Facket saknar kampvilja


Jag har läst ytterligare en artikel i tidningen Arbetets serie ”LO:s val – vinna eller försvinna”. Charlotta Kåks Röshammar har pratat med Rebecka Bohlin, författare till boken ”De osynliga – om Europas fattiga arbetarklass”. Jag har inte läst boken, vilket ju känns som en brist jag borde övervinna snarast. Boken handlar om den arbetsmarknad som växer fram inom hela västvärlden. Det handlar om lågbetalda arbetare inom olika sektorer av servicebransch och om arbetare som arbetar svart (eller grått) för än lägre inkomster. Här är organisationsgraden väldigt låg, de fackliga organisationerna har med få undantag misslyckats att nå de arbetande här.

Under ett besök i London talade hon med ”Justice for cleaners”. De har visat att det går att organisera städare, även de som arbetar svart och de som är papperslösa.

Rebecka kritiserar LO (snarare LO-förbunden) för att sakna kampvilja. Hon menar att LO vek ner sig i konflikten kring salladsbaren ”Wild ’n’ Fresh” i Göteborg. Rebecka säger …

Det är helt fel. Blockader av det slaget är det bästa som kan ske för att försvara den svenska modellen. Vi måste ha kollektivavtal överallt. Facket måste stå upp med stolthet.

Rebecka har en poäng där. Jag känner själv att förbunden inte riktigt vågar ta vissa strider eftersom man inte är säker på att ”vinna” kampen i media. Det gäller att hitta organisationsstrider där sympatierna kan komma de strejkande till del. Samtidigt gäller det ju ändå att man måste ha medlemmarna på den berörda arbetsplatsen med sig i en sådan konflikt. Risken är annars att man tappar den organisation som ändå finns på arbetsplatsen. Men å andra sidan – tar facket aldrig sådana strider kommer ju potentiella medlemmar att än mer undra över nyttan med den fackliga organisationen. Facket ska ju till sin natur vara en kamporganisation för att föra medlemmarnas intresse.

Det är uppenbart att LO-förbundens struktur inte kunnat hantera den snabbt växande bemanningsbranschen. De anställda växlar mellan olika branscher där olika förbund är aktiva och har avtalsrätten. Jag ser från min verklighet hur ett förbund äger Bemanningsavtalet (inkopplande förbund) men där de flesta anställda är medlemmar i ett annat förbund. Ser man inte att det finns medlemmar på en viss arbetsplats gör man heller inga ansträngningar där. När det gäller Bemanningsavtalet måste LO-förbunden bli betydligt bättre på att samarbeta och utbyta information med varandra. Händer inte det riskerar ju det avtalet att urholkas då arbetsgivarnas intresse kan komma att svalna att bibehålla ett sådant avtal. Finns där inga fackliga medlemmar kan ju arbetsgivarens intresse att teckna avtal med facket vara väldigt lågt.

Jag har inga särskilt bra svar på hur fackförbunden ska bli bättre på att organisera medlemmar i de branscher där man idag har det svårt. Jag har tidigare varit positiv till upprätta kontor och arbetsrättslig service till papperslösa och ickemedlemmar (en utvecklad form Facket på sommaren). Det borde kunna bidra till att stödja de personer som arbetar där och innebära att steget till ett fackligt medlemskap blir lägre. Men den största framgångsfaktorn att öka organisationsgraden är ju att komma arbetsplatserna nära. Det måste vara lätt för en potentiell facklig medlem att komma i kontakt med den fackliga organisationen. De förtroendevalda som blivit utsedda av sina arbetskamrater måste även de få det stöd som behövs för att orka med sitt uppdrag.

Fackligt arbete handlar om att slita ut så många skosulor som möjligt. Det är genom möte med anställda på arbetsplatserna vi bygger den fackliga organisationen. Telefoner, datorer, sociala media etc. är enbart kompletterande verktyg i det arbetet. Fortfarande är mötet mellan människor det viktigaste i det fackliga arbetet.

Annonser

Om Göran Johansson

En medelålders man boende i Eskilstuna. Jag är anställd som ombudsman på IF Metall Mälardalen. Gillar att tycka och tänka om fackliga och politiska frågor. Påstår dock inte att jag har facit på alla frågeställningar. Är organiserad socialdemokrat.

Publicerat på 31 augusti, 2012, i Fackliga frågor och märkt , , , . Bokmärk permalänken. 1 kommentar.

  1. Det känns som att lutften totalt gick ur hela arbetarrörelsen efter valet 2006. Eller redan under valrörelsen det året faktiskt. Istället för en vara en kampvillig organisation som bedriver arbete till medlemmarnas fördel betedde sig LO som en klagokör som handfallet satt och gnällde på än det ena, än det andra.

    Med den borgerliga regeringen blev det så dyrt att vara med i facket. A-kassan uppmanade man praktiskt taget medlemmarna att lämna. Och hujedamig så hemskt det var. Enda lösningen var tydligen att rösta på S så att allt skulle bli bra igen. Facket hade då inga lösningar. Man var så vingklippt. Snälla medlemmar, rösta på Socialdemokraterna så att allt löser sig. Annars har vi inget existensberättigande. Nej, lämna inte facket. Stanna kvar. Varför? För att… för att… för att om sossarna vinner nästa gång då blir det bra igen. Men just nu kan vi inget göra för det är ju Moderaterna som bestämmer.

    Vem vill vara medlem i en sådan organisation? En som är stursk och modig när storebror styr men lite och ynklig när någon annan sitter vid makten? Jag trodde i min enfald att ett fackförbund var som viktigast när det blåste kallt men så är det tydligen inte.

%d bloggare gillar detta: