Bloggarkiv

Sverige – landet med högst ungdomsarbetslöshet


Igår presenterade Stefan Löfven (S) och Karl-Petter Thorwaldsson (LO) på debattplats en ny forskningsrapport. Rapporten skildrar den svenska välfärdsstatens och arbetsmarknadens utveckling sedan 1990. Det framhålls att rapporten är oberoende och inte drar några egna politiska slutsatser. Däremot kan ju Stefan och Karl-Petter med rapporten som grund och jämförelse dra sina egna slutsatser.

Debattörerna framhåller tre punkter som särskilt allvarssamma:

  • Sverige har högst ungdomsarbetslöshet i Norden men allt lägre investeringar i utbildning och forskning.
  • Sverige har ökat privatiseringen kraftigt, och förtroendet för välfärdsinstitutioner faller.
  • Sverige slår Nordenrekord i fattigdom med den högsta andelen fattiga på 20 år.

Den borgerliga regeringen kom ju till val på att man skulle öka drivkrafterna för arbete. Man antydde därmed att det var ett personligt val om jag ville vara arbetslös eller om jag ville arbeta. Politiken bedrevs genom sänkta skatter för arbetande och försämrade förmåner i socialförsäkringarna.

Detta har kompletterats med subventioner av de sociala avgifterna (för arbetsgivare som anställer yngre),  halverad restaurangmoms och andra subventioner av specifika branscher. Resultaten av politiken är ju högst tveksam. Ungdomars arbetslöshet har inte minskat och den totala arbetslösheten har fortsatt att öka.

Det är vidare väldigt tydligt att de ekonomiska klyftorna har ökat snabbare i Sverige än i jämförbara länder. Denna rapport visar att den relativa fattigdomen ökar snabbare i Sverige. Om än det valda fattigdomsbegreppet kan kritiseras så har den förda politiken framför allt gynnat dem med de högsta inkomsterna. De som hamnat utanför arbetsmarknaden lever under hårdare villkor idag. Läs gärna detta blogginlägg för mer om diskussionen om relativ fattigdom.

Rapporten diskuterar vidare den snabba utvecklingen inom svensk välfärdsproduktion. De borgerliga partierna har drivit på utvecklingen inom området. Man har i flera fall slumpat bort tidigare offentligt ägda institutioner för att snabbt få in ett ökat inslag av privat ägande. Det har inte alltid varit så lyckat. Den borgerliga regeringen vill vidare göra lagen om valfrihetssystem (LOV) obligatorisk i de svenska kommunerna och landstingen.

Debattartikeln argumenterar för en annan politisk utveckling med mer av aktivare arbetsmarknadspolitiska insatser och satsningar på den svenska skolan. De som har svårast att komma i arbete är de som saknar motsvarande fullständiga gymnasiebetyg. Utbildning är därför en viktig satsning för att långsiktigt kunna minska arbetslösheten.

Länkar: DN DebattDN Debatt, ka.se, SvD, dagens arena

Fler som skrivit: Storstad, Alliansfritt Sverige, Martin Moberg, Peter Högberg, Roger Jönsson

Om en hållbar arbetslinje


LO har kommit med en ny rapportSaknas: En arbetslinje för omställning”. I rapporten argumenteras för hur det arbetsliv som växer fram kräver bättre omställningsförmåga. Omvandlingen av arbetslivet gör det allt viktigare att kunna ställa om till andra arbeten i framväxande branscher.

Personer, ung som äldre, som saknar kompetens motsvarande genomgången gymnasieutbildning är de som har det svårast på arbetsmarknaden. Detta skulle delvis kunna kompenseras genom att arbetsgivarna står för en del av kompetensutvecklingen. Men med en ökad andel av osäkra och korta anställningar minskar arbetsgivarnas intresse av att investera i sina anställda.

Den borgerliga regeringen har samtidigt förändrat arbetsmarknadspolitiken. Man har dragit ned på längre arbetsmarknadsutbildningar till förmån för andra åtgärder. Man har prioriterat åtgärder som ska stimulera fram en arbetsmarknad med ett ökat inslag av lågbetalda arbeten som kräver låg formell kompetens. Denna politik har inte varit särskilt framgångsrik.

LO vill därför se en mer aktiv arbetsmarknadspolitik. Man föreslår åtgärder som stimulerar arbetsgivarnas intresse av att satsa på kompetensutveckling av fler. Det handlar om en kombination av att stimulera fler fasta arbeten och validering av kunskaper. Man argumenterar vidare för ett nytt, ska vi kalla det(?), kunskapslyft.

Efter den djupa lågkonjunkturen på 1990-talet satsade den socialdemokratiska regeringen just på ett kunskapslyft. Den gav många människor möjlighet att komplettera sina kunskaper. IFAU har i en rapport konstaterat att många personer genom detta kom i högre betalda arbeten.

LO menar vidare att det behövs mer av arbetsmarknadsutbildningar för att skola arbetslösa till arbeten i framväxande branscher. Detta ska kompletteras med att arbetslöshetsförsäkringen förbättras för att åter bli den omställningsförsäkring den en gång var. Thomas Carlén och Ulrika Vedin skriver i den debattartikel som presenterar rapporten att …

När löntagarnas omställningsförmåga inte uppfyller de stora omställningsbehoven blir det allt svårare att nå målet om full sysselsättning och jämn inkomstfördelning. När arbetsgivare och stat vältrar över ansvaret för det livslånga lärandet på individerna ökar den sociala och ekonomiska pressen på alla som möter stora krav på omställning för att kunna konkurrera om jobben. Det är ineffektivt och ohållbart och leder till ökad ojämlikhet. Sverige behöver en hållbar arbetslinje för en stark omställningsförmåga. För det krävs ett delat ansvar mellan stat, individ och arbetsgivare.

Det ligger väldigt mycket i det de skriver.

Länkar: dagens arena, dagens arena, dn.se

Fler som skrivit: Roger Jönsson, Martin Moberg

Kvinnors löneandel är 73 procent av männens


LO presenterade under gårdagen en ny rapport vari man etablerar begreppet ”faktisk månadslön”. LO vill tydligare beskriva hur skillnader i lön och arbetstider påverkar kvinnors och mäns faktiska inkomst. När LO mäter på detta sätt är kvinnors löneandel av mäns 73 % inom arbetaryrken och 76 % i tjänstemannayrken.

Med detta mått tjänar kvinnor inom arbetaryrken en månadslön om 17.000 kronor och män 23.000. Skillnaderna blir än större när man jämför med löner/inkomster i tjänstemannayrken. Män i tjänstemannayrken har med begreppet faktisk månadslön en inkomst om närmare 36.700 kr. Kvinnor inom tjänstemannayrken tjänar då 27.400 kr.

Förtjänsten med ”faktisk månadslön” är att man både tydliggör löneskillnader mellan kvinnor och män samtidigt med skillnader mellan olika yrkesgrupper. Ulrika Vedin, Joa Bergold och Karl-Petter Thorwaldsson skriver att …

När politiker från både höger och vänster har gått från att stärka de generella välfärdslösningarna, som kommer alla till del, till individuella lösningar, som når ett litet antal, ökar skillnaderna mellan kvinnor och män ytterligare.

Jämställdhet har snarast reducerats till rätten att få välja. För arbetarkvinnor innebär de ekonomiska villkoren att det är omöjligt att köpa sig mer tid genom exempelvis städhjälp eller hemleverans av matkassar.

I rapporten presenteras ett antal förslag för att stärka kvinnors ställning i arbetslivet. Det handlar både om lagstiftning som interna målsättningar. LO-förbunden har onekligen en del utmaningar att ta sig an. Kvinnors högre deltidsarbete påverkar livsinkomsten negativt. Det är också tydligt att kvinnors arbete i hög grad värderas lägre än mäns. LO:s krav att arbetsgivare inom offentlig sektor i högre grad ska anställa kvinnor på heltidstjänster synes helt rimlig. Det skulle innebära en stor skillnad i att utjämna mäns och kvinnors inkomster i en positivare riktning.

Sedan ska det inte förnekas att ordningen för dagens lönenormering kan innebära vissa problem. Ska vissa grupper kunna få en större andel av det befintliga löneutrymmet måste andra stå något tillbaka. Det är minsann ingen enkel formel att uppnå. Inom LO finns en tydlig spänning mellan industriförbundens behov av en stabil lönebildning som inte hotar deras medlemmars arbeten och kvinnornas inom Kommunal, Handels och HRF rimliga krav på mer jämställda löner. Lösningen på denna formel är inte alldeles enkel att hitta.

Länkar: Aftonbladet debatt, SvD, Aftonbladet ledare, dagens arena, SvD, dn.se, dn.se, di.se, SVT, Arbetet, Kollega, Hotellrevyn, ka.se

Fler som skrivit: Sofia Lund, Ulrika Vedin

Att minska den dolda arbetslösheten


20140303-004257.jpg
I en kort artikel berättar Svenska Dagbladet att den dolda arbetslösheten (det outnyttjade arbetskraftsutbudet) ökar. Omkring 900.000 människor saknar arbete och/eller arbetar kortare tid än vad man önskar. Gruppen består till stor del av de 411.000 helt arbetslösa.

LO-ekonomen Torbjörn Hållö presenterar sina tankar för hur denna utveckling skulle kunna brytas. Torbjörn sammanfattar sina tankar till tre olika punkter:
- penningpolitik
- finanspolitik
- förbättrad matchning

LO-ekonomerna har varit, och är, kritiska till hur Riksbanken tolkat sitt uppdrag. Riksbanken har misslyckats med att hålla inflationen till två procent som ett genomsnitt. Detta har enligt flera bedömare inneburit att ett större antal människor blivit arbetslösa än annars.

Torbjörn förespråkar insatser i ekonomin som stimulerar efterfrågan i ekonomin. Han skriver att …

Förslag som bör övervägas är förbättrad a-kassa, höjda barnbidrag, underhåll av väg- och järnväg samt stöd till kommuner och landsting.

För det tredje förespråkar Torbjörn aktivare arbetsmarknadspolitiska insatser som leder till bättre matchning.

Den borgerliga regeringen gick till val på konceptet med ”arbetslinjen”. Deras enda fokus var att bedriva en politik som skulle stimulera fram fler arbetstillfällen. Genom sänkt skatt för de arbetande och åtstramningar av villkoren för arbetslösa och sjukskrivna skulle – huxflux – fler välja att arbeta.

Resultatet är ju i bästa fall omstritt. Den borgerliga regeringen meddelar med en dåres envishet att 200.000 arbetstillfällen skapats under deras tid vid makten. Vad de inte säger är att befolkningen har ökat med 500.000 personer under samma tid. Arbetslösheten, räknat per capita, har ju ökat.

Det är kanske inte att undra över att den borgerliga regeringen har tappat förtroendet i denna fråga.

Länkar: dagens arena, SvD, Arbetet, Arbetet

Fler som skrivit: Martin Moberg, Oscar Ernerot

Reinfeldts Sverige


Igår hade LO:s film och bild om hur alliansregeringens politik har påverkat Sverige premiär. Filmen kombinerar en presentation av statistik och fakta med mötet med tre personer. Det är en välproducerad film som på ett pedagogiskt sätt argumenterar för LO:s syn på den politik som förts.

Länkar: Resumé, dagens arena, di.se, Arbetet, da.se, Arbetet, ka.se

Fler som skrivit: Martin Moberg, Peter Högberg, Calle Fridén

Skillnaderna i inkomst ökar


LO har presenterat ytterligare en rapport där man redovisar skillnaderna i årsinkomst för olika grupper av arbetstagare. Man använder en genomsnittlig industriarbetarlön som normnivån. LO:s rapportserie visar att skillnaderna mellan samhällets eliter och industriarbetargrupper har ökat sedan 1980. Störst skillnader är det mellan näringslivets bäst betalda och industriarbetarna.

I denna undersökning tjänar den ekonomiska eliten motsvarande 46 industriarbetarlöner. Det som kallas för den byråkratiska eliten hade 2012 en genomsnittlig lön som motsvarade åtta industriarbetare. Den demokratiska eliten hade 2012 en inkmst som motsvarade sex industriarbetarlöner.

Syftet med LO:s undersökning är förstås att stimulera en debatt kring inkomstskillnader mellan olika grupper. Det finns ju undersökningar som tyder på att allt för stora inkomstskillnader långsiktigt leder till ekonomiska problem för hela samhällen.

Under en följd av år har vi en internationell trend som gjort att den ekonomiska eliten tjänar allt mer pengar. De gynnas på många olika sätt. Deras inkomster ökar allt mer samtidigt som de gynnats genom lägre skatteuttag. En anledning till att den svenska ekonomiska eliten tjänar allt mer pengar kan finnas i att inkomster av kapital beskattas lägre än inkomster av arbete.

Jag har inget emot att personer med stort ekonomiskt och annat ansvar har en högre inkomst. Men det måste vara möjligt att kunna diskutera vad som är rimliga skillnader. Den ekonomiska eliten brukar inte ha problem att med brösttoner meddela vilket ansvar alla andra har för att hålla löneutvecklingen i schack. Själva ser de sällan problem med att bevilja sig själva inkomstökningar högre än vad övriga mest kan drömma om.

Det är bra att LO tar fram dessa uppgifter och jämförelser.

Länkar: Arbetet, Kollega, di.se, Ekot, SvD, dagens arena, Ekot, dn.se, SvD

Fler som skrivit: Mario Matteoni, Ola Möller, Roger Jönsson, Anders Larsson

Om behovet av en skattereform


Igår presenterade LO-ekonomerna Torbjörn Hållö och Ola Pettersson LO:s tankar om en skattereform. De är vare sig de första eller de sista som kommer att publicera tankar och idéer om hur det svenska skattesystemet borde förändras.

Det är ganska uppenbart att något behöver göras. Flera av de viktiga principerna från den stora blocköverskridande överenskommelse från det tidiga 1990-talet har ju frångåtts.

En av de viktigaste principerna då var att inkomster av arbete och kapital skulle beskattas på samma sätt. Denna princip frångicks dock väldigt snabbt. Detta gör ju att personer med höga inkomster har intresse av att omvandla inkomster av arbete till kapitalinkomster för att minimera skatten. Den borgerliga regeringen har fortsatt med att införa de fem jobbskatteavdragen (som framför allt gynnat de med de högsta inkomsterna). Man har vidare avskaffat fastighetsskatten och infört en avgift som gynnat boende runt storstäderna och gjort boendet dyrare för de på orter med lägre fastighetsvärden.

Av det jag läser ut av debattinlägget är LO:s tankar med en skattereform delvis att återgå till de principer som gällde en gång i tiden. Att beskatta arbete och kapital på samma sätt. De säger vidare att det kan finnas behov av att höja skatterna för att kunna finansiera det välfärdssamhälle som många människor faktiskt vill ha. De vill vidare att det genomförs en försiktig översyn av fastighetsskatten. Det synes mig som en ganska hovsam önskan. Det är vidare tydligt att det uppstått en tävlan inom EU om att sänka fastighetsskatter. Denna tävlan gynnar endast de stora företagen – knappast det omgivande samhället.

De reaktioner på LO:s tankar som presenterats på DN:s debattsida har varit väldigt bombastiska och alarmerande (särskilt Martin Ådahls replik). Svaren har snarare fokuserat på, i debattörernas ögon nästan brottsliga, förhållandet mellan LO och Socialdemokraterna snarare än på saklig kritik. Carl B Hamiltons svar må vara något mer balanserat än de övriga.

Det är mycket möjligt att inte alla förslagen från LO är realistiska eller av andra skäl kan genomföras. Men eftersom det är valår och det onekligen finns en nära idémässig koppling mellan fackförbunden inom LO och det socialdemokratiska partiet är intresset större att misstänkliggöra denna koppling än att gå i saklig polemik. Det är synd!

Behovet av en skattereform borde vara synlig för de flesta. Ska en sådan bli hållbar är behovet av en blocköverskridande överenskommelse nästan nödvändig. Det är dock synd att Socialdemokraterna manövrerar väl försiktigt i denna fråga. Partiet kommer inte (åtminstone inte på kort sikt) att röra de genomförda jobbskatteavdragen.

Frågan om fastighetsskatt är en fråga som knappast något parti vill röra. Debatt om fastighetsskatt är fullständigt minerad mark som omöjliggör den minsta sansade diskussion. Om någon person ens andas ordet ”fastighetsskatt” kommer det överdrivna och uppjagade inlägg om det orimliga med en sådan.

Men, det är kanske som Ola och Torbjörn hoppas, att …

…  den regering som tillträder efter valet i höst, oavsett politisk färg, väljer att tillsätta en bred översyn av hela skattesystemet.

Det är nämligen dags med en sådan översyn. Efter genomfört val borde det vara möjligt att i lugnare ton börja diskutera hur skattesystemet borde förändras.

Länkar: DN DebattDN DebattDN Debatt, DN Debattdn.se, dagens arena, SvD, di.se, SVT, Arbetet, Arbetet

Fler som skrivit: Martin Moberg

En idéburen rörelse


Igår genomförde LO sin valupptakt för att presentera den valplattform som organisationen tagit fram. Plattformen har kommit till efter samtal med ett stort antal fackliga medlemmar. De har fått chansen att svara på ett antal frågor.

En del av plattformen är målet att en majoritet av LO-förbundens medlemmar ska rösta på Socialdemokraterna i de val som genomförs under 2014. Det är inget särskilt konstigt eller överraskande med det.

De fackliga organisationerna inom LO och det Socialdemokratiska partiet har växt fram i symbios med varandra. Dess historia är i hög grad gemensam. Den tidiga socialdemokratiska rörelsen hämtade sin ryggrad och styrka från fackligt aktiva som strävade efter att förbättra levnadsförhållandena för sina medlemmar. Den fackliga kampen gick inte att separera från strävandena för ett bättre samhälle.

Om än Sverige ser väldigt annorlunda ut idag är detta ett arv som inte alldeles lätt förändras. De fackliga organisationerna är idéburna rörelser som strävar efter goda arbets- och levnadsvillkor för sina medlemmar. I det ingår att påverka politiska partier och rörelser.

Det faktum att fackförbunden inom LO idémässigt står nära det socialdemokratiska partiet innebär inte att (S) i varje läge delar LO:s åsikter. Det innebär heller inte att LO-förbunden kan beordra (S) att utföra vad man önskar. Det är heller inte på det sättet att LO-förbunden i alla lägen delar samma åsikter.

Men det finns en grundläggande samhörighet kring synen på människor och på hur samhället borde se ut mellan LO och Socialdemokraterna. Det betyder förstås inte att samhörigheten eller kopplingen parterna emellan inte borde förändras och/eller se ut på ett annat sätt. De fackliga organisationera (och Socialdemokraterna) är demokratiska organisationer. Det är möjligt att diskutera en annan ordning.

Det är medlemmarna som avgör hur framtiden ska se ut. Idag tyder allt på att en majoritet av LO-förbundens medlemmar önskar en annan regeringspolitik. Borgerlig omsorg om fackföreningar och hur de borde agera förändrar inte det.

Länkar: da.se, Arbetet, SvD, Aftonbladet debatt, Arbetet, SvD, Ekot, dagens arena, SvD, di.se, Ekot, dn.se, di.se, dagens arena, dn.se, Ekot, dn.se, dn.se, SvD, SvD, dn.se, SvD, di.se, Aftonbladet ledare, SvD, ka.se, ka.se, ka.se, Transportarbetaren, ka.se, Hotellrevyn, da.se

Fler som skrivit: Mario Matteoni, Kaj Raving, Martin Moberg, Peter Johansson, Martin Moberg

En ojämställd lönesänkarlinje


Statsministern slår dövörat till

Agneta Berge, utredare på LO, pratar klarspråk i ett debattinlägg om den borgerliga regeringens ”lönesänkarlinje”. Agneta skriver att kärnan i regeringens jobbpolitik …

… är sänkt inkomstskatt för den som arbetar och lägre ersättning vid arbetslöshet och sjukdom. Mer i plånboken för samma lön ska få dig som anställd att hålla tillbaka kraven på löneökningar. Lägre ersättningar ska få dig som arbetslös eller sjuk att ta ett jobb till en lägre lön än annars. Så ska lönerna hållas tillbaka. Och när arbetskraften blir billigare, hoppas Reinfeldt att fler ska anställas.

Regeringen hoppas att sänkta löner (trösklar) ska leda till att fler får arbete. De som betalar priset för denna arbetslinje är de som redan har de lägsta lönerna och de sämsta arbetsvillkoren.

När regeringen själva uttalar sig om sin politik låter de meddela att den har varit ofantligt framgångsrik. De som forskar i frågan är däremot betydligt mer splittrade i frågan om arbetslinjens eventuella framgång. De få arbetstillfällen som möjligen tillskapats har väldigt dyra.

Regeringen siktar mot en tom blå himmel med ett muskedunder och hoppas träffa något. Det mesta av gruset far iväg med en herrans smäll men landar platt på marken. Denna politik kostar samhället stora pengar utan att uppnå avsett(?) resultat.

Det är verkligen dags för en mer träffsäker arbetsmarknadspolitik.

Fler som skrivit: Martin Moberg, Leine Johansson

Folksam kräver kollektivavtal


Försäkringsbolaget Folksam har hamnat i medias sökarögon. Orsaken är att man valt att anlita företaget Taxi Kurir trots att de inte har tecknat kollektivavtal. Då en av Folksams stiftare är LO har ju detta agerande skapat visst uppseende.

Medias rapportering har föranlett Folksam att kalla företagsledningen för Taxi Kurir till möte. Vid det möte som har genomförts har försäkringsbolaget krävt att Taxi Kurir inom sex månader har ordnat ett kollektivavtal. Väljer taxiföretaget att inte göra så kommer Folksam att avsluta förbindelsen.

Det är gott att Folksam nu agerar i denna fråga. Fackförbunden inom LO driver ju hårt frågan om betydelsen av kollektivavtal. Folksam håller ju fanan högt vad gäller etiskt ägande och drivna företag. Det är därför naturligt att kravet om kollektivavtal nu ställs.

Så synd bara att det krävdes ett medialt avslöjande för att åstadkomma detta denna gång.

Länkar: Arbetet, politism, Transportarbetaren,

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 683 andra följare

%d bloggers like this: