Blir det någon LO-samordning?


En TT-artikel med den dramatiska rubriken ”LO:s fasad på väg krackelera” publiceras idag av flera media. Ämnet är i och för sig allvarligt. Enligt artikeln finns det starka spänningar inom LO – mellan industriförbunden och de övriga. Bakgrunden är förstås den samordning och förhandlingskonstruktion som skapats inom industribranscherna. I veckan presenterades det nya förslaget till Industriavtal. LO-styrelsens majoritet har beslutat att det avtalet inte ska behöva stå i strid med den traditionella samordning som funnits mellan förbunden inom LO. Transport valde dock att reservera sig mig mot detta beslut (och har utvecklat sin ståndpunkt i en debattartikel).

Denna spänning inom LO är inte särskilt ny. De fackliga organisationerna inom den konkurrensutsatta sektorn vet mycket väl vad som händer om den svenska industrins kostnadsläge ökar snabbare än de viktigare konkurrentländernas. Snabbt får man ökad arbetslöshet genom uppsägningar och genom strukturella förändringar inom branschen. Det har dessutom funnits (och finns) ett starkt intresse från arbetsgivare att få ned lönerörelsen till de enskilda företagen utan centralt fastlagda principer. Genom att sälja in stabil och en nedväxlad löneökning med nivåer motsvarande våra konkurrentländer formades Industriavtalet 1997. Det fackliga bytet blev fortsatt centralt reglerade kollektivavtal med reallöneökning.

Samtidigt blev Industriavtalet något av en främmande fågel för den traditionella samordning som skett inom LO. LO-förbunden har haft en horisontell samordning. Med Industriavtalet kom samtidigt en vertikal samordning mellan LO-, TCO- och SACO-förbund med förhandlingskonstruktioner med arbetsgivarnas organisationer.

Resultatet – lägre löneökningstakt (men med ökade reallöner) har ju samtidigt inneburit en press inom LO. Eftersom löneökningarna inom industrin blir normerande innebär det problem bland flera LO-förbund. Inom servicebranscherna och i kommuner/landsting finns det väl motiverade önskemål om lönejusteringar. All tillgänglig statistik visar att kvinnors löner (som ett genomsnitt) är lägre än mäns. Med den uppdelade arbetsmarknad vi har i Sverige blir industrins lönenormering ett problem. Det finns inte mycket utrymme kvar att höja löneläget i andra sektorer för att reglera skevheter.

Ska man höja löneläget i en sektor av ekonomin behöver övriga stå tillbaka något för att inte riskera ökad inflation och/eller ett lönerally där den ena sektorns avtalstak blir den andres golv. Inte undra på att det blir spänningar mellan LO-förbunden. Vi kommer att under överskådlig tid få leva med detta. Industriavtalet innebär begränsningar för industriförbunden för den horisontella lönesamordning som sker inom LO. Av det jag hört om det nya Industriavtalet går förändringarna att leva med och mycket väl går att förena med en LO-samordning. Samtidigt gäller det ju att ha en klar bild över vilka justeringar man kan göra i framtida industriavtal. De fackliga organisationerna har en kamp på alla fronter att föra för att bibehålla centrala kollektivavtal. Idag är Industriavtalet en del i detta – det behöver det inte vara i framtiden.

Länkar: SvD, dn.se, di.se

Aktuellt från Industribloggare: Kaj skriver om en homofobsekt, Kaj skriver om skolpengarna, Knô daj in skriver om Olskrokstorget, Camilla skriver om skiljenämnd, Leine skriver om att vara på G, Leine skriver om Estrellapolitik, Knô daj in skriver om att andas

Om Göran Johansson

En medelålders man boende i Eskilstuna. Jag är anställd som ombudsman på IF Metall Mälardalen. Gillar att tycka och tänka om fackliga och politiska frågor. Påstår dock inte att jag har facit på alla frågeställningar. Är organiserad socialdemokrat.

Publicerat på 15 maj, 2011, i Fackliga frågor. Bokmärk permalänken. Kommentarer inaktiverade för Blir det någon LO-samordning?.

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: