Bloggarkiv

Ökande löneskillnader


LO presenterade igår sin senaste lönerapport. Den visar i korthet att tjänstemännen som kollektiv har haft en bättre löneutveckling, i reda pengar, än vad LO-grupperna har haft. I stort sett består de löneskillnader som fanns på 1930-talet mellan arbetare och tjänstemän.

Rapporten visar på en del intressanta resultat. Löneskillnaderna mellan män och kvinnor är större inom tjänstemannakollektivet än bland LO-kollektivet. Störst skillnader mellan kvinnor och män finns bland privatanställda tjänstemän. Arbetarkvinnorna har dock den allra sämsta löneutvecklingen bland de jämförda grupperna.

Torbjörn Johansson, LO:s avtalssekreterare, är bekymrad över den rådande utvecklingen. I tidningen Arbetets artikel anför han tre alternativa åtgärder som LO behöver vidta för att förbättra läget för LO:s arbetargrupper relativt tjänstemännen:

    • öka respekten för industrimärket,
    • omförhandlingsklausuler som träder i kraft om någon får mer än industrinormen, och
    • att arbetarna ser till att ta ut mycket mer så att tjänstemännen inte kan ta ut så mycket.

Torbjörn beskriver utvecklingen där allt fler löntagargrupper förhandlar fram ”sifferlösa” avtal som problematiskt. Han ser det som ett sätt bland berörda grupper att försöka kringgå industrin som lönenormerande genom att göra den till ett golv för egna löneambitioner. Det ligger förstås en del i detta. Sifferlösa avtal kan säkert vara bra bland grupper som av konkurrens- eller andra skäl kan gynnas av en annan och bättre löneutveckling.

Därför är det en angelägen åtgärd att verka för att öka respekten för ”industrimärket” – dvs att den konkurrensutsatta sektorn sätter nivån för de löneökningar som arbetsmarknaden långsiktigt kan bära. Det betyder inte att de som arbetar inom de sektorerna automatiskt har högre löner än andra. LO:s industriförbund har inte de högsta lönerna. Men det är klart att industrinormen sätter gränser för hur höga löneökningarna borde vara. Det innebär att man inom hela kollektivet måste vara ”överens” om att vissa grupper ska få högre löner medan andra får stå tillbaka.

Torbjörns andra och tredje punkter ovan är inte särskilt realistiska. Det fanns en tid då kollektivavtalen kryllade av olika omförhandlingsklausuler. Dessa eldade endast på löneutveckling och inflation på ett sådant sätt att inga slutligen gynnades av sådana. Den tredje punkten är knappast heller särskilt realistisk då TCO- och Saco-förbunden tillsammans har fler medlemmar och har högre organisationsgrad än LO:s förbund. Den tiden är förbi då LO i någon mån kunde styra utvecklingen och peka med hela handen.

Den egentligen bästa metoden att få till minskade löneskillnader vore att överge modellen med procentuella påslag. Även om olika grupper uppnår samma procentuella lönepåslag så ökar ju skillnaderna i reella tal. Men detta är säkert också väldigt svårt att uppnå.

LO-förbunden lär ha en del att prata om för att finna en löneförhandlingsmodell som gör att grupper/branscher med jämförbara kompetenser inte får en sämre löneutveckling enbart av den anledningen att de har en högre andel kvinnor inom sig.

Länkar: Arbetet, dn.se, dn.se, SVT, SvD, dagens arena, di.se, Aftonbladet ledare, ka.se, Aftonbladet

Fler som skrivit: Mats Larsson

Semestervanorna är en fråga om klass och kön


Inte för alla

LO publicerade häromdagen sin rapport om hur människor tillbringar sin semester. Av rapporten framgår stora skillnader mellan människor med olika inkomstnivåer vad de gör med sin semester och andra fritidsaktiviteter.

Bland de icke facklärda arbetarna var det 33 % som inte gjorde någon semesterresa under 2013. Bland facklärda arbetare var andelen något mindre, 25 %, och än mindre bland tjänstemannagrupper.

Skillnaderna i vad man kan göra på semester och på sin fritid är tydligt klassåtskiljande. LO konstaterar att minst möjlighet att semestra har ensamstående kvinnor med barn. Tobias Baudin, LO:s förste vice ordförande, säger till Aftonbladet att …

Frågan är väldigt kopplad till klass. Det är därför vi hela tiden jobbar med att förbättra arbetsvillkor och löner för alla LO-medlemmar så att de också ska ha möjlighet till ett bra vardagsliv och att kunna göra något extra på fritiden.

