Den som idrottssupporter vore


Eskilstuna, fortfarande präglat av industrisamhället, är en stad som sedan länge politiskt dominerats av arbetarrörelsen. Idag styr en röd-grön allians för första gången kommunen. Vad jag förstått har det gått ganska bra att sy ihop ett samarbete. Jag hoppas att alliansen ska hålla ihop de kommande fyra åren. Jag tror att, inte minst, socialdemokraterna har något att lära av ett sådant samarbete.

I Eskilstuna finns också ”Röda havet”. Röda havet syns och hörs när handbollslaget GUIF:s herrar spelar sina hemmamatcher. Benämningen ”röda havet” kommer sig av att supportrarna bär röda klädesplagg under matcherna. Supporterskaran har gjort att GUIF alltid ligger i topp i åskådarligan. De stödjer sitt lag i med- och motgång – om än de är fler när det går bra för laget.

Det är dock inte lika enkelt idag att vara supporter till det röda laget (S). Det känns rent av förbaskat jobbigt att bevittna det som just nu sker. Två valförluster i rad med därtill följande krisutredningar. Man kan i bloggosfären följa den uppslitande debatten i anledning av det nyligen timade avslöjandet kring Prime. Kamratskap sägs upp och misstroende sprids mellan debattörer om vilka eventuella dolda dagordningar de spelar efter. Ny partiledare ska utses på en kongress i mars nästa åt. Det saknas dock tydliga profiler som kan tänka sig att träda till. Den samlade arbetarrörelsen famlar just nu i mörkret utan ledning och riktning vart man vill gå. Det saknas, känns det som, en supporterskara som kan stödja i nöd som i lust, som kan ropa ”KOM IGEN – KOM IGEN!” och skandera andra uppmuntrande tillrop när så behövs.

GUIF var i en djup kris för ett antal år sedan. Man stod inför en stundande konkurs, det fanns inga pengar i föreningen, idrottsligt gick det väl heller inget vidare. Denna tid har i efterhand visat sig vara bra för föreningen. Man tvingades att börja arbeta med de egna resurserna. Ett lag byggdes långsiktigt av huvudsakligen egna talanger. Idag är GUIF ett topplag i svensk handboll. För tredje året i följd finns man i serietopp. Årets upplaga är kanske den bästa som funnits i Eskilstunas handboll.

Det är väl svårt att jämföra den kris som socialdemokraterna befinner sig i med ett idrottslags. Men det finns dock sådant som man kan lära sig utav. Det gäller att bygga långsiktigt! Modern politik har allt mer kommit att handla om taktiska överväganden. Hur kan vi presentera detta för just denna befolkningsgrupp? Utspel ska göras som passar medias funktionssätt. Politik har allt mer kommit att handla om hur just ”JAG” kan tjäna på det ena eller andra förslaget. Man talar om triangulering.

Socialdemokraterna är fortfarande en folkrörelse – om än med allt högre ålder. Arbetarrörelsen bygger sin styrka på de många individernas förmågor (och svagheter). En socialdemokratisk berättelse måste formuleras för ett rättfärdigare samhälle. Då måste debatten tillåtas vara hög och fri, med respekt för varandra. Det duger inte att spela med mörka kort och dolda agendor. Det kommer bara att orsaka splittring och leda till rörelsens utarmande. Jag hoppas verkligen inte att det vi ser är en rörelses dödsryckningar.

En socialdemokratisk vitalisering kan bara vara en fråga för arbetarrörelsen själv. De som låter sig finansieras av högerkrafterna för att nå kortsiktig vinning har verkligen gått vilse.

Andra som skrivit: Lena Sommestad, Peter Andersson, Högbergs tankar, Sandro Wennberg, Leines Blogg, Kaj Raving

Industribloggarna: Kaj Raving, Marios Blogg, Erik Fransson

Om Göran Johansson

En medelålders man boende i Eskilstuna. Jag är anställd som ombudsman på IF Metall Mälardalen. Gillar att tycka och tänka om fackliga och politiska frågor. Påstår dock inte att jag har facit på alla frågeställningar. Är organiserad socialdemokrat.

Publicerat på 18 december, 2010, i Fackliga frågor, Politiska funderingar. Bokmärk permalänken. 3 kommentarer.

%d bloggare gillar detta: