En förskönande moderat (o)verklighetsbild

Anna Kinberg Batra och Saila Quicklund, bägge (M), argumenterar på SvD Brännpunkt för att den borgerliga regeringens politik har lett till en allt mer jämställd jul. Damerna säger att …

För Moderaterna och alliansen är det viktigt att det ska vara lönsamt att arbeta. Jobbskatteavdraget ger mer pengar i plånboken och är konstruerat så att det gör störst skillnad för dem som behöver det mest.

Sedan hävdar de med stöd av en undersökning som Riksdagens utredningstjänst utfört att kvinnors inkomster av tjänst ökat mer än för män. Skillnaden är uttryckt i ”procent” – ej i kronor och ören. De argumenterar på ett sådant sätt att man lätt kan förledas att tro att himmelriket snart kommer att förverkligas i vårt lilla konungarike.

Men det finns ju förstås motbilder till den rosaskimrande och parfymerade bild av verkligheten som de ärade företrädarna för Moderata samlingspartiet beskriver. Kjell Rautio levererar idag på LO-bloggen några frågor kring den borgerliga politiken. SNS har nyligen i en rapport konstaterat att inkomstklyftorna ökar i Sverige. OECD bekräftar dessa resultat och visar att den tiondel av befolkningen med den högsta inkomsten har sett den öka med 2,4 % om året. Den tiondel med den lägsta inkomsten har fått se sina inkomster öka med endast 0,4 %.

Med förändringarna av skattesystemet har de med de högsta inkomsterna tjänat mest på den borgerliga regeringens reformer. Den slopade fastighetsskatten gynnade även den de hushåll med de högsta inkomsterna.

Kommunal har i en rapport konstaterat att stora grupper av deras medlemsgrupper (huvudsakligen kvinnor) förlorat stora summor i samband med sjukskrivning. Det är dessutom väldigt få av dessa som kommer tillbaka till arbetsmarknaden. TCO-tidningen har skrivit om den tveksamma nyttan med jobbskatteavdraget och dess förmåga att skapa fler arbetstillfällen. Lena Orpana, utredare på TCO, menade i artikeln att …

Jobbskatteavdraget är ett trubbigt instrument som i första hand ger dem som förvärvsarbetar mer i pengar i plånboken. Övriga effekter är osäkra. Kostnaden för eventuella tillkommande jobb är skyhög. Det finns heller inga garantier för att tillkommande blir permanenta.

Det som levereras av damerna är ju inte den absoluta och enda sanningen om utvecklingen av jämställdheten och utvecklingen av inkomsterna i Sverige. Men det är också alldeles sant att väldigt många kvinnor drabbats av sänkta inkomster tack vare den borgerliga politiken.

Läs mer om mina åsikter om jobbskatteavdraget!

Statistik, mer statistik …

Ibland vet jag inte om jag ska skratta eller gråta när jag läser vissa artiklar.

Jag hittade ikväll ett ”fantastiskt” inlägg från Carina Lindfelt, avdelningschef för Arbetsmarknad & Förhandlingsservice på Svenskt Näringsliv. Hon påstår på fullaste allvar, genom att exemplifiera med vad som skedde inom verkstadsindustrin hösten 2008, att lagen om anställningsskydd osakligt drabbade kvinnor hårdare än män.

Vad resultaten visar är väl snarare att verkstadsindustrin sent omsider upptäckt att man ville anställa fler kvinnor. Eftersom de kanske hade kortare anställningstid tillhörde de gruppen som sades upp. Huruvida det hade blivit någon skillnad utan dagens turordningsregler är ju skrivet i stjärnorna. Svenskt Näringslivs inlaga bevisar ingenting – den synes mest vara full av påståenden.

Hade den svenska industrin långt tidigare arbetat för att locka kvinnor till kvalificerade yrken inom industrin hade situationen sett betydligt annorlunda ut hösten 2008.

Löneskillnader inom industrin.

IF Metall har tagit fram en intressant rapport ”Skilda löner” som behandlar löneskillnader mellan män och kvinnor på IF Metalls tio största avtalsområden. Rapporten visar tydligt att det finns skillnader mellan mäns och kvinnors löner. Som ett genomsnitt av de tio avtalsområdena finns det en löneskillnad till kvinnors nackdel. Kvinnor har en lön som motsvarar 92,9 % av männens löner räknat på 2010 års löner. Efter en analys av olika förklaringsmodeller för att analysera skillnaderna i lön kvarstår en skillnad om 4,6 % som inte går att förklara på objektiva grunder.

Rapporten visar också att skillnaderna är små inom de olika avtalsområdena, med undantag för Motorbranschavtalet (85,8 %) och Svemek (89,2 %). Rapporten konstaterar att …

… motorbranschen har största löneskillnaden mellan män och kvinnor i procent även efter att hänsyn tagits till ålder och yrke. Problemet med den stora löneskillnaden mellan könen kvarstår även när hänsyn tagits till yrke. Detta tyder på att löneskillnaden inom Motorbranschavtalet till stor del beror på andra faktorer än att män och kvinnor arbetar inom olika sorters yrken.

 Man har även gjort en analys av de olika avtalsområdenas relativlöner för att analysera om det finns en skillnad i lön beroende av andelen kvinnor inom branschen. Resultatet är mycket tydligt. Tvätteriavtalet som har den högsta andelen kvinnor (65 %) har den lägsta relativlönen 20.200:-. De avtal med den högsta andelen kvinnor inom sina branscher har också lägst relativlöner. Rapporten skriver om Tvättindustrin att den …

… skiljer sig från de övriga avtalsområdena genom att avtalet präglas av tillfälliga anställningar och yrken med låga kvalifikationskrav samtidigt som lönerna utgör en stor del av företagets totala kostnader. Det gör att arbetarna har otrygga anställningar och en sämre förhandlingsposition. Även om tvättindustrin kan ses som ett speciellt fall finns det ett tydligt mönster där avtalsområden med högre andel kvinnor har lägre lön.

Rapporter visar vidare att männen har högre utbildningsbakgrund än kvinnorna inom industrin. Andelen kvinnor med endast förgymnasial utbildning inom industrin är överrepresenterade jämfört med övriga arbetsmarknaden. Samtidigt säger rapporten, i och för sig, att utbildning ofta inte ses som lika avgörande inom industrin. Lägre utbildningsbakgrund kompenseras ofta av lång yrkeserfarenhet. Däremot kan ju kvinnors bristande utbildning för arbete inom industrin styra att de hamnar på områden med lägre utbildningskrav och lägre lön.

Som rapporten avslutande säger:

Löneskillnaden mellan manliga och kvinnliga industriarbetare kanske inte uppfattas som så betydande. Under ett år innebär det emellertid att en kvinnlig arbetare tjänar ungefär 22 000 kronor mindre än en manlig arbetare. Då har inte hänsyn tagits till den lägre pension lönen genererar. När dessutom kvinnligt dominerade yrken kännetecknas av lägre lön jämfört med manligt dominerade yrken, illustreras ett allvarligt problem som fortfarande existerar inom industrin och på svensk arbetsmarknad i sin helhet.

Rapporten är ett utmärkt verktyg för att kunna påvisa de osakliga skillnader som finns inom den svenska industrin. Rapporten blir också ett bra försvar för den lönemodell som IF Metall förordar. Jag rekommenderar fler att läsa denna korta och lättlästa rapport. Länk till rapporten finns högst upp i min text.

Industribloggare: Kaj skriver om att byta fot, Fredrik håller i trådarna, Eli har fått fler lyssnare

Om att väga sina ord!

Tydligen har ett antal kvinnliga bloggare fått ta emot i stort sett likadana hotbrev. Enligt tidningen Resumé har polisens i Stockholm presstalesperson Kjell Lindgren i anledning av detta sagt att:

Bloggarna skriver vad som helst, att de ska åka på semester och publicerar bilder på sig själva. De borde ta sig en rejäl funderare innan de exponerar sig som de gör på Internet.

Det verkar som om denne företrädare för polisen inte tar dessa hot på rent allvar. Ingen person ska behöva acceptera att behandlas på ett sådant nonchalant sätt av en företrädare för den myndighet som har att beivra brottsliga handlingar. Jag utgår från att polisen behandlar de inkomna polisanmälningarna med det allvar som de förtjänar.

Länkar: Resumé, Resumé, Rapport, Expressen, SvD

Ingen lönegranskning sker

Arbetsgivare är enligt Diskrimineringslagen skyldiga att göra en lönekartläggning. Enligt lagen ska kartläggningen göras vart tredje år. Syftet är att upptäcka osakliga skillnader i lön och andra förmåner mellan män och kvinnor på arbetsplatsen. DO kan förelägga den arbetsgivare som inte fullföljer skyldigheten enligt diskrimineringslagen att upprätta en kartläggning. I värsta fall kan Nämnden mot diskriminering utdöma vite.

Svenska Dagbladet (och E24) rapporterar att myndigheten Diskrimineringsombudsmannen, DO, inte har granskat några som helst lönekartläggningar sedan en stor satsning 2006 – 2008. Delvis är detta beroende av medvetna beslut. Man har överlåtit åt arbetsmarknadens parter att klara detta med stöd från DO. Den andra är att man prioriterat att beta av individärenden där man tidigare legat efter.

Claes Borgström som tidigare var Jämställdhetsombudsman är kritisk till denna tingens ordning. Han säger till tidningen:

Diskrimineringsombudsmannen ska utöva tillsyn över att lagen följs. Det handlar inte om att man ”bör” eller ”får” göra det, utan man ”ska”. Om man inte tittar på en enda lönekartläggning har man underlåtit att bry sig om den delen. Egentligen borde representanter för lagstiftaren eller regeringen reagera. Jag förstår inte varför man inte gjort det.

Ulrika Johansson på DO:s arbetslivsenhet säger:

Jag jobbar nu med att samordna våra kontakter med parterna, fack och arbetsgivare, och hur vi kan stötta dem i sitt arbete med aktiva åtgärder. Men det framkommer när vi pratar med framför allt fack och experter att det behövs påtryckningar i form av granskning.

Det är klart att det är parterna på arbetsmarknaden som måste ha huvudansvaret att uppfylla lagens krav. Samtidigt är det viktigt att parterna vet om att myndigheten tar sig tid att begära in lönekartläggningar och granskar det långsiktiga (eller obefintliga) arbetet med att utjämna osaklig lönesättning. Det är säkert inte alla arbetsgivare (eller fackliga företrädare heller) som anser detta vara en prioriterad uppgift att arbeta med. Det är därför olyckligt att DO inte utför denna syssla på bättre och mer löpande sätt.