga att det är fler invandrare, kan träda i dess ställe.

Jag tror att det handlar om framtidstro ganska mycket, en relativ känsla av att det blir sämre. Om det har gått i en riktning ganska länge och sedan bryts det, så skapas det en diffus känsla av frustration.

Maria Oskarson och Marie Demker utvecklar, i ett kapitel i boken, varför det dröjde så pass länge innan ett högerradikalt parti lyckades komma in i den svenska riksdagen. De menar att det inte är någon nyhet att människor med arbetaryrken har relativt auktoritära värderingar. Dessa värderingar hade dock tidigare inget större utrymme i den ganska stora skillnaden mellan höger- och vänsterretorik och det klassröstande som var vanligt. Idag, med den ökande trängseln i den politiska mittfåran och allt mer likartade budskap från partierna, har ”… jordmånen för partier som mobiliserar utifrån värderingar, som Sverigedemokraterna, helt enkelt vuxit.” Maria säger …

I takt med att Socialdemokraterna och Moderaterna som de två största partierna har kommit allt närmare varandra i centrala frågor, så har det funnits ett utrymme för att artikulera och mobilisera den här typen av auktoritära värderingar som ligger bakom stöd till exempelvis Sverigedemokraterna.

Daniel Oesch (lektor vid Université de Genève) menar att fackliga organisationer har en viktig roll i att minska högerradikala partiers betydelse. Han säger …

Det fackföreningar gör är att presentera en världsbild, när facken därför försvagas så får de partier som traditionellt har varit kopplade till fackföreningsrörelsen svårare att nå arbetare. Vänstern och socialdemokraterna måste helt enkelt konkurrera om arbetarna med många andra partier.

Denna syn bekräftas av Alex Bengtsson, Expo. Han nämner den brittiska kampanjen ”Hope not hate”. som ett lyckat exempel på där högerradikalas inflytande har pressats tillbaka. Alex säger att kampanjens …

… metoder har varit att med ett positivt budskap länka ihop lokalsamhällen och arbetsplatser. I många av de städer där högerextrema British National Party förlorat sitt stöd är det just fackliga aktivister som varit bärande i kampanjen. De fackliga aktivisterna har haft tillgång till arbetsplatserna och redan varit en naturlig del av dem. Till skillnad från högerextremisterna. En liknande situation skulle absolut kunna uppstå även i Sverige. Inom hela den fackliga rörelsen finns engagemanget att göra något. Som vanligt handlar det om att prioritera.

Det är uppenbart att LO-förbunden har ett viktigt ansvar ansvar att verka för de fackliga idealen som en metod att motverka de tankar som, bland andra, Sverigedemokraterna står för. IF Metall, som jag är aktiv i, har ett utbildningsprojekt tillsammans med Expo. Alex har alldeles rätt när han säger

Jag menar att en levande politisk debatt inom facket är en grundläggande förutsättning om intoleransen ska motverkas. Den rörelse som på landets arbetsplatser kan ta diskussionen är en politiskt medveten antirasistiskt fackföreningsrörelse. Att ha företrädare ”på golvet” som kan snacka om sina frågor med sina kollegor gör förmodligen tusen gånger mer skillnad än slentrianmässiga besök av riksdagspolitiker.

Till det kommer att det är bra med tydliga skillnader mellan politiska åsikter. Dagens allt mer likartade och välpressade politiska budskap är utarmande. Det gör att människor inte ser några reella skillnader mellan partierna. Det är inte längre långsiktiga ideologiska budskap som styr debatten. Det är allt mer kortsiktiga och grunda budskap som styr debatten och diskussionen i media.

Länkar: Tidskriften arena, dagens arena, dagens arena, dagens arena, dagens arena, dagens arena

Andra som skrivit: Johan Westerholm, Martin Moberg, Peter Andersson, Johan Westerholm, Johan Westerholm

Om Göran Johansson

En medelålders man boende i Eskilstuna. Jag är anställd som ombudsman på IF Metall Mälardalen. Gillar att tycka och tänka om fackliga och politiska frågor. Påstår dock inte att jag har facit på alla frågeställningar. Är organiserad socialdemokrat.

Publicerat på 10 oktober, 2012, i Fackliga frågor, Politiska funderingar och märkt , , , . Bokmärk permalänken. 3 kommentarer.

  1. De frågor som SD engagerar sig måste bli PK att diskutera öppet.
    Endast då kan det partiets legimitet förlora i värde.
    Där håller jag med tex journalisten Janne Josefsson som har samma
    åsikt som jag själv i denna fråga. Men det handlar inte bara om det.
    Det förekommer främlingsfientlighet inom invandrargruppen själv.
    Detta måste också öppet kunna diskuteras + att vi helt enkelt ställer
    krav på att de som bosätter sig här i landet skall personligen inse
    att det är ens eget ansvar att vara delaktig i samhället och se sig
    själv som en del.

    • Det måste tydligen gå mycket sämre innan de ”stora” partierna reagerar i denna fråga. Jag känner några i kretsen som röstat på SD just därför att de etablerade partierna tycks ha varit fega och kört in i en återvändsgränd i invandringsfrågan.

      De som gör sig hörda (som opinionsbildarna ovan i Görans inlägg) bor aldrig i Rosengård eller Rinkeby där segregationsproblemen är mest uppenbara. Därför har deras uppfattning låg trovärdighet hos gemene man i frågan om hur problemen skall lösas. Med en PK-dåres envishet upprepar de sig bara. Under tiden blir problemen större och större och SD-väljarna bor i ganska hög utsträckning i problemområdena! Tydligen ”måste” SD få 15-20 % (se Norge, Finland, Danmark, Holland, Belgien, Frankrike …) INNAN något väsentligt och relevant händer. Är det bara en parlamentarisk ommöblering som kan tvinga våra politiker till insikt?

      Kom ihåg: det är INTE SD-väljarna som är ”problemet” utan att de frågor som lett till att SD hamnat i riksdagshuset och som nonchalerats i decennier av sossar, moderater och andra.

  2. Vide Lundström

    Rekommenderar i stället Cramme/Diamond: After the third way. The future of social democracy in Europe. Den svenska skurrila PK-diskussionen ställs i klar belysning.
    Ett fynd är följande:
    ett land med öppna socialförsäkringssystem, hårt reglerade arbetsmarknader och
    segregerad skola är dömt att få stora problem med integrationen. Läs: länder som
    Danmark, Norge, Belgien, Holland och S v e r i g e! – Undvik svenska ”experter.”
    Rothstein har dock en bra uppsats i boken.