Klimatförändringarna och utarmningarna av naturresurser


Här kommer mina tankar kring område tre i Programkommissionens diskussionsmaterial nr. 1. Det finns knappast några klara och tydliga svar på de frågor som ställs. Jag försöker snarare resonera kring frågorna och mer antyda en inriktning:

Hur kan kostnaden det innebär att förstöra klimat och miljö tydliggöras för producenter och konsumenter?

Det finns knappast någon annan väg att gå än att på olika sätt via skatter, eller med därmed liknande avgifter, höja priset på sådan klimatstörande verksamhet. Hur man än gör blir det medborgarna som ”drabbas” av detta, antingen som konsumenter som får betala ett högre pris eller som boende i en värld med allt sämre levnadsförutsättningar. De medel som stater, nationer etc får in ska användas för att stimulera ett annat mindre klimatstörande levnadssätt. Det kan ske genom subventioner av önskvärda nyttigheter, genom långsiktig forskning och utveckling, stödja andra delar av världen som saknar våra resurser etc.

Kan vi förlita oss på teknikutvecklingen för att förhindra de farliga klimatförändringarna, eller behöver ytterligare steg tas därutöver? Vilka?

Det är klart att vi i någon mån kan ha hjälp av teknikutveckling på olika områden. Det är sant att moderna motorer går allt längre på allt mindre av bränsle, moderna elektriskt drivna varor är effektivare idag etc. Samtidigt är ju teknikutvecklingen ”skuld” till att vi har bensindrivna fordon, att vi tillverkar en mångfald varor av plaster och syntetmaterial, osv. Man skulle önska att det fanns någon osynlig hand som styrde denna tekniska utveckling i en riktning som är långsiktigt hållbar för vår planet och mänsklighet. Problemet är väl just svårigheten att förutse alla konsekvenser för framtiden av dagens tekniska utveckling.

Planetens resurser är någonstans ändliga. Världen tvistar om huruvida man nått ”peak-oil” eller ej. Jag vet inte om det finns motsvarande uttryck för andra av våra ändliga resurser. Världen över försvinner livsbetingelser för människor och djur i en rovdrift på resurser som människor någon annanstans önskar konsumera. Det går inte att komma undan att dagens marknadsekonomi bidrar till detta. Marknadsekonomin är inte på något sätt särskilt långsiktig i de beteenden som den frammanar. Därför behövs det politiska styrmedel för att sätta ”stryplina” eller åtminstone styra ekonomins funktionssätt i önskvärd riktning.

Vi kan inte lita till någon osynlig välmenande hand som gör jobbet åt oss. Det behövs snarare betydligt mer handfasta och tydliga händer för att visa en riktning för att långsiktigt överkomma planetens klimatutmaning.

Vilket ansvar har de rika länderna jämfört med utvecklingsländer och tillväxtekonomier?

De rika länderna kommer inte undan sitt ansvar att börja vara föredömen och att gå före. Det går inte att ständigt hävda att ”de andra” (fr.a. tillväxtekonomier) måste börja ta sitt ansvar. De behöver bara se till vår (de idag rika ländernas, i västvärlden, historia) för att kunna hävda att det är västvärlden som äger störst skuld till världens klimatproblem. De har ju rätt i det! Västvärlden måste själva börja ta de, ibland, tuffa beslut som krävs för att stimulera en annan utveckling. Gör vi inte det kan vi knappast med någon särskild moralisk stämma åthuta de andra för att inte göra något.

Samtidigt kan ju detta innebära en möjlighet om vi i Sverige idag börjar en målmedveten forskning i framtida energi- teknik och annan teknik. Det kräver dock mycket av grundforskning och utveckling innan resultaten i form av nya arbetstillfällen och nya företag kommer.

Andra som skrivit: Peter Johansson, Alliansfritt Sverige

Publicerat på 29 januari, 2012, i Politiska funderingar, Programkommissionen och märkt , . Bokmärk permalänken. Kommentarer inaktiverade för Klimatförändringarna och utarmningarna av naturresurser.

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: