Färre fackliga medlemmar


LO-förbunden fortsätter att tappa medlemmar rapporteras av LO-tidningen. Det handlar om ett fortsatt ganska stort medlemstapp – 36.800 färre medlemmar. Av detta tapp står IF Metall för nästan hälften – 15.600 färre medlemmar.

Förklaringen till medlemstappet är delvis strukturellt – det blir färre arbetstillfällen inom LO:s förbundsområden och fler arbetstillfällen inom TCO:s och SACO:s områden. Men det handlar förstås om att allt fler personer inte anser det mödan värt att betala för det fackliga medlemskapet (inklusive a-kassan). Fortfarande är avgiften till flera av LO-förbundens a-kassor högre än för TCO:s och SACO:s a-kassor. Arbetslösheten är högre bland LO-förbundens medlemmar. Detta ger högre avgifter.

Men det är klart. Det handlar inte enbart om nivån på avgiften som gör att människor väljer bort facket. Det kanske bara gör trenden tydligare eftersom man når smärtgränsen snabbare. LO-förbundens organisationsgrad ligger nu på omkring 70 %. Inom IF Metall ligger organisationsgraden på 83-84 %.

Det är inte förvånande att förbund med den typen av förhållandevis stora och stabila arbetsplatser har lättare att organisera medlemmar än förbund med många små och lättflyktiga arbetsplatser.

LO-styrelsen som en reaktion på detta satt upp ett mål om att öka organisationsgraden till 75 % till maj 2012 då LO-kongressen samlas. Det är ett ambitiöst mål – om än inte särskilt realistiskt.

Johanna Kronlid skriver i LO-tidningen att unga människor inte vet varför de ska vara med i facket. Hon fortsätter:

Och de som är medlemmar blir ursinniga när deras fackliga organisation inte förmår hjälpa dem. På något sätt liknar de medlemskapet vid en försäkring – som ska funka hundraprocentigt vad som än händer. Facket ska antingen vara allsmäktigt – eller inte vara alls.

Vi kan inte skylla den borgerliga regeringen för att allt fler medlemmar lämnar facket eller väljer att stå utanför. Den har måhända bidragit till att trenden har förstärkts och att fler människor snabbare har nått smärtgränsen. Trenden har pågått under lång tid. Facken har inte klarat av att sälja in eller förklara det fackliga syftet.

Det är ju inte alldeles enkelt att sälja vårt fackliga syfte till presumtiva medlemmar. Det fackliga syftet (och styrkan) är att genom kollektiv förhandlingsstyrka kan vi uppnå förmåner som långsiktigt gynnar individen. Enskilda kan säkert i vissa fall ordna bättre förmåner och löner på egen hand. Men som kollektiv får fler det bättre än de annars skulle fått det.

Så hur säljer vi då in nyttan med att vara facklig medlem. Är det genom ideologiska argument eller att förklara vilka fantastiska förmåner som medlemmar har? Visst är det enklare att tala om de försäkringar vi ordnat för medlemmar och hur man kan få rabatter via sitt medlemskort. Vi bidrar därför själva till en kortsiktigare syn på nyttan med ett fackligt medlemskap.

Det finns bara en väg att gå för att stärka den kollektiva styrkan och nyttan. Genom att vara synliga på arbetsplatserna. Genom att argumentera och förklara, svara på kritiska frågor. Kort sagt – genom långsiktigt fotarbete. Då måste vi hjälpas åt. Frontlinjen går idag inom servicebranscherna och bemanningsbranschen. Här finns många ungdomar. De har korta påhugg och ofta otryggare anställningar.

Det verkar som om LO-styrelsen tror på att det finns en ”quick-fix”. Det gör det inte. Jag är rädd att styrelsens beslut blir ett slag i luften. Det känns mer som ett sätt att visa handlingskraft även om innehållet i beslutet mest är luft. Det är möjligt att LO kan nå ett mål om 75 % organisationsgrad till nästa kongress (inte 2012). Låt därför kongressen 2012 bli startpunkt för ett mer långsiktigt syftande fackligt arbete. Låt oss tillsammans skapa de muskler som behövs för att öka vår närvaro där presumtiva medlemmar finns.

Publicerat på 29 januari, 2011, i Fackliga frågor. Bokmärk permalänken. 8 kommentarer.

  1. Skilsmässa mellan fack och parti.
    Liksom mellan arbetsgivare och parti.
    : Lösningen

  2. En annan viktig detalj torde vara LAS. De yngre, -oavsett kompetens!- åker ut först vid uppsägningar. Alla säger i samhället till de unga ”utbilda dig” men när det kommer till kritan så åker man ut först i alla fall, hur välutbildad man än är om anställningstiden var för kort i LAS-kön. Och de unga har i regel kortare anställningstid.

    Att vilja bevara kompetens inom ett företag och inte -som nu- överbeskydda de äldre anställdas trygghet skulle säkert öka de yngre’s incitament till fackigt medlemskap. Men vilket parti törs ändra på de nu gällande förhållandena? Inte högern … Skulle detta kunna ingå i sossarnas förnyelseprocess? Not.

    • Göran Johansson

      Den där kopplingen delar jag inte alls. Lagens riktlinjer medger, och det görs, undantag för kompetens. Sen är ju frågan hur man ska definiera kompetens. Det är ju automatiskt inte på det sättet att den som har den nyaste kunskapen har den bästa kompetensen för ett visst arbete. Kompetens handlar inte bara om kunskap. Här ingår erfarenhet och förmåga att kombinera kunskap med upparbetad erfarenhet.

  3. Göran Johansson, du behöver in dela den kopplingen. Det du ska göra är att fundera om andra, specifikt de unga, gör den kopplingen. Gör det de, så har LO-Facken ett problem att ta itu med.

    Rent allmänt, behandlar LO-Facken sina medlemmar lika eller värnar de mest om dem som varit medlemmar länge? Är svaret ja på den frågan så reagerar de unga sunt. De vill inte gå med i organisationer som gärna vill ha deras pengar men inte behandlar dem som fullvärdiga medlemmar.

    • Göran Johansson

      Det finns säkert många skäl varför just ungdomar väljer bort ett fackligt medlemskap. Om de skulle göra den kopplingen att facket inte kan företräda dem därför att lagstiftningen är på ett visst sätt finns det förstås problem. Sedan har ju alla organisationer det problemet att det är de som varit med länge som hamnar på beslutande nivåer. Onekligen har facken en utmaning här.

  4. LO-nomenklaturans lönenivå lär vara en annan orsak. Att pröjsa dessutom Wanjas pension från 60 år -trots alla hennes klanterier med AMF-direktörspensioner i mångmiljonklassen- är ganska utmanande också. Det är faktiskt medlemmarnas pengar LO-toppen lever gott på.

    Folk (medlemmmarna) är medvetna om dessa förhållanden på ett helt annat sätt idag än för 30-40-50 år sedan. Det är många som inte är villiga att finansiera detta genom att betala fackavgiften. Det är deras protest, hittills dock utan större ändring i LO-toppen.

    • Göran Johansson

      Det finns alldeles säkert de som tycker så. Det är ju en sådan fråga som är viktig att diskutera öppet. Det är ju heller knappast som ensamt borde föras inom fackföreningsrörelsen. Vad är en rimlig ersättning för det uppdrag eller arbete man utför. Jag har inget emot att de har en hög ersättning. De har ett utsatt arbete med oftast långa arbetsdagar. Ofta kombineras deras uppdrag med följduppdrag som även de ofta arvoderas.

      Det är alldeles säkert att allt detta har inneburit att man hamnat på lönenivåer som sticker medlemmarna i ögonen. Men de har betydligt lägre löner och ersättningar än vad man erhåller på motsvarande typer av tjänster i andra sektorer. Men, ja, låt oss öppet diskutera vad en rimlig lön för en facklig ordförande ska vara.

      Vad gäller pensionsålde är den numer satt till 65 år. Vi kommer att under en tid leva med flera system och avtal där en del har lägre pensionsålder än andra. Men inriktningen är klar – 65 år.

  1. Ping: Medlemsantalet måste öka « Görans tankar och bagateller

%d bloggare gillar detta: