Partiledardebatten söndagen den 6 maj

Jag följde partiledardebatten på Agenda ikväll. Mitt intresse låg på att se hur Stefan Löfven skulle klara sig i sin premiär som partiledare. Inledningsvis debatterade man ”Arbetsmarknaden”. Det framkom knappast några nyheter i debatten. Kända skiljelinjer syntes och hördes ganska tydligt. De borgerliga partiföreträdarna var tydliga med att försöka klistra på socialdemokraterna påståendet att man hellre satsar på bidrag än på arbete. Detta speglar mer de borgerligas syn på våra socialförsäkringssystem än anses vara den av någon slags guds givna sanning. Fredrik Reinfeldt anklagade Stefan Löfven för att vilja fördubbla ”löneskatten” – det vill säga de sociala avgifterna. Det är så den moderata partiledaren ser på det system som finansierar den allmänna pensionen, arbetslöshetsförsäkring, sjukförsäkring etc – vare sig mer eller mindre en straffskatt.

I debatten om vapenexport syntes mer av partiskiljande åsikter inom och mellan de politiska blocken. Detta var ju knappast något nytt. Det verkar trots allt som samtliga partier är överens om att i framtiden tillämpa en restriktivare linje.

I debatten om skolan fick Jan Björklund inleda med att delge världen sin syn på regeringens (som han menade den största förändringen sedan 1842). Gustav Fridolin delade inte utbildningsministerns positiva syn på de fantastiska resultaten av den borgerliga skolpolitiken.

Diskussionen om energipolitiken blev knappast särskilt klargörande. De borgerliga partiledarna pressade Stefan Löfven om hans syn om kärnkraften. Anledningen är förstås den positivare syn om kärnkraft Stefan framförde som IF Metalls ordförande. Onekligen blev han tvungen att slingra sig väldeliga i denna fråga. Samtidigt är det tydligt att de borgerliga partierna hellre chikanera Stefan i denna fråga än att lämna minsta öppning för att starta en blocköverskridande diskussion om energipolitiken. Orsaken är förmodligen den att de borgerliga partiernas överenskommelse 2009 väl kommit till under stor vånda. Börjar man nya diskussioner med fler partier finns ju en risk (för regeringspartierna) att man tvingas ta ställning till frågor som kan splittra den borgerliga sammanhållningen.

Fredrik Reinfeldt försöker envetet befästa synen om den borgerliga regeringen som den ekonomiskt ansvarsfulle och Socialdemokraterna som det (numera) ekonomiskt ansvarslösa. Debatten övergår i en tävlan om att vara det mest ekonomiskt ansvarsfulla. Härefter övergick debatten till att diskutera skatter. För Annie Lööf är ALLA skattesänkningar prioriterade. Stefan och Socialdemokraterna har i detta läge accepterat de jobbskatteavdrag som genomförts och avser heller inte att införa någon fastighetsskatt. Jan Björklund uttryckte det tydligt att han anser de röd-gröna partierna vill höja ersättningar till de som inte vill arbeta. Så är hans syn på arbetslöshetsförsäkringen. Det är bra att han var så pass tydlig i den frågan. Det har man nämligen inte varit tidigare.

Jan Hägglund fick inleda debatten om äldrevården. Han gled snabbt ut från ansvarsfrågan genom att påpeka att detta är ett kommunalt ansvar. Han svarade inte alls på vilket ansvar som regeringen kan ha för villkoren inom äldreomsorgen och hur det kan bli bättre. Stefan var tydlig med att man inte kan förbjuda vinster inom äldreomsorg. Jan Hägglund passade på att med nålstick implicera partisplittring inom den röd-gröna oppositionen.

Stefan Löfven gjorde ett högeligen habilt intryck i denna debatt. Det var tydligt att han inte är en lika slipad politisk debattör som Fredrik Reinfeldt. Det behöver inte vara en nackdel för Stefan. Fredrik har en tendens att bli arrogant och översittande. Han har en fantastisk förmåga att (liksom Anders Borg) inte besvara direkta frågor. Debatten tydliggjorde redan kända skillnader mellan partierna och de politiska blocken.

Länkar: Aftonbladet, dn.se, dn.se, Rapport, Rapport, SvD, dn.se, Ekot, Rapport, Rapport, Rapport, SvD, SvD, di.se, SvD, dn.se, di.se, SvD, dagens arena, di.se, di.se

Andra som skrivit: Helena Ericson, Johan Westerholm, Martin Moberg, Ulf Bjereld, Peter Johansson, Peter Andersson, Tokmoderaten, Kent Persson, Peter Johansson