Det finns onekligen en del kvar att göra.

Länkar: Aftonbladet, Arbetet, SvD, dn.se, SVT, di.se, dagens arena, Kollega, ka.se

Fler som skrivit: Mats Larsson, Martin Moberg

Jämställda löner inom tio år?


LO har presenterat en rapport som visar att vi kan uppnå jämställda löner på endast tio år. Villkoret är att en extra procentenhet om året ges till alla arbetarkvinnor och två procentenheter extra om året till tjänstemannakvinnor.

En procent extra till kvinnodominerade branscher låter ju inte som särskilt mycket eller omöjligt att uppnå. Därför kan man ju som Arbetets artikel retoriskt fråga sig …

Den avgörande frågan är därför hur stark viljan till jämställda löner är hos fack och arbetsgivare, och om enighet kan skapas kring en fungerande metod.

Det kommer ju knappast att vara så enkelt att utjämna löneskillnaderna mellan kvinnligt dominerade respektive manligt dominerade branscher. Förmodligen är svårigheten att nå målet störst bland LO-förbundens branscher.

Kvinnor dominerar idag tre förbund inom LO – Kommunal, Handels och HRF. Det är branscher som både har lägre genomsnittliga löner och som har en högre andel av korta anställningar och deltider än manligt dominerade branscher. Arbetsgivarna håller på alla sätt emot större reformer av detta system.

Men det finns förstås olika syn bland de fackliga organisationerna hur jämställda löner ska uppnås och hur man ska värdera olika typer av arbeten. Det finns ju en diskussion om alla arbetsuppgifter verkligen ska värderas lika och om hur rimliga löneskillnader mellan olika arbeten ska se ut.

Det pågår diskussioner mellan LO-förbunden hur de kommande avtalskraven ska utformas. Hur lätt dessa diskussioner kan leda fram till resultat påverkas ju av bedömningarna av det tillgängliga löneökningsutrymmet. Med en fortsatt besvärlig konjunktur inom industrin kommer ju utrymmet att höja löner att begränsas. Därmed blir det också svårare för industrins förbund att avstå ett sådant löneökningsutrymme till kvinnligt dominerade branscher som krävs för att snabbare nå fram till verkligt jämställda löner.

Länkar: Arbetet, dagens arena

Fler som skrivit: Claes-Mikael Jonsson

Kålle på IF Metalls kongress


LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson (Kålle) intar förbundskongressens talarstal och inleder med att gratulera de som precis har blivit valda till förbundsuppdrag. Han berättar kort om sin bakgrund i ”glasriket”. Kålle berättar om hur betydelsefullt det är med att få ett första arbete och att tjäna egna pengar.

Vi får höra om hans första erfarenhet av delta i den fackliga mötesverksamheten. Han fick sig en lektion i praktisk nationalekonomi på 30 sekunder.

Kålle berättar om en tid (1983) då det ansågs som att en arbetslöshet om 3 % ansågs som massarbetslöshet. Idag lever vi i ett land där klyftorna växer mest bland OECD:s länder. I ett land där arbetslösheten har vuxit till 8 %. Vi lever i en tid där en borgerlig regering under åtta år drivit fram den utveckling vi har idag.

Vi har 100.000 fler arbetslösa med den borgerliga politiken och 50.000 fler arbetslösa ungdomar. Sverige får stöd från EU för att genomföra åtgärder för ungdomar.

Enbart 10.000 arbetslösa får utbildningsinsatser av Arbetsförmedlingen. Det är medveten borgerlig politik som lett fram till detta.

Kålle berättar att LO satt igång sin största utredningssatsning någonsin. Man ska arbeta med att diskutera har arbetslösheten i en global värld. Förslagen ska presenteras senast näst kommande LO-kongress.

Karl-Petter frågar retoriskt kongressen vad det är så svårt med att bekämpa arbetslösheten. Vore det inte bättre att, i stället, använda pengarna till att bygga bostäder eller till andra angelägna behov. Det är bättre att bekämpa arbetslösheten genom aktiva åtgärder. Det är möjligt att få till en sådan förändring genom att få en annan regering efter valet i höst.

Karl-Petter pratar en stund om lönebildningen. Han säger att IF Metall ibland får oförtjänt kritik för vår roll i lönebildningen. Vi har i Sverige lyckats kombinera reallöneökningar med en stabil lönebildning. Industriavtalet har varit viktigt i den processen. Kålle talar också om betydelsen av att lyckat inom LO med en god löneutveckling för de lägst betalda bland LO-förbundens medlemmar och att lyckas att utjämna löneskillnaderna mellan män och kvinnor. Lönebildningen är en viktig framtidsfråga för hela LO.

Kålle övergår till att prata om den osäkra arbetsmarknad som växt fram i Sverige. Han berättar om hur Sahlgrenska universitetssjukhuset har 1.107 ”SMS-anställda”, om hur delade turer slår mot arbetstagares arbetsdagar. I grunden handlar detta om massarbetslösheten. Arbetsgivarna har flyttat fram sina positioner på de arbetandes bekostnad. Detta är också en viktig framtidsfråga för hela LO att arbeta med. Det är också en del av lönebildningen.

Det sker en fruktansvärd utveckling inom transportsektorn där fattiga arbetare sätts mot andra arbetare.

Karl-Petter poängterar betydelsen av de kommande valen. Han talar väl om Stefan Löfven som socialdemokratisk partiordförande.

Kålle argumenterar friskt och fröjdefullt för att det minsann går att bekämpa arbetslösheten. Han blandar minnesbilder, erfarenheter och gott humör och lyckas därmed få kongressens uppmärksamhet. Kongressen tackar för framträdandet med en varm och lång applåd.

Arbetslösheten biter sig fast


Riksbanken har misslyckats!

Igår presenterade LO-ekonomerna en ganska pessimistisk analys för den svenska ekonomin. Enligt deras bedömning kommer arbetslösheten att bita sig fast om inte staten förtydligar Riksbankens uppdrag och om inte staten genomför fler expansiva jobbskapande insatser.

LO-ekonomerna upprepar sin kritik av hur Riksbanken utför sitt uppdrag att hålla inflationen i schack. Genom sin penningpolitik har man orsakat den svenska ekonomin deflation och har därmed bidragit till att hålla arbetslösheten uppe. LO håller fast vid sina tidigare förslag om finanspolitiska stimulanser om 70 miljarder kronor på, bland annat, utbyggnad av arbetsmarknadspolitiken, vuxenutbildningar, statliga investeringar, ökade statsbidrag till kommunerna och ett höjt tak i a-kassan.

LO hoppas att deras förslag skulle innebära en 100.000 fler arbetstillfällen och en minskning av arbetslösheten med två procentenheter på sikt. LO:s chefsekonom Ola Pettersson, säger att …

Dålig penningpolitik och dålig finanspolitik kombinerat har bidragit väsentligt till den höga arbetslösheten.

LO är ju inte ensamma om sin kritik till hus Riksbankens nuvarande direktion utför sitt uppdrag. Den ska hålla inflationen om två procent som ett genomsnitt över en konjunkturcykel. Det är ett uppdrag som de fundamentalt har misslyckats med. Sverige befinner sig just nu snarare i ett läge om deflation. Man har fokuserat på att hålla en räntenivå som skulle förhindra en bostadsbubbla och samtidigt gjort att fler människor blivit arbetslös.

LO-ekonomerna föreslår därför att Riksbankens uppdrag att fokusera på inflationen förtydligas och att granskningen av Riksbankens arbete skärps.

Länkar: di.se, dagens arena, di.se, SvD, ka.se, Arbetet

Svårt med jämställdhet i praktiken


För några dagar sedan beslutade LO:s styrelse om ett antal åtgärder för att verka för en bättre jämställd ordning inom LO. När det gäller att uppdrag där LO-styrelsen, inte förbunden, nominerar ska en jämställd ordning tillämpas – hälften kvinnor och hälften män.

Problemet som man har inom LO är att till många av de uppdrag som ska tillsättas är det de enskilda förbunden (15 stycken) som nominerar personer. I den meningen är alla medlemmar lika stora (oavsett antal förbundesmedlemmar) och betraktas ha lika rätt att nominera personer till LO-interna organ. Då LO är en federativ organisation där det är förbunden som är medlem skapar detta problem med den struktur som man har. Det är endast en minoritet av LO:s förbund som har en majoritet kvinnor som medlemmar. Det gör att LO:s styrelse har en majoritet av män, detsamma för många av de interna organ, arbetsgrupper etc som tillsätts.

Det är dock fullt rimligt att LO i de fall man själv nominerar/utser företrädare tillämpar principen om varannan kvinna och man. Men samtidigt är det som man medger. LO:s struktur öppnar upp för kritik då verkligheten inte ser ut som idealet. Det är klart att det är besvärande när en organisation som säger sig stå för jämställdhet i praktiken har svårt att leva upp till det.

Jag är ju själv aktiv i ett förbund där ungefär 75 % av medlemmarna är män. Industrin har varit, och är, manligt dominerade. Det finns en tydlig tradition av starka män som ideal för ledarskapet. Detta ideal prövas genom det kongressbeslut som innebär att det underrepresenterade könet (kvinnor) ska ha 30 % av uppdragen på ledande organ inom förbundsnivån och på avdelningarna. Det är en princip som är svår att leva upp till.

I den avdelning vari jag är aktiv lever vi upp till kongressens beslut när det gäller styrelsen och de flesta av våra verksamhetskommittéer. När avdelningen, däremot, valde tolv ombud till avtalsrådet utsågs endast en kvinna. Avdelningen har utsett en kvinna som regionalt skyddsombud (av åtte-nio).

Det finns väldigt få kvinnor på beslutande plats i de större klubbarna. Det är få kvinnor som utses till förhandlingsdelegationer och motsvarande organ inom de större (och därmed betydelsefulla) klubbarna. Men det finns ganska gott om kvinnor inom studieverksamhet, som sekreterare i styrelserna och (surprise?) som jämställdhetsansvariga.

LO och dess medlemsförbund har en lång väg att gå för att åstadkomma en fullt jämställd organisation.

Länkar: Arbetet, Aftonbladet debatt, di.se, SvD, di.se, SvD, SvD, politism, Arbetet, Arbetet

Sverige – landet med högst ungdomsarbetslöshet


Igår presenterade Stefan Löfven (S) och Karl-Petter Thorwaldsson (LO) på debattplats en ny forskningsrapport. Rapporten skildrar den svenska välfärdsstatens och arbetsmarknadens utveckling sedan 1990. Det framhålls att rapporten är oberoende och inte drar några egna politiska slutsatser. Däremot kan ju Stefan och Karl-Petter med rapporten som grund och jämförelse dra sina egna slutsatser.

Debattörerna framhåller tre punkter som särskilt allvarssamma:

  • Sverige har högst ungdomsarbetslöshet i Norden men allt lägre investeringar i utbildning och forskning.
  • Sverige har ökat privatiseringen kraftigt, och förtroendet för välfärdsinstitutioner faller.
  • Sverige slår Nordenrekord i fattigdom med den högsta andelen fattiga på 20 år.

Den borgerliga regeringen kom ju till val på att man skulle öka drivkrafterna för arbete. Man antydde därmed att det var ett personligt val om jag ville vara arbetslös eller om jag ville arbeta. Politiken bedrevs genom sänkta skatter för arbetande och försämrade förmåner i socialförsäkringarna.

Detta har kompletterats med subventioner av de sociala avgifterna (för arbetsgivare som anställer yngre),  halverad restaurangmoms och andra subventioner av specifika branscher. Resultaten av politiken är ju högst tveksam. Ungdomars arbetslöshet har inte minskat och den totala arbetslösheten har fortsatt att öka.

Det är vidare väldigt tydligt att de ekonomiska klyftorna har ökat snabbare i Sverige än i jämförbara länder. Denna rapport visar att den relativa fattigdomen ökar snabbare i Sverige. Om än det valda fattigdomsbegreppet kan kritiseras så har den förda politiken framför allt gynnat dem med de högsta inkomsterna. De som hamnat utanför arbetsmarknaden lever under hårdare villkor idag. Läs gärna detta blogginlägg för mer om diskussionen om relativ fattigdom.

Rapporten diskuterar vidare den snabba utvecklingen inom svensk välfärdsproduktion. De borgerliga partierna har drivit på utvecklingen inom området. Man har i flera fall slumpat bort tidigare offentligt ägda institutioner för att snabbt få in ett ökat inslag av privat ägande. Det har inte alltid varit så lyckat. Den borgerliga regeringen vill vidare göra lagen om valfrihetssystem (LOV) obligatorisk i de svenska kommunerna och landstingen.

Debattartikeln argumenterar för en annan politisk utveckling med mer av aktivare arbetsmarknadspolitiska insatser och satsningar på den svenska skolan. De som har svårast att komma i arbete är de som saknar motsvarande fullständiga gymnasiebetyg. Utbildning är därför en viktig satsning för att långsiktigt kunna minska arbetslösheten.

Länkar: DN DebattDN Debatt, ka.se, SvD, dagens arena

Fler som skrivit: Storstad, Alliansfritt Sverige, Martin Moberg, Peter Högberg, Roger Jönsson

Om en hållbar arbetslinje


LO har kommit med en ny rapportSaknas: En arbetslinje för omställning”. I rapporten argumenteras för hur det arbetsliv som växer fram kräver bättre omställningsförmåga. Omvandlingen av arbetslivet gör det allt viktigare att kunna ställa om till andra arbeten i framväxande branscher.

Personer, ung som äldre, som saknar kompetens motsvarande genomgången gymnasieutbildning är de som har det svårast på arbetsmarknaden. Detta skulle delvis kunna kompenseras genom att arbetsgivarna står för en del av kompetensutvecklingen. Men med en ökad andel av osäkra och korta anställningar minskar arbetsgivarnas intresse av att investera i sina anställda.

Den borgerliga regeringen har samtidigt förändrat arbetsmarknadspolitiken. Man har dragit ned på längre arbetsmarknadsutbildningar till förmån för andra åtgärder. Man har prioriterat åtgärder som ska stimulera fram en arbetsmarknad med ett ökat inslag av lågbetalda arbeten som kräver låg formell kompetens. Denna politik har inte varit särskilt framgångsrik.

LO vill därför se en mer aktiv arbetsmarknadspolitik. Man föreslår åtgärder som stimulerar arbetsgivarnas intresse av att satsa på kompetensutveckling av fler. Det handlar om en kombination av att stimulera fler fasta arbeten och validering av kunskaper. Man argumenterar vidare för ett nytt, ska vi kalla det(?), kunskapslyft.

Efter den djupa lågkonjunkturen på 1990-talet satsade den socialdemokratiska regeringen just på ett kunskapslyft. Den gav många människor möjlighet att komplettera sina kunskaper. IFAU har i en rapport konstaterat att många personer genom detta kom i högre betalda arbeten.

LO menar vidare att det behövs mer av arbetsmarknadsutbildningar för att skola arbetslösa till arbeten i framväxande branscher. Detta ska kompletteras med att arbetslöshetsförsäkringen förbättras för att åter bli den omställningsförsäkring den en gång var. Thomas Carlén och Ulrika Vedin skriver i den debattartikel som presenterar rapporten att …

När löntagarnas omställningsförmåga inte uppfyller de stora omställningsbehoven blir det allt svårare att nå målet om full sysselsättning och jämn inkomstfördelning. När arbetsgivare och stat vältrar över ansvaret för det livslånga lärandet på individerna ökar den sociala och ekonomiska pressen på alla som möter stora krav på omställning för att kunna konkurrera om jobben. Det är ineffektivt och ohållbart och leder till ökad ojämlikhet. Sverige behöver en hållbar arbetslinje för en stark omställningsförmåga. För det krävs ett delat ansvar mellan stat, individ och arbetsgivare.

Det ligger väldigt mycket i det de skriver.

Länkar: dagens arena, dagens arena, dn.se

Fler som skrivit: Roger Jönsson, Martin Moberg

Kvinnors löneandel är 73 procent av männens


LO presenterade under gårdagen en ny rapport vari man etablerar begreppet ”faktisk månadslön”. LO vill tydligare beskriva hur skillnader i lön och arbetstider påverkar kvinnors och mäns faktiska inkomst. När LO mäter på detta sätt är kvinnors löneandel av mäns 73 % inom arbetaryrken och 76 % i tjänstemannayrken.

Med detta mått tjänar kvinnor inom arbetaryrken en månadslön om 17.000 kronor och män 23.000. Skillnaderna blir än större när man jämför med löner/inkomster i tjänstemannayrken. Män i tjänstemannayrken har med begreppet faktisk månadslön en inkomst om närmare 36.700 kr. Kvinnor inom tjänstemannayrken tjänar då 27.400 kr.

Förtjänsten med ”faktisk månadslön” är att man både tydliggör löneskillnader mellan kvinnor och män samtidigt med skillnader mellan olika yrkesgrupper. Ulrika Vedin, Joa Bergold och Karl-Petter Thorwaldsson skriver att …

När politiker från både höger och vänster har gått från att stärka de generella välfärdslösningarna, som kommer alla till del, till individuella lösningar, som når ett litet antal, ökar skillnaderna mellan kvinnor och män ytterligare.

Jämställdhet har snarast reducerats till rätten att få välja. För arbetarkvinnor innebär de ekonomiska villkoren att det är omöjligt att köpa sig mer tid genom exempelvis städhjälp eller hemleverans av matkassar.

I rapporten presenteras ett antal förslag för att stärka kvinnors ställning i arbetslivet. Det handlar både om lagstiftning som interna målsättningar. LO-förbunden har onekligen en del utmaningar att ta sig an. Kvinnors högre deltidsarbete påverkar livsinkomsten negativt. Det är också tydligt att kvinnors arbete i hög grad värderas lägre än mäns. LO:s krav att arbetsgivare inom offentlig sektor i högre grad ska anställa kvinnor på heltidstjänster synes helt rimlig. Det skulle innebära en stor skillnad i att utjämna mäns och kvinnors inkomster i en positivare riktning.

Sedan ska det inte förnekas att ordningen för dagens lönenormering kan innebära vissa problem. Ska vissa grupper kunna få en större andel av det befintliga löneutrymmet måste andra stå något tillbaka. Det är minsann ingen enkel formel att uppnå. Inom LO finns en tydlig spänning mellan industriförbundens behov av en stabil lönebildning som inte hotar deras medlemmars arbeten och kvinnornas inom Kommunal, Handels och HRF rimliga krav på mer jämställda löner. Lösningen på denna formel är inte alldeles enkel att hitta.

Länkar: Aftonbladet debatt, SvD, Aftonbladet ledare, dagens arena, SvD, dn.se, dn.se, di.se, SVT, Arbetet, Kollega, Hotellrevyn, ka.se

Fler som skrivit: Sofia Lund, Ulrika Vedin

Att minska den dolda arbetslösheten


20140303-004257.jpg
I en kort artikel berättar Svenska Dagbladet att den dolda arbetslösheten (det outnyttjade arbetskraftsutbudet) ökar. Omkring 900.000 människor saknar arbete och/eller arbetar kortare tid än vad man önskar. Gruppen består till stor del av de 411.000 helt arbetslösa.

LO-ekonomen Torbjörn Hållö presenterar sina tankar för hur denna utveckling skulle kunna brytas. Torbjörn sammanfattar sina tankar till tre olika punkter:
– penningpolitik
– finanspolitik
– förbättrad matchning

LO-ekonomerna har varit, och är, kritiska till hur Riksbanken tolkat sitt uppdrag. Riksbanken har misslyckats med att hålla inflationen till två procent som ett genomsnitt. Detta har enligt flera bedömare inneburit att ett större antal människor blivit arbetslösa än annars.

Torbjörn förespråkar insatser i ekonomin som stimulerar efterfrågan i ekonomin. Han skriver att …

Förslag som bör övervägas är förbättrad a-kassa, höjda barnbidrag, underhåll av väg- och järnväg samt stöd till kommuner och landsting.

För det tredje förespråkar Torbjörn aktivare arbetsmarknadspolitiska insatser som leder till bättre matchning.

Den borgerliga regeringen gick till val på konceptet med ”arbetslinjen”. Deras enda fokus var att bedriva en politik som skulle stimulera fram fler arbetstillfällen. Genom sänkt skatt för de arbetande och åtstramningar av villkoren för arbetslösa och sjukskrivna skulle – huxflux – fler välja att arbeta.

Resultatet är ju i bästa fall omstritt. Den borgerliga regeringen meddelar med en dåres envishet att 200.000 arbetstillfällen skapats under deras tid vid makten. Vad de inte säger är att befolkningen har ökat med 500.000 personer under samma tid. Arbetslösheten, räknat per capita, har ju ökat.

Det är kanske inte att undra över att den borgerliga regeringen har tappat förtroendet i denna fråga.

Länkar: dagens arena, SvD, Arbetet, Arbetet

Fler som skrivit: Martin Moberg, Oscar Ernerot

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 748 andra följare

%d bloggers like this: