Vi är bra på det vi gör!

Tidningen Fokus har publicerat en intressant artikel om varför IF Metall håller på att ta över. Artikeln fokuserar kring Ernst Blomberg, förbundsordförande för Metall från mitten av 1890-talet. Artikeln berättar att från och med då Ernst blev ordförande …

… skulle det råda ordning och reda. För Blomberg handlade det om makt. Strategin han drog upp, som sedan dess har löpt som en röd tråd genom metallfackets historia, går att sammanfatta i en kort devis: man måste alltid vara beredd att sätta makt bakom orden.

Bara hota om strejk om man är beredd att strejka. Aldrig inleda en strid som man inte har utsikt att vinna.

I de fackliga förbundens historia tvistade man om huruvida man skulle ha en låg facklig avgift för att locka fler att bli medlem. Under Ernst Blomberg valde Metall att höja avgiften för att kunna bygga upp strejkfonder och sin organisation. Med den taktiken kunde man välja sina strider och med större säkerhet driva konflikten till ett lyckat resultat. Metall byggde upp strejkfonder för att de strejkande skulle kunna ha understöd och därmed vara mer uthålliga i den fackliga kampen. På så sätt blev höjda fackliga avgifter och en bättre ordning i organisationen ett framgångsvapen. Hade Metall haft större inflytande över det tidiga LO hade det kanske aldrig blivit någon storstrejk 1909.

Arvet från Ernst Blomberg är levande inom förbundet även om de flesta medlemmar och förtroendevalda förmodligen inte vet vem han är. IF Metall behöver inte vara det förbund som skriker mest. Förbundet tvekar heller inte att gå egna vägar om man bedömer att detta är i grunden positivt för de fackliga medlemmarna.

Det är ett betydelsefullt arv vi har att hedra. Det betyder inte att man ska vara enbart tillbakablickande och hylla forna tiders framgångar. Det gäller att hitta vägar framåt i den komplicerade framtid vi står inför. Det är det bästa sättet att hedra de principer som grundlades inom förbundet vid Ernst Blombergs tid.

”It’s a long way to the top …”

Höjd ersättning från arbetslöshetsförsäkringen

Jag läser att en majoritet av LO-kongressens ombud röstade för en motion om att LO ska verka för 90 % ersättning av tidigare lön i arbetslöshetsersättning. Även om jag hyser en viss förståelse för detta krav känns det i dagsläget något orealistiskt att höja ersättning så högt. Idag är problemet snarar att endast en liten minoritet av de arbetslösa ens får en ersättning som motsvarar 80 %. Den genomsnittliga ersättningsnivån ligger idag på 55 % av tidigare inkomst. LO:s krav har tidigare varit att sträva efter en situation där 80 % av de arbetslösa har en ersättning om 80 %. Det vore ett steg som LO tillsammans med tjänstemannaförbunden skulle driva mot de politiska partierna.

Kongressen beslutade att avslå en motion om att bilda en för LO-förbunden gemensam arbetslöshetskassa. LO:s styrelse som föreslagit ett avslag motiverade sitt ställningstagande med att en gemensam a-kassa skulle tvingas skicka in mer pengar till staten enligt nuvarande regelverk. Kongressen beslutade också att avslå en motion om att LO skulle utreda förutsättningen för en gemensam inkomstförsäkring.

Däremot röstade kongressen för en motion om att driva frågan att även konkursförvaltare ska vara skyldiga att skriva arbetsgivarintyg när man tar över arbetsgivaransvaret i samband med en konkurs. Idag har man inte någon sådan skyldighet vilket kan orsaka en del bekymmer när a-kassan ska räkna vilken ersättning en arbetslös ska ha.

Länkar: SvD, Arbetet, da.se, Arbetet, ka.se, da.se, Ekot

Andra som skrivit: Martin Moberg, Johan Westerholm

Lagstiftning har inte gynnat LO de senaste åren

Jag har läst en krönika av Martin Klepke i tidningen Arbetet. Han har följt debatten om, bland annat, Bemanningsavtalet på LO-kongressen. Han menar att debatten om bemanningsföretagen ”andas frustration”. Jag har ingen anledning att betvivla det. Jag märker ju detta i hög grad i mitt fackliga arbete.

Inom IF Metall – såväl på förbunds- som på avdelningsnivå – finns en ökad insikt om att det krävs ett mer målinriktat arbete kring bemanningsbranschen. Det märks även att sådant sker inom andra förbund. Inom IF Metall verkar vi för att arbetsplatsklubbarna ska ta ett större ansvar i denna fråga. Det gäller att ligga på sin arbetsgivare för att teckna avtal om omfattning och övriga villkor kring inhyrning av arbetskraft. Förbundet lyckades i avtalsrörelsen 2010 få till en reglering kring frågan om inhyrning när det samtidigt finns tidigare anställda med företrädesrätt till återanställning.

Samtidigt känner jag från många fackligt aktiva en frustration kring bemanningsbranschen. Man tycker att det är för många inhyrda i förhållande till antalet anställda, en del ger upp och gör minsta möjliga. Det kan därför vara enkelt att ropa på åtgärder i form av lagstiftning. Nu är ju lagstiftning ett tveeggat instrument – lika väl som det gynnar oss under rätt politisk ledning kan det slå tillbaka under en annan. Därför är det rimligt att fortsätta avtalsvägen för att få till en rimlig och branschanpassad reglering av denna bransch som knappast kommer att försvinna.

Länkar: Arbetet, da.se, Arbetet

Industribloggare: Leine Johansson

Det är vi som formar vår framtid

Idag talade Socialdemokraternas ordförande Stefan Löfven till LO-kongressen. Det var ju inte första gången han framträdde inför kongressen, han har ju varit där flera gånger som representant för IF Metall. Nu var han där som representant för det parti som värderingsmässigt står närmast LO. Det var tydligt att han fick ett varmt välkomnande av kongressen.

I media lyfts det fram ett uttalande av Karl-Petter Thorwaldsson som markerar att LO ska en fri roll i förhållande till partiet. Det känns som om man önskar klistra på en etikett om kommande splittring och något nytt ”rosornas krig”. Jag anser det snarare vara ganska naturligt att LO måste ha en annan roll och uppgift än det Socialdemokratiska partiet. Det gäller förstås ömsesidigt åt andra hållet. Som Stefan säger …

… Vi ska ju naturligtvis också vara attraktiva för tjänstemannagrupper och akademiker.

Om inte LO förbehåller sig rätten att själv forma sina förslag och idéer kan man ju heller inte bli det som man en gång var. LO:s styrka och tillgång har ju varit att man genom sin kännedom om förhållandena på arbetsmarknaden kunnat formulera både fackliga som politiska krav för att förbättra förhållandena för de arbetande.

Därför ska inte LO och förbunden bli någon socialdemokratisk megafon – ej heller ska Socialdemokraterna vara det motsatta. Parterna har olika uppgifter och roller i samhällsdebatten. LO behöver vidare bli bättre på att knyta bredare fackliga allianser (strategiskt som taktiskt). Då behöver man tydligare visa för de andra att man står friare från det parti som det inte är någon hemlighet man står nära.

Länkar: Arbetet, Ekot, dn.se, di.se, ka.se

Industribloggare: Leine Johansson, Patrik Renfors

Borgs överskottsmål är absurt

… är en krönika/analys skriven av Per Lindvall i SvD Näringsliv. Per kritiserar den rådande ekonomisk-politiska dogmen att stater måste strama åt sin ekonomi för att komma till ordning och reda. Per skriver …

Patentmedicinen åtstramning har bara gjort den brittiske patienten sämre, liksom även grannen Irland, trots att landet hyllats för sin djärva dosering. Även i de andra nödställda euroländerna Grekland, Spanien, Portugal och Italien så är det uppenbart att budgetåtstramningar inte är lösningen på deras problem.

Han menar att värst i denna klass är Sverige eftersom man prioriterar att spara i ladorna trots hög arbetslöshet och att det finns stora investeringsbehov i den svenska infrastrukturen.

Läs själv!

Fredrik Reinfeldt vill inte höja a-kassans ersättningstak

Den borgerliga regeringen med Fredrik Reinfeldt i spetsen ser ingen anledning att höja värdet av den ersättning som en ofrivilligt arbetslös kan få från arbetslöshetsförsäkringen. I teorin ska ersättningen som en arbetslös kan få motsvara 80 % av den tidigare lönen. I praktiken är den genomsnittliga ersättningen 55 %. Regeringen har valt att använda sig av två metoder för att motivera fler att arbeta:

1. En morot genom att sänka skatten för de som arbetar, och
2. En piska genom försämrade förmåner för arbetslösa, sjuka och andra som inte arbetar.

Fredrik menar att det är upp till de fackliga organisationerna att ordna bättre förmåner för sina medlemmar. Ett stort antal fackliga organisationer har också ordnat ”inkomstförsäkringar” för sina medlemmar. Problemet är ju nu bara det att för de grupper där risken är störst för arbetslöshet är sådana försäkringar väldigt dyra vilket gör att man väljer bort sådant. Statsministern ser inget som helst problem med det …

Det är väl en poäng att där arbetslöshetsrisken är större måste man ta större hänsyn till risken och vara mer aktsam om att inte driva på så att arbetslösheten stiger på olika sätt.

Han menar, med andra ord, att de branscher där arbetslösheten är högre bara har sig själva att skylla. De har nämligen beviljat sig själva för höga löner. Sådan är teorin bakom den borgerliga regeringens reformering av arbetslöshetsförsäkringen. Ökad arbetslöshet i en bransch beror på att arbetstagarna har tvingat fram för höga löneökningar.

Karin Pettersson skriver bra i dagens Aftonbladet:

Fredrik Reinfeldt måste nu bestämma sig. Antingen fortsätter han med vulgärargumentationen att kalla satsningar på a-kassan för ”bidragslinje”. Eller så kliver han ur hörnet han målat in sig i och erkänner att Tottos reformer gick för långt, slog för hårt och blev en ­fattigdomsfälla. Samt sätter i gång med arbetet att ta fram en arbetslöshetsförsäkring som stärker arbetslinjen. På riktigt.

Länkar: Ekot, Aftonbladet

Andra som skrivit: Löntagarbloggen, Markus Mattila, Stardust

LO:s svåra vägval

Idag startade LO sin kongress. Störst uppmärksamhet har organisationen fått för att det faktum att ny ordförande och övrig ledning ska väljas. Övriga frågor har nog mest drunknat i uppmärksamheten kring valberedningens arbete. Det är väl först de senaste dagarna som intresset något har vaknat. Detta förhållandevis bleka intresse från media speglar väl en verklighet där LO inte längre betraktas som den självklara maktfaktorn att bevaka – knappast en maktfaktor alls till och med.

DN diskuterar idag i en ganska stort uppslagen artikel organisationens vägval i sitt förhållande till det socialdemokratiska partiet. Allt färre av LO-förbundens medlemmar röstar ju på Socialdemokraterna – i det senaste valet knappt 50 %. Detta tal varierar mellan förbunden. Trenden är dock likadan överallt. Diskussionen förs ibland hur man ska förhålla sig till ”partiet”. Svaret bland de ledande är självklart den att man inte avser att klippa banden till det parti fackligt aktiva en gång var påtagligt drivande i att bilda.

Bägge parter har tjänat väl på den samverkan som funnits mellan den fackliga och den politiska grenen av socialdemokratin. Den fackliga grenen har levererat väl utbildade och skolade funktionärer och aktiva politiker, det har levererats politiska idéer. Det har ibland tvistats mellan parterna om inriktningen på politiken. Men man har hela tiden gått stärkt ur de misshälligheter som ibland funnits.

Idag är inte längre LO den naturliga leverantören av vare sig skolade politiskt aktiva eller av fantasiväckande idéer. Allvarligast är att LO inte längre kan leverera valvinst ute på arbetsplatserna. Så länge som LO genom navelsträngen levererat god näring till partiet har man behållit sitt naturliga inflytande. Det är ganska naturligt att diskussionen kommer när partiet är tvunget att se sig om efter god näring från annat håll när strömmen sinar från LO-grupperna.

Det går inte att komma ifrån att LO behöver ompröva sitt förhållningssätt. LO och partiet delar fortfarande i grunden samma syn på hur samhället borde se ut. LO-förbundens stora utmaning ligger dock i att vända den negativa medlemsutvecklingen. Då behöver LO kraftigt prioritera de fackliga frågorna och att bättre skola medlemmar och förtroendevalda för de roller de behöver axla. Det innebär ett långsiktigt arbete för att stärka LO-förbundens förtroende bland de arbetande i de branscher vari man verkar. LO kommer att behöva bli en tydligare facklig röst och att hitta fackliga verktyg för att öka organisationsgraden i de branscher där medlemstalen idag är lägst. Jag tror även det blir nödvändigt för LO att hitta allianser med TCO och dess medlemsförbund.

Med den förändring av arbetslivet som sker i Sverige kommer partiet att strategiskt behöva hitta andra allianser och inspirationskällor för en politik som ligger i linje med partiets och väljarnas värderingar och intressen.

För LO kommer det säkert att innebära att den partipolitiska inriktningen blir mindre tydlig. LO och medlemsförbunden behöver hitta andra verktyg för att påverka den politik som berör de fackliga medlemmarna. Uppenbart behövs det satsningar på idépolitisk utveckling bland fackligt förtroendevalda och medlemmar för att kunna få större inslag i den politiska debatten. Facklig-politisk samverkan mellan LO och Socialdemokraterna kommer att förändras eftersom bägge parter kommer att ha ett intresse av det. Däremot måste den fackliga rörelsen fortsätta att satsa resurser på att påverka politiken och dess utveckling.

Länkar: dn.se, Arbetet, Arbetet, Arbetet, etc, Arbetet, Arbetet, da.se, di.se, etc, SvD, Arbetet, Arbetet

Andra som skrivit: Olas tankar, Lena Sommestad, Peter Andersson, Leine Johansson, Leine Johansson, Leine Johansson, Leine Johansson

Industribloggare: Leine Johansson

Det oroliga regeringspartiet

Det är tydligt att det största regeringspartiet känner sig satta under press. Ett synligt sådant tecken är att man väljer att ta hem Mr. Spin-doctor Per Schlingmann till fadershuset. Jag vet inte om han har gjort någon skillnad för att förbättra medborgarnas syn på den borgerliga regeringens politik. Regeringen har ju tappat i förtroende bland väljarna sedan Socialdemokraterna fått en bättre ordning i sitt utåtriktade arbete. Moderaterna tar nu hem sin ”magiker” i förhoppning att han bättre kan utföra sina trollkonster då han endast har sitt eget partis önskningar att ta hänsyn till.

Det är helt klart något gott i att Per Schlingmann sätts som en osynlig ryggsäck på Kent Persson. Det visar på att verkligheten har förändrats.

Länkar: Ekot, dn.se, SvD, di.se

Andra som skrivit: Peter Johansson, Martin Moberg, Johan Westerholm, Peter Andersson, Kent Persson, Tokmoderaten, Thomas Böhlmark

Industribloggare: Carola Andersson, Eli Abadji

Om att lämna den svenska modellen

En gång i tiden var den svenska arbetslöshetsförsäkringen bland de bästa i världen. En aktuell rapport från den parlamentariska socialförsäkringsutredningen visar att detta har förändrats. Man visar att ersättningsnivån i försäkringen ligger under den genomsnittliga OECD-nivån.

En viktig anledning till att värdet av den svenska arbetslöshetsförsäkringen har urholkats är att ersättningstaket inte har justerats med kostnadsutvecklingen. Det är endast 12 % av de arbetslösa som har en ersättningsnivå som arbetslös som motsvarar 80 %. Den genomsnittliga ersättningen ligger på 55 % av den gamla lönen. Till detta kommer att allt fler arbetslösa (39 % av dem mellan 20-64 års ålder) inte har rätt till vare sig ersättning från a-kassa eller aktivitetsstöd. De har att vända sig till kommunen för att ansöka om försörjningsstöd.

Joakim Palme, som är den som författat rapporten, säger …

Det har blivit sämre sociala rättigheter rakt över. Det är anmärkningsvärt att Sverige är det land som rört sig mest under de senaste fem åren när det gäller socialförsäkringarna.

Denna utveckling har ju inte skett av en slump eller som en omedveten effekt av annan politik. Det har ju varit en tydlig effekt och viljeinriktning som inneburit denna utveckling.

Länkar: SvD, SvD, SvD, dagens arena, Ekot, dn.se, SvD Brännpunkt, di.se, da.se, Arbetet

Andra som skrivit: Olas tankar, Martin Moberg, Peter Andersson, Alliansfritt Sverige, Alliansfritt Sverige, Kjell Rautio, Löntagarbloggen

Industribloggare: Leine Johansson

Om kosmetiska politiska beslut

Jag sitter i Konstfrämjandets i Sörmland lokal i Eskilstuna. Det är min tur att hålla utställningslokalen öppen. Då det inte är en jämn ström av människor som besöker lokalen har jag tid över med annat, som till exempel, att läsa Maj-Gull Axelssons utmärkta inlägg på den Socialdemokratiska programkommissionens blogg.

Maj-Gull diskuterar socialdemokratins utveckling och förändring från att vara en folkrörelse till att vara ett parti som alla andra. Ett parti som numera har tappat bort det ”indignationsprivilegium” som man länge hade.

Hon menar vidare att mordet på Olof Palme fick större betydelse för Sverige och Socialdemokraterna ”än vad vi vågat erkänna”. Maj-Gull säger …

Själv tror jag att den viktigaste skillnaden mellan det Sverige vi levde i före mordet och det vi kom att leva i efteråt var att den grundläggande tillit som ända sedan demokratins genombrott hade präglat det svenska samhällsbygget plötsligt gick förlorad och att det politiska språket därmed började vittra sönder. Ord och begrepp som tidigare varit självklara fick nya dubiösa betydelser. Tvivlet blev den nya tidens första dygd och övertygelsen en pinsamhet. Kanske var det ofrånkomligt. Mordet hade väckt så mycket känslor att tankarna inte fick plats, nu blev det nödvändigt att lägga band på känslorna och återuppta tankeverksamheten. Problemet var bara att vi kom att tänka i ganska trånga banor.

Det var under denna tid som förvandlingen från en folkrörelse till att vara som ett parti som alla andra inleddes. Jag blev medlem och aktiv under den här tiden. Jag fick mina första kommunalpolitiska uppdrag under denna tid. Det blev en turbulent politisk tid präglad av ekonomiskt allt mer stramare tider. Inom kommunalpolitiken handlade det mer (åtminstone kändes det så) om att strama åt och lägga ned kommunal verksamhet. Den ekonomiska krisen under det tidiga 1990-talet innebar att man på statlig, som på regional och på lokal nivå ägnade sig åt att medelst osthyvel och/eller yxhugg anpassade verksamheten till de minskade ekonomiska ramarna.

Den socialdemokratiska regering som tillträdde 1994 sjösatte snabbt ekonomiska åtstramningsprogram för att kunna få den statliga budgeten i balans. Då väljarna hade uppfattad det som så att (S) skulle genomföra en helt annan politik innebar det en tid då människor tappade förtroendet för partiet och socialdemokratiska politiker. Det innebar att mänga personer lämnade partiet – aktiva som sympatisörer. Jag kände det extra tydligt eftersom jag samtidigt var fackligt aktiv på en arbetsplats.

Maj-Gull menar att socialdemokraterna under denna tid började fatta, vad hon träffande kallar, kosmetiska beslut. Det är politiska beslut som, på ytan ser bra ut och som man kan använda i den politiska retoriken, men som inte fungerar i praktiken eftersom det helt enkelt inte finns tillräckligt med pengar. Denna utveckling slår hårdast på socialdemokratin eftersom …

De kosmetiska besluten har nämligen undergrävt den moraliska auktoritet som en gång var det socialdemokratiska partiets största tillgång. Och sanningen är ju att socialdemokratin är det enda politiska parti i Sverige som någonsin har haft denna tillgång.

Samtidigt med den negativa medlemsutvecklingen har partiet blivit allt mer inåtvänt. Maj-Gull menar att allt fler av partiets företrädare har tappat kontakten med folkflertalets ekonomiska villkor och verklighet. Detta, menar hon, bidrag till de felbedömningar partiet gjorde inför valrörelsen 2006 och som ledde till valförlusten.

Att återupprätta det förtroende som Socialdemokraterna en gång hade är ju inte något som är gjort i en handvändning. Det kräver långvarigt arbete och att man …

Risken är dock stor att svensk socialdemokrati får ge sig ut på en liknande ökenvandring om man inte är beredd att i stället ge sig ut i de många hundra skiftande verkligheter som tillsammans utgör vårt land, att lära sig lyssna mer än att prata, att samtala snarare än att debattera, att se och försöka förstå. Och att sedan formulera en politik utifrån den verkliga verkligheten, snarare än utifrån statistik, fantasier och önskedrömmar.

Vår självbild som parti är att vi fortfarande är, och vill vara, en folkrörelse för de många människorna. Sanningen är ju trots allt att verkligheten inte ser riktigt sådan ut. Det finns ansatser och strävanden för att åter befinna oss i människors vardag. Men det handlar trots allt om att vi partiaktiva gör besök i den verklighet vi inte lägre bor i. Det är inget fel med det, men det behövs verkligen fler människor som faktiskt bor där som förmedlare och påverkare av politiken.

Maj-Gulls inlägg ställer en del jobbiga frågor för oss partiaktiva att fundera över. Kanske inte så mycket om vilket innehåll partiprogrammet ska ha. Det handlar snarare mer om vilken typ av parti vi vill vara och hur vi kommer dit. Det är förmodligen viktigare att diskutera än innehållet i vårt partiprogram.

Andra som skrivit: Programkommissionen, Martin Moberg