En skola som snarare cementerar än bryter sociala mönster


Ibrahim Baylan presenterar i dagens DN åtta socialdemokratiska förslag för en bättre svensk skola. Ibrahim beskriver en starkt kritisk och pessimistisk bild av den svenska skolan. Han säger att …

Svenska elevers socioekonomiska bakgrund spelar numera lika stor roll för resultaten som för elever i Tyskland och USA.

Han menar att det behövs en satsning på utbildningens kvalitet genom investeringar i lärarna och skolledarna. Sedan presenteras åtta förslag för en jämlik skola:

  1. En sammanhållen skola.
  2. Resurser efter elevernas behov.
  3. Blandade elevgrupper.
  4. De bästa lärarna i skolor med störst utmaningar.
  5. Investera i förskolan.
  6. Utveckla mottagandet av nyanlända elever.
  7. Höga positiva förväntningar och inkluderande förhållningssätt.
  8. Mindre individuellt arbete i skolan.

Avslutningsvis säger Ibrahim …

Vi har under lång tid haft som mål, och varit stolta över, att ha en skola som inte gör skillnad på eleverna utifrån vilka deras föräldrar är, ett utbildningsväsende som möjliggjort klassresor och ökat den sociala mobiliteten i vårt samhälle. I dag ser vi att den utvecklingen är bruten till förmån för en skola som snarare cementerar än bryter sociala mönster. Det är oacceptabelt. Vi utvecklar därför skolpolitiken för att alla elever ska kunna göra sina egna livsval och nå sin fulla potential.

Jag tolkar in en ganska självkritisk ton i Ibrahims debattinlägg. Socialdemokraterna kan knappast enbart skylla på den borgerliga regeringens skolpolitik under de senaste åren. Det är därför bra att partiet nu bjuder in till diskussion om hur vi ska få en bättre svensk skola. Det behövs alternativa förslag till Jan Björklunds pessimistiska syn på skolpolitiken.

Andra som skrivit: Peter Andersson, Rosemari Södergren

Om Göran Johansson

En medelålders man boende i Eskilstuna. Jag är anställd som ombudsman på IF Metall Mälardalen. Gillar att tycka och tänka om fackliga och politiska frågor. Påstår dock inte att jag har facit på alla frågeställningar. Är organiserad socialdemokrat.

Publicerat på 28 mars, 2012, i Politiska funderingar och märkt , . Bokmärk permalänken. 2 kommentarer.

  1. Jag tycker inte att vi ska avfärda Jan Björklund så enkelt. Bjud in honom till diskussioner i stället. Om vi vill bryta upp blockpolitiken, så. Och då finns det väl mer än energipolitiken som bör diskuteras? Jag hörde honom presentera och motivera sin idé om speciella yrkesgymnasier. Han sa utan omsvep att det måste kompletteras med utökade satsningar på vuxenutbildningen, så att dessa elever kan läsa in högskolebehörighet senare i livet. Reportern påminde då Björklund om att han själv har rustat ner vuxenutbildningen. Björklund svarade att det är en sak som han måste omvärdera. Jag tänkte då att det kommer han aldrig att få gehör för i den borgerliga alliansen. Antingen är det bara munväder, eller också får han byta block.

    Lägg nu märke till att dessa yrkesgymnasier inte ska vara treåriga, utan ett- eller tvååriga. Eleverna kommer alltså fortare ut i arbetslivet – och med dokumenterat yrkeskunnande ökar deras chanser att få jobb – så de har egentligen inte förlorat något, om de erbjuds en högkvalitativ vuxenutbildning senare i livet. Om de är mer studiemotiverade då, kommer de att få bättre betyg i de teoretiska ämnena jämfört med om de läst samma ämne i ungdomsgymnasiet. Deras förståelse av svenska språket (många ungdomar i denna situation är ju invandrare som kommit ganska sent till Sverige) kommer att vara bättre.

    I den efterföljande debatten framhölls att det idag finns yrkesgymnasier som erbjuder de teoretiska ämnena som frivilliga tillval. De avstår inte från högskolebehörigheten enbart genom att söka till dessa yrkesgymnasier. Dessutom ger inte ”högskolebehörighet” men godkända men slätstrukna betyg behörighet till de akademiska utbildningar, som verkligen leder till jobb. Vi får alltfler universitetsutbildade, utan någon speciell utbildning för de jobb som de faktiskt har, inom LO-kollektivet.

    Anledningen till att arbetsgivare undviker att anställa ungomar, som inte har fullständig gymnasieutbildning, är inte alltid att arbetsgivarna har användning av de teoretiska gymnasiestudierna. Man kan nog arbetat på ICA Maxi utan att kunna euklidisk geometri. Men arbetsgivarna tar det särka före det osäkra. De ungdomar, som har fullföljt gymnasiet har troligen inte dragit omkring på stan och knarkat under lektionstid. Så det handlar egentligen om ren diskriminering av lågutbildade. Man buntar ihop alla, och ”straffar” alla för att några få har misskött sig.

    Björklund berättade (och det är nog tyvärr sant i många fall) om ungdomar som hoppar av från gymnasiet, inte får några jobb, driver omkring, bildar gäng osv, hamnar i missbruk och småkriminalitet. Jag vill ha en uppvärdering av de (formellt) lågutbildades status. Jag reagerar mot föreställningen att lågutibildades låga status enbart beror på någon brist hos de själva, deras låga utbildning, och att universitetsstudier är enda sättet att rätta till detta. Jag ser en skuld lika mycket hos omgivningens attityder, att låg utbildning skulle vara bevis på låg intelligens, lättja eller liknande.

    Jag vill att man åter börjar värdesätta autodidakter (självlära personer – man lär så länge man lever). Utan autodidakter på den tiden, när högre utbildning var tilltänglig för i stort sett bara överklassens barn hade vi aldrig haft en arbetarrörelse, som varit i stånd att förbättra samhället.

    En välutbildad arbetarklass är en tillgång för ett land, Och dessutom krävs spetskompetens, som kräver många års teoretisk utbildning och erfarenhet på hög nivå, för att driva utvecklingen framåt inom forskning och ingenjörsvetenskap. Men det är ändå skillnad mellan individen och hela samhället. Vi kan ha en hög kunskapsnivå inom samhället som helhet utan att alla är extremt högutbildade.

    Jag vänder mig också mot att yrkesvalelt under tonåren ska gälla för hela livet. Det ska vara möjligt att göra ”klassresor” när som helst under livet. Arbetare inom fysiskt tunga och krävande yrken ska man vara när man är ung, frisk och stark, ungefär innan man fyllt 40. Det är en erfarenhet som alla borde ha. Sedan ska man göra något annat.

  2. Jag minns fragment av skoldebatten under 1960-talet, som jag nu har läst om på nätet. Dåvarande utbildningsministern Olof Palme ville ha ett sammanhållet HÖGSTADIUM för att rusta eleverna för det livslånga lärandet, alltså återkommande utbildningar under hela livet. Och jag som trodde att jag hade kommit på det ta själv! Det är ju inte alltid som man minns varifrån man har fått sina idéer.

    Hittade också en intressant artikel ur Svensk skoltidning från 1965, där lärarfacket pläderar för ett sammanhållet HÖGSTADIUM med motivering att man inte kan göra en uppdelning (vilket många gjorde på den tiden) av eleverna i ”teoretiskt begåvade” och ”praktiskt begåvade”. En sådan uppdelning leder till färre sökande till de praktiska linjerna och fler till de teoretiska linjerna, enligt artikeln, eftersom det gav eleverna möjlighet att skjuta upp yrkesvalet. Någon diskriminering av lågutbildade arbetssökandeäven till jobb, som inte kräver långa teoretiska utbildningar, förekom då ej, utan är ett ganska så nytt fenomen.

    Palmes idé med det livslånga lärandet var helt klart att ingen skulle behöva uppleva att han /hon valt fel, om han /hon började jobba direkt efter högstadiet. Det sammanhållna högstadiet skulle ge tillräcklig grund för återupptagna studier senare i livet. Palmes idéer förefaller alltför radikala för dagens socialdemokrati.

    Jag frågar: Om vi nu även ska ha sammanhållet gymnasium, för att de flesta fortsätter till gymnasiet, vad blir nästa steg? Blir det en sammanhållen doktorandutbildning? Någon gång under ungdomsstudietiden måste vägarna skiljas åt.

    Arbetarens status måste uppvärderas, anser jag. En arbetare ska inte behöva bli akademiker för att tillerkännas sitt fulla värde som samhällsmedborgare. Men ska ha möjlighet att bli det, när som helst under livet, om han /hon vill det.

    Lärarfacket ansåg också 1965 att inslaget av praktiska och estetiska kunskaper på det sammanhållna högstadiet borde öka. Det är ju inte så lätt att komma ut i praktiskt arbete, om man dessförinnan har levt i en helteoretisk värld, även om det är ett arbete som inte kräver någon speciell yrkesutbildning.

    Det verkar som om dagens socialdemokrati skäms över sitt förflutna som en arbetarrörelse, vilket har hjälpt moderaterna att knycka begreppet ”arbetarparti”.

%d bloggare gillar detta: